Livet fortgår även under fastan, något som är svårt att tro om man bara utgår efter vad som händer här i bloggen. Långsamt vaknar jorden och livet återvänder. Jag har klippt ner pelargoner och tagit en massa skott, så jag hoppas att vi kan njuta av dessa tacksamma skönheter på verandatrappan i år också. Jag lät dem övervintra i sommarhusets kök, men jag tror att de fick lite för mycket vatten. Just pelargoner behöver ha det ganska torrt om fötterna för att inte drunkna och det glömmer jag lätt. Nåja, skotten ser jättefina ut, så om moderplantorna inte orkar komma igen tror jag att det ordnar sig ändå.

Försådd har det varit värre med. Idag ska jag faktiskt sätta tomat och paprika. Jag har dragit ner förväntningarna några snäpp sedan förra årets supersommar. Det är inte så att besvikelsen över alla misslyckanden har vunnit, men jag har bestämt mig för att ta det lite lugnare och försöka hålla mig till basföda och mängder med blommor som kommer att sås på friland när jorden reder sig.

Äldsta dottern har varit hemma en sväng. Hon lämnade Thailand för Sturkö i förra veckan och idag hjälper maken henne att flytta tillbaka till Stockholm. Hon föddes på Karlskrona BB, bodde i Philadelphia tills hon var två och flyttade sedan till Stockholm. Efter rundan Orem, Karlskrona, Göteborg är det alltså nu dags för Stockholm igen. Storebror tänker sommarjobba i Tyskland och flyttar sedan också han till Stockholm om allt går enligt planerna. Stackars lillasyster måste bli färdig med gymnasiet, men hon kan inte flytta härifrån fort nog. Själv trivs jag däremot utmärkt! Att Sturkö skulle bli mitt hem, inte bara mitt sommarparadis, har aldrig känts som ett alternativ. Nu känns allt annat dock otänkbart. Konstigt ändå.