Klockan fem vaknar jag med ett ryck och känner hjärtat bulta. Ljuset i rummet är nästan kusligt glödande, luften är tjock och så tung att andas. Jag tar på mig morgonrocken och går ut. Där möts jag av en brinnande himmel i öster och bakom huset reser sig en regnbåge upp i ett rosalila fluff. Det är alldeles tyst. Var är de bråkande skatorna, var är småfåglarna, var är de rädda fasanerna som alltid flaxar upp i närheten av människor?

Jag hämtar kameran och går en sväng i mina flipflops och min frottémorgonrock. Folk har nog sett värre om jag skulle möta någon, men det gör jag inte. Det enda som hörs är mina kippande steg och kameran när jag försöker fånga det vackra. Det går inte riktigt. Jag vet ju vad som gäller och väljer att stanna upp och betrakta, att spara ner i minnesbanken och förundras. Tårar trillar ner på mina kinder. Jag brukar gråtknarka fåniga filmer, inte överjordisk skönhet. Det känns som att oändligheten är där, just där, hos mig. Jag känner tröst. Bördan av allt det där som jag lagt på mina axlar och det som andra lagt där utan mitt godkännande lättar. Jag går rakt in i ett björnbärssnår och blod rinner ner i min sommarsko och jag halkar omkring de sista stegen. Väl inne i mitt hem, min borg, känner jag de bultande hjärtslagen lugna sig tillsammans med andningen. Jag lägger mig i min varma, trygga säng och somnar om till regnet som börjar smattra mot rutan, tacksam. Livet…