Jag gissar att vi inte var de enda som var i trädgården och jobbade hela dagen idag. Eller, dottern fick vara övningskörande assistent till maken som hyrde bergborr på Ramirent. De köpte även mängder av jordpåsar till mina grönsaker som ska stå i murarhinkar. Just nu avhärdas de under fiberduk och får stå kvar där över helgen eftersom det ska bli så ruskigt väder. Vi har rensat massor i häcken och gillar vår nya kompis kompostkvarnen. Jag har nu också satt alla luktärterna i krukor samt gjort stöd till dem. De sista plantorna hade jag inte plats för, så jag satte dem i trädgårdslandet och får fixa stöd under nästa vecka. Alla fröer köpte jag hos Cecilia Wingård. Spännande att odla gammeldags fröer! Förhoppningsvis kan jag få lite egna fröer i höst…
Maken fick en flaggstång i 50-årspresent. Vi har haft lite svårt att hitta ett bra ställe för den, men nu är fästanordningen på plats och betongen ska hårdna. Jag tycker att det är lite läckert att den monteras i berget! Det signalerar att det kan fortsätta flaggas här på gården under lång tid framöver.
Jag satte massor av solroskärnor i en ”skräphög” av upp- och nedvända gräsmattekokor och har varit lite bekymrad över att fåglarna ätit upp allt. Idag hittade jag dock flera små söta skott som tittat upp! Kanske blir det några solrosbuketter senare i sommar ändå?
Det finns tusen grejer på listan om vad som behöver göras i trädgården och i trädgårdslandet. Med en heltidsstuderande och en heltidsarbetande finns det aldrig tillräcklig tid, eller ork, för att bocka av allt på den där listan. Nu när maken inte pendlar till Kalmar längre har dock flera timmar om dagen frigjorts för honom. Det har varit väldigt lägligt då just våren och försommaren är den tid på året då störst insats krävs i det här projektet.
En kompostkvarn är ingen nödvändighet, men en fantastiskt hjälpsam och nyttig investering när man har så stor tomt som vi har. Oj, vad den fick jobba idag! Tanken är att fliset som blir slutprodukten ska läggas i de kommande gångarna i trädgårdslandet. Så kul att en mer permanent och hållbar lösning är på gång!
Här står tomat, chili och paprika och avhärdas i skuggan på norrsidan. Om några dagar ska de sättas om i murarhinkarna…
… som nu har diskats ur för att vara rena och fräscha inför årets omgång krukplanterade godsaker. Jag funderar som bäst hur jag ska gödsla jorden för att ge plantorna bäst förutsättningar.
Maken har skapat konstverk i det numera klippta kirskålshavet. Rena Jonna Jinton. Jättefint tycker jag.
Det här är jag dock inte lika förtjust i. Vi har många rör, lock och tunnor nedgrävda i trädgården. Förhoppningsvis kan man göra sig av med några av dem. I samband med att trädgården får lite TLC kommer en grävmaskin att bjudas in. Kanske kan den ta hand om resterna efter bl.a…
… rönnsumaken som till slut drog det kortaste strået. Ingen av oss var tillräckligt förtjust i den för att den skulle få stanna. Bigarråträd, jasminbuskar och äppelträd håller på att planeras in istället. Det blir nog bra vad det lider.
För fjärde gången börjar vi om med trädgårdslandet. Den här gången ska inte ett enda rådjur kunna ta sig in i detta odlarcentrum. Det odlas i år både på friland och i ”rutor” där maken testar om plankorna över huvud taget kan stoppa gräset, och när väl rådjursstängslet är uppe får vi ta itu med allt annat gräs som invaderar överallt om man inte styr upp saker och ting. Första året fanns det ingen näring i jorden och det var nästan omöjligt att gräva i den. Vid det här laget har det gått lättare att rensa upp ogräset där det nu odlats under några år. Tyvärr har jag inte haft tillgång till gräsklipp, något som gjort att mina drömmar om täckodling inte riktigt har gått i uppfyllelse. Jag fick ett par bokashi-hinkar som min faster inte ville ha och jag ser fram emot att få förbättra jorden med våra gamla matrester. Dessutom har vi ju gammalt hönshusströ att täcka odlingsbäddarna med precis som vi gjort de senaste åren. Det tar oändlig tid att transportera det i skottkärra mellan ladan och landet dock, men så får det vara.
Jag har närt trädgårdsdrömmar sedan 00-talet, men p.g.a. flera olika orsaker har jag inte kunnat realisera särskilt många av dem. Den här trädgården behöver en rejäl urgrävning, nytt gräs och grus och en ny häck eller ett staket. Vi får väl se när det blir av, men planen är åtminstone klar! När jag var hos Mi Mi och köpte ägg passade jag på att köpa en klematis till äppelträdet.
Imorgon är det sju år sedan en av mina bästa vänner somnade in. Min syster utökar ständigt sin trädgård med växter som på något sätt dedikeras till hennes nära och kära. Jag tycker att tanken är fin och bestämde i Mi Mis växthus att V skulle få slingra sig uppför vårt vackra Ingrid Marie-träd. Vi hade en jättefin klematis som växte vid vår entré i mitt barndomshem, en annan sötnos som täckte bergväggen vid uteplatsen i Segeltorp och en tredje som slingrade sig upp längs en pelare på huset i Orem. Jag tog därför ett enhälligt beslut att det var just en klematis som skulle få krama äppelträdet. Den ser kanske lite klen ut i detta skede, men vänta bara. Enligt det allvetande sajbernätet ska blommorna se ut såhär då de mår bra och är etablerade:
Mi Mi hade flera japanska sorter, men de var lite för ”flashiga” för mig. Jag valde istället en Rouge Cardinal. Dessa sammetslena skönheter har följande historia: Ursprung: A. Girault, Frankrike 1968. Föräldrar: ‘Ville de Lyon’ x ‘Pourpre Mat’. Jag tror att den kommer att sprida stor glädje för oss, särskilt då man står och jobbar i köket eller sitter på norrsidan under varma sommareftermiddagar. Rouge Cardinal ska beskäras rejält då den blommat färdigt eller tidigt på året eftersom den blommar på årets växtlighet. Den söta alpklematisen vi hade i Segeltorp skulle däremot knappt röras. Den blev mer och mer sagolik varje år och bildade söta, silvriga ”frukter” efter blomning. Phu, jag kan bli alldeles utmattad över alla råd som gäller beskärning, gödsling, samplantering och annat. Det är ett under att naturen klarar sig utan inblandning av experthjälp!
Såhär ser den sista buketten av årets tulpanuslingar ut. Jag vill bara säga att tulpaner fortfarande är mina favoriter, trots den besvikelse de stått för under de senaste åren. Jag får nog ha ett helt hav innanför rådjursstängslet i trädgårdslandet nästa år! Som jag skrev i rubriken: Skam den som ger sig!
Makens avtackningsbukett har genomgått några olika stadier. Från en imponerande blå-vit-orange skapelse till två lite mer modesta buketter i blåvitt och orange. Nu är det inte så mycket liv kvar, men de här skönheterna fortsätter leverera. De är jättefina, men jag har ingen aning om vad de heter. Jag tror faktiskt inte att jag har sett några förut. Vet du?
Enstaka tulpaner har jag kunnat plocka in tidigare under våren, men nu fick jag ihop tillräckligt till en hel bukett! Jag älskar verkligen de här skönheterna. Synd att rådjuren verkar gilla dem ännu mer än jag bara. Undrar just hur man kan få de hårdast drivna lökarna att leverera lika vackra blommor år efter år…
Det är så svårt att trösta ibland, att räcka till när allt känns hopplöst. Jag tänker att det är bättre att bara finnas och erbjuda en axel att gråta mot när någon man älskar har det svårt än att inte göra något alls. Hur som helst gör livet hemskt ont ibland…
För att distrahera mig själv har jag suttit vid skrivbordet och övat på olika kalligrafistilar. Jag vet att det inte blir någon bröllopsfest nu, men det kommer att bli en så småningom och då ska det ligga handskrivna placeringskort på varje plats. Jag hade inte skrivit med mina kalligrafipennor på många år då jag gjorde en grej till några nära vänner och jag höll på att ge upp innan jag fick till något som var åtminstone okej. Nu har jag suttit en liten stund varje dag sedan i fredags, så kanske kan jag få in det i handen igen? Som du ser har guldbläcket som jag använde här blivit för tjockt under viloåren, så jag ska skaffa lite destillerat vatten att spä ut det med. Jag älskar verkligen att skriva! Hoppas jag kan få in lite mer av det i mitt liv igen.
Dessa kottar räfsade jag och maken upp från framsidan av huset. Hela trädgården ska grävas upp och få nytt grus och gräsmatta så småningom, men tallen lär väl stå kvar och dela med sig av sina frukter. Jag ska inte klaga. Vinterkransar med egna kottar blir fina och jag har hört historier om när X fick följa med ut och plocka kottar för att det inte fanns pengar att köpa kol för, något som skedde under min livstid. Mark my words, det kan komma en dag då också dagens ungdom lär sig förstå värdet av både kottar i skogen och baconfettet som ligger kvar i stekpannan, fast jag hoppas att de slipper. Ha en fin dag och ta hand om dina kära!
Nu börjar trädgårdslandet vakna till liv på riktigt. Vi har haft en kall vår, men den senaste tiden har lyckligtvis bjudit på både värme och regn. Jag har inte satt ut tomaterna än, men de har börjat få känna på verkligheten några timmar om dagen. Jag saknar verkligen verandan i år! Det blev en så perfekt introduktion för både tomater och pelargoner att stå där med tvärdrag, men ändå i skydd.
Det är inte optimalt att odla på friland i bäddar grävda i gräsmatta. Gräset sprider sig naturligtvis, men vi har valt att göra så här i år också. Nästa år blir det lite upphöjda, avdelade bäddar, fler och mindre. Här blir det jordgubbar, persilja, vårlök, dill och palsternacka om allt funkar.Sättlök (gul, röd och schalotten), rädisor, rucola, sallat och spenat. Här ska jag lägga hönshusspån mellan raderna så ogräset inte tar över.Har du textat pak choi? Det är en asiatisk kålsort som är jättegod. Jag förodlade dessa plantor och de verkar ha tagit sig riktigt bra! Vitlöken i bakgrunden fortsätter växa. I resten av landet ska det bli sockerärter och märgärter. Tyvärr hade fåglarna kalas precis då jag satt ärterna, så märgärter blir det nog inte så många…Ah! Jordgubbsplantorna har massor av blommor. Fiberduk på nu. Vi har rådjursstaket, men både grannarnas katter och vildfåglarna roar sig fortfarande i landet.Tänk ändå vad naturen är fantastisk! Den här syrenen har bestämt sig för att ta ton och gör det med den äran. Den här boden är mitt drömprojekt! Bakstuga/gästrum och vedbod i ett. En dag?
Idag har jag några timmar på mig här hemma. Det ska sås annueller i tulpanrabatten och luktärterna som har ”legat i blöt” ska också ut. Även med lågt satta förväntningar är det väldigt mycket att göra i en trädgård! Jag förstår min extrasysters mamma som medvetet valde att bo i lägenhet för att ha råd och tid med att läsa mängder av böcker. Det är bara det att jag vill ha både och!
Svägerskan upplyste mig om att den söta fritillarian jag fick från en fin vän förra året är en kungsängslilja, Upplands landskapsblomma. Dess mönstring är otroligt fascinerande och jag kan sitta och titta på den nästan hur länge som helst. Naturen är fantastisk!
Jag har sprutat TricoGarden på tulpanerna i tre omgångar, men innan första och en tid efter både första och andra behandlingen tog sig rådjuren friheter. Den här fyllda tulpanen hade någon dragit upp med lök och allt, men den hade i alla fall blivit besparad. Nu har den stått här i vardagsrumsfönstret i en vecka och dag för dag börjat visa färg. Den har mer känslan av pion än tulpan. Jag misstycker inte! Dessutom luktar den otroligt gott, något som jag inte direkt tycker tulpaner brukar göra.
Syrran frågade: ”Vad tränar du för?” Mitt svar är ganska enkelt. För mig handlar träning om att orka, att ha en stark kropp, en kropp jag kan förlita mig på. Det går inte att springa ifrån det faktum att jag fyller 50 nästa år och jag har en plikt att försöka ta hand om mig själv. Det är ingen annan som kan göra det åt mig! Just nu är det hårt arbete i trädgårdslandet som gäller. Jag behöver en stark rygg, smidighet, uthållighet och viss vighet. Jag är inte direkt perfekt. Däremot är jag otroligt tacksam över yogan och att jag någonstans begåvats med en inre styrka som tar mig vidare när de klena musklerna inte räcker längre.
Makens och syrrans bisamhällen jobbar hårt just nu. Oj, vad de flyger ut och in i sina kupor! Detta faktum gör att jag inte är det minsta bekymrad över de pollenrika maskrosorna i gräsmattan. Nej, sanningen är att jag kan lägga mig i hängmattan en stund och njuta av den osedvanligt sköna våren när det är dags för rast utan att ha det minsta dåligt samvete.
På engelska säger man ”When life gives you lemons, make lemonade”, men på svenska passar det kanske bättre med ”När hela trädgården är full av kirskål blir det paj och pesto till middag”. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i kirskål. Nog är den grön och frodig, men den tar gärna över på ställen där man gärna hade sett något annat. Förra året upptäckte jag vilken fantastisk och gratis grönsak den faktiskt också är!
Igår dämpade vi sålunda allt godisätande med denna dunderingrediens. Både paj och pesto blev ruskigt goda. Jag hade aldrig gissat att det var ett ogräs vi smaskade i oss om jag inte hade vetat om det. Det berodde dock bara på direkt obildning. På Wikipedia kan man lära sig följande:
”Kirskålen sägs ofta felaktigt ha införts av munkarna under medeltiden. Arkeologiska fynd visar emellertid att den odlades i Sverige redan under förromersk järnålder (500 f. Kr. – år 0), långt innan klosterväsendet etablerats i Skandinavien. [5] Munkarna odlade kirskål som läkeört och grönsak.
Även på svenska slott och herrgårdar för några sekler sedan odlades kirskål som grönsak, och det är därifrån den spritt sig till nuvarande omfattning.”
Har du lust att testa recepten vi följde har du dem här:
Pesto på kirskål Jag rostade solrosfröna och använde västerbottenost. Mums! Ett tips är att inte ta allt för mycket kirskål i förhållande till de andra ingredienserna då peston kan bli lite väl tjock.
Kirskålspaj Det här receptet följde jag inte riktigt. Jag gjorde en annan botten på glutenfritt mjöl, skippade oliverna, blandade 2 dl grädde med 1 dl mjölk och skar i ca 1 dl finstrimlad purjo. Hur som helst blev det riktigt gott. Gör din favoritmatpajdeg och våga prova dig fram lite medan du använder receptet som grund att luta dig på.
Ljuvliga snödroppar växer överallt i trädgården och på lite andra ställen också.
Livet fortgår även under fastan, något som är svårt att tro om man bara utgår efter vad som händer här i bloggen. Långsamt vaknar jorden och livet återvänder. Jag har klippt ner pelargoner och tagit en massa skott, så jag hoppas att vi kan njuta av dessa tacksamma skönheter på verandatrappan i år också. Jag lät dem övervintra i sommarhusets kök, men jag tror att de fick lite för mycket vatten. Just pelargoner behöver ha det ganska torrt om fötterna för att inte drunkna och det glömmer jag lätt. Nåja, skotten ser jättefina ut, så om moderplantorna inte orkar komma igen tror jag att det ordnar sig ändå.
Jaha, ja. Där ligger julgranen. Verandan är lite naken utan alla sina tjusiga fönster, men det kommer att bli finfint här vad det lider. Kanske ska jag börja med att flytta granen till brashögen?
Försådd har det varit värre med. Idag ska jag faktiskt sätta tomat och paprika. Jag har dragit ner förväntningarna några snäpp sedan förra årets supersommar. Det är inte så att besvikelsen över alla misslyckanden har vunnit, men jag har bestämt mig för att ta det lite lugnare och försöka hålla mig till basföda och mängder med blommor som kommer att sås på friland när jorden reder sig.
Julrosen fortsätter leverera – julen varar än till påska?
Äldsta dottern har varit hemma en sväng. Hon lämnade Thailand för Sturkö i förra veckan och idag hjälper maken henne att flytta tillbaka till Stockholm. Hon föddes på Karlskrona BB, bodde i Philadelphia tills hon var två och flyttade sedan till Stockholm. Efter rundan Orem, Karlskrona, Göteborg är det alltså nu dags för Stockholm igen. Storebror tänker sommarjobba i Tyskland och flyttar sedan också han till Stockholm om allt går enligt planerna. Stackars lillasyster måste bli färdig med gymnasiet, men hon kan inte flytta härifrån fort nog. Själv trivs jag däremot utmärkt! Att Sturkö skulle bli mitt hem, inte bara mitt sommarparadis, har aldrig känts som ett alternativ. Nu känns allt annat dock otänkbart. Konstigt ändå.
Mammas påskkaktus har precis börjat blomma igen! Paradisträdet som hon vårdade så väl under tiden vi bodde i Orem trillade dessvärre i golvet och blev sig aldrig likt igen. Nu lever det vidare i den här och några andra sticklingar. Livet fortsätter här också.
