22 apr

Att gilla läget.

Jag kan knappt skilja dagarna från varandra längre. Coronakoma? Vi studerar, äter, spelar spel och sover här hemma. Just nu oroar jag mig för torkan också. Det är snart dags att få potatisen i jorden och det är väldigt torrt. Det hjälper väl att täckodla, men ändå… Det vackra vädret ger dock inte bara upphov till oro. Jag plockade fram solstolen och satt här en stund och njöt med en tjock vinterjacka svept omkring mig. Vindarna är fortfarande kalla och det är lätt att vara överentusiastisk när ljuset äntligen har kommit tillbaka, men åh, vad jag älskar den här tiden på året!

Igår var det dags att laga till de sista morötterna som plockades upp ur jorden för några dagar sedan. Samtidigt var det dags för den första vårskörden då vi gjorde en riktigt smarrig tomatsallad med mozzarella och egenodlad basilika. Det är ändå lite extra roligt, och lite godare, att äta mat som man drivit upp själv.

Maken och hans lillasyster har gått en tecknarkurs de senaste månaderna. Igår övade de på att teckna porträtt. Detta är svägerskans tolkning av maken och den var så fin så den fick komma upp på första parkett i köket. Jag drabbades tyvärr av ett okontrollerbart fnitteranfall då jag fick se makens tolkning av svägerskan. Jag vet att det inte var snällt, men förra veckans kaktusstudier var kanske mer hans grej än kvinnoporträtt. Tolkningen av en av de manliga kursarna var dock riktigt bra! Jag tolkar det som att det han behöver öva på mer är hår. Jag ser själv fram emot första körövningen på jättelänge då vi ska ha en ”social distansering”-övning imorgon. Vi får väl se hur det ska gå till, men jag hörde något om två meter mellan stolarna och noter på plats då vi kommer. Det blir spännande att se! Jag vet att coronaviruset inte är på väg att försvinna, men nog är det okej att önska sig bort från detta märkliga mellanläge?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *