Tag Archives: kärlek

10 dec

Stockholm ändå.

Hela familjen tog en nostalgitripp till Stockholm och Nynäshamn i helgen för att bl a ta oss till Storkyrkan i Gamla Stan. Det här luciatåget har jag längtat efter sedan 2011 då alla våra barn var med i Adolf Fredriks luciatåg i Globen… Jag är så glad att förväntningarna inte var för högt satta. Det var fantastiskt! Storkyrkan är jättemysig och bjuder på fin akustik, men sikten är skymd på många ställen. Vi betalade lite extra för att också få den visuella upplevelsen och det var väl investerade kronor.

På väg till parkeringen fick vi uppleva ”Stockholm by night” och hjälp, vilken ”hemlängtan” jag fick! Förortslivet lockar inte längre och jag tycker det kan vara jobbigt med för mycket folk, men vår huvudstad är otroligt vacker. Jag uppskattar blandningen av gammalt och nytt och till och med i grådask är Stockholm något utöver det vanliga.

På väg hem passade vi på att gå på ännu en julkonsert där jag hade möjlighet att träffa många, fina släktingar och vänner. Både kramar, samtal, budskap och ljuva toner fick mig att efteråt dansa hem till lillasyster och hennes familj. Hos dem hade vi laddat upp med ett riktigt klassiskt julpyssel dagen innan och så uppesittarkväll till alldeles för sent så klart. Just nu sitter jag med döttrarna på pendeln in till Stockholm för att jula lite till. Julskyltningen på NK och fika på Vetekatten är obligatoriska, men vi kommer säkert att hitta mycket roligt att göra. Hoppas att du har något slags frid i hjärtat och att världens olyckor och bekymmer inte tynger dig allt för mycket. Peace!

09 nov

Tankar i novemberdiset.

Dagarna kommer och går och däremellan bäddas vi in av ett kompakt mörker. Den här tiden på året är tuff för många, så jag är glad över all sol vi fick under både sommar och höst. Förhoppningsvis är D-vitaminförråden riktigt ordentligt påfyllda!

Idag åker jag upp till Stockholm för en härlig dag full med sång tillsammans med Ninni Bautista, en av de mest inspirerande körledare/dirigenter jag har fått äran att sjunga med. Den fantastiska bieffekten av detta är att jag får hänga med lillasyster och hennes familj i Nynäshamn. Jag tänkte just på hur fint det var att vi kunde bo så nära varandra då hennes två äldsta barn var små.

Jag suger i mig varje tillfälle att få vara en del av alla syskonbarns liv. Häromdagen ringde lillebror upp bara för att jag skulle få höra hans lille skratta sådär innerligt som bara halvårsgamla barn kan, men som känns som ens eget skratt då man får äran att vara med. Lillasyster i Skottland skickar underfundiga kommentarer från sina barn och roliga vardagsfoton som gör att det känns som att vi bor mycket närmare varandra än vi gör. Resten av familjen har jag lyckligtvis nära mig. De små brorsbarnen som är så roliga att leka med och deras storebröder som imponerar på många sätt, systerbarnen som delar mitt stora intresse för musik och som jag har äran att utveckla denna glädje tillsammans med… Lillasyster som inte har barn känns nästan SOM mitt barn och jag älskar att hon och hennes sambo bestämde sig för att stanna här i staun ett tag till!

Nu ska jag ut i dimman och rota lite i trädgården för första gången på länge. Bra uppladdning för den långa bilresan! Hoppas att du får en fin helg.

21 okt

Genom någon annans ögon.

När man är tre år är sandlådan en ocean full av havsdrakar och hajar, rutschkanan är vägen ut ur en riddarborg och all mat som serveras innehåller kopiösa mängder av socker. En ettåring tycker att höjden av lycka är att gunga länge, länge och all tid som behövs ägnas åt att betrakta varje sandkorn i detalj. Jag har ingen önskan om att vara yngre, men jag önskar ibland att den där nyfikenheten som ett barn angriper världen med fanns kvar hos mig. Jag vet att den går att öva upp och märker att tacksamhet är ett bra instrument. I år känner jag mig inte lika mycket ”i behov av” Trettio Tacksamma Dagar, men jag längtar ändå. Årets utgångspunkt ska därför få bli livets små guldkorn. Bäst att jag betar av de stora och tunga livsutmaningarna först, hahaha!

21 sep

Till eftertanke.

En av de få bloggar jag följer nu för tiden är Annukkas. För ett tag sedan lade hon upp ett gäng tankeväckande frågor som hon hade hittat under Hemavan Fjällstations projekt Livsvandring. Nu är det många år sedan jag var i Hemavan. Jag vann en resa dit 1998 i en tävling som Kavli hade anordnat, en alldeles oförglömlig resa där skidåkaren Stig Strand och hans hjälpreda Jörgen var våra guider under några dagar. Vi fick uppleva vintriga äventyr i fjällen och jag hörde talas om Anja Pärson, då 16 år, för första gången. (”Kom ihåg var ni hörde det först! Där uppe bor Anja Pärson. Hon kommer att bli större än Ingemar Stenmark.”) Efter flera dagar i skoteroverall och mer än 20 minusgrader kände jag mig rätt färdig med Hemavan trots allt roligt jag hade fått vara med om, men Annukkas tips fick mig att bli sugen på att åka tillbaka under någon av de varmare årstiderna.

Hur som helst, tillbaka till Livsvandingen.

  1. Vilka förväntningar har du på den vandring du just börjat? Vilka förväntningar har du på livet?
  2. Vilka källor har du som ger liv, kraft och släcker din törst?
  3. Vad händer när du blir stilla? Vad hör du när du lyssnar till dig själv? Vad vill du samtala med andra om i förtroende?
  4. I livet möter vi också motlut, det blir inte alltid som vi tänkt oss. Då kan man behöva ta hjälp av andra eller ge hjälp, då kan man behöva tänka vad man lärt sig genom motgångarna. Vad har du lärt dig av livets motlut?
  5. Vilka vyer har du i livet? Vad längtar du till?
  6. Vi behöver ett hem, en fast plats i livet där vi får ha vår förankring. Var har du din fasta plats, din förankring?
  7. Hur väljer du din egen väg? Vad tar du hjälp av för att orientera dig i livet?
  8. Vem lyssnar du till och vad följer du?
  9. Vilka äventyr söker du? Vilka är dina utmaningar?
  10. Vi kan odla intressen, relationer och annat i livet. För att detta ska växa behövs skötsel och omvårdnad. Vad odlar du? Hur gör du för att det du odlar skall växa?
  11. Vad känner och tänker du när du ser bakåt i livet? Vad är du glad och tacksam över?

Dessa frågor har jag haft i bakhuvudet sedan jag läste dem. Jag blev tillfrågad att skriva något om ”Trettio Tacksamma Dagar” till min kusins projekt. Detta tillsammans med Livsvandringsfrågorna och det läge jag befinner mig i fick mig att sätta mig ner och skriva i min vanliga dagbok. Det gör jag inte så ofta eftersom jag har bloggen. De här frågorna gav dock tankar som är alldeles för privata för det här forumet. Jag kan varmt rekommendera att ta en timme eller två att sätta dig ner med en varm kopp te och fundera med papper och penna i högsta hugg. Det gav i alla fall mig en känsla av tacksamhet, acceptans och lite extra skjuts. Lycka till!

24 aug

Betraktelse över ett meddelande som aldrig skickades.

Sorgen har lättat, gör mindre ont, men finns alltid med som en mjuk filt. Häromdagen åkte vi över Königsee och gick av i St Bartholomä för att strosa omkring i den vackra naturen vid den kända bergssjön. Åt alla håll bjuds man på spektakulära vyer, vare sig man tittar upp, ner eller rakt fram. Jag tog den här bilden för att förstärka minnet, en hjälp som kan bli användbar i vinter då det slaskar vid en plusgrad och årets evighetslånga sommar känns som en disig dröm. Min första impuls var att skicka bilden till mina föräldrar. Då flöt den upp till ytan igen, den där sorgen. Varje gång jag tänker att den gått över inser jag, om och om igen, att den ju faktiskt aldrig försvinner. Jag har lärt mig att möta den nu och gråter sällan, men faktum kvarstår… Mina föräldrar finns inte längre tillgängliga i nutid. Jag fokuserar på att vårda deras minne och att sprida det goda de båda hade med sig till den här världen. Och när jag nästa gång får en impuls att skicka ett meddelande till någon av dem får kanske just du vara mitt bollplank. Peace.

22 jul

Sommarminnen.

Det är tyst härifrån, men det betyder inte annat än att jag har grymt mycket att stå i. Äldsta dottern har varit hemma från Göteborg på en veckas semester, så vi har försökt kombinera det med sådant som hon tycker är roligt, både hemma, i Mörtfors och i Bredavik tillsammans med människor som vi gillar. De här fotona från Mörtfors tycker jag har fångat känslan av hur jag idag kommer ihåg min barndoms somrar. Dagarna var oändligt långa, solen sken nästan hela tiden och livet kändes rätt fint.

11 jul

Den eviga sommaren…

… som har blivit till en alldeles för tidig höst. Så känns det här. Det har fortfarande inte regnat en droppe. Sju millimeter regn sedan halva april är allt vi fått, så nu känns det verkligen katastrofalt. Jag tycker lite synd om mig själv, men mest synd tycker jag om alla bönder som missväxten påverkar mycket mer än den påverkar mig. Jag kan ju bara gå till affären och köpa mat i höst (hoppas jag) när jag blir hungrig då mina omhuldade bebisar dött en för tidig död av torka, potatisbladmögel och fjärilslarvsangrepp.

9/7 2018

Landskapet just här ute i Uttorp har jag bara följt i två år, men det ser inte alls ut som det gjorde 2016 och inte heller som det såg ut förra året. Det var så här det kändes då Far hade gått bort och vi visste att mamma bara hade en begränsad tid kvar, men i verkligheten var ju allt grönt.

4/7 2017

Se själv! En prunkande symfoni med högt vajande säd i bakgrunden. Jag kan bara konstatera att det här är långt ifrån hur det ser ut idag.

9/7 2018

Så här såg det ut längs vägen ner till Östersjön för två dagar sedan. Det kunde lika gärna röra sig om sent i oktober!

24/10 2017

Som du ser var det betydligt grönare (och även regnigare) när vi nästan var framme i november förra året. En vecka efter det här fotot togs drog min syster igång ett festligt adventsfirande för mamma så att hon skulle kunna njuta av julen ordentligt innan hon blev allt för sjuk. Jag blir alldeles rörd då jag tänker på hur jobbig och fin den här tiden var. Det känns som en evighet sedan, men det har bara gått ett drygt halvår.

9/7 2018

Bären har fullkomligt exploderat på naturreservatets enar. Om allt annat går fel den här sommaren så kommer väl åtminstone bryggerierna som tillverkar enbärsdricka vara glada. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin sett så här många enbär på samma gång. Blåbärsbuskarna gapar däremot tomma. Visst finns det blåbär, men de är små och torra och inte alls i närheten av så fina som förra sommaren.

11/7 2018

Så här ser det ut idag i verandan: den sista utposten, den oslipade diamanten på vårt hus. Längst till höger står en rysk flaska som kom med huset, sedan en av min fasters Mårbackapelargoner följd av en topp av en av mammas pellisar (av sju gick inte riktigt sex av dem att återuppliva då en köksdörr hade lämnats öppen och släppt in vårvinterkylan, men på två av dem som dog kunde jag rädda toppar som faktiskt tog sig och denna vita är en av dem) och så en till fasters-Mårbacka. Det ger mig så mycket glädje att se livet blomma hos något som verkat mer eller mindre dött. Just den lilla längst till vänster var bara en pinne med två små blad som var på väg till de saligas ängar då jag fick den. Jag planterade om den i pelargonjord och långsamt har den tagit sig. Nu har det vuxit ut två stänglar med knoppande blomklasar!

21/7 2017

Det kanske verkar konstigt, men att vårda fars tulpanlökar och mammas krukväxter får dem att leva vidare på ett sätt som känns otroligt viktigt för mig. Idag är jag orolig över regnets frånvaro, men det fick mig i alla fall att gå en tacksam sväng längs ”Memory Lane”. Sedan det här fotot togs har mamma gått vidare, men en liten brorsdotter och en brorson har tillkommit. Livet går också vidare! Inte alltid på det sätt vi önskat, men med lite hjälp från olika håll kan det bli bra ändå.

9/7 2018

Slutligen är jag så tacksam över de fina relationer vi har till släkten. Tack mamma och Far för att ni lärde oss att man kan tycka, tänka och välja att leva på helt olika vis än någon annan och ändå älska och respektera varandra. Blod är inte alltid tjockare än vatten, men starka familjeband, oavsett hur familjen ser ut, är ovärderliga. Tack för att ni envisats med att dra med oss på släktkalas, ha oändligt många gäster hemma och åka land och rike runt för att upprätthålla relationer. Jag tror ni är rätt nöjda i er himmel då ni ser att jag kan fortsätta hämta styrka och kärlek IRL hos era syskon, våra kusiner, sysslingar, bryllingar, vänsläktingar och vad det nu är. Nu ska jag sitta här en stund i mitt vackra arbetsrum som jag vet att ni hade älskat, genom det öppna fönstret lyssna på den duktiga trubadur som spelar på Sturkö Camping och glädjas åt att jag velat och orkat skriva ett blogginlägg som tagit mer än en timme att få ihop. Det var sannerligen längesedan. Och om någon orkade läsa ända hit så får jag bara gratulera och påminna om att delad glädje är dubbel glädje. Tack livet!

27 jun

När allt är som det brukar, men inget är som det ska.

Jag har lagom hunnit hämta mig från en av de mest intensiva och fina veckor jag har haft på länge. Jag har skrattat, gråtit och mått bra tillsammans med människor som jag älskar, men trots att dagarna fyllts av så mycket fint har det funnits hål efter de som inte finns kvar här. Tomheten blir som mest märkbar i samband där de hade en självklar plats. Släktträff, midsommar i Bredavik, fotbollskampen mellan Anderssons och Håkanssons… Ingen Far, ingen mamma. Minnet av dem, värmen, deras bästa sidor (det dåliga bleknar precis som smärtan man utstår vid en förlossning) – allt det där fyller upp hålrummet och gör livet fint trots allt, inte bara uthärdligt.

Igår ringde min läkare och rapporterade analysen av de senaste provsvaren. (Inga riktiga svar, men långsamt utesluts vissa jobbiga grejer.) I samband med det nämnde jag en bortplockad fästing och en stor, mörkröd cirkel i knävecket. Borreliavarning! Jag fick en tid på vårdcentralen för konsultation och nog var det borrelia det rörde sig om. Det är lika bra att satsa på bred front när man ändå håller på att använda upp sina medmänniskors skattepengar! Nu äter jag penicillin och järntabletter tre gånger om dagen, så jag har scannat nätet efter läkande mat. De närmaste tio dagarna lär gå hårt åt min stackars mage, men jag är så tacksam över att kunna få hjälp. Jag kommer ihåg när min kompis fick borrelia i början på 90-talet. På den tiden var borrelios inte alls lika välkänt som idag och M hann till och med bli halvsidesförlamad innan läkarna hittade orsaken till hennes problem.

De senaste dagarna har jag börjat beta av genomgången av alla flyttkartonger. Önska mig fortsatt lycka till! Det är så otroligt svårt att rensa… Marie Kondos förslag att hålla i allt och känna efter om det ”glittrar” känns inte hållbart, hahaha. De regler jag satte upp för mig själv innan jag började funkar ändå rätt bra och jag märker att jag blir hårdare för varje ny låda. Jag börjar till och med tro själv att det är möjligt att ro detta projekt i land! Halleluja.

19 jun

Saftig kardemummakaka.

Idag har jag haft besök av ett gäng fastrar och farbröder som gärna ville inspektera huset nu när det börjar bli färdigrenoverat. Vilken härlig eftermiddag det blev! Dagen till ära hade jag bakat min favoritkaka. Den fick sällskap av fasters perfekta mandelmusslor, grädde, jordgubbar, farbrors extrastarka kaffe, Kammebornias rabarbersaft och trevligt samkväm.

Kardemummakaka

Ugnstemperatur 175°C

200 g smör
2 ägg
3 dl socker
8 dl vetemjöl
3 tsk bakpulver
1 tsk kardemummakärnor
3 dl mjölk

Garnering
3-4 msk pärlsocker
ev. 15-20 grovhackade sötmandlar

Smörj och bröa en rund, slät form, ca 26 cm i diameter.
Smält smöret och låt det svalna.
Vispa ägg och socker poröst i några minuter
Blanda ihop mjöl, bakpulver och grovstött kardemumma och tillsätt i äggblandningen tillsammans med smör och mjölk.
Häll smeten i formen. Strö över pärlsocker och ev. sötmandel.
Grädda i 45-60 minuter. (Receptet säger en timme, men kakan är färdig efter 45 minuter i vår raketugn.)
Stjälp upp och vänd kakan rätt.
Servera gärna med mjölk eller valfri dryck!

Ps: I bakgrunden ser du hur mitt projekt ”stamma upp en Dr Westerlund” går. Min inspirationsbild ser du här nedanför (någon Marimekkostyling från för-länge-sedan). Det är långt kvar tills jag kommer dit, men sanna mina ord, jag ska lyckas!