hälsa – Sida 7

17 jan

Hälsoläget.

Operationen gick bra, men det är jobbigt med ovissheten om framtiden. De vill göra samma operation på andra sidan ansiktet också, stackars far. Jag vet inte hur mycket man klarar av? Nu är det läkning som gäller i några veckor innan det är dags för strålning.

Mamma var också hos sin läkare i går och det var ju inte heller så mycket mer upplyftande. Om du har förslag på fantastiska, roliga aktiviteter att ägna sig åt när man ingenting orkar men ändå vill göra annat än att bara vänta bort sin tid så blir jag jätteglad!

20 okt

Mitt i veckan, en regnig dag i november.

Idag steg jag upp kl 6 som vanligt. 15-åringen klarar sig själv, men det känns bra att stöka lite tillsammans med henne. Far satt redan uppe och det syntes att hans operationssår från i går blödde. Jag och mamma fick övertyga honom att det inte var någon bra idé att sitta och vänta på att ett blödande sår ska lugna sig då man äter blodförtunnande medicin. Han gick till slut med på att köras in till dagoperationen på öron/näsa/hals. Tur det. Jag fick sitta med på operationen och mina gamla kirurgdrömmar levde upp medan jag följde läkarens och de två sköterskornas fascinerande och mycket väl utförda arbete. Wow, alltså. Så fina de var! Alltså, omtänksamma, försiktiga, roliga, proffsiga, väl samspelta… Det kändes bra att få se sjukvården från insidan, på individnivå. Mitt i allt det tråkiga som stora hälsoproblem medför finns det något varmt och fint, något som tillför energi och ger lite hopp. Fint.

Efter skjuts hem och matlagning till föräldrar och byggbrorsan hann jag med en runda ut till Huset med maten i en yoghurthink och en kall Pepsi Max. Idag lade han golv i tvättrum och badrum. Jag lämnade också av lampan till tvättrummet. Den är verkligen fin tycker jag! Lite nytänkande med klart klassiska vibbar. Renoveringen går framåt och varje dag då jag vaknar vet jag att målet är en dag närmare.

Karlskrona bjöd på International Street Market 2016 på torget och den hann jag och yngsta dottern besöka medan vi letade efter vinterskor till henne. Halleluja! Lite hemgjord engelsk fudge och ett ordentligt mål bayersk mat senare stod dottern som vinnare i den för henne alltid lika spännande utmaningen att hitta ett par skodon som passar, men med ett par jättefina ECCO-stövlar istället för en pokal i handen. Karlskrona är en fin liten stad, även om det blåser rätt friskt rätt ofta. Stan fick namnet Pinan på den tiden militärer huserade i trakterna under lumpen. Jag kan nästan förstå hur detta namn uppkom. 😉

Restaurangen Montmartre fick besök av mig och två gamla kompisar (varav den ena är min kusin) framåt kvällskvisten. En portion Fläskfilé Oscar med klyftpotatis senare kunde jag knappt röra på mig, men jag ville inte missa en smula av allt det goda! (”Det goda” innefattade inte klyftisarna. Sådana tycker jag att jag gör bättre själv.) Det var kul att sitta ner i lugn och (o)ro, ljudnivån var värre än ett dagis efter en läskig Alfonsfilm, och jag hoppas att vi snart kan ta oss tid att träffas igen. Kanske blir det hemma hos oss nästa gång?!

Efter denna långa dags färd mot natt kändes det skönt att rulla upp hos föräldrarna, sitta uppe och prata en stund och dricka en kopp te. En av mina fina väninnor skickade ett myspaket till min födelsedag och numera har jag sålunda lite problem varje kväll då jag inte kan bestämma mig för tesmak. Tur att ole-dole-doff funkar för Veliga Vågar som jag…

Apropå det, förresten. Stjärntecknen har förändrats, både till antal och fördelningen av datum. Jag är till exempel inte längre VÅG, för jag har blivit JUNGFRU! De har lagt in ett extra stjärntecken som heter Ormbäraren och därför har det blivit lite rörigt i leden. Hoppas vi alla kan fortsätta leva utan alltför stora mankemang. Hoppas du sover gott. Peace!

Bild: Getty Images

18 okt

Det var en gång en gång…

… och den gången kändes fantastisk och sedan var den förbi och hade fått sin plats i minnenas galleri.

Jag håller på att förbereda mig för Trettio Tacksamma Dagar i november. Jag har märkt vilken stor skillnad det gör för mig att skifta fokus mitt i den mörkaste och solfattigaste av tider.

Min lilla lillasyster påstår att det vilar ett vemod här i bloggen. ”Du är inte negativ, men vemodig.” Det är säkert sant. Jag är otroligt tacksam, men livet har onekligen känts lite vemodigt under en längre tid. I morgon åker Far in till sjukhuset för ännu en operation. Han har fullt förtroende för sin läkare, men nu börjar han ledsna på den långa raden mediciner, undersökningar, medicinuppföljningar, operationer och infektioner.

Någon frågade mamma hur sjuk hon egentligen är. Tja, vad säger man? En del dagar känns allt nästan normalt och andra dagar orkar hon knappt stiga upp. Tröttheten i en kropp som intagits av cancerarmén går inte över av vitaminpiller eller en extra löprunda. Ena föräldern orkar ibland hämta posten. Den andra tar bilen fram och tillbaka till brevlådan.

Jag skjutsade mamma och hennes kusin in till stan i morse. Mamma hoppade av för vidare färd mot väninnans sommarstuga i några dagar och kusinen skulle åka tillbaka till Sturkö. Vi talade om livet, döden och allt däremellan under bilturen och innan hon tackade och gick ut ur bilen kramade hon min hand så hårt, så hårt, började gråta och sa: ”jag vet inte hur jag ska kunna leva utan din mamma, hon kan inte dö på många år”.

Trots de ständigt närvarande hälsoproblemen finns livet här och nu och vars och ens liv kan bara levas av den person som blivit det givet. Det finns många ljusglimtar också och de styr stämningen här hemma långt mer ofta än det ledsamma! En dag i taget.

I fredags såg det ut såhär i köket ute i Uttorp. Sedan dess har brorsan byggt ihop vårt skafferiskåp Arkelstorp och några av köksmodulerna, naturligtvis samtidigt som han har byggt en vägg och pysslat med annat ”småplock”. Jag älskar verkligen tapeten i sovrummet! Tänk att få sova i ett skirt bladverk året runt…

Nu ska jag skicka en tanke till min stackars extrasyster och hennes familj som fått vattenskada i lägenheten. Fy sjutton för sådana! Må hantverkarna vara duktiga och effektiva. Och snälla, låt oss alla hitta frid i våra hjärtan. Peace.

20 feb

Nu behöver vi vara starka!

Find a place inside where there’s joy and the joy will burn out the pain. Joseph Campbell

Ibland tar styrkan slut. Man orkar inte hålla masken, man orkar inte kämpa, man orkar inte bry sig, man orkar inte göra om och göra rätt, man orkar inte vara den som ska vara det sammanhållande kittet, man orkar inte träna eller laga nyttig mat, man orkar inte le, man orkar inte lyfta någon annan, man orkar inte tro, man orkar inte hoppas, man orkar inte med någon annan och man orkar ännu mindre med sig själv. Ibland är det dock livsnödvändigt att hitta tillbaka till orken man förlorat på vägen. Då kan det vara bra att följa Joseph Campbells förslag att hitta ett ställe inom sig där glädjen finns för att låta den vinna över smärtan, vare sig den är fysisk, mental eller själslig.

Vi människor klarar så mycket mer än vi tror. Ibland är det på sin plats att påminna sig själv och andra om det.

Yngsta dottern gör ”the crow”, en yogaposition som jag faller ihop (i skrattattacker) i en hög på golvet av när jag provar. S är fysiskt långt starkare och segare än jag, men jag är tjockare och klokare, så kanske kan jag bemästra denna position jag också en vacker dag! Tränar man blir man nämligen starkare. Det gäller inom många områden. Peace.

18 feb

Och när man inte mår bra…

… kan man alltid vända sig till musiken. Här får du dagens må bättre. Jag skickar den till mamma. <3

Come give me love med Solola och Helen Sjöholm. Jag hade gärna suttit med vid det där bordet.

18 feb

Om att må bra.

Jag bor mitt i skönhetsoperationernas, lösögonfransarna, löshårets, de vita tändernas och träningshysterins Mekka. Jag önskar att det inte påverkade mig ett dyft, men det gör det. Jag tänker på mina fina tonåringar och ber till Gud varje dag att de inte ska luras att tro att de inte duger precis som de fantastiska människor de är!

När jag såg mig själv i spegeln i morse efter fyra dagar med huvudvärk och feber blev jag ju inte direkt uppiggad. Bokstavliga påsar under ögonen, påsar över ögonen istället för ögonlock, grådassig hud, grå utväxt i hårbotten… Nä, usch. Jag kände mig gammal och ofräsch på alla sätt och vis. Det kroppsliga förfallet som helt naturligt kommit med tiden blev så påtagligt.

Jag tänkte på min mamma som jag tycker ser fräschare ut nu än då hon var i min ålder och blev genast lite uppmuntrad. Jag tänkte att jag måste sluta färga håret, för vem lurar jag? Ingen. Visst kan man färga grå slingor? Jag har sett många trendnissar med grått hår den senaste tiden, bl a en kvinna i 30-årsåldern som bor några kvarter härifrån. Hon har långt, slätt hår med lugg och har inte blonderat det, utan färgat det silvergrått. Supersnyggt! (Möjligtvis blir effekten ännu coolare då hon är PT med löstuttar och därmed kan uppvisa en i princip perfekt kropp…)

Maken och sonen har tränat på gym sedan tidigt i höstas. Jag hade kunnat träna med dem, men det har jag inte gjort. Istället har jag tränat mindre yoga än någonsin och varit oftare sjuk än på länge. Nu är det dags för operation ”ta hand om det här medelålders skrället”. Det finns dessvärre bara en enda människa som kan hjälpa mig med detta projekt och det är jag själv. Ibland önskar jag att det vore lite mer kommunistiskt att vara ansvarig för en kropp. Suck.

Hur som helst är jag tacksam för den kropp jag har! Den kan röra på sig utan att falla ihop, jag har armar och ben som gör ungefär vad jag kräver, den sover rätt bra på kommando, sinnena är välutvecklade och hjärnan verkar sköta det den ska. Det är inte alla förunnat. Det är bäst att jag tar hand om det jag blivit givet. Peace.

17 feb

Tisdag.

Har du lagat gumbo någon gång? Inte? Nej, att laga mat i fyra timmar innan man får hugga smaklökarna i något fantastiskt kräver vissa förberedelser. Yngsta dottern, vår Disneyfantast, har velat testa gumbo sedan hon såg Prinsessan och Grodan första gången. Jag berättade om vårt misslyckade försök att äta gumbo på restaurang i lördags. I söndags åkte sagda dotter och maken skidor uppe i Alta och hade bestämt sig för ett nytt försök till gumbo på vägen hem. Lika lång väntetid på restaurangen… Måndag? President’s Day, skollov! Jag och S letade upp alla konstiga ingredienser i mataffären och maken och hon ägnade hela eftermiddagen åt avancerad matlagning. Var det värt det? Sonen är vegetarian och åt ingenting och storasyster uppskattar inte direkt ”southern hearty cooking”, så nu finns det gumbo för oss andra tre för många dagar. Fantastiskt gott. Mums!

Julstjärnan vägrar att ge upp. Den har börjat få lite fransiga kanter, något som tyder på att plantan får i sig för mycket salt. Jag kan bara inte slänga den i soporna, så den får stå där nedanför Lena Linderholms Provencetavla och låtsas som att julen varar än till påska, utan någon fasta emellan.

Tjejerna fick varsitt armband av sina kyrkgruppsledare i Alla Hjärtans-present. De är så fina, men dessvärre funkar inte riktigt låskroken. Vi får väl se om vi kan fixa till någon ingenjörsmässig lösning på problemet.

Katten Gustaf var min crush på 80-talet. Jag blir fortfarande alldeles varm i hjärtat då jag ser honom, denna läskigt själviska och elaka tjockis. Jag kanske borde läsa fler tecknade serier?

Tidig vårsol på gitarr. Kan det bli vackrare? Jo, det är klart att det kan det, men i just denna stund kändes det inte så.

Fyra dagar under isen, feber och huvudvärk sätter sina spår. Jag klagar inte, men jag tänker i alla fall gå och lägga mig och sova nu.

29 dec

Jag ska bara…

Jag vet att själva juldagarna är över, men julen är fortfarande i full rullning. Jag har passat på att bli siste man ut i familjens influensa-datten och känner mig allt annat än på topp. Skönt att det är lov och att jag mest kan dega på soffan med en filt över mig. Maken och sonen jobbar hemifrån, så vi åt en gemensam lunch med ugnsrostad paprika, currykyckling och nybakade croissanter (det sista tack vare ännu en vänlig granne, det kryllar av sådana här). Mitt bästa tips till dig? Titta på Astrid Lindgrens jul. Jag lovar att det väcker fladdrande fjärilar även i den mest hårdhjärtade.

Ute snöar det sådär vackert som det gör ibland. Ett stilla singlande av små snöflingor i en alldeles tyst snövärld. Inte ens bilarna hörs även om det är en helt vanlig tisdag här. Det bästa av allt? Snötäcket blir så tunt och luftigt att ingen behöver skotta. Halleluja!

Motörheads sångare Lemmy Kilmister gick bort i går. Jag har aldrig gillat Motörhead särdeles mycket, men är man sjuttiotalist och musiklärare så är man. Jag vet inte hur många gånger jag har hört introt till Enter Sandman spelat av aspirerande rockstjärnor! Lemmy Kilmister var i alla fall med och skrev en av Ozzy Osbournes låtar som jag gillar, ”Mama, I’m Coming Home”, och den tycker jag vi kan hedra honom med.

12 dec

11 december.

Idag fick jag ett sms. ”NN has crocheted 18 baby blankets for Primary Children’s Hospital that need the ends tucked in. I have no idea what that means, but I know you crochet. Is there anyway you and your girls could tuck the ends in on her blankets?”

NN är bara några år äldre än jag. Hon gjorde en gastric bypass för några år sedan och sedan dess har hennes hälsa bara blivit sämre och sämre. Idag är hon helt sängliggande och bor på ett ålderdomshem. En bekant till oss gjorde en liknande operation tidigare i år och höll på att stryka med på kuppen och jag har hört flera som av olika anledningar ångrar att de någonsin opererades. Låter det för bra för att vara sant kan det många gånger vara det. Jag läste en artikel om en testgrupp i Blekinge som håller på med en modernare version av snabb-bantning. De tömmer ur delar av maginnehållet 20 minuter efter en måltid. De får också KBT för att lära sig nya ätvanor, men jag är inte imponerad av den metoden heller.

Med all min erfarenhet och allt jag har läst kan jag konstatera att det bästa är att lära sig lyssna på sin kropp, men många har inte tid till det idag. Andra vet inte hur man gör. Mår vi dåligt och går till doktorn får vi ofta piller som skyler över symptomen på den riktiga orsaken istället för hjälp att reda upp i våra moderna ätgalenskaper. Det verkar lyckligtvis som att traditionell, modern och alternativ läkekonst börjat existera tillsammans istället för bara bredvid varandra. Att ha en holistisk syn på människan är A och O för att kunna hjälpa någon mot ett bättre liv. Många sjukdomar kan fortfarande inte botas och ibland är piller enda valet för att över huvudtaget kunna eller orka fortsätta leva, men jag är övertygad om att vi så småningom kommer att få svar på varför alla sjukdomar uppkommer och hur vi ska kunna läka våra trasiga kroppar. Det går dock frustrerande långsamt i vissa fall.

Hur som helst. De där lösa trådändarna? Jag fäste alla 38 framför en julfilm som jag inte ens kommer ihåg namnet på, men den var rätt söt och slutade lyckligt och det var mysigt att mysa i soffan tillsammans med döttrarna. Och jo, jag kan räkna. NN hade virkat 19 filtar, inte 18. Jag är ytterst imponerad och jag är säker på att föräldrarna och bebisarna som får njuta av detta vackra hantverk kommer att hitta tröst och glädje i dem.

Ibland är det bra att ställa sig utanför sig själv och titta på sitt eget liv ur någon annans perspektiv. Idag är jag extra tacksam över min hälsa och många saker som jag till vardags faktiskt tar för givna. Peace.

29 sep

Kropp och hälsa.

Anorexi, ”börja på måndag”, späkning, självförakt, övervikt och träningshets. Yoga, styrka, smidighet, bättre självacceptans och ingen migrän. Detta är ord som kan beskriva mitt liv som det en gång var och det liv som jag i stort har idag. På ett sätt är det sjukt att utseende, vikt, mat och träning får så stort utrymme i dagens samhälle. Det är ett bevis på att vår värld mår dåligt. Jag vill ju bara att alla ska må bra och vara glada! Jag ser på mina vackra, starka tonåringar och känner mig lycklig in i märgen. Jag märker också hur de påverkas av omgivningens uttalade och outtalade krav och jag önskar att de får leva resten av sitt liv utan att ägna oändliga timmar åt tankar kantade av självförakt.

Att ha en kropp som fungerar, som är stark, frisk och duglig, är inte allom givet. I går gick jag från min måndagsyoga med lätta steg och med ett sjungande hjärta. Jag kan inte med ord förklara hur bra det känns att utmana min kropp! Jag är fortfarande ingen ballerina, men jag är mycket smidigare än jag var i januari 2014 då jag började. Jag har bättre balans och jag litar mer på min kropp och att den klarar av att göra saker som kanske till och med känns obekväma.

När jag hajkade med mina väninnor i helgen fälldes det många kommentarer som (fritt översatt från engelska) ”våga inte ta kort på mitt feta arsle” och ”det hade varit lättare att rulla fram på min bilring”. Personerna som sa detta är smala och fina. De springer flera gånger i veckan, går på gym och äter få kolhydrater. De sa inte detta för att göra mig obekväm, utan de uttryckte bara sina sanna känslor. Kvinnokroppen har verkligen objektifierats, både av män och kvinnor. Den må vara bara ett skal, men i detta skal lägger vi, och jag tror inte att det finns många som är oskyldiga, en stor vikt av hur vi bedömer folk.

Idag ska jag vara extra tacksam över det jag har och över den jag är.

Ps: Jag läste detta inlägg, länkades till detta teveinslag och denna blogg och kunde inte låta bli att skriva några ord. Som sagt. Vi lever i en sjuk värld. Peace.