Med dagar som läggs till veckor, månader och år har det snart gått lång tid. Det här är den femtionde våren jag upplever. Jag har vårminnen som barn, tonåring, ung vuxen, lärare, småbarnsmamma, tonårsmamma och tja, numera kan jag inte göra annat än att titulera mig som medelålders planttant.

Jag har sedan vi flyttade hem från USA den sista gången haft klåda i ögonen varje vår och inte förrän förra året började jag förstå att det säkert rör sig om pollenallergi. Med en biodlare i hushållet kan jag inte vara självisk, utan kliar och snyter mig utan att klaga. Det finns de som har det mycket värre. Dessutom är naturen så oerhört vacker i denna utvecklingsfas. Den skira grönskan börjar gömma hus och gårdar som varit synliga sedan i höstas i takt med att det gömda folket vågar sig ut i det skarpa vårljuset. Det blommar så vackert i olika färger och allt matchar fast färgskalan är mer brokig än Pippis garderob.

På lärarhögskolan lärde vi oss att ”det som inte blir gjort innan påsk kan ni glömma”. Nu när jag inte jobbar i skolan längre känns det lite tvärtom. Vid påsk är det dags att öka hastigheten, växla upp, ge allt. Dagarna blir längre och det finns mer ork till ”riktigt” arbete. I år är det resten av världen som är förlamad av hälsoskäl, men själv kan jag njuta av att fortsätta utvecklas. Ledordet DISCIPLIN har inte riktigt satt sig än, men jag gissar att om jag verkligen ska växa av det som pågår runt omkring mig (och då menar jag inte till storleken) är det dags att damma av det ord som jag kände så starkt för i december. Ut och njut!