12 aug

Om att vara mamma till vuxna barn.

Idag fejstajmade jag med sonen som stod vid KTH och väntade på sin kompis som också börjar idag, men på ett annat program. Han såg så glad ut, med mycket förväntan och en skopa nervositet. Bara tanken på att han ska läsa farkostteknik ger mig lite sug i magen. Sonen har alltid tänkt snabbt och i komplicerade banor. Det har han ärvt från sin far. Jag är glad över att han nu har möjlighet att bli utmanad på rätt sätt och samtidigt kan dela med sig av sina förmågor till omvärlden. Själv hade jag nog behövt kasta in handduken ungefär efter första nollningsveckan. Jag må vara ”tidigarelärare i matematik, no och musik”, men det där med att jag älskar att lösa ekvationer, alltid har varit en flitig elev och älskar att undervisa faller platt till marken då det gäller insikterna man behöver ha för att klara det här:


Jag har ganska vaga minnen av hur det var att komma upp till Växjö som 18-åring för att börja på lärarhögskolan. Tryggheten fanns hos min faster och hennes familj som jag fick bo hos den första tiden och ganska snart hittade jag det lilla gäng som jag sedan hängde med under resten av utbildningen. Jag klarade alla kurser utan att behöva skriva om några tentor och allt var liksom så självklart. Förutom en snabb sväng runt drömmar om att bli arbetsterapeut (det visade sig vara terapibiträde jag egentligen ville bli, tacksam över att det aldrig blev något med det) hade jag velat bli ”fröken” sedan jag själv började skolan. Jag trivdes under praktikerna, hittade fantastiska förebilder som jag fortfarande tänker på med värme och tänker att trots vissa kurser verkligen var blaj behövde jag de 3,5 åren på högskolan för att hinna mogna som människa.

Så där självklart har det inte varit för något av våra tre barn. Sonen behövde tid för att ens vilja studera, äldsta dottern gick en utbildning som visade sig innebära något helt annat än hon hade hoppats och 18-åringen vet inget utom att hon absolut inte ska jobba i restaurang- och livsmedelsbranschen (programmet hon går på) utan helst skulle vilja spela och sjunga dagen lång. Det blir bra till slut, det blir det alltid! På ett eller annat sätt och många gånger via vägar som man aldrig ens hade kunnat uppfinna under någon av sina konstigaste drömmar. Mitt jobb som mamma blir nu att peppa, stötta, vara bollplank, putta ibland och hålla tillbaka andra gånger. Moderskapet utvecklas och som förälder till vuxna barn är det kanske viktigare att vara coach än lärare, att stötta mer än att putta och att våga sitta stilla i båten när havet runt omkring stormar. Det är bara att hänga med i svängarna och njuta av åkturen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *