Idag var det dags för fjärde studentuppvaktningen för den här säsongen. En systerdotter, en guddotter och ett par vänner till familjen har nu dunkats på ryggen, fått nackspärr av tunga buketter och gosedjur i gulblå band och fått skjuts ut i vuxenlivet med hjälp av husgeråd och bidrag till resor.

Var du redo på vuxenlivets krav den dag du hade sprungit ut på skoltrappan och sjungit om alla dessa lyckliga da’r? Hade du koll på allt och visste du hur du ville att din framtid skulle se ut? Själv var jag så tvärsäker som bara en Monnah anno 1989 kunde vara. Jag skulle in på lärarhögskolan i Växjö efter ännu en sommar på utredningsavdelningen för senildementa (det heter visst numera bara dementa) på Gullberna och efter några år på min utbildning skulle jag vara lärare för ettagluttare i alla mina dagar. Jag är tacksam över drömmar och planer, men också över att livet går att omvärdera, omstrukturera och rikta om när allt inte går enligt planerna. Nästa år är det trettio år sedan jag tog studenten. Jag har tydligen några år på nacken och dessa känns då och då i min högra axel… Bäst att ta hand om den hand jag blivit given och sätta mig ner och skriva en sådan där lista som bara min mamma kunde. (Ja, möjligtvis några av mina syskon också.) Nu är det dags att åter rikta in kompassen!