24 Nov

Tipstorsdag vecka 47.

För att komma i julstämning får veckans tips handla om julebak (baka mycket och ät upp det själv så får du en julebak…) och annat julpyssel i köket. Här kommer recept som garanterat blir bra!

Chokladkolasnitt (Jag förstår kanske varför kakan bara fått tre stjärnor av fem. Bakar man de här kakorna bara en halv minut för länge blir de inte alls lika goda. Håll koll! 20 minuter är för lång tid för vår ugn.)

Saffransbullar (Jag gillar verkligen kesella i saffransdegen. Men lyd rådet att använda lättversionen då du bakar med standardmjölk, annars blir degen väl tung.)

Leilas Rocky Road (De flesta har nog provsmakat då detta recept har fått väldigt stor spridning, men det är verkligen gott och jättemäktigt. Skär inte i för stora bitar, det mäktar ingen med att äta…)

Knäckebröd (Så gott, så gott med mjukt smör. Jag gillar att strö rosmarin och flingsalt över kakorna innan de gräddas. Det ger lite Wilmas-känsla.)

Fler kökstips:

Tvätta fläktfiltret i diskmaskinen då och då. Tar bort ingrodd os-doft som ofta är svår att härleda.

Ta bort skydden längst ner på kyl och frys och damma av ordentligt under sagda hjälpredor.

Torka av köksluckor och olja in träbänkar.

Torka golvet lite mer ofta från advent till jul. Det är så skönt att gå på rena golv!

23 Nov

Nästan adventsklar.

Dagen har jag ägnat åt ompysslande av sjuk son, jobb, skjutsande av barn och adventsstäd. Jag bestämde mig för att helt enkelt ta tag i fönsterputs och gardinnedtagning trots att jag inte alls är i stämning. Jag hann dessutom tvätta julgardinerna (de är i linne och blir så lätta att stryka då de är lite smått fuktiga) och ställa undan alla blommor som inte har någon plats i vardagsrummet då decemberinredningen ska på plats. A frågade efter bilder. Jag har stora problem med min kamera och borde väl skaffa en ny, men så länge får extrakameran (som suuuuuger) rycka in.

Bautablomsterarrangemanget började ge upp idag, så jag tog det som fortfarande var fint och försökte få till en gnistrande bukett. Amaryllisen som jag köpte billigt för ett tag sedan har fått stå i ett fönster för att inte bli så där ranglig och jättelång, men nu fick den en fin kruka, lite mossa från vår ”gräsmatta” i trädgården och sällskap av IKEA-ängeln som jag tycker är rätt söt.

Julkaktusarna som duktigt sätter blommor lagom till advent varje år om man bara behandlar dem tillräckligt styvmoderligt under sommaren fick flytta ut till ett nyputsat fönster. De kommer snart att bli belysta av en vacker, stor pappersstjärna.

Orkidéerna som brukar pryda vardagsrummets fönsterbrädor fick i stället flytta ut i tvättrummet. Där huserar de nu med några tråkiga St Paulior (eller hur man nu säger) som vägrar gå i knopp. Jag tänker inte ge upp! Trägen vinner.

Vi har ett gäng utlandssvenskar att tänka på inför julen. Här är delar av ett julpaket som snart kommer att skickas till Australien. Jag skulle vilja skicka julklappar till en massa människor, men det går ju inte! Vi får ta de ”absolut nödvändiga”.

Jaha, ni vill veta om jag hittade the Christmas Spirit? Nej, inte någonstans. Men jag känner att det kittlar lite under ena foten, så kanske den är på väg nu…

22 Nov

Tack!!!

Idag kom ett överraskningspaket i brevlådan! Ett sådant där som är tjockt och oregelbundet och spännande. Min syster hade plockat ihop ett riktigt feel-good-paket och skrivit ett instruktionsbrev om vad jag ska göra med alla sakerna. Japp! Jag ska lyda till punkt och pricka. (Fast jag kanske inte lyder då det gäller musiken… :))

Jag lägger gladpaketet till de två överraskningarna från förra veckan – en jultidning från svärmor och en spännande film från Lotta. Tänk så fint det känns att vara omgiven av omtänksamma människor…

21 Nov

Bröst.

Min syrra länkade till det här inlägget som i sin tur handlar om det här. Jag behöver inte skriva en massa om det. Bröstoperationer och näsfix börjar bli lika vanliga i Sverige som i USA och i vissa sydamerikanska länder. Någon i min familj gjorde en bröstförminskning för många, många år sedan eftersom hennes rygg höll på att ”gå av”. Tur att hon fick hjälp. Det finns vid det här laget många andra i min närhet som tydligen inte känt sig fina nog då de tittat sig nakna i spegeln eller då de inte kunnat ha en bh med större kupa än A eller B och därmed fixat större tuttar medelst hjälp av mycket pengar och en kirurg. (Bli inte ledsna över att jag ventilerar mina tankar runt detta ämne…) Fine. Men jag tycker nog att det finns bättre saker att lägga ner 30 000 – 60 000 kr på än att fixa bröst som passar i läckra behåar eller som sticker upp som ljuva kullar också då man ligger ner på rygg. Kanske är det för att mitt enormt starka psyke inte mår speciellt dåligt av att mina bröst knappast ser ut som de gjorde då jag var 20 (och inte ens då var de speciellt tjusiga) efter att ha fött tre barn. Det kanske är för att jag hellre hade tagit med min familj på en härlig semester om jag hade pengarna. Eller kanske skulle jag rentav hjälpa någon som inte har råd att ge sin familj en jul med guldkant? Vad vet jag. Mest är jag glad över att tanken på en bröstoperation inte lockar just mig. Nu gäller det bara att försöka stötta mina stackars döttrar så att de inser att de duger precis som de är innan någon eller några andra intalar dem att det inte är så. Just sayin’.

Ps: Ursäkta mina många inlägg de senaste dagarna. Jag har bara haft ett ovanligt stort behov att ventilera mina tankar.

21 Nov

Uppdatering om den ”puckade” läkaren.

I morse ringde jag vårdcentralen för att bestämma tid för besök hos en ny läkare. Ungefär så här gick konversationen. (J är så klart jag, S är sköterskan jag talade med.)

J ”Hej! Jag har varit på flera besök hos Dr. T. Efter det senaste besöket fick jag de här provresultaten och detta meddelande från doktorn……”

S ”Ja, men ditt blodvärde är okej nu.”

J ”Jag är inte sjuksköterska, men jag kan läsa provresultat om det följer med referensvärden. Jag ser att de flesta av mina värden kanske håller sig inom referensområdet, men att ha ett Ferritinvärde på 7 då referensområdet är 7-120 kan väl knappast räknas som okej? De andra värdena är ungefär lika dåliga och TIBC-värdet är för högt, alltså indikerar det att jag har blodbrist.”

S (läser antagligen igenom analysen lite bättre och hummar) ”Ja, nu ser jag att det kanske inte är så bra. Men du mår bra?”

J ”Nej, jag mår inte bra. Det är ju därför jag ringer igen. Jag mår inte bra och mina värden är inte bra. Jag vill ha ett utlåtande från en annan läkare.”

S ” Ja, jag förstår. Har du varit hos någon annan läkare än Dr. T?”

J ”Nej, jag har inte direkt haft några hälsoproblem förut.”

S ”Då har vi Dr. A, Dr. B, Dr. C och Dr. D. Vem vill du gå till?” (Eh, ska jag lyssna till hur namnen klingar och därav veta vem som är bäst? Ska jag välja mellan manliga och kvinnliga läkare, svenska och utländska namn?)

J ”Tja, jag är bara intresserad av att få komma till en läkare som faktiskt är intresserad av att hitta det som är fel och som kanske kan hjälpa mig bli frisk.”

S ”Ja, då ska du få gå till Dr. S. Men hon är väldigt populär, så det finns ingen tid hos henne förrän den 5 december. Men du mår inte så dåligt att du inte kan vänta?” (Vänta nu. Då jag har beställt tid till Dr. T har det alltid funnits tid ganska omgående. Betyder det att sköterskorna medvetet har skickat mig till en dålig läkare?)

J ”Ja, men det låter bra med en populär läkare. Alltid betyder det något. Jag kan vänta i två veckor.”

Vad säger ni? Ska man skratta eller gråta? Min man brukar säga: ”Lita aldrig på verksamhet som inte drivs av vinstintresse”. Jag brukar fnysa åt honom, men jag kanske ska sluta göra det. Tänk om det är så att de har en dålig läkare på vårdcentralen och att han får fortsätta jobba dag ut och dag in eftersom vårdcentralen är vårdcentralen och därmed får fortsätta tugga på trots att patienterna inte får hjälp? Tänk om de rentav har flera dåliga läkare? Ska jag lita på att det finns någon annan än jag själv som är intresserad av att jag mår bra? Ursäkta min något sura inledning på veckan, men jag kände att det här var precis rätt ställe att dela med mig av min frustration. (Kanske lider jag också av akut avundsjuka. Två av mina kusiner är på väg med sina respektive på en tvåveckors kryssning där det varken är kallt eller mörkt. Inte för att jag inte unnar dem det! De är väl värda resan. Jag önskar bara att jag kunde följa med. :))

21 Nov

Kortskiss no. 153.

Här hittar ni alla tolkningar på veckans kortskiss. Det är Cecilie som har ritat skissen.

Jag vet inte vad jag gjorde med övre högra hörnet då jag fotade… Allt material från You Do. Kort och kuvert, stämpel från Hero Arts genom Artemio, band, enfärgat papper, Canvaspapper, stämpel, stämpeldyna. Kortet går i kraft, mörkbrunt och mörkgrönt. Ska se om det blir så ljust att det är någon mening med att fota om.

21 Nov

Måndag!

Oh, yes. Jag gillar måndagar. Jag gillar chansen till nystart. Jag gillar att vakna till något nytt, att kunna göra om och göra bättre. Måndagar funkar precis lika bra som vilken nyårsdag som helst.

Idag kan det hända att någon i familjen vaknade på helt fel sida. Jag önskar att jag kunde ge henne chansen att vakna om med solsken i blick, men det går ju inte. Kanske hade det blivit bättre om jag hade låtit henne titta och lyssna på det här? Känner inte ni också att ni vill vara med där på scenen?

Det är svårt att hänga med i en tonårings känsloliv. Ena stunden är livet toppen och utan att man som förälder fattar vad som hände är det plötsligt botten. I går frågade jag en väninna som har lite yngre barn om vi skulle byta ett tag. ”Det tror jag inte att du vill”, svarade hon. Hm, omväxling förnöjer? Lite tonårshormoner mot trots? Pre-pubertet mot sömnlösa bebisnätter? Ungdomens velighet mot medelålderns uppgivenhet? Äsch, jag är nog rätt nöjd med vad jag har ändå.

19 Nov

Vad kul att ni är här inne och läser!

För några dagar sedan fixade jag Google Analytics till bloggen. Jag tänkte att det kunde vara roligt att se om något har hänt sedan jag bytte till ny adress. Jag får inte speciellt många kommentarer, men tänkte att det kanske inte ger hela sanningen. Vill ni veta vad mitt statistikverktyg säger? Jag har redan haft 306 besök från 48 olika städer i flera olika länder. Jag vet rätt många här i Stockholmstrakten som brukar läsa, så att huvudstaden är i toppen är inte förvånande. Lite mer frågande ställer jag mig till att ha haft så många Malmöbesök. (Jodå, jag vet ett par som läser, men har fått många fler nedslag.) I Phuket finns min syster och hon är inne flera gånger om dagen. Karlskrona är min hemstad och då flera familjemedlemmar bor där är det inte heller konstigt att jag får många besök därifrån. Hur som helst är ni alla hjärtligt välkomna! Ni får gärna säga ”Hej!” då och då.

Härifrån kommer ni, mina bloggbesökare (133 besökare från Stockholm ner till 1 från Trang): Stockholm, Malmo, Phuket, Karlskrona, Goteborg, Uppsala, Berlin, Umea, Sodertalje, Boras, Ulricehamn, Helsingborg, Broxbourne, Trollhattan, Munich, Skelleftea, Orebro, Stetten am Kalten Markt, Dijon, Oslo, Solna, Strangnas, Linkoping, Hoganas, Fargelanda, Borlange, Nakhon Si Thammarat, Salt Lake City, Lauffen am Neckar, Schwenningen, Tubingen, Helsinki, Kensington, Kaunas, Lidingo, Pitea, Oskarshamn, Visby, Bastad, Halmstad, Alingsas, Kinna, Karlstad, Vasteras, Leksand, Hudiksvall, Ornskoldsvik och Trang.

Hoppas att ni alla känner er hemma här hos mig. Vill ni att jag ska variera mig lite, eller kanske tighta till bloggen lite, får ni gärna göra era röster hörda.

 

19 Nov

Hur hanterar ni läkare…

… som är puckade? Alltså, min läkare lyssnar nog inte på mig. Jag har varit på besök fram och tillbaka sedan i våras. Något är inte bra. Jag fick upp blodvärdet till 130. Referens är 117-153 och jag hade 89 vid mitt första besök i våras då jag var väldigt trött. Nu har jag inte ätit några järnpiller på en månad och tröttheten har kommit smygande tillbaka. Veckans Hb-värde var 121, alltså nära den nedre gränsen igen. Inte bara det. När jag läser min blodanalys kan jag, utan att ha någon vårdutbildning, se att de flesta av mina värden är precis på gränsen till dåliga utom P-TIBC-värdet som är för högt och därmed visar att jag har (Tada!) järnbrist… Jag berättade för dr T att jag tappar massor av hår trots att jag ätit B50-tabletter sedan förra året. ”Jaha, men då kanske tabletterna döljer om du har b12-brist”, sa han vid besöket. Ingenting av detta är nämnt i brevet jag fick i går med provresultaten.

”Hej! Jag hoppas att du mår bra. Jag har fått svar på prover. Det visar tecken på en lindrig järnbrist. Du får återigen ta järntabletter, en tablett dagligen. Ny kontroll i smb med läkarbesök om ca 6 månader rekommenderas.” Eh. Jodå. Nog tänker jag gå till en läkare, men inte om sex månader. Jag ringer till vårdcentralen på måndag och ber att få komma till en annan läkare. Att ha järnbrist är inte ”naturligt”. Jag vägrar käka piller som döljer det som egentligen är fel. Någon som har erfarenhet av det här?

19 Nov

Skola, föräldraskap, psykisk hälsa.

Där har ni namnet på heldagsseminariet som jag var på i går på Skansen. (HARO hade anordnat dagen.) Väldigt informativt, givande och spännande! Föreläsarna hade erfarenhet från olika länder och de hade också lite olika bakgrund, och just därför var det extra roligt att de analyserade ”svensk familjepolitik i ett internationellt perspektiv”. Vill ni veta vilka föreläsarna var? Professor emerita Lea Pulkkinen, Psykologiska institutionen vid University of Jyväskylä, Finland. Anne-Claire de Liedekerke, President för Mouvement Mondial de Mères Europe, Bryssel, Belgien . Dr. Catherine Hakim, Sociolog vid London School of Economics, London, Storbritannien. Dr. Gordon Neufeld, Klinisk psykolog vid The Neufeld Institute i Vancouver, Kanada. Jag känner att en redogörelse för all information vi fick skulle bli för mycket för ett blogginlägg, men jag vill gärna dela med mig av några av de tankar jag fick.

Professon Pulkkinen började följa ca 300 åttaåringar då hon doktorerade. Tanken var att hon skulle studera deras utveckling och hon blev så ”absorberad” av dessa barns öde att hon faktiskt har följt dem ända till 50 års ålder. Helt otroligt! Studien är mycket intressant. Vad är det egentligen som bestämmer hur man blir som människa förutom generna? Hur kan vi föräldrar påverka våra barns personlighet och sättet de hanterar livet på? Följande har professor Pulkkinen kommit fram till är mest viktigt för att ge sitt barn de bästa förutsättningarna:

att barnets föräldrar har en hälsosam relation, att barnet har en hälsosam relation med sin far, att föräldrarna har ett föräldraskap som bygger på kärlek, förväntan, stöd och vägvisning, att föräldrarna inte slår sina barn, att föräldrarna inte missbrukar alkohol (den sista kommentaren gäller tydligen främst i Finland där alkoholism är ett stort familjeproblem

Dr. Neufelds föredrag var absolut toppen. Jag hörde talas om den föreläsning han hade då han var i Sverige förra gången och det var hans närvaro här som gjorde att jag ville gå på seminariet. Han har skrivit en bok som heter ”Våga ta plats i ditt barns liv” och jag vågar rekommendera den till alla, framför allt småbarnsföräldrar. Ibland är det jobbigt att höra ”sanningar”, alltså sådant som man själv förstått att man gör eller har gjort fel utan att göra något åt det. Så kände jag i går. Jag önskar att jag hade stått på mig mer för att försvara vårt val att jag var hemma med barn i 6,5 år innan jag gick tillbaka till arbetslivet. Jag vet att jag gjort många fel som förälder (tro mig, som tonårsförälder får man höra ett och annat om sina tillkortakommanden), men jag vet också att jag har vågat lita på mina ”föräldrainstinkter” i några viktiga frågor. Jag inbillar mig att det inte finns några perfekta föräldrar, men det finns många föräldrar som gör en bättre insats än andra. Det finns ingenting som gör människor så arga som då de blir ifrågasatta i sitt föräldraskap tror jag… Det är illa nog att ha dåligt samvete över något, men att få det över sig från någon annan är helt enkelt för smärtsamt att hantera!

Dr. Neufelds bästa tips var att man som förälder ger sitt barn följande: true PLAY, true REST och true TEARS. Jag kan inte gå in på allt han sa, men med LEK menar han riktig lek, att leka mamma-pappa-barn, bygga kojor i skogen, busa… Skärmspel och allt annat som man måste uppnå mål för att klara av räknas som JOBB, inte LEK. Han sa också att många dränker sina barn i aktiviteter. Många barn har stressrelaterade symptom och kan inte koppla av när de väl får chansen. De blir rastlösa och får svårt att koncentrera sig. Han nämnde också ADD (Attention Deficit Disorder) som fler och fler barn felaktigt blir diagnostiserade med och pratade mycket om hur dagens svenska barn så ofta anknyter till jämnåriga och därmed förloras av vuxenvärlden.

Då jag alldeles uppfylld av allt jag hade hört och upplevt var på väg hem blev jag erbjuden ett av dagens fantastiska blomarrangemang eftersom jag bodde så nära. Jag var lite tveksam, men blommorna var så otroligt fina att jag helt enkelt inte kunde tacka nej. Sedan började jag gå. Promenaden från Skansen till Karlaplan är väääääldigt lång då man går med ett en meter högt blomarrangemang som väger otaliga kilon. Jag höll om krukan för kung och fosterland och funderade på hur länge man orkar hålla i någon som man håller på att förlora ur sitt grepp (både bildligt och bokstavligt). Jag fick många roade blickar och kände att det var kul att kika på omvärlden genom vackra rosor och liljor. ”Jag kan se dig, men du kan inte se mig.” Djurgården var tom på folk, men när jag kommit över Djurgårdsbron började jag träffa på lite alla möjliga, festliga människor. Småbarn på väg till maskerad med NK-presentpåse i högsta hugg. (Strandvägen, vet ni.) Festklädda par med vinpåsar och blombuketter i prasselpapper. Stressade portföljmän på väg hem med sushimiddagen i papperspåse. Vanliga flanörer med solsken i blick… Trevlig promenad, men armarna darrade av ansträngningen till slut. Då jag var framme vid Karlaplan kunde jag knappt få upp åkremsan ur fickan. Haha! Gissa vem som var stolt över sig själv då hon så småningom hade tagit sig hem på egen hand med apostlahästar, tunnelbana och buss?