05 maj

Hur går det?

Idag fick dottern ny information om studenten. Två klasser i taget ska få träffa lärarna, individuella foton ska tas, portionsförpackad festmat för två klasser åt gången intas i matsalen där alla ska sitta med stort avstånd, inga uppvaktade släktingar, yada, yada, yada. S blev så ledsen att hon tyckte att vi lika gärna kunde lägga ner firandet och att hon inte ens vill åka in till stan den dagen. Stackars tjej. Vissa saker kan man bara inte göra om eller göra senare och studenten är en sådan grej. Vi enades om att det kanske blir ett litet firande med den närmaste släkten och att vi ställer till med 20-årskalas nästa år istället. Suck. Stackars tjej!

Ekollonet som jag vårdat ömt i flera månader börjar nu ta form. Så här ser alltså en ek ut som bebis. ”Jorden är ett litet rum” sjunger Eva Dahlgren, och i detta rum finns det plats för tusen år gamla ekar. Tänk om denna blir en av dem?

Det blev tid för lite coronaterapi under eftermiddagen. Jag tillbringade 1,5 h med att putsa mässing på kakelugnarna. Till vänster ser du dörren som jag kom längst med. Fy sjutton, vad träligt! Jag har använt både Häxans metallputs och ättika-salt-pasta för att få detta resultat som jag inte ens kallar halvbra. Med tanke på hur illa det var från början (den högra luckan hade vid fototillfället fått en inledande omgång, medan själva ramen inte blivit behandlad alls) hyser jag hopp om att det ska bli bra till slut. Sanningen är att jag inte trodde att det skulle gå att få till något ens någorlunda bra resultat. Nästa grej jag ska testa är Bistro mässingsputs, men det får vänta några dagar.

2 thoughts on “Hur går det?

  1. Jag skrev precis ett inlägg om att jag inte tycker mer synd om studenterna än nån annan, men min empati ökade lite av att höra om S. När man är 50 är studenten inte så viktig längre, men den kanske känns som liv och död när man är 19. ♥️

    • Nej, så är det. E var ju ledsen då bröllopet blev omstrukturerat och fick nya premisser, men det blev ju bra ändå! Ett bröllop kan utföras på många olika vis, det går att få till, men en student är det annorlunda med. Jag vet inte hur du känner, men i princip varje år sedan min egen student då jag befunnit mig i Sverige har jag varit med på olika utspring. Varje gång har jag gråtit. Jag gillar inte studentflak, fulla ungdomar eller stackare som går hem ensamma med studentmössa på huvudet, men känslan på en skolgård en studentdag är oslagbar! Där har jag alltid känt hopp, kraft. Texten till studentsången, om hur lurade de stackarna är, de som aldrig tror sig vara så vuxna som just då, hur vuxenlivet är så mycket värre och bättre än de någonsin kunnat tänka sig. Allt det går den här kullen miste om. Och jag tycker synd om dem och faktiskt om mig också. Det finns så mycket som är värre, men ibland kan man kosta på sig att vältra sig i misery.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.