Jag låg i sängen och funderande över moralisering, innebörden i detta ord och vad det betytt för mig att vara en person med starka personliga övertygelser som inte alltid har gått i linje med konsensus i den miljö jag har befunnit mig i. Som konflikträdd tonåring var jag inte alltid modig nog att stå upp för mina övertygelser, men med tiden har jag gått till att vara en person som förstår att olika aspekter borde lyftas i en diskussion för att den ska gå framåt. Sverige är ett land där vi har en teoretisk värdegrund som skiljer sig i mångt och mycket från många andra kulturers samtidigt som vi verkar bära på en kollektiv allergi mot att öppet stå för många av delarna i denna värdegrund, medan andra delar står med i allt från styrdokument på vartenda universitet till skolplaner.

Under nittonhundratalet började ordet ”moraliserande” användas med en nedsättande betydelse. Det ansågs allt mer ofta vara klandervärt att lägga sig i vad andra ser som rätt eller fel. Att vara moraliserande kan till exempel innebära att hävda rätt och fel som inte står med i den uttryckta eller tysta värdegrunden. Om rätt (eller fel, haha) ”någon” kan bli sårad får varken vetenskapliga bevis lyftas eller fakta presenteras. En kompis satte ord på hur det kan gå till. ”’Vi pratar inte om det’ sägs aldrig hemma hos oss, men vi vet alltid när mammas blick säger just detta och det säger den ofta. Det gör att vi sällan eller aldrig har några värdefulla diskussioner.

Då kommer vi fram till hur mina tankar fortsatte där i morgonsolen i sängen. Hur ska vi som samhälle kunna komma framåt om inte målet är att det ska bli bättre för alla, utan mer att folk är ute efter att vinna ett munhuggande? Hur funkar ett samhälle där det inte får uttryckas viktiga rätt och fel som ”någon” skulle kunna bli sårad av? Ett samhälle där det sätts likhetstecken mellan uttryckta rätt-och-fel och moraliserande? I ett äktenskap har man möjlighet att lämna sin partner om man känner att värdegrunden inte längre är stadig nog att stå på, men gemensamma barn, bostad, gemensam historia och annat gör att det blir väldigt krångligt och att bryta upp är inte alltid det bästa valet. I rätt tid och med två villiga parter kan det vara mycket värdefullt att diskutera sig fram till en ny värdegrund, men där finns också chansen att trycka på att vissa rätt-och-fel inte är förhandlingsbara om det ska gå att fortsätta framåt tillsammans. Då behöver en partner kanske anpassa sig. Och så gick mina tankar denna morgon. Sedan suckade jag lite, för jag känner att många vettiga människor verkar ha moraliska kompasser som är svårt påverkade av starka magneter och därmed inte funkar. Men så får det vara just nu.