kalligrafi – Sida 2

17 jan

Bajöjej?

När yngsta dottern var liten var hon alltid intresserad av vad resten av familjen höll på med. Det tog ett tag innan vi förstod vad uttrycket ”bajöjej” betydde, men sedan dess används det friskt. ”Vad gör du?” låter lite mer som att man sticker näsan i blöt medan ”bajöjej” mer betyder att man kollar läget.

Idag har jag grottat ner mig totalt i kalligrafi. Jag har skrivit ett gäng brev och insett att mina brevskrivarskills nådde sitt bäst före-datum för länge sedan. Jag antar att det är för att vi har koll på andra på ett annat sätt än vi hade för trettiofem år sedan då jag skrev flera brev i veckan. Efter flera timmar, många papper i papperskorgen (kalligrafi kräver övning, övning, övning) och ett gäng färdiga brev och kuvert känner jag mig nu ännu mer pepp på att fortsätta! Jag hade stor användning av en flaska batterivatten som jag fick av min väninna förra året. När bläck står kan det bli lite för tjockt. Det går bra att tunna ut med en liiiiiten mängd destillerat vatten tills man får ett bättre flöde i sin penna.

Jag skrev också med vattenfärg och pensel. Mina favoriter till penselskrift är två rätt styva små penslar i god kvalitet (en 00 och en 2 Winsor & Newton Cotman 111 round). Jag använder också gärna Winsor & Newtons guld och vita kalligrafibläck. Deras färgade bläck är jag däremot inte särskilt förtjust i. De blöder alla igenom de flesta papper jag använder, även de i lite bättre kvalitet. Jag gissar att de funkar bra på lite stadigare papper eller med en annan sorts pennspetsar än jag brukar använda. För övrigt har jag en ohälsosam mängd pennor varav flera har funnits i min ägo lite för länge för att ens fungera särskilt bra. Jag har dock bara en bråkdel av den mängd som ryms i min syrra i Skottlands lådor! Jag skrattar då jag tänker på filmen som hennes man spelade in då han letade efter en speciell penna och inte hittade någon trots att det finns många hundra pennor i lådorna i deras kontor.

Den här fantastiskt fågelmataren och ett par andra fick vi av svägerskan igår. Grannarna i deras bostadsrättsförening är inte särskilt stöttande då det gäller hennes trädgårdsansvar, så hon vågade inte placera ut dem där hemma. Vi tog tacksamt emot, liksom våra fågelgäster.

Den här söta koltrastdamen var en av gästerna vid matbordet idag. Fåglarna är svåra att hinna fota innan de har flugit sin kos, men de ger mig så mycket glädje. Former cat lady gone bird tant…

15 jan

Citat med omoderna pennor.

Det var så länge sedan jag skrev kalligrafi att det inte blev bättre än såhär ikväll. ”Jaja, men nu blev det så”, som Carina Berg skulle ha sagt. Inte blev det heller så ens från början. Nejdå. Jag skrev om citatet fem gånger innan jag fick till det här halvkassa resultatet, men då bestämde jag mig för att det fick vara nog. Nu börjar jag släppa det krampaktiga taget om pennan och skrapar inte heller med mig pappersfibrer av det hårda trycket.

Det här citatet har jag inte ens komponerat själv. Jag har bara härmat Lindsey på The Postman’s Knock. Trots att jag är femtio och borde kunna hitta på grejer själv kan det vara svårt att komma igång när man inte skrivit något med den här typen av pennor på länge. Eller skrivit med något slags pennor över huvud taget, om sanningen ska fram. Och det ska den ju.

Jag älskar verkligen kalligrafi! Jag älskar känslan av att plocka fram min låda med bläck och spetsar och trasan att torka av spetsarna med efter utfört arbete. Jag älskar att få till ett helt projekt som inte får en bläckplump när man har två bokstäver kvar, eller kanske lägger handen i den halvtorra skriften för att man glömt bort att man inte skrivit med en Ballograf bläckpenna. Det är svårt att hålla sig och många projekt har blivit förstörda då jag envist försökt sudda hjälplinjer innan projektet har hunnit torka över natten eller kanske slarvat till det då jag skyndat på mot slutet då koncentrationen har trutit. Nu ligger en hög riktiga foton, sådana där som har trollats fram ur datorn, som ska skickas till människor för att påminna om tider då man fick träffas, se varandra i ögonen och kanske till och med kramas. ”Det kommer en tid efter denna tiden.” Det lönar det sig alltid att träna, både det ena och det andra, om man vill bli bättre. Just ikväll orkar jag inget mer, men imorgon ska jag skriva adresser vackert på kuvert och stoppa i fotona för vidare transport mot människor jag saknar.

15 jun

Dagens kreativa.

30 mar

Nu är jag igång!

Min fina väninna hade batterivatten hemma, så nu har jag kunnat spä ut mitt guldbläck! Det är jätteroligt att skriva på svart papper och jag testar med de olika spetsar jag har i mina gömmor. I mitt svarta block hittade jag det här citatet som jag måste ha skrivit för ungefär fem år sedan. Det skimrar så fint i guld, vilket är nästan omöjligt att få fram på foto. Detta är skrivet i ”fuskkalligrafi”, alltså med en vanlig, rund metallicpenna. På nedåtgående drag har jag fyllt i dubbelt för att få en fyllig kalligrafikänsla.

Det är roligt att skriva och för mig är själva hantverket ett slags terapi, precis som stickning eller matlagning. Tekniken börjar komma tillbaka i handen igen. Det handlar om rytm, tryck, flöde och avvägning av avstånd. Det blir väl bättre och bättre tänker jag. Carry on!

29 mar

Corona och distraktioner.

Det är så svårt att trösta ibland, att räcka till när allt känns hopplöst. Jag tänker att det är bättre att bara finnas och erbjuda en axel att gråta mot när någon man älskar har det svårt än att inte göra något alls. Hur som helst gör livet hemskt ont ibland…

För att distrahera mig själv har jag suttit vid skrivbordet och övat på olika kalligrafistilar. Jag vet att det inte blir någon bröllopsfest nu, men det kommer att bli en så småningom och då ska det ligga handskrivna placeringskort på varje plats. Jag hade inte skrivit med mina kalligrafipennor på många år då jag gjorde en grej till några nära vänner och jag höll på att ge upp innan jag fick till något som var åtminstone okej. Nu har jag suttit en liten stund varje dag sedan i fredags, så kanske kan jag få in det i handen igen? Som du ser har guldbläcket som jag använde här blivit för tjockt under viloåren, så jag ska skaffa lite destillerat vatten att spä ut det med. Jag älskar verkligen att skriva! Hoppas jag kan få in lite mer av det i mitt liv igen.

Dessa kottar räfsade jag och maken upp från framsidan av huset. Hela trädgården ska grävas upp och få nytt grus och gräsmatta så småningom, men tallen lär väl stå kvar och dela med sig av sina frukter. Jag ska inte klaga. Vinterkransar med egna kottar blir fina och jag har hört historier om när X fick följa med ut och plocka kottar för att det inte fanns pengar att köpa kol för, något som skedde under min livstid. Mark my words, det kan komma en dag då också dagens ungdom lär sig förstå värdet av både kottar i skogen och baconfettet som ligger kvar i stekpannan, fast jag hoppas att de slipper. Ha en fin dag och ta hand om dina kära!

16 sep

Kalligrafigodis.

Jag älskar verkligen kalligrafi i alla dess former. Ylva Skarps moderna gör mig nästan lika glad som det här flera hundra år gamla konstverket. Tänk att man fortfarande kan se hur förgyllningen glänser!

En vacker dag ska jag plocka fram mina pennspetsar och bläckburkar, men idag räcker det att njuta andra människors hantverk.

18 sep

Om att få saker gjorda.

”Fearless” fortsätter. Jag ska försöka bry mig mindre om mönster och hur andra har bestämt att saker och ting ska göras, åtminstone då det gäller det som jag själv skapar. Det är inte lätt för någon som är så fyrkantig och grafisk i sitt tänkande som jag är. Det här citatet skrev jag med en liten mjukare skrift och med vattenfärg med en pensel som jag dessvärre hade låtit stå kvar i en skål med vatten och därmed krokat till spetsen lite längst fram. (Men Monica, lyssnade du inte alls på det som bildlärarna sa om och om och om igen?! Man får aldrig lämna penseln i vattenbehållaren. Då förstörs den.)

Jag har plockat fram pennor, penslar och färger igen för att försöka få igång inspiration och flöde. Den senaste veckan har jag jobbat mycket med hemskolan och goda rutiner för allt som inte har med jobb att göra. Jag har börjat lyssna på en bok som kräver att man gör aktiva övningar efter varje kapitel och det skulle ju kännas dumt att inte ens försöka testa det som författaren lovar funkar. Just nu ska jag därför låta bli att skjuta upp saker, till exempel att skriva och utveckla mina olika handstilar. Vad jobbar du på?

24 apr

Torsdagstankar.

Här har du gullungarna från häromdagen. De är hur roliga som helst! Lilla E lät meddela mig följande: ”You can call me Princess Girl. H is Booger Man.” Orättvist… Vad skulle du välja om valet stod mellan Prinsessflickan och Snorkråksmannen? 😀

Idag har det firats vilt i grannstaden/samhället då Brigham Young University hade examensceremonier dagen lång. Det vilda bestod kanske mest av trafikstockningar, förstås. Den nyvärptaste collegestudenten jag känner är en av mina fina yogavänner. Hon är en otroligt spännande och intressant person och väl värd det faktum att hon har blivit antagen till Harvard Divinity School till hösten. Jag är så glad för hennes skull! Js livsmål är att förändra världen till det bättre, så det hoppas jag att hon får chans göra på ett eller annat vis.

Själv har jag inte så stora drömmar, men när solen lyser in genom persiennerna på morgonen brukar jag känna att jag har fått chans till ännu en ny dag och att det verkligen inte är alla förunnat. Jag har till exempel inte gjort något världsomvälvande idag, varken gott eller ont. Jag hade möjlighet att njuta av svensk sommarvärme i solen (min elev fick sitta ute på trappan och jobba medan jag låg på gräsmattan och läste en bok), det har skjutsats fram och tillbaka, min bästa hummus någonsin skapades efter Jerusalemkokbokens grundrecept i köket (är du intresserad kan jag lägga upp ”ungefärreceptet”), i ett proppfullt rum fick jag ännu en fantastisk session med Heather på The Yoga Space och så har jag umgåtts med min familj, mina älsklingar.

Som sagt. Inte världsomvälvande, men för mig var det en fin dag. Jag njuter av tanken på att min mamma fick ett så bra besked i går. Far mår inte toppen, men nu har i alla fall läkaren koll på honom. Det finns så många bra mediciner nu för tiden och det gör att det känns onödigt att någon ska behöva lida i onödan. Jag är tacksam för min familj, för var och en av alla de som tillsammans skapar ett biologiskt och känslomässigt skyddsnät för mig. Så mycket kärlek.

Innan äldsta dottern hämtades i skolan för att hinna i tid till sin pianolektion skickade jag två paket på posten. Postdamen, en ganska sträng donna med väldigt vackra händer (jag tänker alltid på min mammas väninna som bor i Italien när jag ser henne), sken upp då jag kom fram till hennes fönster och berättade att hon hade samlat ihop alla sina arbetskamrater för att visa kuvertet jag skickade till min mamma häromdagen efter att jag hade betalat och gått därifrån. Hon tyckte att jag hade skrivit så vackert och både hon och arbetskamraterna var mycket intresserade av att få lära sig hur man gör. Vad sägs om att vänta på bussen till Spjutsbygd, vänta på fiollektioner, vänta på att skolan ska börja och utnyttja tiden till att kludda på allt papper som finns att uppbåda? Med tiden får du ganska bra koll på pennorna. Ungefär så här kan det se ut med stålpenna och guldbläck (ursäkta det dåliga utsuddandet av resten av adressen):

I morgon är en annan dag och den här veckan ser jag verkligen fram emot helgen. Peace.

15 apr

Drömmar.

Jag kommer nästan aldrig ihåg vad jag drömmer, men ibland vaknar jag med väldigt närvarande känslor som jag antar har att göra med vad mitt känsloliv har roat sig med medan jag trodde att jag sov. De enda gånger jag vaknar av själva drömmarna handlar det om otäckheter och mardrömmar, men jag är glad över att det inte händer så ofta.

I morse vaknade jag av att jag hade ord hos mig, kanske något som kan liknas vid en dikt, så jag skrev faktiskt ner det jag kom ihåg. Väldigt sorgligt… Jag undrar vad som var upprinnelsen? Eller är det fortsättningen som är det viktiga? För övrigt har jag blivit besatt av vitt Rapidographbläck och mina kalligrafispetsar. Min favorit pajade jag i går genom oaktsamhet, men den här funkar också okej.

24 jan

Om att känna historiens vingslag.

Det känns lite trist att säga att jag inte kände min morfar eftersom han inte dog förrän jag var 15 år, men så är det. Han hade sin första hjärnblödning min första jul och sedan kom det fler. För varje gång hans hjärna attackerades förändrades hans personlighet lite grann och det är mest genom alla andra jag fått veta att han måste ha varit den bästa människan på jorden. Alla som kände honom, och då menar jag alla, vittnar om hans fantastiska personlighet. Visst är det väl så att döden kanske lätt får en att putsa någons resumé lite lagom sådär, men inte så här extremt.

Vad vet jag då om Karl Reinhold förutom att han tydligen var otroligt snäll och kärleksfull? Jag kommer ihåg hans vackra norrländska och hans intensiva blick. Jag kommer ihåg att han uppmanade oss barn att inte använda målarböcker utan att vi skulle teckna själva för att utmana vår kreativitet. Om vi nödvändigtvis ville använda de där böckerna, och det ville vi, skulle vi se till att dra alla tuschstreck åt samma håll. Morfar var hobbykonstnär. Han var inte överdrivet fantastiskt och många av hans tavlor skulle kanske kallas ”Hötorgskonst”. Det finns en och annan skapelse som är fantastisk. Jag älskar till exempel porträttet på amiralen (?) som hänger i sommarhuset på Sturkö. (Tavlan med kattungarna är dock så ful att den knappt får hänga på yttervinden…) Morfar tro betydde otroligt mycket för honom och han målade till exempel en stor väggmålning med hela skapelseberättelsen. Han ägnade stora delar av sitt vuxna liv till att dela med sig av sin tro.

När man diskuterar arv och miljö finns det inget som pekar på annat än att man varken kommer undan det ena eller det andra. Det kan sägas vara både på gott och ont. Min kreativa sida tror jag kommer från morfar. Idag var vi hemma hos mammas kusin som är dotter till morfars syster. Vi fick se på tavlor som morfars mor målade och en receptbok som morfars systerdotter hade plitat ner sina bästa recept i. Det går inte att förneka att det sög till lite i magen då jag tänkte att det säkert är från morfars mor, till morfar, till mamma, till mig som intresset för att skriva väl har kommit. Skrev du så här vackert då du var 15 år?