hälsa – Sida 3

22 feb

Tankar runt ett blogginlägg om hälsoförändringar.

Hur tänker UnderbaraClaras läsare om hälsa, vad som ska räknas till hälsa och inte, hur de reagerar på triggers och vilket ansvar Clara har för andras ohälsa? Ja, det får man en viss insyn i om man läser Claras inlägg om ”Små, små hälsoförändringar”. Jag vet inte om jag någonsin sett ett så explosivt kommentarsfält. Med tanke på vad jag funderat på själv den senaste tiden, hur föräldrar curlar barn och samhället curlar sina medborgare, vad jag läser för tillfället och vad en klient specifikt jobbar med tänker jag att kommentarsfältet är värt att ta in i någon forskningsrapport. Det hade varit så intressant att gräva djupare i många av kommentatorernas tankar.

UnderbaraClaras är en blogg som jag ofta läser, eller skummar igenom. Jag bryr mig inte särdeles om modeinläggen, har inte samma politiska uppfattning som Clara, är mycket äldre, har inte småbarn osv osv, men jag gillar ändå bloggen som helhet. Jag landar som du kanske vet då och då i tanken att en öde ö hade varit för mig. Igår fick jag den känslan igen. Tur att jag hade min brorsdotter hemma och sedan hela hennes familj, för det påminde mig om att livet blir bättre om man är tillsammans. I tillsammans ingår att vi bollar idéer, åsikter, upplevelser, angreppsvinklar och funderingar runt skyldigheter och rättigheter.

”Av historien lär vi oss att vi ingenting lär oss av historien.” Om vi inte ser vådan i att leva i ett samhälle där en person, en rörelse eller ett parti dikterar hur vi måste, inte ens bör, tänka och agera i olika situationer, då känns det lite kört. Om ”fakta” ska trumfas av ”känslor” blir livet ett minerat fält där varje situation, ord och person ska vägas och dömas, om och om och om igen. Vokabulär är kung och det gäller att använda rätt ord, och skriva vissa ord med stor bokstav, för att visa att man står på rätt sida. Det gäller även att solidariskt ställa sig bakom varje person som råkat illa ut på något vis, nej, bakom varje RÄTT person som råkat illa ut. Huruvida någon är rätt eller fel beror lite på tid och rum.

”Du kränkte mig och därmed bör du hängas ut/skämmas/få byxorna neddragna och stenar kastade på dig.”
”Du har fel värdegrund, så du får inte jobba här/får inte uttala dig/bör helst försvinna från jordens yta.”
”Vi kräver platser där bara personer med vår hudfärg/våra upplevelser/våra politiska åsikter får vara och vi kräver att alla tycker samma som vi om detta ämne.” (Jag lärde mig att vi skulle lära oss se bortom hudfärg och att apartheid var något hemskt. Idag bedrivs något som jag vill kalla omvänd apartheid, men som säkert har något annat namn, i bl a USA.)
”Varför skrev du ingen triggervarning?!”
Osv.

Som en person som känner mycket har jag fått öva på att inte ta åt mig om någon talat illa om någon eller något som betyder mycket för mig. Jag har fått lära mig att ta ansvar för mina känslor medan andra personer får ta ansvar för sina. Jag har insett att i mötet mellan olika åsikter växer förståelse för hur mänskligheten fungerar och att bara umgås med likasinnade gör en inskränkt och begränsad. Jag har lärt mig att se saker ur andras perspektiv, något som ibland gör att jag förändrar mina egna åsikter medan jag ibland blir ännu mer fast i min övertygelse. Jag har förstått att det svartvita sätt vi ser på världen i ungdomen behövs för att vi ska kunna grunda en fast bas att stå på, men att när samhället styrs av denna typ av ungdomlig övertygelse finns inte utrymme och förståelse som kommer med ålder och livserfarenhet. (Det är lätt att kalla någon mossig bara för att hen inte är med på åsiktståget gällande vad-det-nu-är-som-gäller-idag.)

Jag är starkt emot det sätt undervisning bedrivs på idag, där småbarn ska ”forska” fram allt då utantillinlärning numera anses vara något dåligt. Jag önskar jag själv hade ännu mer på fötterna gällande olika filosofier, politiska riktningar, religiösa samfund och livsåskådningar. Först då man kan något riktigt bra finns det utrymme att växa vidare. Ju mer man förstår mänskligheten som helhet, desto bättre blir man på problemsökning och analys av olika situationer. Att ta beslut på känsla är mitt naturliga utgångsläge och jag är oändligt tacksam för att min analytiske man har lärt mig att se förbi känslorna för att se konsekvenserna som kommer av olika beslut. Min analys av läget är att mycket av det vi ska förhålla oss till i samhället bygger på individers känslor. Jag menar absolut inte att vi inte ska ta hänsyn till varandra, men var hamnar vi om känslor tillåts stå över konsekvensanalys?

Jag kommenterar inte ofta i just Claras blogg, men det gjorde jag den här gången. Jag vill avsluta med den kommentaren och rekommenderar dig att läsa både inlägg och hela kommentarsfältet (det kommer att ta en stund) om du inte lider av anorexi eller andra ätstörningar då inlägget tydligen triggar vissa individer starkt.

Hej Clara! Tack för ett intressant inlägg. Jag måste även tacka alla kommentatorerna för mycket intressanta och relevanta kommentarer. Jag har SÅ många tankar om detta, men nöjer mig delvis med att tipsa om Anders Rosengrens forskning på Sahlgrenska. Det övergripande temat är hälsa, projektet heter Livsstilsverktyget och boken som Rosengren skrivit i anslutning till resultaten av forskningen heter Hela livet. Jag rekommenderar varmt alla att söka upp Livsstilsverktyget och få tillgång till oerhört intressanta texter och samtal med personer som på olika vis har anknytning till hälsa och även att läsa eller lyssna på boken.

Med ätstörningar i mitt eget bagage och att jag numera är terapeut vill jag även ta upp resiliens, eller motståndskraft, som något som kan vara något att satsa på. Att bygga upp mental motståndskraft ger en bättre förmåga att hantera personer som man anser vara idioter, förflugna kommentarer, texter som triggar, sådant som upplevs som kränkningar osv, men även kraft att hantera ännu större trauman. Då man utgår från sig själv (och det gör vi ju alla) jämför man oftast även alla andra mot sig själv som normalitet. Detta gör att man utan förmåga att ställa en situation/åsikt/kommentar på en objektiv plats riskerar att ständigt se andras olikheter och olika sätt att tänka som angrepp mot sig själv eller andra. Äkta triggers behöver behandlas förslagsvis professionellt för att släppa greppet om en.

Har inte någon riktigt bra text om resiliens/motståndskraft (på svenska glömde jag skriva här), men gillar denna:
https://www.apa.org/topics/resilience/

16 feb

Hälsa=välmående=hur man ser på livet?

Hur ställer du dig till vad ordet hälsa betyder? Jag har lyft det förut här i bloggen, både för att det är ett stort intresse för mig, men också för att det tydligen väcker debatt också mellan personer som jobbar med specifikt detta ämne. Livsstilsverktyget fortsätter leverera och vara betydelsefullt för mig. Igår lyssnade jag på ett samtal mellan Anders Rosengren och Stefan Einhorn, båda läkare och mycket filosofiskt lagda. Det är Rosengren som leder studien som Livsstilsverktyget har arbetats fram ur. Einhorn är läkaren som snarare blev filosof och författare och han har skrivit många uppmärksammade böcker de senaste åren. Bl a har han, Kattis Ahlström och Ullakarin Nyberg nyligen gett ut den intressanta boken Konsten att mötas: Från mingelångest till allvarliga samtal.

Hur som helst berättade Rosengren om hur han efter studierna i Livsstilsverktygets kölvatten anser att hälsa mycket handlar om resiliens (motståndskraft) och en människas förmåga att studsa tillbaka och återhämta sig efter motgångar, att hälsa handlar om helhet och en förmåga att bära livet. Einhorn var av åsikten att hälsa inte handlar om något annat än om att vara fysiskt frisk, inte hur man mår mentalt, och att det som Rosengren kallas hälsa borde ses på som välmående. Rosengrens syn på begreppet innebär att man kan ha hälsa trots att man är drabbad av sjukdom, medan Einhorn (som lider av Parkinsons sjukdom) menar att det som Rosengren pratar om borde kallas välmående. Han tycker alltså själv att han mår bra och lever ett gott liv trots att han lider av en progressiv sjukdom som kommer att ta över mer och mer av hans liv, men att han inte har hälsa.

Världshälsoorganisationen, WHO, definierar hälsa som “ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning”. De verkar alltså vara på Lag Rosengren. Det gäller alltså inte bara att vara frisk, utan man behöver också må bra för att anses ha hälsa. Det innebär i min tolkning att vi på individnivå har ett stort ansvar över att lära känna oss själva, våra behov, våra styrkor och hur vi påverkas av utmaningar. Nu är detta inga nya tankar för mig, utan något som jag landat i efter att ha mött olika typer av betongsuggor som utmanat min hälsa på alla plan. Vill man sträva efter hälsa behöver man kanske utmana sina egna tankar tänker jag. Det är omöjligt att sätta sig in i hur det faktiskt var för mina föräldrar som båda fick förbereda sig på att möta döden. Det gör vi ju alla vad det lider, så frågan är hur lever vi innan vi når slutstationen för livet här på jorden? Björn Natthiko Lindeblad är någon som delat många tankar om hur det blir när man måste dra det här till sin spets och får hugget i sten att ens tid är utmätt. Jag tänker även på Kristian Gidlund och Ulla-Carin Lindquist som båda delade sina tankar med omvärlden innan de mötte det oundvikliga.

Tillbaka till Livsstilsprogrammet och de tre M:en som man jobbar med där för att uppnå hälsa: mat, motion och mindfulness. I samtalen med författarna av mötesboken jag berättade om här tidigare lyfte Anders Rosengren att man kanske borde lägga till ett fjärde M, nämligen MÖTEN. Jag är benägen att hålla med. Den sociala biten av människans existens är otroligt viktig, oavsett om man rör sig i sammanhang med väldigt få människor eller har många människor runt omkring sig. När jag sorterade min svärfars alla mediciner igår tänkte jag även på hur vår kropp förändras med tiden, på mitt eget åldrande och om mitt liv idag kan påverka hur mitt liv ser ut om tio år, om tjugo år. Min syster lyfte för ett tag sedan att hon faktiskt inte tycker det är särskilt roligt att åldras. Jag är benägen att hålla med. Jag är mycket nöjd med hur jag har det idag dock och eftersom jag inte kan teleportera mig till mig själv som 20-åring och förändra mina livsval då får jag fokusera på just idag och på vad jag eventuellt kan göra för att förebygga ohälsa framöver.

Jag är tacksam för möjligheter att fortsätta utvecklas. Livet bjuder på en berg- och dalbana som är evighetslång och det gäller att hålla i sig vid rätt tillfällen och släppa taget när det är dags att njuta av farten framåt!

10 feb

Citrustider.

Just nu är all citrus underbart god. Jag njuter! Grapefrukt, citron, lime, clementin, apelsin och inte minst blodapelsin. Som tonåring åt jag mig till en överkänslighet för citrus och kunde inte äta det på flera år. Det blossade upp utslag runt hela munnen och klådan ska vi inte prata om. Efter några års citrusfasta kunde jag dock långsamt öva kroppen igen och numera förgyller återigen dessa läckerheter mitt liv.

Det är spännande med citrusfrukter. Ingen skulle väl påstå annat än att de är exotiska, men ändå finns det alltid tillgång till dem. Jag ser folk i alla åldrar plocka med sig lime, apelsiner, clementiner och alla de andra vännerna från fruktdisken. Jag är så pinsam att jag har både citron och lime på flaska i kylen för de gånger då ett recept kräver den sortens syra. Det blir skillnad i smaken, men nöden har ingen lag. Just nu är dock fruktkorgen full här hemma.

Citrus har odlats i Asien i minst 2500 år. Dessa vitaminbomber kom så småningom hit till Sverige också. Under segelfartygens tid dog cirka två miljoner sjömän i skörbjugg. Redan på 1600-talet visste man att citronsaft botade denna ”havets pest”, men människan är en seg varelse och accepterar ofta inte enkla lösningar. Många, många dog i onödan, trots lösningen till hands. Jag har funderat mycket på hur ledare och media har hanterat information om Ivermektin, hur mycket sämre personer med låga D-vitaminnivåer klarat sig och så vidare. ”There is insufficient evidence for the COVID-19 Treatment Guidelines Panel (the Panel) to recommend either for or against the use of ivermectin for the treatment of COVID-19. Results from adequately powered, well-designed, and well-conducted clinical trials are needed to provide more specific, evidence-based guidance on the role of ivermectin in the treatment of COVID-19.” Jaha, Ivermektin som använts under lång tid i världen får inte användas, men ett stressutvecklat vaccin utan långtgående studier ska folk tvingas att ta? Jag vet att jag inte är sjukvårdsutbildad, men där går inte riktigt logiken ihop. Nog om detta.

1932 gav Elsa Beskow ut boken om det älskade solägget. Jag tänker på hur fantastiskt det var för alla svenska barn som fick en apelsin i julklapp, hur bortskämda vi är idag och hur mycket vi tar vårt överflöd för givet. Jag slafsar i mig en apelsin över diskhon, men nog kunde jag äta med mer eftertänksamhet. Bara det faktum att COVID-19 inte tog min smak i gisslan gör mig både glad och tacksam! Jag inbillar mig att mina extra D-vitaminer, dagliga promenader i vacker natur, lymfmassage och vinterns intag av frukt med hög C-vitaminhalt har hjälpt min kropp till ett lite bättre immunförsvar än jag hade haft utan dessa. Tyvärr ingår jag inte i någon ”före- och efterstudie” gällande min egen hälsa, men jag vill påstå att min kropp mår mycket bättre än den gjorde för femton år sedan. Den gör lite ont här och där, men annars vill jag påstå att det är mycket bättre än det kunde ha varit! Att jag gillar matupplevelser där citrusfrukter är inblandade bidrar säkert inte menligt heller.

Slutligen ett tips på god och billig middag med lite citron i receptet. Jag gjorde min egen tacosoppa med köttfärs och egen snålröra, men har provat den vegetariska i receptet också. Mums. Nu blir jag hungrig igen! Ta hand om dig och ät citrus medan de fortfarande är i säsong. Jag älskar förresten den här listan och rekommenderar dig att ta en titt på den, kanske till och med skriva ut den och ha till hands så du planerar maten för veckan.)

07 feb

Den bruna maten, lite bloggreflektioner och ljusa vardagsdrömmar.

Jag tycker om att börja dagen med en stunds bloggande. Kvällsrutinerna har jag berättat om förut. De är lite mer ”omhuldande” med lymfmassage, ibland tacksamhetsdagbok och någon mindfulnessövning. Morgonen går i bloggandets tecken. Bloggen är min dagbok, min drömbok, min tipsbok, min musikbok, min planeringsbok och min receptbok. Den är också mycket annat och jag upplever att skrivandet gör mig gott. Jag tycker om att titta in en stund hos de få bloggar jag följer mer regelbundet och skriver kanske en liten hälsning. Samtidigt går möjligtvis Spotifys ”Release Radar” som presenterar ny musik med artister jag följer och singlar som någon algoritm väljer åt mig, eller ”Discover Weekly” som skapats bara för mig. Kommer jag ihåg det ser jag till att markera låtar som jag gillar lite extra för att fylla på min ”gillade låtar”-lista. Jag kan också övningslyssna på körens övningsrepertoar då den passiva lyssningen inte är alls oviktig. Jag inbillar mig att dessa rutiner, både de som sker morgon och kväll, hjälper till att städa mitt sinne och sätta saker och ting på plats. De flesta inlägg jag skriver småstädar, medan somliga storstädar som en riktig storm:

Förra veckan tog jag tag i vårt förråd. Jag upplevde att det varit lite rörigt och att därmed somligt hamnat lite bakom och blivit för gammalt. Jag hade delvis rätt, men det var inte så farligt. Många bäst före-datum är bara riktlinjer och maten håller längre än vad som står på förpackningen. Nu har jag i alla fall samlat några förpackningar som behöver användas på diskbänken. Detta påminde också om all svamp och snålröran i frysen. Först ut blev denna ugnsomelett med gräddstuvad taggsvamp. Så gott, även om det ser allt annat än inspirerande ut. Just omelett med champinjonstuvning var min favorit på julbordet då jag var liten. Det gör vi inte ens alltid nu för tiden och det passar ju minst lika bra alla andra dagar också. Taggsvampen är riktigt köttig och har jättegod smak, jag tycker den är lika god som kantareller. Om några dagar ska jag laga själakakor (vegetariska kroppkakor) med Karl Johan-svamp. Det gäller ju att variera sig! Och snålröran ska få bli grunden i någon god soppa till pannkakor på torsdag.

Nere vid Bredaviks brygga har de lagt ut en flytbrygga med trettio båtplatser. Den ligger på vår väns mark och kommunen har kanske inte tänkt färdigt. I Sturköforumet verkar inte många se några problem med att det finns trettio båtplatser och en pendlarbåt, men nästan inga parkeringsplatser. Folk är tänkta att cykla. Jag håller med om att cykel är ett fantastiskt transportmedel och det går även buss hit, men jag tror ändå inte att de tänkt klart här. Vi får väl se. Från den här bryggan har man dock världens finaste solnedgång, så jag förväntar mig att trycket på denna guldplats blir något högre.

Hemma hos svärmor och svärfar har de nu Covid-19. Som sagt, ingen går fri från omikron vad det verkar. Hoppas vi alla nu får ett fantastiskt immunförsvar! Maken och jag åkte förbi med asiatisk morotssoppa och drömtårta, nyttigt för kropp respektive själ. Det är inte roligt att vara sjuk, nej usch! När våra nära och kära mår dåligt är det lätt att känna orospåslag. Jag drömmer om en frisk och ljus framtid utan en ständig oro i skuggorna. Vi får göra vad vi kan för att fylla livet med ljusa och fräscha upplevelser. Utan att låta allt för trist så ligger det ansvaret på oss själva. Det här livet ser så ut. Har vi av olika anledningar svårt att se ljuset så kan jag varmt rekommendera att ge lite guldkant till någon annan. Delad glädje är dubbel glädje, det är saligare att giva än att taga och allt det där. Med det önskar jag dig en fin vecka.

04 feb

Jaha. Och nu då?

”Vem ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är så här? Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut.” Thomas Di Levas ord har väl aldrig känts mer relevanta. I fotspåren av cancel culture, politiskt korrekta åsikter, nutida censur av både ren fakta och åsikter som inte passar vem-det-nu-är som har fått mandat att låta mest är det svårt att hitta något att hålla i sig. ”I vetenskapens namn” dras fram ur rockärmen vid passande tillfällen, men det kan lika gärna vara någon högt uppsatt person i företag som tjänar miljarder på vacciner som får lov att lägga fram fakta på bordet som vore de neutrala och obefläckade. I början av pandemin lyftes ansiktsmaskernas otillräcklighet fram i vetenskapens namn, men efter ett tag hävdade samma vetenskap att ansiktsmask var nödvändigt och rätt. Det är förresten skillnad på mask och mask något som kanske inte riktigt lyftes i dessa diskussioner. Vissa hjälper helt enkelt varken den som bär masken eller personerna runt omkring. Den som kan sin historia vet att den förkärlek som finns för ansiktsmasker i Asien bygger på den kollektivistiska kulturen och masken bärs för att skydda kollektivet, inte för att skydda individen som bär den. Masken bärs även om man inte har hunnit sminka sig, om man är allergisk eller då luftkvaliteten är extra dålig.

Är det något jag blivit efter de här två åren så är det skeptisk. Jag litar inte längre på någon. Processen som tagit mig hit började egentligen långt innan Covid-19 dök upp på marknaden. Efter att ha haft extremt stor respekt för auktoriteter och ha drivits framåt av en stor pliktkänsla blev åren runt 40 ett uppvaknande för mig. Jag studerade mycket om den svenska kulturen och vår mycket speciella individualistiska kollektivism, jag studerade om frihet och österrikisk ekonomi, jag ifrågasatte min tro och den drivkraft som varit så stor del av mig ända fram tills dess. Jag fick hitta bättre orsaker till mina ”Varför?” och landade i en person som jag faktiskt tycker mycket bättre om. Jag och Plikten är för evigt sammanfogade, men ibland säger jag faktiskt nej. Det gjorde jag aldrig som yngre, jag anmälde mig dessutom som frivillig innan alla de som behöver tänka efter innan de anmäler sitt intresse att hjälpa till hade fått chansen.

Med detta sagt kommer nu resultatet av de studier som gjorts vid Johns Hopkins-universitetet angående effektiviteten av att stänga ner samhället under pandemin. Effektiviteten var vad man skulle kunna kalla negativ enligt en ny analys av forskare vid Johns Hopkins.

”Nedstängningarna under den tidiga fasen av pandemin 2020 minskade dödligheten i COVID-19 med cirka 0,2 %, sade den breda översynen av flera vetenskapliga studier.
”Vi hittar inga bevis för att nedstängningar, skolstängningar, gränsstängningar och begränsande sammankomster har haft en märkbar effekt på dödligheten av covid-19”, skrev forskarna.

Men forskningsdokumentet sa att nedstängningar hade ”förödande effekter” på ekonomin och bidrog till många sociala sjukdomar.
”De har bidragit till att minska den ekonomiska aktiviteten, öka arbetslösheten, minska skolgången, orsaka politisk oro, bidragit till våld i hemmet och undergräva den liberala demokratin”, står det i rapporten.

”En sådan standardmässig nytto-kostnadsberäkning leder till en stark slutsats: totala nedstängningar bör undvikas som ett pandemipolitiskt instrument,” avslutade tidningen.
Tidigt införde många stater och 186 länder förbud mot arbete, socialisering, personlig skolgång, resor och andra restriktioner för att begränsa spridningen av sjukdomen, med hänvisning till rekommendationer från de bästa hälso- och sjukvårdsexperterna.
Forskare vid Imperial College London, till exempel, förutspådde att sådana steg skulle kunna minska dödligheten med upp till 98%. Detta hände aldrig, enligt den nya studien av forskarna Steve Hanke, Jonas Herby och Lars Jonung vid Johns Hopkins.

”Sammantaget drar vi slutsatsen att nedstängningar inte är ett effektivt sätt att minska dödligheten under en pandemi, åtminstone inte under den första vågen av COVID-19-pandemin”, skrev de.
De undersökte dödsfall tidigt under pandemin och fastställde att vid slutet av den undersökta låsningsperioden, den 20 maj 2020, hade totalt 97 081 personer dött av covid-19 i USA.
En framträdande studie vid den tiden hade uppskattat att det skulle finnas 99 050 dödsfall utan nedstängningar.

Hanke är grundare och meddirektör för Johns Hopkins Institute for Applied Economics, Global Health, and the Study of Business Enterprise. Herby är specialrådgivare vid Center for Political Studies i Köpenhamn, Danmark. Jonung är professor emeritus i nationalekonomi vid Lunds universitet.
De genomförde en ”metaanalys” av dussintals studier som undersökte dödlighet i COVID-19.
Trots de övergripande fynden noterade de några bevis för att stängning av barer bidrog till att minska dödsfallen.

”Att stänga icke-nödvändiga företag verkar ha haft en viss effekt (att minska dödligheten i COVID-19 med 10,6%), vilket sannolikt är relaterat till stängningen av barer,” sa de.
Forskarna sa att tidpunkten för nedstängningar och oavsiktliga konsekvenser kan spela en större roll än väntat för att påverka dödligheten.
”Nedstängningarna har begränsat människors tillgång till säkra platser utomhus som stränder, parker och djurparker, eller inkluderade utomhusmaskmandat eller strikta restriktioner för samlingar utomhus, vilket tvingar människor att träffas på mindre säkra platser inomhus”, skrev de. ”Vi hittar faktiskt vissa bevis för att begränsning av sammankomster var kontraproduktivt och ökade dödligheten i COVID-19.”

Jaha, så så är det med det. Och nu ska vi förhålla oss till ett nytt läge där världen har blivit ännu mer uppdelad i läger. I USA har det enligt vänner blivit riktigt illa i vissa familjer, samhällen, församlingar. Folk hatar varandra. Och är det inte inställning till pandemin så handlar det om sexualitet, ras, politisk inställning till samhälleliga ansvar…

Nej, usch. Dagens blogginlägg blev kanske lite neggo, men jag kommer igen. Mest av allt håller jag nu tummarna för att hävandet av restriktionerna den nionde februari får hålla i sig, för i april vill jag fira en av mina fantastiska småsyrror och hennes blivande make då de ska knyta hymens band. Jag längtar! Vid den här tiden 2020 planerade vi för vår dotters bröllopsfest på Skansen. Bröllopet blev 12 personer starkt istället för 120 personer. Jag tycker det blev underbart ändå, och det blev åtminstone inte inställt. Hur kommer vi att fira framöver, kommer det att bli som innan eller har vi slagit in på en ny väg? Och hur kommer vi att se på våra medmänniskor? Kommer alla vi möter att vara potentiella mördare? Maskerade smittohärdar? Ja, vi får väl se. Jag ser fram emot att få sjunga i kör igen och ta mig ur känslan av att ha blivit allt för introvert för mitt eget bästa. Jag gillar ju egentligen att hänga med folk! Klart slut.

28 jan

Tar du hand om dig själv?

För några år sedan fick vår yngsta dotter en Fitbit i födelsedagspresent. Jag trodde det skulle vara den perfekta gåvan, men hon tyckte den var tämligen ointressant. Efter att den hade blivit liggande lite för länge för ett återköp tog jag själv på mig den och det har jag aldrig ångrat. Eller ångrat och ångrat, jag tycker den ger en hälsoboost som varit av godo för mig då jag har haft den på mig. (På somrarna har jag automatiskt ett mycket hälsosamt liv då jag både rör mig jättemycket pga. trädgårdslandet, sover gott och tillräckligt och äter bra mat. Då är detta mätinstrument helt onödigt och får ligga och vila i en låda.)

Häromdagen fick jag detta taffligt översatta (Tack Google, gissar jag) diplom. Tydligen har jag gått 8046 livstidskilometer sedan jag satte på mig min Fitbit första gången, eller eventuellt sedan jag började om mina mätningar efter en omstart. Detta är tydligen hur långt det är mellan den nordligaste punkten i Afrika, Ras ben Sakka i Tunisien, och dess sydligaste, Kap Agulhas i Sydafrika. Det är ändå imponerande att tänka mitt liv som ett långt vandrande sedan jag lärde mig att gå då jag var tio månader gammal. Man skulle ju kunna inbilla sig att jag kommit fram vid det här laget, det har ju ändå gått över 51 år. Man skulle också kunna tänka sig att en sådan där mätklocka är helt onödig, jag är duktig på att känna efter hur jag sover, hur jag äter, hur stressad jag är, huruvida jag kommer ut på min dagliga promenad eller ej. Jag är dock inte mer originell än att jag faktiskt peppas av att känna hur denna specialklocka surrar till då jag tagit 10 000 steg på en dag och jag gillar att få sådana här glada tillrop, oavsett om de är taffligt översatta eller ej.

Jag har förut berättat att jag är med i forskningsprojektet Livsstilsverktyget. Det finns nog fortfarande möjlighet att gå med. Tyvärr blir ju vissa uttagna till blindstudier istället för att komma med i själva studien, men det är väl värt att försöka? Jag har haft stor glädje av både texter, utmaningar och webbinarier som presenterats i detta projekt och tror verkligen att Anders Rosengren är på rätt väg. Han frågade sig varför folk gör dåliga hälsoval i vardagen trots att nästan alla drömmer om en god hälsa och inte vill annat än slippa sjukdomar, värk och andra kroppsliga och mentala umbäranden. Han och hans forskarteam har utvecklat en hälsoapp som jag tycker peppar och motiverar, men precis som gällande allt annat behöver man se till att öppna den och göra sina uppgifter för att den ska få effekt. Jag har även läst Anders Rosengrens bok Hela livet och kan rekommendera den för dig som på ett lättfattligt sätt vill ta del av Rosengrens tankar och upptäckter.

Hur ser din hälsa ut? Är ditt liv styrt av skam och skuld över att inte ta hand om dig själv på rätt sätt? Är du arg på dig själv, F*n och hans moster för att livet går dig emot? Finns det utrymme i ditt liv för det du vill göra, eller handlar allt om måsten, eller kanske om att du av olika anledningar är helt styrd av olika typer av gränser, både fysiska och mentala? För många av oss är det svårt att möta dessa frågor utan att hamna i antingen förtvivlan eller frustration. När jag ser tillbaka på mitt eget liv och hur jag behandlat mig själv kan jag känna mig ledsen. Jag tillåter mig dock inte att stanna i den känslan, för jag är inte där längre. Jag är på inget vis expert i frågan, men jag vet att jag gör mitt bästa och att jag genom små, små förändringar tagit mig åt rätt håll. Jag fortsätter ha perioder av noll godis eller Pepsi Max, ibland rör jag väldigt lite på mig trots att jag är frisk och över jul- och nyårshelgerna åt jag lite för mycket från kategorin ”ätbart som är gott, men knappast bra för min kropp”. Istället för att landa i känslan ”det är kört” tar jag nya tag och hejar på det som funkar bra.

Något stort har hänt i min hjärna. Nu har jag bara analyserat detta utifrån mig själv, så min slutsats kanske är helt fel. Jag kan dock konstatera att jag satt många ”förbud” och ”måste” på sådant som är bra respektive dåligt för mig. Om jag känner att jag måste ta en promenad innan dagens slut känns uppgiften tung och som en bestraffning. Är det däremot en gåva till mig själv, eller kanske bara något som är lika mycket vana som att borsta tänderna, blir det något som inte gör ont eller känns jobbigt på samma sätt. Jag promenerar för att uppleva de vackra omgivningarna, få frisk luft, släppa ur myror ur brallan, se andra människor, få upp pulsen… Samma sak med maten. Varför välja god dålig mat då det finns så mycket god bra mat? Handlar gör man då man är mätt och belåten, eller efter en noggrant planerad lista. Finns det inga dåliga val hemma är det svårare att göra dåliga matval då man är trött, hungrig och kinkig.

Jag har en liten systerdotter som lider svårt av atopiska eksem. Hudläkare säger att det inte har något med mat att göra, jag är säker på att det inte stämmer. Vår ena dotter fick svåra eksem under armarna i tonåren och de blossar upp i perioder av stress (som ju kan bero både på dåliga val för kroppen och upplevd tidsbrist). Nu har syrran och svågern bestämt sig för att försöka göra något åt maten och se om de inte kan förbättra lillans situation. En god vän till familjen och mängder av hjälpsamma personer på Facebook har gett flera goda tips. Min insats var att skicka länkar till recept på skonkost som är god och som inte behöver kännas som en bestraffning. Folk brukar i allmänhet bara cirkulera mellan tiotalet grundrecept, så det är bra att göra matschema och ligga ett steg före i planeringen. Nej, för ett litet barn är det kanske inte helt lätt att acceptera att man inte får äta godiset med mest färg- och konserveringsmedel längre, men det är bättre att bryta en dålig vana i taget än att bara fortsätta som vanligt. Ja, om man nu lever ett liv fullt av ”dåliga vanor”.

En vän delade en lista från creativly.se som jag tänker skulle vara bra för vem som helst. En lista på snabba godbitar för själen, kan det vara något? En lista att ta till då du mest av allt vill klämma en chokladkaka eller lägga dig och titta på en hjärndöd teveserie som inte kommer att ge dig något annat än 45 bortslösade minuter. Håll till godo! Och så hoppas jag att du hittar kraft att må bra även under stora utmaningar. Det är inte lätt alltid, det här livet.

Ta fem djupa andetag
Dansa till din favoritlåt
Drick ett glas vatten
Skicka ett sms till en vän
Gör en ”brain dump” och skriv av dig
Skriv ner tre saker du är tacksam för
Läs några sidor i en bok
Måla läpparna med en vacker färg
Meditera
Gå ut och ta lite frisk luft

27 jan

En dag i skuggornas land.

Vaknar idag till liiite större förmåga att känna doften av mitt chairooibos och dansar en riktig happy-dans! Dessutom vaknar jag för första gången på allt för lång tid utan en ihållande huvudvärk. För mig som har lidit av så mycket huvudvärk i livet var det väl inte konstigt att just det symtomet skulle kännas mest framträdande vid Covidsmitta, men ändå. Tyvärr blev det inte direkt bättre av att jag dråsade ner i backen då jag satte mig i den underbara hängstolen i dotterns gamla rum häromkvällen. Jag drog i så hårt att jag började misstänka att jag hade fått en whiplash. Smärtan har varit konstant, från huvudet, nacken, axeln och ner över ryggen. Igår kändes det som att jag höll på att bli galen. Efter en lång, varm dusch, massage med liniment (Tack maken!) och spikmatta i säkert en timme har jag glidit in och ut ur sömn i över tolv timmar. På något sätt kanske det värkte ut, för idag känns det faktiskt bättre! Att jag då dessutom kunde känna doften av morgonteet blev en fantastisk bonus.

Efter att vår värld i över två år blivit helt styrd av coronaviruset känns det ändå som att vi börjar nå fram till slutet av denna sjuka period. Inte en människa går fri från smittan, den tar över överallt och är nu inte längre något dödligt hot på det sätt som i början. Jag funderar lite på hur vi förhåller oss till allt i världen som medför potentiell risk för sjukdom, skada eller död. Bilkörning. Föda barn. Vandring i fjällen. Sex. Hårt fysiskt arbete. Äta mat (sätta i halsen, matförgiftning, oupptäckt allergi). Flyga. Cykla. Gå på en väg utan trottoar. Tobak, alkohol, narkotika. Mediciner. Äta socker, låta bli att röra på oss, hålla oss isolerade från andra människor.

Personer med hälsoångest har med all sannolikhet blivit mycket sämre under den här perioden och jag undrar hur de långtgående effekterna kommer att se ut. Hur ser vi på döden efter de här åren? Inte längre en naturlig del av livet? Eller har en viss typ av död större rätt att existera? Det är självklart och rätt att den svårt sjuke Björn Natthiko fick ta livet av sig under kontrollerade former, etiker har kommit fram till att det är helt rätt att ta livet av en nyfödd med fel kön eller svårt handikapp, men en multisjuk åttiofemåring som inte tål minsta lilla sjukdom ska hållas vid liv till varje pris? Jag vet att det låter drivet till sin spets, men jag är bara intresserad av när vågskålen slår över och av vilken anledning. Argumentationen är minst sagt ”all over the place” och detta är ett svårt och tungt ämne att diskutera. Man landar gärna i känslor, inte i logik. Förut har ”kyrkan” haft stor påverkan på hur folk har ställt sig till denna fråga, mer och mer ofta ställer sig folk i denna och liknande frågor med ”vetenskapen” i ryggen.

Efter denna tunga fundering visar jag här min fantastiska amaryllisodling för dig som är intresserad. I år har jag som plan att översomra lökarna i välgödslad jord för att ge dem de bästa av förutsättningar. Som du ser är en knopp på väg upp och jag hoppas att det fortsätter komma fler blommor under våren. Det är ju ingen vacker lösning att ställa alla krukor på en bricka på det här viset, men det här projektet ger mig mycket glädje. Hur många gånger kan man få en amaryllis att blomma om? Kanska får vi se!

22 jan

Hur ser du på dig själv och andra människor?

Kickstarta året med hjälp av Oliver Burkeman, författaren till Fyratusen veckor : tidshantering för ett ändligt liv och författarna till Hälsosegrar – den vetenskapliga vägen till ett friskare liv. Programmet är riktigt bra och kändes värdefullt och inspirerande, även för mig som egentligen ofta upplever att jag har hört allt som finns att säga om dessa ämnen. Vem mår inte bra av lite pepp?

Att tänka över sitt liv och göra något åt surdegar och sånt som bara blivit tänker jag är hälsosamt. Kanske är det just detta som gör att jag intuitivt älskar den känsla av nystart som erbjuds efter semestern då skolornas hösttermin börjar? Nyår. Ett helt nytt kollegieblock, pilotavsnittet till en serie som ingen tipsat om men som ändå verkar fantastisk. Ett nytt plagg, en nygrävd rabatt, en bebis. Som du vet är jag även mycket nostalgiskt lagd och älskar second hand, så jag vet att det finns en balans att uppnå i de allra flesta fall. Det finns en anledning till att 16 Weeks of Hell inte håller på längre, eller att en evighetslång semester mest gör en rastlös.

För min egen del har årets första veckor handlat mycket om fortbildning och funderingar över hur jag ska kunna möta mina klienters behov. Min svärmor skickade en mycket intressant krönika av Lotta Lundberg; Jag ringer hellre Fröken Ur än en chatrobot. Lundberg skriver en klarsynt analys av hur hon uppfattar att psykiatrin ser på människors känslomässiga behov. Är det mänskliga psyket inte mer komplicerat än att vi kan ställa en robot som bollplank då någon mår dåligt? Man undrar ju. Psykiatrin på Sahlgrenska Universitetssjukhuset håller nämligen på att utveckla en chatrobot som ska hjälpa människor med ångest, en röst att lyssna till när man har sorg eller kanske har relationsproblem. ”Vad tråkigt att du sörjer. Jag förstår att du har det tungt. Ska jag länka dig till 1177?” Är det dit vi har kommit?! Jag blir rädd. Lotta Lundberg blir förbannad. Kanske är det min okunskap om AI som gör att jag inte vet bättre, men min övertygelse är ju trots allt att AI aldrig någonsin kommer att nå skapelsen, själva kärnan, hur duktig den än blir på att efterapa originalet.

https://youtu.be/mkQj30vhjCU

Nä, jag är inte i skick att skriva långa analyser över att mänsklighetens eller min egen sista tid står för dörren, det är så många andra som sköter det från olika håll. Religiösa organisationer. Klimataktivister. AI-ivrare. Min granne. Min morfar i himlen. Jag har fortfarande förkylningssymtom, men det verkar som att jag överlevt åtminstone denna omgång av de senaste två årens största hot mot människans existens. Jag vill inte förminska Covid -19 på något vis, vi har allt för många som har offrats på detta altare, men jag undrar om inte människors dumhet är långt farligare än denna sjukdom. Och hur vaccinerar vi mot den? Lev väl, hör du. Säg något snällt till dig själv idag och säg sedan något snällt till någon annan. Då har du genast bidragit till att balansvågen väger över mot den ljusa sidan utan att det har kostat ett öre.

12 dec

12 december 2021.

Igår fanns det inte tid för något julkalenderspyssel. Det var julfest och födelsedagsfirande för svärmor för hela slanten och när vi kom hem hade jag så ont i nacken och huvudet att jag bara lade mig. Jag har nu börjat morgonen med en kopp te och huvudvärkstabletter, men risken är att det inte hjälper. Jag har fått ett par jättebra övningar från min svåger, men de trollar dessvärre inte alltid bort smärtan. Jag har med all sannolikhet problem med diskbuktning. Problem i halsryggen av att ha suttit för mycket med huvudet framåt, hängt över elevernas bänkar, över telefonen, över stickningen, över böcker… Dagens julkalender får härmed bjuda på några bra övningar för dig som också har problem med detta. Jag återkommer med roligare julpyssel imorgon!

Ps: För dig som är sugen på tips snor jag dotterns idé om ”satsig julmustprovning”. Har man såhär många olika sorter tänker jag att det verkligen blir roligt. Blindtest!

19 okt

I denna kropp.

Den knakar och stramar då jag långsamt sträcker på mig efter nattens vila.

Kroppen. Den kropp som följt mig i ur och skur i femtioett år och fjorton dagar.

Kroppen som jag tyckt så illa om, tjatat på, gnällt om. Kroppen som har tagit mig in i mörka skuggor och upp för höga berg. Kroppen som har spelat fiol, fött barn, sprungit många mil, vakat över döende föräldrar, älskat, gett upp. Kroppen som längtat, lurats, ökat i omfång och minskat igen. Kroppen som har utarmats och pådyvlats, kroppen som har värkt och kämpat, kroppen som har väntat. Kroppen som har blivit stark och vunnit segrar.

Jag sätter mig på sängkanten, smeker igång lymfsystemet och känner in. Tackar för att få ha vaknat ännu en gång, ber om hjälp att göra rätt val. Stoppar fötterna i ulltofflor och sveper in resten i en varm morgonrock. Smeker mitt inre med ljummet örtte och ansiktet med väldoftande olja. Rullar ut yogamattan och stretchar ut de gnisslande lederna och musklerna med träningsvärk. Tack kroppen för allt du gör för mig. Tanken är inte ny, men varje gång jag inser att mitt fokus faktiskt skiftats vill jag ropa ut det från bergen: Var snäll mot dig själv!

I denna kropp lever jag mitt liv här på jorden. I denna kropp leder jag mig själv framåt och uppåt. Tack!

Den vackra skulpturen har min svägerska gjort. Fantastisk!