Här spretar det visst.
Härom dagen fick jag höra om någon i min ålder som slutat fira födelsedagar och som därför inte vill att hens födelsedag ska uppmärksammas. Jag respekterar att andra gör val som inte jag hade gjort, men tycker det är tråkigt att gå miste om sådant som ger guldkant till vardagen. Det finns nog av bilar och diskmaskiner som går sönder (japp, så är det här hemma just nu) för att vardagen ska fyllas av tråkiga vuxenproblem. Alltså, fira det som firas kan! Idag firar vi därför att det innan jag svarade på Ajlis kommentar låg exakt 8000 kommentarer i den här bloggen. Detta jämna och vackra tal måste ju uppmärksammas! Så Ajli, ”för det får du ett pris”, som barnen fick då de spelade ett av sina första datorspel i tidernas begynnelse. Inte vet jag vad priset blir, men jag kommer nog på något.
Trots att både Golfen och diskmaskinen har bestämt sig för att trilskas har vi haft en fin helg. Jag är inte helt i fas med trädgårdsplaneringen, men det är okej. Det är bara att leva enligt devisen en sak i taget och ta det därifrån. Mer kan man ju inte göra! Balansen mellan måsten, borden och önskningar är inte helt lätt att hantera, men prioriteringar måste göras. Jag har en utmattning som ligger och skvalpar i mitt kölvatten och vet hur lätt det är att krascha. Alldeles för många har samma bakgrund som jag, eller är i en utmattning just nu. Diskussioner handlar ofta om ett samhälle som är sjukt, men samtidigt ser jag att de flesta accepterar denna sjuka grundnivå, försvarar den till och med. Jag pratade med ett av våra barn om en typisk problembild. Barnet (eller snarare den unga vuxna) har haft en tuff period på jobbet. Fler uppgifter som skulle leda till löneökning har gett en situation där veckans arbetstid inte längre räcker till och känslan av att inte ha koll på situationen. Jag hävdar att det är dags för en diskussion med chefen som ska leda till att det bereds rätt förutsättningar för att arbetet ska kunna utföras. Det går inte bara att säga ”nu ska du kunna detta” och förvänta sig att allt bara flyter på. Så är det ju på grundnivå också och många skulle behöva göra stora förändringar för att få ett mer hanterbart liv.
I över en vecka har jag haft den här artikeln liggande på mitt skrivbord. Alexander Perski är stressforskaren som har tagit sina forskningsresultat på allvar och lever som han lär. Samtidigt som det är inspirerande blir jag (naturligtvis) irriterad över en kommentar som ”Det låter som en dröm… att fylla dagarna med sådant man tycker om. ’Ja, men det är inget att drömma om – det är bara att göra, säger han.'” Det är väl jättemånga som faktiskt inte kan göra något åt sin situation? Men! Även om sjukdomar, att måsta leva med konsekvenserna av andras dåliga val, var man föds och allt vad det är sätter käppar i hjulen för individers möjlighet att påverka sitt eget liv säger Perski något som är viktigt att komma ihåg: ”Normen i dagens samhälle säger att man ska vara så framgångsrik, ambitiös och så perfekt – det håller inte.”
Med det sagt får jag konstatera att dagens bloggstund började lättsamt och slutade i filosofiska irrgångar som kräver många timmars djupa tankar för att få alla väckta funderingar på plats. Det får vänta till en annan dag. Jag önskar dig en fin vecka. Och det är ju måndag, tänk vilken härlig dag!
