Betraktelse över ett meddelande som aldrig skickades.
Sorgen har lättat, gör mindre ont, men finns alltid med som en mjuk filt. Häromdagen åkte vi över Königsee och gick av i St Bartholomä för att strosa omkring i den vackra naturen vid den kända bergssjön. Åt alla håll bjuds man på spektakulära vyer, vare sig man tittar upp, ner eller rakt fram. Jag tog den här bilden för att förstärka minnet, en hjälp som kan bli användbar i vinter då det slaskar vid en plusgrad och årets evighetslånga sommar känns som en disig dröm. Min första impuls var att skicka bilden till mina föräldrar. Då flöt den upp till ytan igen, den där sorgen. Varje gång jag tänker att den gått över inser jag, om och om igen, att den ju faktiskt aldrig försvinner. Jag har lärt mig att möta den nu och gråter sällan, men faktum kvarstår… Mina föräldrar finns inte längre tillgängliga i nutid. Jag fokuserar på att vårda deras minne och att sprida det goda de båda hade med sig till den här världen. Och när jag nästa gång får en impuls att skicka ett meddelande till någon av dem får kanske just du vara mitt bollplank. Peace.
Den där impulsen…
Den får vara där helt enkelt. ”Go with the flow”… ❤️
Var tacksam för den där impulsen. Den är ett ljuvligt bevis för att ni älskar varandra och verkligen tycker om varandra.
Så sant. Kram!
Känner så väl igen känslan. Har fortfarande mamma inlagd i min telefon… Kram!
Jag kan inte med att ta bort dem från telefonen… Tror du man någonsin känner sig redo? Kram! ❤️
?
Stor kram!
Fick underbart Klimt-kort i brevlådan idag! Så fantastiskt, på framsidan och på baksidan, lika vackert skrivet som det var omtänksamt. Tänk att du kommer ihåg människor och gläder dem på det viset! Du är helt unik, Monnah. En sån som himlen borde ha tagit till sig för länge sen, men vi är glada att du är kvar! <3
Jag har många fel och brister och känner mig nöjd med att bli kvar här ett tag till… ? Men tack. Det kommer av sig självt. Kram!
❤️❤️❤️❤️
Puss och kram.