Nu har vi varit skrivna på den här adressen i sju hela år. Det känns inte alls konstigt vissa dagar, men andra kan jag känna att jag liksom springer efter mig själv och inte hinner ifatt. Far hade precis dött, det beslutades efter nästan ett år i limbo att maken till slut skulle flytta hem från USA och att vi faktiskt skulle bo i Sverige igen på heltid. Efter att i alla dessa år (närmare bestämt 23) ha närt drömmen om Green Cards och nu hade nått dit tog vi beslutet att det ändå var på hemmaplan vi önskade fortsätta våra dagar. Vi har inte ångrat detta beslut någon av oss, men det går inte att undvika att då och då nudda vid tanken att livet hade kunnat se mycket annorlunda ut jämfört med hur det gör nu. Var hade vi bott, vad hade vi gjort, hade våra barn bott på olika kontinenter, hade vi haft andra barnbarn än vår lilla älskling, hur hade våra familjerelationer sett ut… Alla dessa Sliding Doors!
Tre av de viktigaste anledningarna till att jag inte tvekar att bo kvar här är storfamiljens närhet, vårt underbara hem och kammarkören. Nu när vi har lilla barnbarnet i Stockholm och bara vill vara nära henne känns det ändå inte rätt att flytta efter henne och våra vuxna barn. Jag tänker på drömmar och utfall, hur vårt hem byggdes av en Amerikahemvändare vars Amerikakoffert fortfarande står i vår lada och hur hans hemhjälp sedan fortsatte sina dagar tillsammans med maken som noggrant skrev upp inkomster och utgifter i sin amerikanska anteckningsbok med läderpärm. Jag funderar på att det snart har gått sextio år sedan två grisar gick att köpa för 220 kronor medan det idag kostar 795 kronor bara att avliva en sådan. Livet förändras mitt under våra näsor. Vad ska vi göra åt det? Stillatigande se på, försöka motarbeta det oundvikliga, omfamna förändringarna som sker eller kanske försöka skaffa ett fordon som tar oss igenom den guppiga åkturen så bekvämt som det bara är möjligt? Jag röstar på det sista. Acceptans. Mental och fysisk styrka i den mån det går att påverka. Likt en guldgrävare sila livsgruset för att inte missa guldklimparna.
Idag står en nätt liten pärlhyacint på trappan och väntar på att få följa med till en nära anhörig som precis kommit hem från sjukhuset. Det känns fint att kunna vara på plats och lämna över den personligen. Värdefullt. Idag omfamnar jag historiens vingslag, landar i sakers natur, låter ögonen följa de grå molnen som snabbt glider förbi och blottar fläckar av den blå himlen, känner varm nostalgi och en snudd längtan efter det som var och tacksamhet och acceptans för det som är. Idag känner jag ingen ånger. Jag känner att livet i all sin oreda är precis som det ska vara. Och så tittar jag en gång till på filmen som kom igår på barnbarnets nya trick med ett fånigt leende i ansiktet och är tacksam att hon trots allt finns bara ett videosamtal bort.
Sandra Beijer bad ChatGPT om hjälp att hitta tjugo frågor till ett blogginlägg om musik som skulle kunna ge underhållande svar. ChatGPT var i vanlig ordning mycket hjälpsam(t). Sandras svar är till viss del underhållande, men framför allt blev jag sugen på att sno frågorna rätt av och svara på dem jag också. Särskilt underhållande blir kanske inte mina svar, men jag ser personligen fram emot att för en stund snurra runt i en av de världar jag trivs bäst i.
→ Vilken låt har en speciell plats i ditt hjärta och varför? Jag inser redan på första frågan att de här svaren kommer att bli allt annat än okomplicerade. Jag lyssnar jättemycket på musik. Känslorna styr om det ska upplevas, tröstas, ges kraft eller något helt annat och ibland kan jag bara nöta samma gamla spellista dag ut och dag in i veckor. Hur ska jag ärligen kunna svara på den här frågan? Av någon anledning var den första låt som kom upp i huvudet Rajatons Butterfly. Åren med våra barn i Adolf Fredriks musikklasser bjöd på så många omvälvande musikupplevelser. Denna hörde jag framföras av en äldre klass på en av sonens konserter och blev golvad. Fortfarande tillhör den mina favoritfavoriter.
→ Om du kunde vara frontfigur i vilket band som helst för en dag, vilket skulle det vara och varför? Jag vill absolut inte vara frontfigur, aldrig någonsin! Jag hade velat vara basist eller trummis om jag nu ska befinna mig i en låtsasvärld. Det hade dock varit roligt att få skriva låtar med gubbarna i Rush då det begav sig.
→ Vilket är ditt tidigaste musikminne och vilken känsla väcker det? Att sjunga ”Du lilla bäck” tvåstämmigt med min mamma! Åh, älskade det och var forever hooked på att sjunga andrastämmor.
→ Finns det en låt som alltid får dig att dansa, oavsett situation? Jag är känd för att inte vara av det dansanta slaget, men drar du igång Queens Don’t stop me now så kan jag inte låta bli att vicka på tårna.
→ Vilken är den mest oväntade låten i din spellista? Tja, jag får väl utgå från hur jag ser på min egen musiksmak. Eftersom jag och mina brorsbarn gillar att ha dansparty tillsammans har jag en del av deras låtar som jag tycker är rätt, hm, märkliga. En sådan är Niellos och Lisa Ajax Tror du att jag bryr mig. Den hade jag aldrig lagt till själv.
→ Om du kunde välja en låt att lyssna på för resten av ditt liv, vilken skulle det vara? Beethovens pianosonat no. 8 i C moll, op. 13, den som också har fått namnet Pathétique. Detta stycke fyller mig med all världens vemod, men ger mig också den tröst jag behöver.
→ Vilken låttext har påverkat dig mest och på vilket sätt? Under tiden som jag har gått igenom stora och bestående förändringar har jag alltid lyssnat mycket på musik. Att välja bara en text känns futtigt och otillräckligt, så jag får välja den som först tryckte sig igenom gyttret av livsomvälvande texter: Carpenters Top of the world. Vi spelade den högt och ofta i bilen under en period i barnens tonår då det ofta var ”spänt läge” hemma. Alla brukade sjunga med och under de stunderna kände jag verkligen trösten i ordspråket ”this too shall pass”. Och det gjorde det ju!
→ Har du någon musikalisk guilty pleasure? Berätta! Hahaha, vem har inte det? Jag brukar säga att jag kan osedvanligt många texter till dansbandslåtar för att påstå att jag ”hatar dansband”. Mina föräldrar älskade dansbandsmusik och under deras sista tid i livet då jag till och från bodde hos dem på heltid blev det mycket dansband. Vad kan jag säga? Det är trallvänligt! Dessutom älskar jag country och dansband ligger inte långt ifrån, varken stil- eller textmässigt. Att en av de sista låtar som åkte upp på min Gillat-lista på Spotify var Arvingarnas Inbjudan till Bohuslän hade jag aldrig känt mig manad att berätta utan denna fråga…
→ Vilken är den bästa livekonserten du någonsin har varit på och varför? Hjälp, dessa frågor är så svåra! Kent? Dolly Parton? Visfestivalen i Västervik någon gång på 90-talet? Sonens avslutningskonsert i nian? Bon Jovi? Globens Lucia? Gardners Lamb of God? Nej du, den här frågan kan inte få något vettigt svar. Jag älskar livekonserter, vare sig småglin sjunger falskt med känsla eller världskändisar levererar som om deras liv hängde på just denna konsert! Jag skulle kunna fylla ett lyxhotells största pool med tårarna som trillat de gånger jag upplevt livemusik genom åren. Musik är livet!
→ Om du kunde transporteras tillbaka i tiden för att bevittna ett historiskt musikevenemang, vilket skulle du välja? Lätt! (Äntligen…) Premiären för Händels Messias i Dublin.
→ Vilken låt var den första du lyssnade på imorse? Sias Courage to change. Den har de senaste åren betytt mycket för mig och känns som en bra start på dagen.
→ Har du någonsin gråtit till en låt? Vilken och varför? Hahahahahahahahaaaaaaaaa! Hahaha. Om detta är första gången du läser något jag skrivit ber jag om ursäkt för mitt gapskratt. Maken har uppfunnit ordet ”gråtknarka” efter att ha blivit inspirerad av mitt sätt att ta mig an konstformer av olika slag. Jag är kanske lite ovanlig så till vida att jag är väldigt jämn i humöret i vardagslivet för att känna mina känslor så intensivt som jag gör genom musik, film och böcker. Svaret är att jag nästan varje dag (sedan jag fick vårt första barn, innan dess grät jag sällan) gråter till musik.
→ Vilket musikinstrument önskar du att du kunde spela och varför? Jag önskar att jag hade varit bättre på att öva på min fiol och på pianot. Jaja, nu gav dessa instrument mig mycket glädje under min uppväxt, så jag får vara glad över det. Annars hade jag gärna spelat elbas, cello eller trummor. Eller oboe, det är så vackert. Förresten, jag har alltid fascinerats av duktiga barockmusiker, varför inte bli blockflöjtsproffs?
→ Finns det en låt som förändrade ditt sätt att se på världen? Berätta! När min moster i slutet av sjuttiotalet ledde barnkören i kyrkan i ”Över jordens buller” så taket lyfte upptäckte jag hur härligt det är med körsång. Jag har sedan dess varit en trogen körsångare och hoppas att jag får fortsätta sjunga med andra forever and ever.
→ Vilken låt påminner dig om en specifik person eller tid i ditt liv? George Michaels hela CD Listen without prejudice är den första som kommer upp i huvudet, men jag lyssnade på den så, så mycket under några år (kom ihåg, detta var innan jag ens hade kunnat uppfinna Spotify i fantasin) då jag gick från att vara en ung lärarstudent som trots allt levde ett otroligt skyddat liv till att bli en ganska ung vuxen som hade skakats om på många olika sätt på bara några år. Alla dessa Sliding Doors-tillfällen kan ju ge vem som helst hicka…
→ Vilket är ditt favoritalbum? Berätta mer. Mamma brukade ärva LP-skivor av sin tvillingsyster. En av dem var Dolly Partons Jolene, den som ledde till en livslång kärlek till countrymusik. Detta var alltså anledningen till att jag visste att Whitney Houstons kändisskap byggde på någon annans skapelse. (Inte för att det gjorde något, jag älskade Whitney av hela mitt tonåriga och kärlekskranka hjärta.)
→ Vilken artist eller band skulle du helst vilja se återförenas? Båda systrarna Nilsson i Ainbusk är ju döda, men deras musik är odödlig. Deras livekonsert som jag och lillasyster gick på precis när hon skulle åka jorden runt (tror jag det var, hon skulle i alla fall ut på resa) gick inte av för hackor. Där kan man tala om passion och närvaro!
→ Om ditt liv var en film, vilken låt skulle spelas i öppningsscenen? Salem Al Fakirs Keep on walking eller Jumpers Solen stiger upp även idag. Jag är pessimisten som verkligen vill vara optimist, så dessa realistlåtar med positiv pepp gör mig alltid lika full av hopp. Jag är nöjd över att kunna plocka bara två att välja mellan.
→ Om du kunde skriva en låt med någon, levande eller död, vem skulle det vara och vad skulle låten handla om? Georg Riedel, Kenneth Gärdestad, Sofia Karlsson eller någon annan fantastisk kompositör som inte nödvändigtvis är så känd. Låten skulle naturligtvis handla om livets komplexitet, högt och lågt, men den måste sluta med solsken i blick.
→ Vilken är din favoritmusikvideo och varför? Det finns inget annat val än detta. Vad kan jag säga? Jag var tonåring på åttiotalet, Morten Harket var så ruskigt snygg och hela upplägget är och var sjukt läckert.
Här har du alltså en liten del av mitt musikaliska hjärta, komprimerat med hjälp av ChatGPT. Så kan en måndag i mars också börja.
Jag älskar att Elsa och Anton som bodde här en gång finns kvar på något vis. Det här guldkornet tror jag vi hittade i en av de senast utforskade hörnorna av gården. ”Andeliga Wederqwickelsestunder”, tryckt i Stockholm 1857. Spår av ohyra och fukt syns genom hela boken. Den har legat i en påse i frysen i flera veckor för att ta död på vad som eventuellt fortfarande levde.
Kul att en sida från något tryck i ännu sämre skick har fått agera bokmärke. Jag älskar frakturstilen som gör att boken känns ännu äldre än vad den faktiskt är. Den är inte helt lätt att läsa ens för mig som har övat en hel del, men efter en stunds fokuserad läsning lättar det lite. Det här är artonhundratalets form av självhjälpsbok. Det har hänt en del på snart tvåhundra år.
Om wårt lifs bräcklighet. Ett glas går snart i kras. Hwad går ännu snarare i kras? Menniskan. Doctor Luther skänkte en gång sin kollega Justus Jonas ett wackert glas, med följande vers:
”Dat vitrum vitro Jonæ vitrum ipse Lutherus, Ut fragili vitro similem se noscat uterque. Luther, som sjelf är ett glas, ger ett glas åt Jonas, det glaset, Så må de begge förstå, att det glaset likna de begge.
Jag har sett glas, som öfwerlefwat många menniskolif, och skola måhända öfwerlefwa både mitt och ditt. Du förlustar dig åt glaset, synnerligast om der är något godt uti det. Huru mången tycker icke om sig sjelf, synnerligast om han har stora gåfvor af Gud. Trälådan stoltserar med en gyldene klenod, som likwäl en främmande hand lagt deruti, och som hon tager ut igen, när hon behagar. Min wän, bestäm hwem du är! Ett glas, som snart går i kras. Glaset bräcker icke sig sjelf itu: du har något inom dig, som dagligen bräcker och förswagar dig. Huru mången sorg, huru mången krankhet, huru mången tillstötande händelse bräcker icke på ditt lif! Urssynden, som bor i dig, fräter på din kropp, som masken på äplet, coh ger sig ingen ro förrän hon har förtärt den. Ett glas kan wara länge, om man behandlar det försigtigt och tager omsorgsfullt wara derpå. Anwänd all omtanke, akta dig på bästa sätt; du är ändå intet ögonblick säker på ditt lif. Jag känner sådana, som störtat wid glaset och dött på fläcken. Glaset blef helt; de brusto. Tänk derföre i tid på döden, och lef så, som om du genast skulle dö! Hör hwad den wise Geneca säger i 2:de brefwet: ”Wi sjunka icke plötsligt i döden, utan wi komma densamma stundeligen närmare. Wi dö dageligen, ty med hwarje dag förswinner en del af wårt lif, och alltsom wi skrida framåt, komma wi målet allt närmare och taga af i wexten. Barndomen är sin kos, ungdomstiden också. Den tid, som förflutit tills i dag, den hafwa wi förlorat; äfwen den dag, wi nu lefwa, dela wi med döden.” Och Cyprianus i sin bok om dödligheten: ”Om du bodde i ett hus, hwars wäggar gåfwe sig, hwars tak brakade öfwer ditt hufwud, och hela huset såge ut som wille det falla öfwerända, skulle du då icke sammanrafsa hwad
du finge tag uti, och skyndsamt begifwa dig på flykten derifrån? Wälan, si din kroppshydda blir gammal och bräcklig, och lagar sig till att snart falla öfwerända och gå under. Skynda, bered dig på din hädanfärd, och betänk att döden är för dörren! Jag will aldrig wara säker, eller ett enda ögonblick missbruka mitt lif. Döden wäntar öfwerallt på mig; jag will också wänta på honom. Hwem wet huru snart wi träffas och falla i famnen på hwarandra? Han skrämmer mig icke; jag är honom i Christo wäl wuxen. Salig den, som dör innan han dör, för honom kommer döden aldrig för bittida.
Jag berättar gärna att jag har älskat det här huset sedan jag steg in första gången, trots att det då var i ett rätt risigt skick och jag visste att det fanns tragiska livsöden knutna hit. Det är ett vackert hus, ett inbjudande hus och det har blivit ett älskat hem för oss. Vi fortsätter hitta och upptäcka sådant som följde med, trots att vi flyttade in redan 2016/2017. Somligt har tagit tid att gå igenom. Det är roligt att hitta nya ting och om inget annat så har jag påmints om hur viktigt det är med dokumentation. Ett foto har bara estetiskt värde utan dokumentation. Den sanna historien bakom ett fångat ögonblick kommer att vara dold för världen om ingen tagit sig tid att berätta innan det blir för sent. När vi gick igenom lagfarter och kartor till huset ordentligt hittade vi också lite annat smått och gott. Ett fåtal julkort, negativ från 1956 inlämnade av husets ägare Elsas syster Inga, Elsas syster Gertruds betygsbok (Gertrud gick bort tidigt i tuberkulos, inte så konstigt att boken hamnade hos systern) och lite annat smått och gott. Negativen visar bilder från vårt hus, så det är väl därför Inga har gett dem till Elsa vid tillfälle. I ”smått och gott-högen” låg också detta foto på två små flickor, uppklädda och allvarsamma. Jag tycker de är så otroligt fina och tänker att de borde bo hos sina efterkommande istället. Nästa vecka ska jag gå över till grannen och fråga henne om hon kan tänkas veta vem de är.
Jag fångades av att fotografen är en kvinna, Maria Sundström. Hon hade ateljé på Norra Smedjegatan i Karlskrona. Maria föddes 1883, verkade gå ogift genom livet, jobbade som fotografibiträde 1907 och var skriven i Karlskrona åtminstone mellan 1912 och 1941. Enligt sin namne, konstnären Maria Sundström, var hon verksam i Karlskrona redan från 1905 och till 1941. Jag är sugen på att ta kontakt med den levande Maria för att få reda på mer om denna fotograf som varit anledningen till en egen utställning i nutid! Det riktigt tråkiga är att jag missade utställningen Kvinnor bakom kameran på Blekinge Länsmuseum där Maria var en av kvinnorna vars fotografier ställdes ut. Den pågick tills för tre veckor sedan. Jaja, men nu blev det så. Kanske finns det möjlighet att få ta del av utställningen också i efterhand, något slags dokumentation. Ja, så här funkar min hjärna. Jag börjar dra i trådar och så börjar tankarna snurra. Jag får vara tacksam över att det fortfarande snurrar där inne och att jag fortsätter fascineras över saker och ting. Tänk att inte ha det kvar…
Tänk att vi faktiskt har ett växthus! Det blev klart lite senare än tänkt, men det växer för fullt där inne och jag ser fram emot att nästa år få testa nya tekniker för att vinna lite tid och kraft.
Syrran tyckte inte vi skulle slänga Elsa och Antons bord, så nu står det här med mammas novemberkaktus. (Det är hon som har rengjort det så noggrant.)
Vi får kanske ställa ut deras finglas som vi hittade i sommarvistet då vi städade ut häromdagen. När har dessa flyttat in i hushållet? Var de en gåva, eller har de köpt dem själva vid något glasbruksbesök?
”Taktil (i sht i fackspr.) som hör samman med l. ger upphov till känsel l. känsel- l. beröringsförnimmelse; som avser l. lockar till känsel l. beröring; känsel-, berörings-. En fyrtio års man .. hvars taktila känslighet uti benen ända upp till ljumskarne var vissa dagar fullt borta. 3SvLäkSH 1: 202(1866). Taktilt funktionell form, t. ex. av ett handtag, härledes ur det sätt varpå detta skall fattas eller beröras vid begagnandet. HantvB I. 2: 276(1934). De taktila och motoriska sinnena förtvinar — det behöver man inte vara psykolog för att konstatera. Form 1953, s. 179. Taktilt, säger keramikerna när ett föremål känns behagligt att hantera. ÖgCorr. 14 ⁄ 10 1970, s. 12. De gamla hörapparaterna .. kompletteras nu med så kallade taktila hörapparater. SvD 22 ⁄ 9 1987, s. 6. Även reliefkartor och taktila kartor (för synskadade) förekommer. NE 10: 477(1993). I taktil massage bearbetas sinnesorganet huden .. Den lätta beröringen påverkar det parasympatiska nervsystemet. SvD 2 ⁄ 9 1998, s. 17.”
Taktil är känns som ett ord som blivit nyupptäckt i många sammanhang. Det pratas om taktila upplevelser i samband med bakning och matlagning. Barnleksaker ska gärna ge taktila upplevelser och taktil massage är numera en vedertagen behandling i exempelvis behandling av anorektiker och personer i livets slutskede. Som terapeut använder jag mig av övningar som ger sinnliga upplevelser. Jag ser stressen i dagens samhälle till en stor orsak till att människor exempelvis glömmer bort att lita på sina sinnen och slutar lyssna på dess varningssignaler. Dagens projekt blev därför en övning för mig själv som inbegrep fyra av sinnena och förhoppningsvis också i framtiden kan fortsätta ge fina stunder. Då vi städade ut vedboden hittade jag bland annat en nyckelknippa med vidhängande träbit. Den var alldeles svart och nästan kladdig av många års smuts. Dessutom luktade den unket. Jag såg dock potentialen och vågade mig på att lägga den i ljummet diskvatten för att luckra upp smutslagret.
Tyvärr glömde jag att ta ett förekort, men så här såg träbiten ut efter att både ha legat i vatten i en timme och sedan gnuggats ren av riktigt upptvålad Svinto. (Lite våghalsigt, trä gillar inte uttorkande rengöringsmetoder och inte heller varmt vatten.) Jag sköljde den väl. Som du ser hade jag vid det här laget blivit av med den värsta smutsen och träet var inte längre kladdigt.
Ska man våtslipa krävs det annat sandpapper, så jag såg till att träet var ordentligt torrt innan jag gav mig på det med först 60 korn, sedan 150. Jag hade kunnat slipa på för att göra allt helt slätt, men det var inte mitt mål. Jag ville att historien delvis skulle få fortsätta vara med också i framtiden.
Till slut var det dags att behandla med ett tunt, tunt lager av favoriten Grunne gammaldags trävax. Nu är känslan en helt annan än då jag hittade den ursprungliga nyckelknippan! Nycklarna har fått ligga i citronsyravatten och gnuggats rena med Svinto, så de är också som nya. Jag undrar just om dessa nycklar tillhör något som finns kvar här på gården? Hur som helst har jag nu hittat ny användning för något som följde med gården och som säkert för länge sedan hade slängts i en ”sophink” för gammalt metallskrot. Jag är faktiskt otroligt nöjd med dagens projekt, både för att jag tycker den här träbiten är osedvanligt vacker, har en underbart stressreducerande förmåga med sin släta yta och dessutom luktar den nu väldigt gott av vaxet.
Jag började tidigt handarbeta. De första grejerna jag gjorde är inte bevarade, men jag har kvar en provlapp/duk med många olika slags sömmar i olika färger som jag gjorde i lekis och en handväska från ungefär samma tid. Hemma broderade jag mycket korsstygn och så småningom började jag både virka och sticka. Mycket! Jag älskade att följa med till Göran i Flymen och botanisera bland alla broderier, i Rödeby fanns det både garner och tyger och så hade vi såklart Hemslöjden. Mammas symaskin fick jobba hårt då jag gick på högstadiet och jag sydde så mycket att jag till slut fick en egen symaskin i 15-årspresent. Det var lapptäcksteknik och textila inredningsdetaljer, men framförallt sydde jag kläder. Jag fick en begagnad Husqvarna, något jag tjurade lite över då, men har tackat min lyckliga stjärna för många gånger. De digitaliserade 80-talsvarianterna har gett betydligt fulare stygn och mycket krångel med tekniken. På gymnasiet gällde vävning och sedan började det väl om (eller fortsatte parallellt). Jag vet inte om jag har läst eller handarbetat mest genom livet, men nuförtiden går dessa intressen att kombinera då jag fastnat för ljudböcker. Hur som helst förklarar mitt stora intresse för olika textila tekniker att jag gärna lägger tid på att plocka bland alla textilier då jag går på loppis. Jag kan för mitt liv inte låta bli att köpa grejer som jag tycker är vackra om de går för ett allt för billigt pris.
När jag hittade denna tavla för 105 kronor köpte jag med den hem. Det är ett Eva Rosenstrand-broderi från sjuttiotalet som jag alltid har älskat. Vill man köpa en materialsats är grundpriset 1500 kronor och jag kan bara gissa hur många timmar som lagts ner på själva stygnen. Tavlan har med all säkerhet blivit inramad hos ett ”proffs”, men min rammästarkompis Maja hade inte godkänt arbetet då det har använts kartong som inte är syrafri, gulnat lim som dessutom släppt och klamrar som inte är rostfria! Jag demonterade broderiet och tvättade det försiktigt för att få det riktigt rent. Jag har nu beställt syrafri monteringskartong och en smal guldram (att lämna in hade kostat närmare ett par tusen då det är ett tidskrävande hantverk) och har bestämt mig för att ge detta lilla mästerverk en chans att visa upp sig igen. Det syns på väven som var invikt mot baksidan att broderiet har blivit mycket solblekt och även påverkat av kartongen.
Åh, vad jag har älskat att sy korsstygn! Jag vet att jag har berättat det många gånger, men jag ser mig verkligen som en korsstygnsperson. Jag tycker det är otroligt vackert med fria broderier, men jag behöver ett tydligt mönster och en sådan här väv som är lätt att räkna. Jag riktigt känner broderinålen i min hand och känslan av att dela upp tråden då man bara broderar med två av de sex trådarna åt gången. Jag vet inte om jag någonsin kommer att sy korsstygn igen, men det här har gett mig så mycket glädje genom livet.
Varje gång som jag köper med mig något hantverksmässigt ägnar jag en liten stund åt att skicka tacksamma tankar till den kvinna (som det väl oftast har varit) som har gjort det möjligt för mig att få njuta av något så vackert. Den här gången hade jag både en signatur, MK, och en märkt baksida som stämde överens med signaturen. Vem var Marit Kihlström som har lagt så många timmar av sitt liv på detta korsstygnsbroderi? Ja, nu är jag ju den jag är, så jag började genast slå på mina släktforskarsidor och hade snart landat i att det faktiskt inte fanns mer än ett alternativ. (Hade hon hetat Anna Persson hade jag inte ens försökt.)
Jaha. Här har du ditt liv, Marit Ziegler Berger Kihlström. Hur kom det sig att du skildes från din tyske läkarmake och gifte om dig bara tre månader senare? Växte ni ifrån varandra? Började du handarbeta redan innan du gifte dig med Karl Gustaf? Du var hemmadotter och Johannes var student då ni gifte er och ni fick en son tillsammans. Vad hände med honom vid skilsmässan? Växte han upp med en närvarande far? Det var inte särskilt vanligt med skilsmässor på femtiotalet… Jag vet bara att du var duktig på att brodera, dina infästningar på baksidan är mycket noggrant gjorda. Och nu har ditt broderi fått nytt liv hos någon som uppskattar det!
I broderiets anda kan det väl passa med en bild på ett av gårdagens trädgårdsprojekt. Jag plockade upp resten av amaryllislökarna som stått och hämtat kraft i trädgårdslandet. Fem av sex har överlevt och ska få varsin kruka idag. (De två som stod i verandan har jag ju redan kruksatt.) Jag gjorde också pumpapuré av en av de lite mindre ”Halloweenpumporna”. Dela med vass kniv underifrån och upp mot skaftet. Bryt isär och gröp ur kärnor och trådiga delar. 200° i 50-60 minuter upp och ner på en bakplåtspappersklädd plåt, lyft bort skalet då det svalnat lite och mixa ordentligt slätt (jag fick tillsätta lite extra vatten för att få det att funka i stora mixern, men med mixerstav hade det gått bra utan extra vatten). Nu har jag frusit in några påsar puré, men bjöd innan det maken på en smarrig pumpalatte. Så gott! Det går bra att dra ner på sockret eller byta ut mot något alternativ, receptet är amerikanskt och sålunda lite i sötaste laget.
Känslan av förändring. En ny dag, en ny tid. Och ljuset som betvingar mörkret. Jag går ut i allt det vackra och möter dagen som lovar mer än den kräver, dagen som ger mer än den tar.
Jag stannar i stunden, ser allt det vackra genom kamerans öga och fångar känslan av hur ”allt är möjligt” ser ut. Skönheten som omger mig. Undrar hur många som stått just här och känt samma sak.
Utdrag ur Odalbonden av Gustaf Erik Geijer
Jag tror ej böljans falska lopp, som far förutan ro. Den fasta jord, hon är mitt hopp, hon visar evig tro.
Hon närer mig ur sin hulda barm den tid, som mig ödet gav. Hon fattar mig säkert, hon håller mig varm, då jag dör, uti djupan grav.
Ej buller älskar jag och bång. Vad stort sker, det sker tyst. Snart märks ej spår av stormens gång, av blixten, sen den lyst.
Men tyst lägger tiden stund till stund, och du täljer dock icke hans dar. Och tyst flyter böljan i havets grund; fast regnbäcken skrålande far.
Så går ock jag en stilla stig: man spör om mig ej stort. Och mina bröder likna mig, var en uppå sin ort.
Hej, dagens insats! Sonen började på gaveln, men sedan kom hans flickvän och det blev inte så mycket mer målat just idag. (De två gjorde en finfin insats på framsidan och sonen har lovat att inte åka hem till Stockholm innan ladan är röd och fin runt om hela bygget.) Jag är mycket nöjd med hela raddan som jag hann med. Det är lite vanskligt att låta bli att byta ut typ hela panelen, men detta skulle kunna bli ett ogenomförbart projekt om allt ska vara perfekt. Vi borde byta taket, sätta panel, bygga nya dörrar till flera av ingångarna, gräva bort gräs och jord på flera ställen runt grunden och så vidare och så vidare i all oändlighet. Jag gillar tanken på att det är bättre att göra något än inget, att vi gör detta både för vår, för grannarnas och för gårdens skull.
Här ser man snickarglädjen som en gång satt runt hela ladan, men som nu är täckt eller utbytt på flera ställen. Jag tycker att det skulle vara roligt att ge tillbaka gården lite av sin forna prakt. För några veckor sedan kom en släkting till Sven-Olof Larsson som byggde vårt hus på oväntat besök. Jag hade egentligen jättebråttom, men han hade så spännande information att jag tog paus och spelade in det han hade att berätta. Jag fick bland annat höra att detta var den finaste gården i Uttorp och att ”Lina” (Sven-Olofs mor) hade en lite upphöjd plats i samhället. Jag hade fått för mig att det var Sven-Olofs guldgrävarpengar som bidrog till att bostadshuset byggdes lite högre i tak och så vidare, men det verkar som att denna familj redan hade det ganska gott ställt.
Min kompis skickade en strandbild från Barcelona och jag skickade en målarbild tillbaka. Ingen tid för strand här och egentligen ingen lust heller. Jag har badat mycket i sommar och ser fram emot en stund i varm bubbelpool hemma hos syrran imorgon kväll. De värkande målarmusklerna kommer nog att må bra av lite värmebehandling. Jag ser fram emot nästa veckas rejäla lymfmassage. Det kommer att bli en perfekt belöning efter allt målande!
Pärlplattan, spretiga flätor och fina klänningen. Oro över kusinen som av någon anledning precis hade tappat sin pärlplatta i golvet. Orediga tänder och fröken Gull-Britts skämt för att lätta upp stämningen. Sex år gammal, men med hela världens tyngd på sina axlar. Snusförnuftig, fördömande och så hemskt duktig jämt och överallt. Varifrån kom den där lilla klumpen i magen, den som matades om hon inte var ”underbar och älskad av alla”? Akta lilla Monica, världen. Ta hand om henne. Låt henne leka och släppa taget om alla andras välmående då och då.
