Funderingar – Sida 30

29 jul

Ibland är himlen varken oskyldig eller blå.

När vi körde över Möcklösundsbron i fredags möttes vi av en solnedgång som slog mig i magen. Ja, det låter kanske negativt, men var något helt annat. Vilka färger, vilken kraft, vilket oerhört vackert avslut på dagen! Jag har upplevt mängder av vackra solnedgångar i mina da’r. Trots det fortsätter jag förundras varje gång solen håller på att lägga sig nedanför horisonten. Jag tar inte alltid omvägen runt Bredaviks brygga som jag gjorde just i fredags, men känslan finns där. Jag läste om någon global undersökning om hur människor definierar skönhet och solnedgångar smäller visst högt oavsett kön, ålder och kultur.

Någon timme senare var det dags för blodmåne och den starkt lysande planeten Mars hemma i Uttorp. Detta himlafenomen gör sig inte alls lika bra på bild, men kanske får du iallafall en känsla av hur det såg ut här utanför huset.

Universums ofattbara oändlighet… Jag är glad över att detta ogripbara gör sig påmint då och då, särskilt då jag snöat in på något i-landsproblem som egentligen inte är värt en sekund av mina dyrbara tankar. Peace.

22 jul

Ordning och reda.

Mitt liv passerar revy dag efter dag efter dag och däremellan hinner jag knappt tänka. Vi håller på att rensa här hemma hos oss för att få vårt hem helt i ordning, men samtidigt gör vi färdigt allt hemma hos ”mamma och far” i Bredavik för att min bror och svägerska som äger huset ska slippa ha ansvar för något slags mausoleum. Vi har rensat kläder, bijouterier, böcker, militärskjortor, prydnadssaker, köksprylar, pärmar med ett oändligt antal ”viktiga papper”, ätit glass, skrattat, gråtit och jobbat mycket, mycket hårt. Det där med dödsstädning, vare sig det sker före eller efter någon gått bort, är inte helt lätt. Hur vet man att något är viktigt nog att spara? Och visst är det så att man inte kan spara minsta lilla papperslapp som framkallar känslor? Eller allt som på något vis skulle kunna gå att återvinna? Hur tänker du?

11 jul

Den eviga sommaren…

… som har blivit till en alldeles för tidig höst. Så känns det här. Det har fortfarande inte regnat en droppe. Sju millimeter regn sedan halva april är allt vi fått, så nu känns det verkligen katastrofalt. Jag tycker lite synd om mig själv, men mest synd tycker jag om alla bönder som missväxten påverkar mycket mer än den påverkar mig. Jag kan ju bara gå till affären och köpa mat i höst (hoppas jag) när jag blir hungrig då mina omhuldade bebisar dött en för tidig död av torka, potatisbladmögel och fjärilslarvsangrepp.

9/7 2018

Landskapet just här ute i Uttorp har jag bara följt i två år, men det ser inte alls ut som det gjorde 2016 och inte heller som det såg ut förra året. Det var så här det kändes då Far hade gått bort och vi visste att mamma bara hade en begränsad tid kvar, men i verkligheten var ju allt grönt.

4/7 2017

Se själv! En prunkande symfoni med högt vajande säd i bakgrunden. Jag kan bara konstatera att det här är långt ifrån hur det ser ut idag.

9/7 2018

Så här såg det ut längs vägen ner till Östersjön för två dagar sedan. Det kunde lika gärna röra sig om sent i oktober!

24/10 2017

Som du ser var det betydligt grönare (och även regnigare) när vi nästan var framme i november förra året. En vecka efter det här fotot togs drog min syster igång ett festligt adventsfirande för mamma så att hon skulle kunna njuta av julen ordentligt innan hon blev allt för sjuk. Jag blir alldeles rörd då jag tänker på hur jobbig och fin den här tiden var. Det känns som en evighet sedan, men det har bara gått ett drygt halvår.

9/7 2018

Bären har fullkomligt exploderat på naturreservatets enar. Om allt annat går fel den här sommaren så kommer väl åtminstone bryggerierna som tillverkar enbärsdricka vara glada. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin sett så här många enbär på samma gång. Blåbärsbuskarna gapar däremot tomma. Visst finns det blåbär, men de är små och torra och inte alls i närheten av så fina som förra sommaren.

11/7 2018

Så här ser det ut idag i verandan: den sista utposten, den oslipade diamanten på vårt hus. Längst till höger står en rysk flaska som kom med huset, sedan en av min fasters Mårbackapelargoner följd av en topp av en av mammas pellisar (av sju gick inte riktigt sex av dem att återuppliva då en köksdörr hade lämnats öppen och släppt in vårvinterkylan, men på två av dem som dog kunde jag rädda toppar som faktiskt tog sig och denna vita är en av dem) och så en till fasters-Mårbacka. Det ger mig så mycket glädje att se livet blomma hos något som verkat mer eller mindre dött. Just den lilla längst till vänster var bara en pinne med två små blad som var på väg till de saligas ängar då jag fick den. Jag planterade om den i pelargonjord och långsamt har den tagit sig. Nu har det vuxit ut två stänglar med knoppande blomklasar!

21/7 2017

Det kanske verkar konstigt, men att vårda fars tulpanlökar och mammas krukväxter får dem att leva vidare på ett sätt som känns otroligt viktigt för mig. Idag är jag orolig över regnets frånvaro, men det fick mig i alla fall att gå en tacksam sväng längs ”Memory Lane”. Sedan det här fotot togs har mamma gått vidare, men en liten brorsdotter och en brorson har tillkommit. Livet går också vidare! Inte alltid på det sätt vi önskat, men med lite hjälp från olika håll kan det bli bra ändå.

9/7 2018

Slutligen är jag så tacksam över de fina relationer vi har till släkten. Tack mamma och Far för att ni lärde oss att man kan tycka, tänka och välja att leva på helt olika vis än någon annan och ändå älska och respektera varandra. Blod är inte alltid tjockare än vatten, men starka familjeband, oavsett hur familjen ser ut, är ovärderliga. Tack för att ni envisats med att dra med oss på släktkalas, ha oändligt många gäster hemma och åka land och rike runt för att upprätthålla relationer. Jag tror ni är rätt nöjda i er himmel då ni ser att jag kan fortsätta hämta styrka och kärlek IRL hos era syskon, våra kusiner, sysslingar, bryllingar, vänsläktingar och vad det nu är. Nu ska jag sitta här en stund i mitt vackra arbetsrum som jag vet att ni hade älskat, genom det öppna fönstret lyssna på den duktiga trubadur som spelar på Sturkö Camping och glädjas åt att jag velat och orkat skriva ett blogginlägg som tagit mer än en timme att få ihop. Det var sannerligen längesedan. Och om någon orkade läsa ända hit så får jag bara gratulera och påminna om att delad glädje är dubbel glädje. Tack livet!

04 jul

Den goda manligheten och den kvinna som är jag.

Idag var jag med min syssling/goda vän på äventyr. Vi var och såg en fantastisk utställning på Skarhults Slott som jag varmt kan rekommendera, nämligen ”Den goda manligheten”. Har du chansen så åk dit! Det är så vackert där slottet ligger inbäddat i den skånska grönskan som liksom här håller på att torka bort till en guldfärgad öken. Slottet som under lång tid huserade en välrenommerad hushållsskola är mycket vackert och välskött. All ära till dagens slottsfru Alexandra von Schwerin som med rätt hjälp visar upp en spännande historia som på många sätt både berättar om och berör människor med mycket olika bakgrund.

Vår guide (klockan 12 och 14 visas just Den goda manligheten med guide, rekommenderas varmt både av slottet självt och oss som blev guidade idag) var mycket påläst och medryckande och jag kände hur den svenska manligheten genom århundradena verkligen tog form på ett sätt som fick mig att känna varmt med alla de som gått före mig här på jorden. Det var så spännande att se hur mansidealet har gått fram och tillbaka till ytterligheter från 1500-talet tills nu. Vad viktigt det är att komma ihåg att det vi ser som ”en evighet” ofta bara är en liten bula i tidslinjen!

Jag har varit mycket intresserad av historia sedan tidiga tonåren, men jag är usel på att komma ihåg årtal och namn. Detta gör att jag har rätt bra hum om den stora bilden och vet ungefär var alla historiska kändisar hör hemma, men den här utställningen förklarade mycket som jag varken funderat över eller vetat förut. Sådant gillar jag! Inte bara mer av samma…

Idealet som Bellman och co. stod för, sprätthöken, får en att tänka på Stureplanbrats. Vin, sång och kvinnor. Utseendefixering och viktiga statusmarkörer. Jag kände att jag ändå är rätt nöjd med att vara bonde på Sturkö och glida omkring i mina gummistövlar och mitt Lindexlinne.

Martin Luther och Axel Oxenstierna, två män som har påverkat långt mer än de flesta vågar drömma om. Är det en bedrift att vara någon som man fortfarande pratar om många hundra år efter att man har gått bort? Är vårt liv här på jorden mer värt om våra tankar, idéer och handlingar får genomslag hos andra än bara våra närmaste? Har vi en plikt mot mänskligheten att sprida vår kunskap om vi begåvats med särskilt fantastiska gåvor?

Min syster frågade oss syrror om Mouna Esmaeilzadeh (sommarpratare 26/6): ”Vilken kvinna! Men gav hon er också mindervärdeskänslor?” Ja, visst gav hon mig mindervärdeskänslor! Men mest tänkte jag att jag inte är Mouna utan Monnah, så vad har jag att känna mig mindervärdig om? Jag kan inte säga till mina barn att de bara ska jämföra sig med sig själva om jag inte tänker leva efter det själv. Ha en fin dag! Peace.

Här är allt så nära
Jag stannar här ett tag
Tar det jag kan bära
och det som är idag

Jag vill bara andas
Se färgerna igen
Sol och regn som blandas
med ro i skymningen

Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem

Här skall dimman lätta
Och ljuset bryta in
Lägga sig tillrätta
på platsen som är min

Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem

Får jag orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Då har jag kommit hem

Hör du orden och du följer dem
Till din plats på jorden
Då har du kommit hem

Py Bäckman

22 jun

Midsommarfunderingar.

Yngsta dottern sommarjobbar i princip hela sommarlovet på heltid. Hon får på grund av detta göra vissa uppoffringar och missar några roliga och säkert givande grejer, men maken och jag uppmuntrade henne ändå att i detta läge sätta jobbet först. Varför? Hon har jobbat hårt hela sitt första år i gymnasiet. Är hon inte värd lite vila?

Diskussionen runt tonåringars väl och ve är intressant. I princip alla ungdomar mår dåligt av hormoner som leker paintball i kroppen och av väldigt märkliga signaler från vuxenvärlden. Jag är inte så naiv att jag inbillar mig att allt var bättre förr, men vissa saker var det helt säkert. Jag tror att vi människor mår bra av att ha ett sammanhang, att känna oss behövda, att kunna stå på egna ben och att själva upptäcka att vi har utvecklingspotential. Allt detta tror jag att dotterns sommarjobb kan ge henne. Hennes älskade morfars citat ”livet ÄR orättvist” kanske kan ge henne samma styrka som det gett mig i alla år. Att veta att livet är orättvist har både tröstat mig då jag känt mig i underläge och gett mig kraft då jag kunnat hjälpa någon olycksalig själ med en utsträckt hand.

Livet ÄR orättvist. S har ett sommarjobb, något som inte är alla förunnat, men hon får pga detta offra potentiellt ledig tid. Själv ändrade jag igår min yrkesbenämning till ”bonde” på LinkedIn. Det är kanske att förhäva mig då en riktig bonde skulle skratta åt mina tafatta bonderier, men jag gnäller åtminstone inte om hur orättvist det är att jag inte har någon erfarenhet och slår från underläge. Istället löser jag problemet. Peace och Glad Midsommar!

19 jun

Vad händer?

Imorse lyssnade jag tyvärr på nyheterna. Tyvärr som i att jag vet hur dåligt jag ofta mår av det som rapporteras, men också tyvärr som i vad som sedan hände i mig. En otroligt tragisk nyhet fick mig att bokstavligen rycka på axlarna… Jag hörde att sex unga män hade blivit nerskjutna utanför ett internetcafé och att två av dem var döda. ”Offren är sedan tidigare kända av polisen.” Det var det som fick mig att rycka på axlarna. Gängkrig. Det fick mig att rycka på axlarna och det är det som fick mig att rygga för min egen reaktion. Hur kan det ha gått så långt att jag inte ens bryr mig när jag hör att två unga män har blivit ihjälskjutna?

”Tänk om jorden går under?!”, sa min syster då vi var ute och gick för några veckor sedan. ”Det skrämmer inte mig”, var mitt svar. Nej, jorden går inte under, den klarar sig nog, men visst är det lite tragiskt att människorna för umpte gången i ordningen fört sig själva till kaos trots all kunskap vi idag besitter? Det vi lär oss av historien är att vi inte lär oss av historien…

15 jun

Sjung om studentens…

Idag var det dags för fjärde studentuppvaktningen för den här säsongen. En systerdotter, en guddotter och ett par vänner till familjen har nu dunkats på ryggen, fått nackspärr av tunga buketter och gosedjur i gulblå band och fått skjuts ut i vuxenlivet med hjälp av husgeråd och bidrag till resor.

Var du redo på vuxenlivets krav den dag du hade sprungit ut på skoltrappan och sjungit om alla dessa lyckliga da’r? Hade du koll på allt och visste du hur du ville att din framtid skulle se ut? Själv var jag så tvärsäker som bara en Monnah anno 1989 kunde vara. Jag skulle in på lärarhögskolan i Växjö efter ännu en sommar på utredningsavdelningen för senildementa (det heter visst numera bara dementa) på Gullberna och efter några år på min utbildning skulle jag vara lärare för ettagluttare i alla mina dagar. Jag är tacksam över drömmar och planer, men också över att livet går att omvärdera, omstrukturera och rikta om när allt inte går enligt planerna. Nästa år är det trettio år sedan jag tog studenten. Jag har tydligen några år på nacken och dessa känns då och då i min högra axel… Bäst att ta hand om den hand jag blivit given och sätta mig ner och skriva en sådan där lista som bara min mamma kunde. (Ja, möjligtvis några av mina syskon också.) Nu är det dags att åter rikta in kompassen!

01 jun

Att låta saker ta sin tid.

Det finns så mycket att fylla sina dagar med att många lever sina liv med maxat stresspåslag. FOMO, ”fear of missing out”, förstör livet både för barn, ungdomar och vuxna, och hur insiktsfulla vi än är kan det vara svårt att stoppa de rusande tankarna.

Idag är jag på väg till Göteborg med äldsta dotterns flyttlass. Maken briljerade med sina tetriskonster igår kväll, så jag behövde bara putta in ett bord och min packning efter det sedvanliga gullandet med blommor och grönsaker. (Hur ska det gå där hemma? Klarar sig mina bebisar utan mig i tre dagar?!) Jag kör i lugnt mak och just nu sitter jag och njuter av blåbär, choklad och en ljummen fläkt någonstans vid en sjö på Glimåkravägen. Inget jäktande, lugn och ro. Kanske kan kroppen läka bara av att jag talar om för den att vi är på samma lag? Det löser sig nog. Peace!

29 maj

Saker som är svårare än de skulle behöva vara.

Importera småsaker från utlandet privat. Idag fick jag betala 94 kr i moms till staten för att jag skulle få min Chatbook (små behändiga fotoalbum) som kostar ungefär lika mycket att tillverka och skicka hit. Jag tycker de är värda en hundralapp, men inte två. ”PostNord har fått uppdraget att se till att moms på försändelser (från länder utanför EU) betalas in till staten innan leverans kan ske. Förutom momsen tillkommer en hanteringsavgift för detta arbete. Avgiften ska täcka kostnader för upprättande av momsdeklarationer, exempelvis löner, teknisk utrustning och lokalhyra. Är försändelsens värde mindre än 1 500 kronor blir avgiften i normalfallet 75 kronor.” Momsen är för övrigt vanligtvis 25%, så därav den stora kostnaden för mig som privatimportör. Staten, staten. Hellre stöttar jag då ett svenskt företag, så det är väl bara att leta upp ett som erbjuder denna tjänst.

Komma igång med att beta av att göra-listor. Jag ägnar alldeles för mycket tid åt att skjuta upp saker som behöver göras. Att det ska vara så svårt! Alltså, jag låter huvudet tas över av tankar på hur jobbigt något ska bli, men när jag sedan gör det går det vanligtvis mycket fortare och lättare än jag hade tänkt mig.

Säga upp prenumerationer och medlemskap. När det gäller detta är det inte mig det hänger på. Företag gör det så svårt de bara kan att hitta information om hur man ska slippa fortsätta betala för deras tjänster. Det är viktigt att då och då gå igenom sina autogiron samt års- och månadsavgifter för att se att man inte har gått på något ”gratis första månaden” (som varje företag med vinstönskan vet ger en massa nya kunder som glömmer bort att de gett ut sina bankkortsuppgifter för det där som är gratis). Tider förändras också och kanske fortsätter man betala för något som man haft stor nytta av då barnen var små, men som inte längre utnyttjas då det inte längre finns några intressenter kvar hemma.

Göra upp med sitt förflutna. Just idag tänker jag mest på flyttkartonger i mängder som innehåller saker som ingen saknar och ingen behöver, men som likafullt står ute i ladan och pockar på uppmärksamhet. Vi verkar inte vara de enda som har alldeles för mycket prylar. Inte så mycket för att vi är hoarders eller har ovanligt svårt att göra oss av med saker av nostalgiska skäl och inte heller för att vi har för mycket pengar som vi försöker omsätta i något slags ”den som har flest prylar då den dör vinner”-tävling. Inte alls. Det har bara blivit såhär eftersom vi flyttat fram och tillbaka över Atlanten tre gånger och fått med oss mer än vad vi hade från början varje gång. Sista gången till USA var det ”så illa” att vi lämnade allt kvar i Sverige utom 27 flyttkartonger. När vi kom tillbaka till Sverige hade de 27 kartongerna blivit en hel container full (i och för sig med en bil också), alltså ett helt bohag. Nästan ett helt bohag fanns redan i Rödeby och väntade på oss. Nu är det två år sedan vi kom tillbaka och vi har knappt koll på innehållet i lådorna som packades 2012 och som inte har sett dagens ljus sedan dess. Snart är det dags för loppis och vi försöker få till ett bra system för att gå igenom allt, bara spara det nödvändiga och sådant som våra halvvuxna barn kan behöva då de flyttar hemifrån ”på riktigt” och inte längre är inneboende.

Komma i säng. Nu är klockan 23:46 och jag sitter här och skriver fast jag borde ha lagt mig för länge sedan. Har du orkat läsa ända hit? Grattis då, eller vad man ska säga. Och sov gott! Peace.

26 apr

Vila i frid, Tim Avicii Bergling.

Vissa saker är så svåra att hantera att man inte orkar prata om dem. Andra pratar och pratar om allt som gör ont, men kommer ändå ingenstans. En del brinner långsamt upp inifrån och ser levande ut fast de är vandrande vålnader och för en del är tanken på att livet aldrig blir som det varit efter en kris så outhärdlig att livslusten helt tar slut. Varje dag väljer någon att avsluta livet på egen hand.

Jag har haft ett komplicerat förhållande till depressioner, psykisk ohälsa och självmord sedan jag som tonåring fick veta att en nära anhörig hade avslutat sitt eget liv. Människor som påstår att det är en enkel väg ut att avsluta sitt eget liv har nog inte tänkt färdigt. När jag ikväll läste det öppna brev som Tim Berglings familj skickat ut till pressen började jag gråta. Jag grät över livets förgänglighet, över alla som mår dåligt och våndas, över alla som inte orkat mer och alla nära som i förlängningen också drabbats. Vilket vackert brev! Vilken fin hyllning i en sorglig stund. Jag är tacksam att de talar öppet om det som för så många är ”elefanten i rummet”, dolt i skam, så smärtsamt och så ogreppbart.

Käre Tim, jag kände inte dig. Jag har ingen selfie med dig att publicera och jag är inte riktigt ett av dina fans heller även om jag uppskattat och njutit av dina skapelser många gånger. Däremot skickar jag ut en varm kram i universum och hoppas att du kan känna den. Njut av friden och tack för allt du hann ge under dina korta år här på jorden.

Vår älskade Tim var en sökare, en skör konstnärssjäl som alltid burit på stora existentiella frågor. En överpresterande perfektionist som reste och jobbade hårt i ett tempo som ledde till extremt svår stress.

När han slutat turnera ville han hitta en balans i livet för att må bra och kunna göra det han älskade mest – musik.

Han kämpade verkligen med tankar om Meningen, Livet, Lyckan.

Nu orkade han inte längre.

Han ville få frid.

Tim var inte gjord för det maskineri han hamnade i, han var en ömhudad kille som älskade sina fans men skydde rampljuset.

Tim, du kommer för alltid att vara älskad och saknad.

Den du var och din musik kommer att bära minnet av dig vidare.

Vi älskar dig,

Familjen.