Jag kan sällan gå förbi ett ställe som ser ”sterilt” ut utan att stanna om jag ser något vackert växa där. Utanför min systers hus i stan ser solrosor och stockrosor ut att växa direkt ur asfalten, här går jag förbi permanenta ”buketter” som ser ut att växa ut ur stenmurarna. Det är en påminnelse om hur viktigt det är att inte ge upp, även om betingelserna kanske inte är de ultimata. Med lite näring, vatten och solsken kan man uträtta underverk, eller åtminstone få liv i något som verkat dött. Det är ändå rätt fantastiskt.
Jag har tänkt mycket på gränser på sistone, på de sociala strukturer vi lever i och hur de ramar ”samhället” byggt styr våra val och våra liv. I en av mina kurser diskuteras det mycket om just detta och hur vi skulle må bra av att titta både på oss själva och andra utifrån de många olika sociala strukturer vi alla har vår bakgrund i. Mina tankar har de senaste åren snurrat mycket runt det här, särskilt efter min mans frihetliga uppvaknande. Jag har helt enkelt på äldre da’r fått lära mig att ta beslut utifrån hur de påverkar mig, inte hur de påverkar alla andra. Jag har också börjat tänka mycket mer självständigt och kommer ofta fram till att jag inte håller med vad-eller-vem-det-nu-är. Tänka själv? Jag?!
På lördag gifter sig grannarna ute i Bredavik. De kommer från så många olika sociala strukturer att jag förstår att människor i deras omgivning varit ömsom förskräckta och ömsom roade av deras relation. Kan en 79-årig änka från Sturkö och en 37-årig flykting från Gaza verkligen ha glädje av varandra? Kan två själar bli så förälskade att de faktiskt struntar högaktningsfullt i vad alla andra runt omkring tycker? Läs lite till innan du bestämmer dig för vad du tycker eller tror.
Som 20-åring hade jag säkert blivit upprörd över Ullas och Hamzehs kärlekshistoria. Det där kan väl ändå inte vara rätt?! Idag ser jag på livet ur ett annat perspektiv. Jag har sett så mycket hända i mitt eget liv och i andras att jag numera förstår att trots goda intentioner och ett liv levt i stilla mak så kan de flesta hamna i situationer som de aldrig ens skulle ha kunnat drömma om. Därför tänker jag att jag är glad för Ullas och Hamzehs skull. Jag hoppas att de får fortsätta vara lyckliga tillsammans i många år framöver.
Jag gillar att sova med öppet fönster oavsett årstid. Det funkar inte riktigt, men det är ändå något särskilt med att ha ett lagom varmt duntäcke som håller en varm medan huvudet hålls svalt. (Det svalare sommartäcket byts snart mot det lite tyngre och varmare vintertäcket när nattemperaturen gått ner lite till.) Gränsen mellan ute och inne blir mindre markerad när fönstret står öppet, naturligtvis med ett myggnät monterat. Naturen är ibland bättre med viss modifikation.
Det där med fönster är något jag ofta funderar på. Fönster används ofta som symbol i litteratur, film och konst. Bakom fönster döljs något hemligt, mystiskt, svårmodigt. Utanför fönster skiner solen. Där finns hopp, framtid, räddning. I verkligheten låter våra fönster oss ha kontakt med omvärlden samtidigt som de skyddar mot ljud, extrema temperaturer och oönskade gäster. De släpper in det livgivande ljuset och sprider det så vackert. Jag älskar att vakna upp i vårt sovrum med morgonljus! Det är den bästa starten på en dag. Jag älskar även skyddet jag känner då jag kan stänga fönstret då det regnar, stormar eller snöar. Att sitta och läsa i soffan under en filt medan regnet smattrar mot rutan är ett av mina favorithöstnöjen.
”Du vet aldrig vad som händer bakom andras stängda dörrar och fönster” är något jag försöker påminna min familj om. Det är så lätt att stå utanför och beundra illusionen av perfektion, särskilt i dagens sociala media-värld. Det är dock omöjligt att veta vad som händer i någon annans liv. Var snäll, tassa försiktigt och behandla andra med medkänsla. Du vet aldrig vad de går igenom eller vad som händer i deras liv. Och glöm inte att då och då öppna ditt eget fönster och släpp in lite frisk luft, vädra ut det gamla och känn hur du fylls med nytt liv!
Idag fejstajmade jag med sonen som stod vid KTH och väntade på sin kompis som också börjar idag, men på ett annat program. Han såg så glad ut, med mycket förväntan och en skopa nervositet. Bara tanken på att han ska läsa farkostteknik ger mig lite sug i magen. Sonen har alltid tänkt snabbt och i komplicerade banor. Det har han ärvt från sin far. Jag är glad över att han nu har möjlighet att bli utmanad på rätt sätt och samtidigt kan dela med sig av sina förmågor till omvärlden. Själv hade jag nog behövt kasta in handduken ungefär efter första nollningsveckan. Jag må vara ”tidigarelärare i matematik, no och musik”, men det där med att jag älskar att lösa ekvationer, alltid har varit en flitig elev och älskar att undervisa faller platt till marken då det gäller insikterna man behöver ha för att klara det här:
Jag har ganska vaga minnen av hur det var att komma upp till Växjö som 18-åring för att börja på lärarhögskolan. Tryggheten fanns hos min faster och hennes familj som jag fick bo hos den första tiden och ganska snart hittade jag det lilla gäng som jag sedan hängde med under resten av utbildningen. Jag klarade alla kurser utan att behöva skriva om några tentor och allt var liksom så självklart. Förutom en snabb sväng runt drömmar om att bli arbetsterapeut (det visade sig vara terapibiträde jag egentligen ville bli, tacksam över att det aldrig blev något med det) hade jag velat bli ”fröken” sedan jag själv började skolan. Jag trivdes under praktikerna, hittade fantastiska förebilder som jag fortfarande tänker på med värme och tänker att trots vissa kurser verkligen var blaj behövde jag de 3,5 åren på högskolan för att hinna mogna som människa.
Så där självklart har det inte varit för något av våra tre barn. Sonen behövde tid för att ens vilja studera, äldsta dottern gick en utbildning som visade sig innebära något helt annat än hon hade hoppats och 18-åringen vet inget utom att hon absolut inte ska jobba i restaurang- och livsmedelsbranschen (programmet hon går på) utan helst skulle vilja spela och sjunga dagen lång. Det blir bra till slut, det blir det alltid! På ett eller annat sätt och många gånger via vägar som man aldrig ens hade kunnat uppfinna under någon av sina konstigaste drömmar. Mitt jobb som mamma blir nu att peppa, stötta, vara bollplank, putta ibland och hålla tillbaka andra gånger. Moderskapet utvecklas och som förälder till vuxna barn är det kanske viktigare att vara coach än lärare, att stötta mer än att putta och att våga sitta stilla i båten när havet runt omkring stormar. Det är bara att hänga med i svängarna och njuta av åkturen!
Klockan fem vaknar jag med ett ryck och känner hjärtat bulta. Ljuset i rummet är nästan kusligt glödande, luften är tjock och så tung att andas. Jag tar på mig morgonrocken och går ut. Där möts jag av en brinnande himmel i öster och bakom huset reser sig en regnbåge upp i ett rosalila fluff. Det är alldeles tyst. Var är de bråkande skatorna, var är småfåglarna, var är de rädda fasanerna som alltid flaxar upp i närheten av människor?
Jag hämtar kameran och går en sväng i mina flipflops och min frottémorgonrock. Folk har nog sett värre om jag skulle möta någon, men det gör jag inte. Det enda som hörs är mina kippande steg och kameran när jag försöker fånga det vackra. Det går inte riktigt. Jag vet ju vad som gäller och väljer att stanna upp och betrakta, att spara ner i minnesbanken och förundras. Tårar trillar ner på mina kinder. Jag brukar gråtknarka fåniga filmer, inte överjordisk skönhet. Det känns som att oändligheten är där, just där, hos mig. Jag känner tröst. Bördan av allt det där som jag lagt på mina axlar och det som andra lagt där utan mitt godkännande lättar. Jag går rakt in i ett björnbärssnår och blod rinner ner i min sommarsko och jag halkar omkring de sista stegen. Väl inne i mitt hem, min borg, känner jag de bultande hjärtslagen lugna sig tillsammans med andningen. Jag lägger mig i min varma, trygga säng och somnar om till regnet som börjar smattra mot rutan, tacksam. Livet…
Förra sommaren var en total katastrof för växtligheten i trädgården. Vädret var fantastiskt för semesterfirare, men inte fullt lika roligt för lantbrukare, ångestfyllda klimataktivister eller planttanter. Dessutom förstörde rådjur, kålfjärilar, potatisbladmögel och annat ”naturligt” allt som inte torkan saboterade. Jag bestämde mig för att inte ge upp och satsade trots upplevelserna 2018 fullt ut i våras med försådder, förberedelser och drömmar. Maken satte upp ett stängsel som har hållit rådjuren ute och vädret har inte varit fullt lika extremt som förra året, men trots det har vi mött stora utmaningar.
Maken designade och byggde följande växthusgrund/tomatstöd enligt ingenjörsmässiga uträkningar under förra veckan. Efter att ha sått, vårdat, skolat om, planterat ut, gödslat, vattnat och tjuvat dessa skönheter kändes det jättefint att kunna ge dem det stöd de behöver. När jag gick min vattnarrunda i förmiddags blev jag så arg när jag hittade dessa bladmögelangripna tomater:
Jag vet inte varför jag inte såg detta när vi band upp alla plantorna. Det spelar mindre roll. Jag har nu klippt bort alla drabbade tomater och blad och hoppas att inte hela skörden nu är körd. Blä, alltså. Potatisen är inte drabbad, så den här gången kommer sporerna någon annanstans ifrån.
Nåja. Det är som det är. När stödet satt på plats visade det sig att det fanns en massa sly i vägen på vänstersidan, så vi rensade ut lite skräp som låg gömt i gräset för att kunna köra med röjsågen där. ”Lite skräp” blev allt det här: en gammal plastgran, en massa rester från renoveringen och ett gäng riktigt stora stenar. Man kunde aldrig ha gissat att allt det här låg gömt i gräset! Det är precis så det är med livet. Vi tittar på böljande gräs och vackra rabatter i andra människors trädgårdar, ser perfekta liv med vackra leenden och spännande äventyr på Instagram, hör talas om yrkesmässiga framgångar hos andra och jämför allt detta med allt skräp som vi vet finns gömt hos oss själva.
Nog för att jag känner till de flesta av mina egna tillkortakommanden. Flera av dem har jag kämpat mot, eller med, under ”hela mitt liv”. Andra har jag inte upptäckt förrän de anfallit helt oväntat. En del har jag lämnat på soptippen och jag räknar med att de aldrig någonsin kommer att störa mig igen. Vissa attackerar mig när jag hamnar i specifika situationer trots att jag känner till dem och vet hur skadliga de kan vara om jag låter dem styra mig. Det är så det är helt enkelt. Vi människor har alla skräp i gräset, sophögar på gården eller bara lite skit i hörnen. Jag önskar att vi var bättre på att hantera det både hos oss själva och hos andra, men jag gissar att det är detta som gör oss till människor. Vi är ofullkomliga. Vi är fantastiska, men kommer alla med fel och brister. Hoppas att både du och jag kan lära oss att erkänna och acceptera det.
Jag kommer från ett hem med många barn. Våra hårt arbetande föräldrar gav oss en fantastisk barndom och vi saknade ingenting, men märkesvaror låg långt från vår verklighet.
Så fort jag började möta världen som vuxen hände samma sak om och om och om igen. Jag gick in i en butik, tittade runt och fastnade utan att ha vänt på en endaste prislapp för det dyraste i hela butiken. Min faster och farbror tog med mig till kvalitetsmöbelbutiken Svenssons i Lammhult och jag upptäckte Carl Malmsten och andra fantastiska formgivare. Min svärmor lät mig ärva Sköna Hem-magasin som jag verkligen njöt av samtidigt som jag lärde mig mer om en värld som jag inte förut hade haft tillträde till. Jag älskade Polarn o. Pyret-kläderna med dess klassiska formgivning och härliga basfärger och var väl inte fullt lika förtjust i syntetkläder, dåligt sydda och med olika tryck och glitter. (När sonen gick på högstadiet lät han hälsa att han inte var intresserad av en enda randig tröja till, någonsin.) Det har fortsatt sådär. Jag älskar god kvalitet, klassisk formgivning, välgjorda ting med vackra proportioner… Jag tycker dock inte att det är försvarbart att lägga snuskigt mycket pengar på någonting, så något av det bästa jag vet är att hitta fynd på loppis, second-hand, rea och liknande.
För ett tag sedan hade jag chans att ta ett roligt test, The VIA Character Strengths Survey. Efter testet fick jag en lista på 24 personlighetsdrag i fallande ordning. Här fick jag en aha-upplevelse då det gällde det jag skrivit om här. Jag har alltid hävdat att jag älskar att skapa vackra ting, men att jag absolut inte är kreativ. Vad stod det i testresultatet? Nummer ett på listan är ”uppskattning av skönhet och kvalitet”, nummer 24 är ”kreativitet”. Resten av listan känns lika självklar och rätt. Jag vet inte riktigt vad jag ska använda den till, men det ger sig nog. Ta testet du också om du vill ha lite roligt semesterpyssel!
Alldeles gratis och samtidigt höjden av god formgivning.
Livet som människa kan vara svårt nog att hantera bitvis trots att vi har blivit begåvade med en tämligen rationell och välfungerande hjärna. Jag undrar hur det är i djurvärlden. Tar de någonsin rationella beslut, eller handlar allt bara om instinkt? Känner djur sig ledsna, övergivna, deprimerade? Jag fascinerades av den här svanen som jag studerade länge i morse. Har den ensamstående tvåbarnsmamman blivit sviken, eller är det bara livets baksida som har slagit till?
Fram till förra året trodde jag att svanar alltid levde tillsammans livet ut från det att de parade ihop sig, men tydligen är det inte så. Separationer är inte ovanliga. Jag tyckte ändå det var lite vemodigt att betrakta den här lilla familjen och spanade länge efter en pappa. Kunde han gömma sig i vassen? Om det inte är en ovanligt äventyrlig typ verkade det dessvärre inte som att han finns med i bilden längre.
Finns det något ord som är så fyllt av starka känslor som sommarlov? När jag tänker på sommarlov tänker jag på oändligt långa dagar vid stranden, med fika, tillsammans med nära och kära. Läsmaraton på yttervinden och ett oändligt fixande av något att äta till besökande gäster. Hela familjen uppväckt och samlad på nedervåningen vid blixtoväder över havet utanför. Fulla vattenhinkar lånade av grannen när vårt eget tog slut. Ösregn, brunbrända gräsmattor, prästkragshobbar, nypotatis, moreller och tvestjärtar i ”gula stugan”. Långa kvällar, spännande samtal, musik från tvärs över viken och tidiga morgnar i Per-Gunnars och Nils-Eriks jordgubbsland. Fisk, brännässlor och överfull avloppstank. Vägen mellan Bredaviks brygga och kiosken, affären eller någon av ”pratrundorna”. Diverse renoveringsprojekt, några mer lyckade än andra och midsommarfirande i alla möjliga konstellationer. Andréns bageri, barnpassning och barnpassning igen. Turer mellan Bredavik och Gullberna, många disiga av nattvakets förödande effekt på uppmärksamheten. Sällskap av fantastiska och mindre bra sommarpratare på radio och varje år en riktig pannkaksdag då alla får äta sig mätta på pannkakor med sylt och grädde.
Sommarloven som kommit och gått har varit mina egna, mina syskons, mina barns, andras ungars. Fortfarande fylls mitt hjärta av något varmt och kärleksfullt då jag hör ordet ”sommarlov”. Jag tillhör den lyckliga skara som får ha det så och det är ingenting jag tar för givet. Ha en fin sommar!
Idag är det den sjätte juni, det som förut kallades ”svenska flaggans dag”. 1996 blev det en salutdag och 2005 en helgdag. Numera står det ”Sveriges nationaldag” i kalendern, något som gett oss en härlig långhelg i år. Svenskar är osedvanligt onationalistiska (ja, förutom de där onämnbara) och det är stor skillnad på hur våra grannar norrmännen och vi svenskar firar vårt land. Det är liksom inte riktigt rumsrent att älska det svenska och ”vad är egentligen svenskt anyway”’?
Jag funderar över vad som kan anses vara svenskt rätt ofta, oftast i samband med att jag saknar USA eller ser fram emot en resa utomlands. Jag har ju ändå specifikt valt att återvända till Sverige och propsade på att vi skulle flytta hem trots att vi äntligen hade möjlighet att få ett amerikanskt Green Card 2016. För min del var det storfamiljen som drog. Jag längtade för mycket efter dem alla! Vad mer då? Och är det detta jag har saknat då jag inte bott i Sverige? Uppriktigt sagt vet jag inte. Mina ögon har blivit för evigt sönderfrätta av att ha tagit in en massa andra intryck än de jag matades med under min uppväxt. Som sagt, jag älskar Sverige. Inte för att det är perfekt. Inte alls. Jag älskar Sverige trots alla brister. Vad innebär det att vara ”svensk”? Detta är mina tankar och fakta som kommit fram i diverse undersökningar:
Vi vet våra rättigheter. Anställningstrygghet, föräldraledighet, bostadsbidrag, LSS, a-kassa, sjukpenning, barnomsorg, semester… Aldrig tillräckligt om man lyssnar på många mottagare av dessa förmåner/rättigheter, men för många andra är den svenska välfärdsmodellen något stort, fint och fantastiskt.
Det är viktigt att hålla på sig och sitt. Svenskar är överlag mycket försiktiga och är sämst i världen om du vill lära känna nya människor. Åsikterna går isär när det gäller vänlighet och service. Vissa tycker att svenskar är mycket vänliga och hjälpsamma, andra tycker varken att vänlighet eller service har plats i den svenska modellen.
Sverige är ett mycket tryggt land, eller har i alla fall varit känt för att vara just detta. Som du säkert vet går åsikterna isär även om detta ämne. Däremot kan vi konstatera att Sverige som har varit ett mycket homogent land blir mer och mer segregerat. Detta gör att trygghet i Sverige numera kanske kan anses vara något av en klassfråga?
Något som jag själv anser vara mycket svenskt är att vända kappan efter vinden. Här tas ofta viktiga och avgörande beslut baserade på känslor och åsikter. Kändisar som uttalar sig om något ”de brinner för” hamnar i tevesofforna som experter. Jodå. Landet Brunsås bubblar av många heta åsikter och känslor och gillar du inte olika på rätt sätt är det lätt att du hamnar på offeraltaret.
Sverige är det tredje mest sekulariserade landet i världen. Tro är något för svaga människor, om det inte är ”en egen tro” (ofta är denna tro ganska lik alla andras egen tro). Kyrkan har dock fortfarande en viktig plats i mångas liv vid vissa tillfällen. Runt jul är fortfarande många kyrkor välfyllda och många vigslar och begravningar sker fortfarande i kyrkans regi.
Vårt prat om vädret! Alltså, det måste vara unikt. Mina SFI-elever fnissar ofta åt denna väderfixering, men de förstår den också. Särskilt de som har upplevt en svensk vinter och en vanlig svensk sommar, inte en sådan som vi hade förra året.
Sedan har vi det där med lagom. Inte för mycket och inte för lite. Detta anses vi vara väldigt bra på här i Sverige. Kanske är det så. Vad tycker du?
