Nej, jag orkar inte riktigt vara klämkäck nu för tiden, men jag tycker att detta citat rimmar väl med de tankar jag fick då jag lyssnade till gick-genom-hela-Nya-Zeeland-Helena. Om vi inte ens kommer förbi stadiet att vilja drömma och önska något i en nära eller fjärran framtid så kan vi gott stå där och stampa med leverbiffssmak i munnen. Jag vet att det är mycket de flesta av oss inte kan påverka på grund av en mängd orsaker. Men! Om dövblinda Helen Keller kunde lämna ett bestående intryck på många av de människor hon mötte med sin positiva livssyn och övertygelsen att vår uppgift här i jordelivet är att hjälpa våra medmänniskor, något som också är nyckeln till lycka, då kan väl jag åtminstone bringa reda i mina förvirrade tankar och få till något som i slutändan kan bli bra?