18 jan

Lite hälsosnack igen.

Som sagt. Vet inte om jag ska skratta eller gråta över det faktum att jag känner min egen kropp väl och är lite insatt i ämneslära, mineralbalans och annat ”tjafs” och att jag, trots det faktum, först nu fick bekräftat att jag lider av B12-brist. Vad säger ni? Jag föreslog det för Läkare 1 för nästan ett år sedan då jag var på mitt första besök, men han hävdade att det hade jag visst inte och vägrade att ta prov. Jättelågt Hb och tömda förråd. Vad berodde detta på? Med tappat hår och fnasiga naglar i samband med detta är risken rätt stor att järnbristen är ett resultat av brist på B12. Jag fick be Läkare 2 att över huvud taget ta B12-prov nu i januari (och sade att Doktor 1 hade vägrat). I går kom svaret:

”Du har fått låg B12-vitamin så du får börja med B-vitamintillskott. Jag har skrivit ut recept för B12-tabletter. Enligt tidigare överenskommelse ber jag dig att lämna ett nytt blodprov om c:a 3 månader.”

Okej. Nu är min fråga till Doktor 2 hur det kommer sig att jag har B12-brist. Hb-värdet är tillrättalagt med hjälp av järntabletter. Om jag nu äter B12 i tre månader och sedan slutar om proverna är bra, kommer då upphovet till bristen att vara puts väck? Undrar bara. Men jag är glad över att ha bytt till en doktor som i alla fall är intresserad av att lyssna på vad jag har att säga. Kanske hon också är intresserad av att verkligen få mig frisk. Vem vet?

16 jan

Duktiga läkare och Stockholm från sin mindre smickrande sida.

Jag har kanske varit lite väl negativ i vårdfrågor som har rört familjen. Eller nej, egentligen inte. Jag har framfört vad jag har mött och sanningen har faktiskt inte varit speciellt vacker. Den har inte heller varit tillrättalagd eller fått något slags filter. Idag kommer en sanning som är betydligt mer rosenskimrande.

Det senaste året har yngsta dottern börjat gå mer och mer snett med fötterna. Hon har klagat på ont i fötterna och knäna och jag var säker på att hon behövde inlägg. Idag kom vi till doktor Anders Barck för att han skulle kunna skriva en remiss till en ortopedtekniker. Då jag ringde i förra veckan fick vi tid på en gång och behövde alltså inte vänta i tre veckor som man behöver om man vill träffa en allmänläkare på vårdcentralen. Dr Barck var så lugn, trevlig, effektiv och mjuk mot S! Hennes oro försvann på en gång och mycket hjälpte det naturligtvis att han skämtade lite med henne under tiden. Han kunde konstatera att visst är fötterna felställda, men det beror på plattfot och överrörlighet. Om hon skulle få fotinlägg skulle hon riskera att få ofrivilliga fotfrakturer och det lät ju inte så spännande. Han rekommenderade gymnastik, dans eller skridskoåkning. ”Hon behöver träna för att kompensera överrörligheten och stärka muskulaturen i fötter och ben. Överrörliga barn brukar bli jätteduktiga på balett, gymnastik och skridskoåkning.” Spännande! (S var jätteduktig i gymnastik, tränade i många år men ville inte fortsätta då det började ställas krav på att man skulle tävla.) Hon har ont i tillväxtzonerna vilket betyder att det är puberteten som spökar, inte de snedställda fötterna. Nu återstår det lilla problemet med att hitta skor som sitter bra… Suck! Det är inte lätt, men skam den som ger sig.

För att balansera inlägget lite så det inte blir allt för positivt måste jag visa en del av det minst inspirerande skyltfönster jag någonsin sett. Jag har gått förbi det många gånger de senaste åren och jag tror inte att de någonsin har bytt skyltning. För att fortsätta vara lite snällare visar jag inte hela skylten eller vad butiken heter.

Känner ni hur otroligt flott, elegant och kompatibelt grått är? Speciellt med en tillhörande halvdöd garderobsblomma… Jag undrar om inte en marknadsföringslärare skulle kunna göra en riktigt rolig uppgift med grund i detta fönster.

Jag blev kanske så otroligt inspirerad av orden om den grå färgen så jag kände mig inspirerad att göra dagens Stockholmsbild något flottare och mer elegant än originalet. (Fast jag måste säga att det kändes ungefär som det ser ut här.) Nu har det i alla fall kommit lite, lite snö, så det ljusar upp denna måndag som annars anses vara årets deppigaste dag.

19 nov

Hur hanterar ni läkare…

… som är puckade? Alltså, min läkare lyssnar nog inte på mig. Jag har varit på besök fram och tillbaka sedan i våras. Något är inte bra. Jag fick upp blodvärdet till 130. Referens är 117-153 och jag hade 89 vid mitt första besök i våras då jag var väldigt trött. Nu har jag inte ätit några järnpiller på en månad och tröttheten har kommit smygande tillbaka. Veckans Hb-värde var 121, alltså nära den nedre gränsen igen. Inte bara det. När jag läser min blodanalys kan jag, utan att ha någon vårdutbildning, se att de flesta av mina värden är precis på gränsen till dåliga utom P-TIBC-värdet som är för högt och därmed visar att jag har (Tada!) järnbrist… Jag berättade för dr T att jag tappar massor av hår trots att jag ätit B50-tabletter sedan förra året. ”Jaha, men då kanske tabletterna döljer om du har b12-brist”, sa han vid besöket. Ingenting av detta är nämnt i brevet jag fick i går med provresultaten.

”Hej! Jag hoppas att du mår bra. Jag har fått svar på prover. Det visar tecken på en lindrig järnbrist. Du får återigen ta järntabletter, en tablett dagligen. Ny kontroll i smb med läkarbesök om ca 6 månader rekommenderas.” Eh. Jodå. Nog tänker jag gå till en läkare, men inte om sex månader. Jag ringer till vårdcentralen på måndag och ber att få komma till en annan läkare. Att ha järnbrist är inte ”naturligt”. Jag vägrar käka piller som döljer det som egentligen är fel. Någon som har erfarenhet av det här?