Finbesök.
Igår kväll plockade jag upp sonen i Karlskrona efter hans och hans kusins långa Flixbussfärd hem genom Sverige. ”Vi fick stanna två timmar i Jönköping. Vilken fin stad! Så mysigt att gå runt, titta in på Naturkompaniet och njuta av allt fint där runt Vättern. Det är rätt fint att bli vuxen och slippa rastlösheten och att vara irriterad och uttråkad över allt.” Ungefär sådär sa han, den numera vuxne sonen. En klok, smart och klurig ung man. På vägen hem gick jag igenom hans släkthistoria, händelser och personligheter som kanske lett fram till att han blev han. Nu kan jag mest redogöra för mina föräldrars liv och deras familjemedlemmar, men maken hann fylla i med en del över goda kvällsvåfflor (dagen till ära) innan vi hamnade i djupa filosofiska diskussioner fram till närmare midnatt
Sonen är familjekär och har en tillåtande personlighet som gör att han verkar förstå folk mycket bättre än många jag känner. (Inte för att det per automatik innebär att han gillar dem, men ändå.) Han är lika social som jag, men lika introvert som sin far. Det behövs social återhämtning, alltså. (Största misstaget att göra angående detta är att tro att introverta människor per automatik är asociala. Det stämmer inte alls. Allt handlar om hur energin disponeras i interaktionen med andra människor.) Hans bekantskapskrets är enorm, jag kan inte längre hålla reda på alla namn som regnar i olika situationer, men han har också kvar sina två ”bästisar” från första dagen i fyran. Dessutom försöker han prioritera att hålla kontakt med sina kusiner som han också räknar till sin inre väncirkel.
I mig finns det inte mycket av Pippi Långstrump, jag är fyrkantig som en träkloss i jämförelse. Min halvanarkistiske make har ett helt annat frihetsbehov än jag. Han har sällan varit rädd att gå sin egen väg, särskilt då han ser att något är helt åt skogen fel. Han är som Pippis tvillingbrorsa. Detta personlighetsdrag har sonen ärvt. Jag tänker på hur plågsamt det var för honom att gå i en fyrkantig skola där hans kognitiva glöd sällan fick syre. I högstadiet fick han en ma/no-lärare som åtminstone fattade att han behövde utmaningar för att inte alldeles förtvina, och musiken gav honom också kraft att stå ut (han gick i musikklass). Jag är så tacksam över möjligheten till hemskola och online-professorer i USA, till tekniskt basår, till min syrras insyn i Vuxenskolans system och till min egen förståelse för att en manlig hjärna inte mognat till förrän i 25-årsåldern. Det finns så mycket att säga om hemskola, men för mig är det viktigt att säga att den fruktansvärda covidupplevelse som många hade gällande sina barns och tonåringars skolsituation inte har något med riktig hemskola att göra. För två av våra tre barn gav hemskola möjlighet att läka den vanliga skolans tillkortakommande gällande barn som inte befinner sig på den gyllene mittenstigen, det blev en skola som kunde möta deras specifika behov. I processen blev vi en stark familjeenhet. Fem personer som är mycket olika varandra. Fem individer som har fått stor förståelse för att människor verkligen är olika, behöver olika, men behöver varandra för att må så bra som möjligt. Själv är inte bäste dräng. Inte ens om man är Pippis tvillingbrorsa. Och snart är världen en sympatisk ingenjör rikare. Tänk om jag hade vetat det för tio år sedan.
Det har ju också varit debatt nyligen om folks rätt till thaimout och vem som ska ge skoluppgifter och kontrollera att eleverna inte bara har spelat boll på stranden. Och många som är på thaimouternas sida är föräldrar med npf-barn respektive särbegåvade barn. Som säger att den lilla skolan med tolv elever per klass har räddat deras barn. Det kan jag verkligen förstå! När ett särbegåvat syskon till mig fick läsa Hemingway på engelska i femman istället för Roald Dahl eller vad som helst, så tappade jag helt tron på det svenska skolsystemets förmåga att bemöta nån annans behov än de mittemellanbegåvade. Men att tillåta hemskola är också att öppna risken för att folk som verkligen inte borde få lov att hemskola sina barn, knappt ha dem in the first place, får det.
Ja, det finns många fallgropar för hemskolan, precis som för den allmänna skolan. Vi har så många barn som i vanliga kommunalskolor mobbas dag ut och dag in, som inte får sina behov tillgodosedda, som invigs i brottslighet – trots att de borde vara trygga. Det finns barn som i sina hem får uppleva missbruk, slagsmål, skräpmat – trots att de borde vara trygga. Garantier har vi inte någonstans, lagarna i vårt samhälle är ju egentligen för det mesta bara sunt förnuft som de allra, allra flesta hade levt efter oavsett det fanns lagar eller ej. Hade alla barn mått bra i skolan hade jag köpt argumentet att somliga som skulle välja det alternativet inte ens borde få ha skaffat barn, men nu är det så många som mår dåligt i den miljön också. Skolan är en jättefin plats för många, men ett helvete för andra. Det är för dem som vår svenska skollag inte riktigt passar.