Vi har en syskonchatt som skapades då våra föräldrar var sjuka. Till en början var det en upplysningscentral. Så fort något var på gång eller hade hänt fanns det möjlighet att informera alla i familjen utan fördröjning. När allt redan är stressigt är detta ett enormt smidigt sätt att slippa ”Men varför hörde ingen av sig till mig?”, från båda håll. När vi hade blivit ”föräldralösa” (det kommer vi aldrig att vara, men jag tror du förstår vad jag menar) fortsatte vi att hålla chatten igång. Den är till denna dag aktiv dagligen, något som gör att vi kan känna oss nära varandra, även om vi befinner oss på olika håll i världen och Sverige.
När jag gick in i chatten i lördags kväll dök den här bilden upp, följd av flera kommentarer och gratulationer. Min svåger hade friat till lillaste syrran med en otroligt vacker ring, inte helt oväntat på en Michelinrestaurang. Tjoho! Vi är så glada för deras skull och ser fram emot en härlig bröllopsfest i Falsterbo nästa sommar. När jag tänker på det blir jag alldeles glad i magen. Jag hoppas för allas skull att effekterna av coronapandemin har fallit in i skuggorna vid det laget. Allt löser sig. Trots det kaos som hade uppstått då det var dags för äldsta dotterns bröllop förra året fick vi ju till en fantastisk fest! Vad är väl en fest på Skansen då man kan ha privat tillställning i ladan? Hehe. (Festen på Skansen känns låååååångt borta. Tänk att ens vara på fest med 120 personer samtidigt?!)
Vi har lagt ”stilla veckan” bakom oss och igår inleddes påskveckan. Jag blir alltid så förvirrad. Vi är nämligen ivriga att fira våra högtider här i Sverige. Eller nja, jag gissar att folk mest villhöver sina lediga dagar. Många aftnar blir det. Julafton, påskafton, midsommarafton… Sådär är det ju inte i USA till exempel. Ja, och så fort vi har firat är det skjuts undan med dekorationer och annat och fortsätt med det nya.
Min stilla vecka var det full rulle på. Mormor berättade att hon på långfredagen fick klä sig i svart och sitta stilla på en stol hela dagen då hon var barn. Min mormor var en överdrifternas kvinna och visste hur man skulle berätta en historia för bäst effekt, men jag gissar att känslan var att man faktiskt inte fick göra någonting denna dag för att uppmärksamma känslan i vad som hände denna dag för tvåtusen-ish år sedan. Vi passade in uteaktiviteterna med lite fler människor med det finaste vädret och det innebär att det blev pizzaugnsbak på långfredagen. Då kom delar av makens familj och testade vår egen lilla pizzeria.
Vid det här laget har vi förfinat tekniken. Jag har testat flera olika recept och har landat i att jag gillar Znickes pizzabotten bäst. Det är jag som förbereder botten, tomatsås och toppings. När vi är på plats monterar jag pizzorna medan maken sköter uppeldningen av ugnen och själva gräddandet. Det blir sällan någon väntetid mellan utbakning och färdig pizza på det viset och alla får äta exakt nygräddade läckerheter. Just i fredags var det soligt och härligt då vi drog igång, men några timmar senare satt alla och huttrade trots att alla filtar fick jobba hårt. Det var i alla fall jättemysigt att kunna träffas efter så långt tid!
”Ta många detaljbilder på maten”, hälsningar syrran i Skottland. Hon och hennes familj har skjutit upp sin Sturköresa flera gånger det senaste året och jag tror de bestämde sig för att inte ens beställa biljetter till sommaren pga osäkerheten runt Coronahanteringen. Jag hoppas verkligen att de får komma i juli. Det var alldeles för länge sedan…
Det här är ju ingen receptblogg, men jag gillar att dela med mig av toppentips som jag själv hittat.
Hur du kokar många ägg på en gång, perfekt resultat, hittar du här. (Jag använde vårt gigantiska durkslag från IKEA till 24 ägg och kokade dem i vår 10-literskastrull, också från IKEA, och det blev hur bra som helst.)
Else-Britts frukt- och nötbröd gör alltid succé. Det finns flera olika versioner på nätet, men det här är min favorit. (Jag följer tipset i tråden att lägga över aluminiumfolie för att brödet inte ska bli så mörkt, men bara då jag kommer ihåg det.) Det är det godaste bröd jag vet och borde kanske kallas godis istället för just bröd. Det går bra att byta ut vetemjölet mot lämpligt alternativ (det gör jag), men eftersom rågen också innehåller gluten funkar det inte om man har celiaki. Undrar just om det skulle funka med Finax brödmix… Skär skivorna riktigt tunna!
Här var en till som jag äntligen fick träffa! Så underbart! Hon matchade kolasnöresleken perfekt och var kanske snyggast av de tävlanden även om hon inte vann. Det är inte helt lätt att slörpa i sig ett godissnöre bara med hjälp av munnen. Prova själv!
Den klassiska klädstafetten med svågerns läckra tillbehörsdetaljer framkallar alltid många skratt! Både barn och vuxna kan delta på ganska lika villkor och det är roligt att kunna roa både sig själv och andra på detta sätt. Heja vara ute i våren-väder och att leka tillsammans över åldersgränserna. Själv fick jag en flashback från en midsommar eller födelsedag med mammas släkt och den där irländsk julaftonsleken och hur vi alla vrålade av skratt och knappt fick luft, just för att de vuxna faktiskt bjöd på sig själva. (Alla vuxna var nykterister, ”men” det var såklart roligt att se min genomstabile polismorbror krypa i sicksack över gräsmattan medan min äldsta moster höll på att kissa ner sig av skratt. Tänk hur det hade blivit om alkohol varit inblandad. Vuxna som kryper och flamsar, vuxna som faktiskt kissar ner sig osv. Tänk vilken skillnad det kan vara trots så många liknande parametrar.)
Igår var det så dags för en påskpromenad ner till Östersjön. Det var en kamp mellan sol och vind om huruvida jag skulle ha på mig min jacka, så det blev något slags mittemellan. Det är kyligt, men nu närmar sig härligare dagar. Jag smörjer in ansiktet med SPF 50 varje dag, oroad över orsaken till mitt basaliom och andra solskador. Jag har hävdat att det inte är bra att kladda på en massa kemikalier, men eftersom jag tillbringar så mycket tid ute i solen gör jag hellre det. Jag gissar att grunden till eventuell hudcancer redan ligger under mitt skinn, men jag är ändå väldigt försiktig. Jag har en fin stråhatt som jag köpte då jag var på Öland med mina syskon, men dessvärre är den lite väl stor. Jaja, det löser sig väl. Det brukar ju göra det.
”Inte för att låta som en självisk, missunnsam och dålig vän och människa, MEN JAG DÅ? Jag och vi andra som inte är där än, någonsin kommer dit – eller ens vill dit. Varför förtjänar inte vi att firas?”
Jag är en läsande person och sitter inte på några höga hästar gällande texterna jag konsumerar. En djupt filosofisk text som slår an en sträng någonstans fyller ett slags behov, en finurlig krönika fyller något annat. Många texter rinner genom medvetandet utan att lämna några avtryck alls. Efter en analys som genomfördes under gårdagen i samtal med min syster och svägerska läste jag sedan denna text av Mikaela Råberg och kunde inte låta bli att triggas lite.
Mikaela tar på sig offerkoftan, detta plagg som trots sin oformlighet blir trendigt med jämna mellanrum. Jag vet att jag kan vara lite tjatig, men ”livet är (faktiskt) orättvist”. Somligt ingår i paketet som kommer med mänskligheten. Det finns inte en kultur som inte firar livets hållplatser på olika sätt. De västerländska och emellanåt väldigt kapitalistiska riterna (hej Pinterest, du har sabbat för alla pyssel-osugna och utblottade firare) kan kännas överväldigande, det förstår jag. När jag har läst Råbergs text tänker jag att hennes familj och vänner med all sannolikhet nu känner sig nödda och tvingade att fixa en rejäl fest för att gjuta lite olja över blodet som rinner framför hennes ögon. Fixa ett blot, heliumballonger, någon Regina Lund-liknande jag-gifter-mig-med-mig-själv-ceremoni och ge Mikaela boken ”Men jag då? Hur man överlever bland tillvarons narcissister” av Sandy Hotchkiss.
Med formuleringen ”vi ska hylla dem som prickat in ett ligg med en ägglossning och fått till en befruktning” slipper säkert Råberg att någonsin bli gudmor till någon. Att skriva denna artikel kan helt enkelt ha varit en strategi för att spara pengar under många år framöver. Och trots att hon hävdar att det inte är det att hon inte vill duscha vänner med grejer undrar jag om hennes omgivning framledes kommer att ta emot hennes eventuella gåvor med en klump i magen. Det hade åtminstone jag gjort.
Idag är en spännande dag för mig. Som gammal dagboksskrivare med ett relativt nyvunnet intresse för scrapbooking var det kanske inte så konstigt att jag hoppade på ”bloggandet” då detta fenomen började bli mer populärt här i Sverige. Det första blogginlägget skrev jag 25/3 2006 i en blogg som bara fick två inlägg. Jag skapade omgående en annan blogg som fick namnet ”Livet ur min synvinkel” och som låg på Blogsome. Dessvärre försvann den ut i cyberrymden då Blogsome lades ner.
Blogg nummer tre heter ”Livet ur min synvinkel, igen” och var aktiv tills 2011. Efter ständigt återkommande problem fick jag hjälp av maken att dra igång Monnah.se. Sedan den 31/7 2011 hittar du mig sålunda på den här adressen.
Detta inlägg blir det tvåtusenniohundrade i raden på monnah.se och blir det som jag önskar kommer det att bli många fler. Inläggen har alltid varit av varierande karaktär och jag har aldrig kunnat specialisera mig. Jag bloggar helt enkelt om allt mellan himmel och jord, både bildligt och bokstavligt talat. Du kan hitta världsliga tips om en effektiv handkräm för att nästa dag få läsa om djupt existentiella frågor. Det är ju sådan jag är.
66 309 användare har tillsammans varit inne på monnah.se 205 710 gånger. Vissa bloggar får hundratusentals besök per dag, så det är lätt att förstå att bloggen både är liten och oansenlig. De som läser här är familj och vänner, en del gamla scrappare och några bloggvänner som plockats upp efter vägen. Många kommer också på enstaka besök efter att ha fått träff på en sökning.
Hur ser då statistiken ut? Det är sånt jag tycker är roligt att rota i! 183 056 av besöken kom direkt till startsidan, vilket betyder att de sannolikt kom för att läsa i just min blogg.
Mitt mest populära inlägg är följande (mums, det blir kanske rostbiff till påsk):
Efter att ha analyserat alla mina mest besökta inlägg undrar jag fortfarande hur det kommer sig att ett inlägg om ”här slutar allmän väg” hamnat bland de tio mest besökta:
Jag hade nog tänkt att inlägg om hemskola skulle dra mer och slår man ihop dem så tillhör de också toppen. Dessa inlägg har också fått väldigt många kommentarer:
Dagen till ära hade det varit jätteroligt om du ville skriva ett ”hej” om du brukar läsa min blogg. Flera av er brukar kommentera i bloggen eller på annat sätt, men de flesta av er har jag inte koll på. Om du vill får du även gärna tipsa om något du skulle vilja att jag skrev om. Kul att du är med mig på den här resan! Slår vi följe ett tag till?
Min kusin skickade häromdagen en länk som handlade om en gammal gemensam bekant. Han har gått en lite annan väg än de flesta andra, men jag hoppas han är lycklig! Jag kunde konstatera att både han och hans ex-fru har jobbat hårt på att hålla sig i form. De bejakar livet på ett sätt som kanske får mig att rodna lite, men alla har sin egen väg att gå.
Apropå att gå sin egen väg… Idag fyller maken år, liksom ett gäng damer som jag önskar allt gott. Vi firar med fondue och pannacotta i vanlig ordning och har beställt solsken till eftermiddagens utflykt. Livet är stort och förunderligt. 51 är inte särskilt ungt, men inte heller särskilt gammalt. Vi firar erfarenhet och gemensamma minnen, helt enkelt ynnesten av att få leva här och nu. Sämre kan man ha det.
Det är spännande att se hur mycket som har hänt sedan mina syskon tog över farfars föräldrahem. Tanken är inte att stället ska totalrenoveras till dagens standard. Både hus och trädgård genomgår långsamt en hållbar förändring som kan minska risken för att detta blir ännu ett av Sveriges alla ödehus. Landsbygden lever inte direkt, om man säger så. Igår upprepade vi förra årets succé då alla Karlskronasyskon med familjer firade den ena Klackamålaägarens födelsedag med ”arbets-, grill- och efterrättskalas”. Vilken härlig dag!
På förekommen anledning har jag gått igenom en del bildmaterial från de senaste femton åren och förundrats över vissa framsteg. Dels har den tekniska utvecklingen varit enorm, dels har jag själv gjort stora framsteg både gällande komposition och bildredigering. Jag saknar verkligen Photoshop, det ska jag inte sticka under stol med. Jag har blivit väldigt slapp och förlitar mig ju nästan bara på telefonkameran. Det är lite trist. Min digitala kamera behöver uppdateras, men jag känner inte för att lägga ut några större summor på ännu en teknisk pryl när jag har något som fortfarande funkar.
En av mina slutuppgifter i Photoshopkursen jag gick genom fantastiska Moderskeppet 2007. Jag kommer fortfarande ihåg hur klurigt det var med alla nya begrepp och hur nöjd jag blev med slutresultatet!
Idag åker vi upp till Klackamåla för att fira lillasyster som fyller år imorgon. Förra året önskade hon sig en gemensam arbetsdag där uppe från storfamiljen. Det blev så rysligt lyckat så hon har önskat en repris i år. Vädret kommer inte att vara lika fantastiskt, men det blir bra ändå. Det är roligt att kunna träffas, hjälpa varandra och fira livet… Tänk hur kreativa vi har behövt bli gällande våra sociala liv! Det verkar som att många har satsat på att fixa sina hem det senaste året, men kanske mer då man hittat brister i funktion då man tillbringar mycket mer tid hemma?
Bild från 2008 (oj, vilken dålig upplösning det var på bilderna i dåvarande bloggen), mitt under återbyggnadsprocessen efter olyckan med vår varmvattenberedare.
Vår gamla Karlstad IKEA-hörnsoffa börjar verkligen ge upp. Den har nio år på nacken, har tappat flera av sina (plastigt monterade) bottenfjädrar, är fult solblekt och har ryggkuddar som slutade vara sköna för flera år sedan. I princip gillar jag verkligen modellen. Den är jätteskön att sitta i, perfekt i storlek för oss, neutral i modellen och färgen och rymmer många (nödvändigt i vårt lilla hus som i normala fall behöver kunna svälja många gäster då och då). Just de större ryggkuddarna verkar ha varit problemet för den här soffan och numera finns det en snarlik modell som har ett kuddpar för varje sittplats istället för att dela två kuddpar på tre personer. Jag tycker dock att Karlstads proportioner är mycket snyggare än Vimles. Vi får kanske leta oss utanför IKEA för att hitta nästa trotjänare.
När soffan var alldeles ny 2012 och fick bli daglig uppehållsplats för mig och mitt brutna ben. Tänk ändå att det var så jag inledde vår tredje USA-runda. Inte så konstigt att jag känner så stor kärlek till denna inredningspjäs!
Hur som helst. Fira idag, på tisdag fyller maken år, på torsdag bjuder jag på ett annat firande här i bloggen plus att en av mina fina vänner fyller år och på lördag lägger syrran i Skottland ännu ett år till sin livslinje. Det blir en rolig vecka!
Idag fyller min lillasyster år. Jag vill inte ta födelsedagsglansen från henne, men jag passar på att fira alla mina syskon när jag ändå håller på. Ni är bäst! ❤️
Lite extra grattis till de tre blondinerna till höger i bild då de alla fyller år nu i mars. Hurra, hurra, hurra!!!
Jag ser fram emot soliga och glada dagar tillsammans framöver utan några muppiga coronarestriktioner…
En av mina härliga vänner i Orem var expert på att fira. Hon led av tungsinthet i perioder och tyckte själv att det hjälpte att pigga upp också det andra kallar vardagar med något extra. M använde sig av en onlinekalender liknande den här och hittade jättemånga roliga dagar att fira! Vi hade den stora glädjen att få vara med ibland och jag har många gånger tänkt att det hade varit jättekul att uppmärksamma en ny högtid varje dag under en kortare period. En vacker dag kanske det händer. Idag behövdes dock ingen extra firarinspiration. Fettisdagen firas av en stor andel personer i vårt avlånga land, inte bara av oss.
I år råkar semmeldagen sammanfalla med makens och mitt tjugosjunde semmeldagsjubileum. Maken bjöd in till semmelfest hemma i sin lägenhet på Gambrinusgatan för att lura dit mig, så när jag hade tackat ja fick han tvinga dit ett gäng kompisar för att det skulle bli någon fest. De hembakade bullarna blev brända och luktade fortfarande i lägenheten då jag kom, men vem har dött av köpebullar? Något måste ha funkat, för vi blev ihop, gifte oss, fick tre barn och väljer efter en del bulor i vägen fortfarande varandra. Är inte det något att fira, så säg?
Alltså, vad kan man säga? Maken gjorde ett biologiskt/fysikaliskt experiment. Han har ofta något spännande att tillföra i alla möjliga olika situationer. Här testade han om bräckt vatten bildar salt is. Vad tror du?
Dagens firaraktivitet tog oss över isen från Bredavik till Knösö där min barndomsvän bor. Maken tog sig fram med vandrarkängor och skidstavar och själv framförde jag gårdens medföljande spark som hade fått sig en liten uppfräschning och fick komma ut på tur för första gången på mycket länge. Jag gillar inte isar och kan inte säga att jag strålade av glädje inför denna aktivitet, men bestämde mig för att jag skulle vara mycket nöjd när vi väl var hemma igen. Precis så var det ju också! Vi tog oss fram de fem kilometrarna till Knösö udde på dryga timmen och blev välkomnade med lyxfika och varmt te. Efter en stunds trevlig samvaro var det dags att glida hemåt igen. Turen tillbaka tog 1,5 h, för den sista fjärdedelen hade hunnit bli extremt hal under de timmar vi hade varit borta. Jag kan säga att vi var mycket nöjda och belåtna då vi packade in sparken i bilen och åkte mot Uttorp igen. Där fortsatte vi tilltjockandet inför fastan genom att fylla på med semlor respektive semmelkladdkaka, så nu kan vi nog stå oss till nästa påsk ungefär.
Slutligen vill jag bara visa bilder på tre olika slags is. Jag fascineras så av att detta vackra egentligen bara är ganska vanligt vatten!
Ja, men en sådan här dag då alla hjärtan ska adresseras passar det väl att sticka upp till första hjärtat. Färdigt! En tredjedel klar typ. Dottern får kanske trots allt sina ”grattis till körkortet”-vantar innan aprilvädret slutat bjuda på kalla fingrar.
