Oh, yes. Jag gillar måndagar. Jag gillar chansen till nystart. Jag gillar att vakna till något nytt, att kunna göra om och göra bättre. Måndagar funkar precis lika bra som vilken nyårsdag som helst.

Idag kan det hända att någon i familjen vaknade på helt fel sida. Jag önskar att jag kunde ge henne chansen att vakna om med solsken i blick, men det går ju inte. Kanske hade det blivit bättre om jag hade låtit henne titta och lyssna på det här? Känner inte ni också att ni vill vara med där på scenen?

Det är svårt att hänga med i en tonårings känsloliv. Ena stunden är livet toppen och utan att man som förälder fattar vad som hände är det plötsligt botten. I går frågade jag en väninna som har lite yngre barn om vi skulle byta ett tag. ”Det tror jag inte att du vill”, svarade hon. Hm, omväxling förnöjer? Lite tonårshormoner mot trots? Pre-pubertet mot sömnlösa bebisnätter? Ungdomens velighet mot medelålderns uppgivenhet? Äsch, jag är nog rätt nöjd med vad jag har ändå.