Tag Archives: kärlek

14 nov

Nu är det (snart) jul i mammas hus.

I väntan på det oundvikliga gör vi allt vi kan för att göra livet mer än uthärdligt. Mamma älskar advent och jul. Hon vet att sätta rätt stämning med små medel och det är hennes entusiasm som smittat av sig på mig och (tror jag) de flesta av mina syskon. En av mina systrar föreslog att vi skulle fixa tidig advent där hemma, så hon och en av våra andra systrar gjorde jättefint för ett tag sedan.

Idag var det dags att skruva upp stämningen ytterligare. Lite fönstertvätt, gardintvätt, adventsljusstakar, krukväxtrensning, julklappsinslagning och några planer för vidare utveckling senare blev det precis så som mamma önskade trots att hon inte orkar göra något själv längre. Det var så roligt att se hennes glädje och förväntan!

26 sep

Ljuvlighet.

Så fin denna lilla människa är! Jag är glad över att hon är här och så otroligt tacksam. Kärlek vid första ögonkastet. Tur det, för sedan var det dags att byta bajsblöja.

Här hemma väntade ett nytt, fantastiskt arbetsredskap som jag hoppas ska kunna följa mig några år framöver. Trots att jag är både glad och tacksam över detta är det ändå träffen med bebisen som kommer att vara dagens tacksamhetsvinst. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt?!

22 sep

Till dig.

Nu är hon här, den lilla vi har väntat på! Hon är liten och perfekt, en fin blandning av sina fem bröder. ”Det ska bli mest spännande att se hurdan hon blir”, sa min bror då han vilat ut igår efter förlossning och de första viktiga lära känna- timmarna. Det tycker jag också. Välkommen, lilla själ! Du är älskad.

Så fortgår livet. Naturen lägger sig för att sova, men vi måste fortsätta kämpa på. En av mammas väninnor kommer ganska ofta och hälsar på. Hennes livshistoria tror jag knappt någon orkar ta till sig fullt ut, det blir för jobbigt. Trots det är hon här och nu, gör fina saker för andra och gör allt för att hennes familj ska ha det bra. Häromdagen sa hon till mig att det gäller att lära sig att när livet är vackert så måste vi tanka energi, för de mörka dagarna kommer garanterat. När mörkret lägger sig över oss får vi ta fram ficklampan som vi laddat upp i förskott. Jag tycker det var en så fin liknelse och dessutom känner jag igen mig i den. Tacksamhetsdagbok, kära du! Jag kan inte nog betona vilken skillnad en sådan kan ge vår livskvalitet.

31 jul

Bröllop i Skurup.

Mamma har haft som mål att kunna leva och vara tillräckligt stark för att gå på vår fine grannes bröllop som gick av stapeln i går. Visst fixade hon det! Jag, hon och en av mina systrar (bästa vän med brudgummen under uppväxten) fick en heldag som var helt fantastiskt. Det hällregnade under vigseln och vindarna påminde mest om vädret i november, men det var fint ändå.

Vi stannade mycket längre än jag hade trott var möjligt. Brudparet är mycket intresserade av mat och dryck och därför bjöds vi på det ena läckrare än det andra. Mina favoriter var en lufttorkad vildsvinsskinka och en otroligt god mögelost som serverades med brudens björnbärsmarmelad. Synd att mamma förlorat smaken som en biverkning till någon av alla mediciner hon tar… Hon fick nöja sig med att känna hur femkronorsglassarna från McD svalkade skönt i munnen då vi stannade till i Karlshamn på väg hem.

21 jul

Familj.

Ibland slår det mig att jag är mer lik mina syskon än mina egna barn. Vårt DNA är mer överensstämmande, jag känner igen nästan alla förekommande personlighetsdrag från våra föräldrar och släktingar och vi har delat en stor del av den miljö som också påverkar en människa under uppväxten. Familjer ser olika ut och gemensamt DNA är inte nödvändigt för familjegemenskap. Gemensamt DNA är inte heller någon garanti för att någon känner det jag känner för människorna på den här bilden. Jag är tacksam för att vi har varandra och att vi har plats även för andra vi håller nära våra hjärtan, ingen nämnd och ingen glömd.

22 jun

Årets längsta dag.

Ibland är det så vackert så det gör ont. Jag passar på att njuta då det är det här det gör ont av. Sommaren känns oändligt lång, ljuset väcker mig om morgnarna, myggbetten kliar och rent mentalt har jag tagit årets första dopp. Om några månader kommer den här dagen att ligga inbäddad, inte i glömska, utan i kärlek. Jag tackar min familj, vädrets makter, kortison och Gud. Snart har vi en vägg i övre hallen och nu ska jag svänga ihop en matjestårta. Sämre kan man ha det.

08 maj

En sekund, en minut, en timme och en dag i taget.

När man lägger stunder till varandra blir de till slut till år. På ett år hinner mycket hända. Det är bara att vänja sig…

Ju äldre man blir, desto fler avsked, eller ”see you laters”, får man vara med om. Det handlar om fysiska, själsliga och mentala avsked. Vissa avsked är efterlängtade och där finns det ingen önskan om att någonsin behöva träffas igen. I andra fall lever man på hoppet om en återförening. ”Mötas och skiljas är livets gång, skiljas och mötas är hoppets sång.” Vissa rum i mitt hjärta har låsta dörrar, men inga nycklar att låsa upp dem med. Andra står på vid gavel med dörrar som slår medan rummen ekar tomt och känslan att vilja ropa högt efter den som saknas är stark.

I morgon är det fyra år sedan min goda vän V gick bort. Jag saknar henne ofta fastän hon finns med mig. Sorgen efter V är hennes familjs, men glädjen över att ha haft henne som vän är min alldeles egen. Jag ser henne i hennes barn, jag hör henne då jag funderar över något som jag hade velat prata med henne om och jag känner hennes glädje då något fint har hänt. Hon vet att hon inte är bortglömd.

I ljust minne bevarad

Jag tänder ett ljus för dig
Jag tänder det för elden som brann i dig, för drömmarna du hade
och framtiden du längtade efter

Jag tänder ett ljus för dig
Jag tänder det för livet du älskade, för hoppet du kände,
och för din familj som betydde allt för dig

Jag tänder ett ljus för dig
Jag tänder det för att påminna dig om att du fortfarande är viktig för mig
och jag tänder det för att påminna mig om livets bräcklighet

05 apr

Döden, döden, döden.

Helgen som gick hade jag och döttrarna förmånen att kunna tillbringa i Nynäshamn och Stockholm. Det var en härlig helg, ljus och glad. Trots det hängde ändå ett bekymmersamt moln över mig, en slags dimma som jag gled in och ut ur.

En buss med åttondeklassare välte på väg till en efterlängtad skidresa och tre tonåringar fick avsluta sina liv här på jorden. Vi träffade min fina väninnas familj, de som är kvar fast hon fick gå vidare. I några timmar hade jag förmånen att få sitta ner och prata med en av mina gamla elever, en fin ung kvinna som råkat ut för ovanligt många och svåra utmaningar i livet men som ändå satt på andra sidan bordet och utstrålade styrka och hopp. Vi besökte Medeltidsmuséet och påmindes om att vi lär oss av historien att människan inte lär sig av historien. Ytterligare händelser tryckte på det som jag på grund av mina föräldrars situation känt mer intensivt än någonsin förut under de senaste månaderna: Livet är här och nu!

Som för att knyta ihop helgens intensiva upplevelser var det idag dags att ta farväl av mormors storasyster, moster Elin, som skulle ha fyllt 101 år i juni. Min väninna blev inte ens så gammal som jag är nu, men min gammelmoster levde mer än dubbelt så många år som jag levt så här långt. Vi vet ingenting om vad som ligger framför oss. Jag ser det som min plikt att försöka göra det bästa av det jag har blivit given. Nu kör vi!

IMG_8997

När du är trött, när du vill fly,
och oron viskar att din dag ska aldrig gry.
Jag är hos dig, känn handen kring din hand.

Var stilla, var ej rädd.
Som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig,
som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig.

När skuggan faller kall där du går fram,
när fågeln inte längre syns och solen dör.
Jag tänder ljus, jag tänder himlens ljus.

Var trygg och tro på mig.
Som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig,
som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig.

Styr mot havet nu, segla bort.
Nu är din korta stund, det liv du väntat på.
Följ vågens väg. Se, djupen skrämmer ej,

För jag är här hos dig.
Som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig,
som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig.

Text och musik: Paul Simon
Svensk text: Åke Arenhill