Category Archives: Funderingar

Ibland tänker jag mycket, länge och ganska högt

03 apr

Om Karin Boye.

Mamma älskar Karin Boyes lyrik. Boye bodde under sina sena tonår bara någon mil härifrån. Jag har genom hennes verk anat att hon var en ganska komplicerad kvinna. Efter att ha läst igenom nästintill allt som Karin Boye-sällskapet skrivit om henne har jag förstått att så verkligen var fallet. Hon var en känslomänniska. Hon studerade, undervisade, gifte och skilde sig, gick i psykoanalys i Berlin, kom ut som lesbisk och förförde en judinna, Margot Hanel, som flyttade med Boye hem till Sverige. (Stackars Karin Boye! Denna sammanfattning av hennes liv var kanske en aning komprimerad och inte riktigt rättvisande.) När hon var lika gammal som jag är nu valde hon att ta sitt liv med sömntabletter. Hon hade förut gjort flera försök, men dessa hade alltid misslyckats då vänner hade hunnit rädda henne.

Jag hoppas att Karin Boye är lycklig i sin himmel. Alltid vid denna tid på året kommer jag att tänka på henne. Det är nästan omöjligt att inte göra så efter alla gånger jag hört mamma citera raderna från en av hennes mest kända dikter… Håll tillgodo!

28 mar

Om att ha olika smak och sådär.

Dags att lyfta en viktig fråga! Alla har rätt till sin smak, sin stil och sina preferenser. Jag har alltid varit väldigt bestämd i min uppfattning av nästan vad som helst. Polar’n och Pyrets kläder är jättefina, Kappahls är det inte. Svenssons i Lammhult har fantastiska möbler, Jysk har det inte. En hemtrevlig och personlig inredning får mig att må bra, sopor på golvet och tavlor som hänger för högt får mig att må lite smådåligt. Papperspyssel är jätteroligt, att slipa trä är tråkigt. Musik är livsnödvändigt, shopping är dötrist. Mina barn är bäst, andras ungar är… ja, ni vet. Tulpaner är underbara, passionsblommor får mig att må illa. Romantiska gester är överskattade, det finns för lite omtanke i världen. Ja, jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet. Jag tycker helt enkelt en massa. Jag vet att jag inte nödvändigtvis alltid har rätt, men jag har alltid rätt till mina åsikter. Jag blir irriterad på demokrati ibland. Om 53% tycker en sak, är det då mer rätt än det som 47% tycker? Om några har haft en dålig erfarenhet av Sodexo (mina barn) och någon annan tycker att de är toppen (en vän som åt en buffé som Sodexo hade fixat), har då någon av dem rätt?

Jag vet inte hur bra man kan se det, men det här är det fulaste hus jag någonsin har sett. Jag har sett hus i risiga skick, speciellt i USA, men det är inte samma sak som att de var fula. Jag har rätt att tycka att huset är fult. Hantverket är förskräckligt. Olika fönster i olika stil, olika sorters plankor, ingen harmoni och symmetri i formen och fram tills för ett tag sedan med ett yttre i en synnerligen tråkig brun färg. Detta hus har varit upphov till många diskussioner mellan förundrade Segeltorpsbor. Mannen som äger det verkar gilla sitt hus och nu vill han dessutom öppna restaurang i det. Min gissning är att det inte blir något nytt Teatergrillen. Good luck, Behnam! (Om ni vill göra ett studiebesök, jag lovar att alla arkitekturintresserade skulle få ut något av ett sådant besök, ligger huset mitt emot Handlar’n på Häradsvägen i Segeltorp. Det är svårt att missa. För övrigt hittar man Bandidos tillhåll någon kilometer längre bort om man utgår från att man kommer från E4an. Det huset ligger på samma sida Häradsvägen och har Bandidos stora, gula flagga upphängd i fönstret på nedervåningen och är också svårt att missa. Kronofogdemyndigheten kommer snart att sälja det om du är intresserad av ett hus med en spännande historia.)

För övrigt har jag sett ännu ett fint Britain’s got talent-nummer. Den här gången var det en walesisk kör (I love Wales!) som fick mig att gråta en liten tår. Jaja, det var i alla fall en lyckotår. Nästa länk jag lägger upp lovar jag ska vara lite roligare!

27 mar

Kan man resa sig igen?

Jag är nu inget fan av Toasten Flincks bidrag till Melodifestivalen, men titeln har bitit sig tag i mig. Den här hälsningen skickade jag till någon som jag tänkte kanske kunde få lite ny energi av den. Ibland behövs det något litet, andra gånger räcker inte ens allt man har. Jag och L pratade idag en massa mellan jobbdiskussionerna om allt mellan himmel och jord. Vi konstaterade att det går att komma igen och resa sig också från saker som från början kan verka allt för överväldigande. Med rätt stöd och inställning går det att komma ganska långt. Jag vill vara som min farmor när jag är över nittio. Tacksam och förnöjsam. Måtte jag låta bli att lägga offerkåpan över mina axlar!

I går träffade jag min barndomsvän. Det är härligt att kunna plocka upp tråden där man lämnade den senast, även då det gått många månader. Vi hann luncha, avhandla både det ena och det andra, gå en riktig shoppingrunda och bestämde till och med ett preliminärt datum för den sommarträff som vi brukar klämma in tillsammans med ett par andra klasskompisar. Jag gillar att vara en ”personal shopper”. Det kan man inte tro om man tar sig en titt på mig då jag inte har så lätt att hitta (eller betala för) kläder i min stil. Att hitta rätt plagg och färger till någon annan däremot, det tror jag att jag har blick för. Det är som att göra kort eller scrapsidor eller vad det nu är. Man tittar på detaljer och helhet, färgerna spelar en otroligt stor roll och det måste kännas rätt. Det är jättekul hur som helst!

Jag är som ni som brukar läsa här vet en synnerligen känslomässig människa. Att hitta min egen röst och våga lita på den, det har tagit sin tid för mig. Nu har jag, eller vi, tonåringar här hemma. De är inte barn och inte vuxna. De förlitar sig fortfarande helt på oss, men har samtidigt börjat söka sig utåt och provar så klart sina vingar. Sonen håller på med sitt gymnasieval. Milda makaroner! Det är inte lätt, kan jag säga. Som föräldrar har vi ett ansvar att guida och leda rätt, men har vi rätt att döda drömmar och ambitioner? Hur många föräldrar lägger inte över sina egna drömmar och ambitioner på sina barn? Eller tror att deras barn är precis som dem? Eller tror att det bara finns en väg som är rätt? Hur som helst kommer det att kännas väldigt bra den dag gymnasievalet är klart och sonen har blivit antagen till ett program, förhoppningsvis ett där han kommer att känna sig hemma, ett ställe där han kan utvecklas enligt sina egna förutsättningar och där det finns vänner och vuxna som också hjälper honom framåt.

För övrigt vill jag bara säga att jag älskar vår skottis. Jag hade älskat honom ännu mer om han själv hade grävt lite på några väl valda platser i trädgården. Om jag nu visar en smickrande bild här i bloggen kanske han (inget genussnack, den här skottkärran är maskulinum) sätter igång och överraskar mig alldeles på egen hand!

21 mar

Livet är oförutsägbart.

I går behövde jag vänta lite innan körövningen satte igång. Bästa stället jag kunde hitta var fiket i Karolinska Sjukhusets entré. Fiket var stängt, så jag satt där alldeles själv med hörlurarna i telefonen för att öva på mina stämmor och såg i ögonvrån att en man i min egen ålder slog sig ner lite längre bort på soffan jag satt på och började prata i telefon. Jag hade inte speciellt hög volym i lurarna, så jag kunde inte låta bli att höra vad han sade och det jag hörde gjorde mig lite ledsen. Jag hörde att hans familj, föräldrarna och en bror till, väntade på att hans syster skulle gå bort. Vad jag förstod var hon nysnittad (kejsarsnitt) och fick blodet renat, cellgifter och flera mediciner och läkarna hade talat om att läget var kritiskt och att hon antagligen inte skulle klara natten. Pappan till barnet var den enda som blev uppdaterad av sjukvårdspersonalen och telefonmannen kände sig frustrerad över att få all information i andra hand. Han pratade om bebisen som ”barnet” och jag vet inte om han eller hon levde, det framgick inte.  Jag satt där och funderade igen, för vilket gång i ordningen de senaste veckorna vet jag inte, över livets bräcklighet. Jag skickade en bön för den okända kvinnan och hennes familj. Stunder blir till dagar som bildar veckor, månader och år. Vad tar du med dig? Green Day säger det rätt fint i den här låten… (Jag älskar videon! Snacka om ”mindfulness”.)

Ser du det tråkiga tågspåret eller den härliga solnedgången? Att bli medveten om små detaljer, att känna ”stilla ro och nära”, att glädjas och sörja vardagliga händelser som gör sig påminda – sådant gör mig mer tacksam över allt jag har.

Jag njöt av promenaden till barnens skola där det var föräldramöte i kväll. Känslan av att inte frysa trots att man har sin vårjacka på sig och klockan är 18 är obeskrivlig, också om man har ont i magen… Jag såg nog rätt fånig ut på min promenad så glad som jag kände mig då! I kväll ska jag njuta av ett Lushbad till min fina systers ära. Hon fyller nämligen år och älskar badkarsbad mer än det mesta annat i livet.

21 mar

Ode till familjen.

Min familj är bäst. Jag säger det inte för att knäppa någon på näsan eller förhäva mig. Jag råkar bara trivas väldigt bra tillsammans med de människor som tillsammans blir ”Håkanssons”, den familj jag föddes in i. Vill ni veta vilka de är?

Pappa Far I – En bondson från Klackamåla i norra Blekinge. Tyst och sträv i vissa fall, andra gånger full av anekdoter och spännande historier. Polis till yrket som blev lite tjurig då han absolut inte fick fortsätta jobba ens en dag efter sin sextiosjunde födelsedag. Enligt sig själv, i en sådan där ”vi frågar folket-fråga” i lokaltidningen, diversearbetare, vilket också stämmer. Av Far har jag lärt mig namnen på alla träd i skogen, att lyfta på fötterna då jag går och kärleken till skillingtrycket Lille Hans sprang ner till stranden, världens bästa godnattsång. Jag och mina syskon har också fått höra ”God natt och tack för att du har varit så snäll och duktig idag.” varje dag. Det får vi fortfarande om vi råkar vara på samma ställe vid sängdags. Världens självförtroendeboost!

Mamma E – Dotter till en norrländsk konstnärssjäl och ett riktigt rivjärn till Karlskronatös. Mamma är full av visdom och kärlek till människor av alla de slag och hennes hjälpsamhet och intresse för andra människor har gett mig en människosyn som jag själv tycker är rätt trevlig. Hon har också lärt mig allt en duktig husfru ska kunna. Jag skäms inte för att jag har blivit lite duktig på väldigt många saker. Utan mammas exempel hade jag inte varit där jag är idag! Hon klår mig på handstilen, trots att jag övat i så många timmar och enligt andra har rätt bra sving på pennor. Mamma är en riktig kycklingmamma som lärt mig att man gör allt för sina barn. Allt och lite till!

Jag själv föddes som äldsta dotter 1970, bara för referens…

Lillebror P, 1972. Längst i familjen och tystast. Bästa Facebook-skrivaren jag känner, kanske delas den förstaplatsen av kusin E. Självlärd i allt möjligt och ger sig inte förrän han har lärt sig hur något funkar eller hur man ska lösa ett problem. Sökte in till polishögskolan flera gånger och kom till sista uttagningarna, men de tyckte nog han var lite för sympatisk och rekommenderade honom att bli läkare istället. Har renoverat flera lägenheter och hus än jag kan hålla reda på och jag är riktigt avis på hyresgästerna i det senaste projektet, en gammal jugendvilla utanför Karlskrona. Har en söt fru och fyra finfina pojkar.

Lillasyster M, 1974. Familjens bokmal. Då jag själv har bytt ett oändligt antal blöjor under alla år som storasyster hävdar hon att hon bytte blöjor först då hon fick egna barn. Fantastiskt konstnärlig och otroligt intelligent. Mest analyserande av alla syskonen. Har ett hjärta som räcker härifrån till Kina och tänker alltid på andra människor. Fixaren som tar tag i presenter och blommor till sjuklingar. Har gått igenom tuffa saker som gjort henne väldigt mycket mer ödmjuk än hon var som barn. Ett stort exempel för mig som ofta sätter stopp då det skvallras om andra. Har en fin man som är som en bror till maken (min, alltså) och tre söta barn.

Lillasyster T, 1976. Yrvädret som var blek och tanig med väldigt långt och väldigt tunt, blont hår som barn. Sjöng I en sal på lasarettet så alla runt omkring grät. Fortfarande otroligt känslosam! Gifte och skilde sig ung innan hon träffade sin golfälskande skotte och flyttade till Dundee. Där bor hon nu och pratar så där konstigt som de gör, skottarna. Det finns ingen som städar garderober och sorterar som T! Hon uppdaterar oss alla med små vardagsfoton som får mig att skratta högt många gånger och som gör att jag känner att jag lär känna hennes barn trots att de bor långt borta. Shoppingexpert, godisgris och fyndare av klass! Tänker på oss alla om hon hittar ett bra fynd. Utan T blir det aldrig lika festligt. Förra sommaren på Sturkö blev lite ”Var är festen?” då hon inte hade möjlighet att komma… Har en rolig man och fyra coola barn.

Lillasyster A, 1980. A föddes då jag var tio år och jag blev något av en extramamma till henne. Kanske var det så att det var hon som blev min levande docka, jag har inte analyserat det riktigt än. Målmedveten på ett sätt som jag inte ens är i närheten av! Hon skulle minsann inte nöja sig med att bli lärare som sina tre storasystrar, utan pluggade på som en galning och blev jurist. Har rest över hela jorden och känner inte som jag för höjder, galenskaper och allt annat jag är rädd för. Far har alltid varit väldigt idrottsintresserad och A var den första i barnaskaran som visade samma intresse. Hon har alltid varit intresserad av träning av alla de slag och leder numera bl a vattengympapass. Har en man som slår vad om allt möjligt och omöjligt och två jätteblonda barn.

Lillebror H, 1983. Här började jag bli så stor att jag inte riktigt var med på samma sätt som förut. H hade sin storebror som största idol. Han ville alltid spela spel och tyvärr hade vi äldre syskon sällan tid eller lust till detta. Fortfarande är han barnsligt förtjust i spel av alla de slag. H har en speciell talang för att roa yngre och äldre människor och jag tror att alla syskonbarn har H som idol. Med honom blir livet liksom aldrig tråkigt! Han gör också livet ljusare för otaliga gamlingar i familjens bekantskapskrets. Jag är säker på att han är en sjutusan till ambulansförare och vet att han var uppskattad som sjuksköterska på Astrid Lindgrens barnsjukhus då han jobbade där. Jag hoppas att H skriver en bok en dag, för är det någon som kan göra ord till vackra sagor så är det han. Han har en härlig flickvän som jag också är lite kär i. 🙂

Lillasyster K, 1992. K föddes tre år efter att jag hade flyttat hemifrån. Hon låg i en babylift alldeles nyfödd då jag tog examen från lärarhögskolan. Jag ska ärligen erkänna att jag var blixterarg på mina föräldrar då jag fick veta att mamma var gravid, men jag hoppas att mamma har förlåtit mig för det hemska sätt jag behandlade henne på under graviditeten. När K väl hade kommit blev jag alldeles kär i henne och det blir än idag de flesta som kommer i hennes väg. Som 12-åring bestämde hon sig för att bli psykolog och det är precis vad hon håller på att bli nu, trots alla olyckskorpar som har försökt sätta krokben för hennes drömmar. K är mer som en kusin än som en moster för mina barn. Världens bästa barnvakt!!!

Extrasyster J, 1975. J kom till vår familj som utbytesstudent från centrala Berlin samma år som K föddes i familjen. Wow, vilken skillnad att komma som ensambarn från en storstad till en storfamilj på landet utanför en inte speciellt stor stad! Hon gick i trean på gymnasiet och fick bättre slutbetyg från det året än många andra i hennes klass (och då var de svenskar och ett år äldre än vad hon var…). Otroligt allmänbildad och särskildbildad och bildad på alla håll och kanter! Konstnärlig på alla sätt och vis, men det är med kameran hon verkligen blir en riktigt konstnär. Träffade sin man på en segelbåt och älskar fortfarande att segla. Har en rolig man och en dotter som är supercool.

Hm, nu när jag har skrivit det här finns det naturligtvis en massa jag har glömt. Dessa minibeskrivningar står jag för, men mina syskon och föräldrar kanske skulle säga att de inte är hela bilden av dem. Jag får skriva till och skriva om någon annan gång. Klockan är ändå tio över midnatt nu när jag kommit så här långt. Hoppas att ni har haft kul då ni läst och att ni känner att ni har lärt känna mig lite bättre genom mina familjemedlemmar.

18 mar

Tänka, tänka. Kom in eller stå kvar!

I kväll är min lillasyster på Lalehkonsert. Jag är avundsjuk, men inte missunnsam. Jag gissar att Laleh inte skulle spela ”Some Die Young” tjugo gånger på raken även om jag bad henne om det. Vad tror ni? Jag får nog sluta lyssna på den låten nu. Kanske lite Eric Whitacre i stället då när det är dags för nytt album?

Helgen har sprungit förbi! Vi har haft det trevligt på alla sätt och vis, men nu sitter jag här rätt tom i skallen och sammanfattar veckan som gick. Familjen har fått till vana att sitta tillsammans en stund varje kväll. Det har blivit en helt annan harmoni här hemma och jag kan verkligen rekommendera det. En bekant skrev så här på Fejan i fredags: ”Well, jag förunnar alla som är så glada o positiva på fb. Det mysas för fullt överallt. Men jag, jag tycker att livet är piss just nu! Får man säga det på Facebook?” En viktig fråga att lyfta, inte sant? Mångas liv har blivit mycket mer exponerade med hjälp av digitala medier. En del skriver väldigt utelämnande, vissa skriver en del av sanningen och utelämnar det som inte låter ”mysigt” nog och åter andra visar en verklighet som kanske faktiskt inte har så mycket med verkligheten att göra. Det är lätt att jämföra sig med alla andras bästa sidor. Man sätter ihop en människa som inte finns och jämför sig med denna icke-existerande person. Det är inte speciellt snällt! Borde vi inte vara lite snällare mot oss själva? Det är ju ändå mig själv jag umgås mest med! 24/7 för att vara mer exakt. Inte ens då jag sover slipper jag mig själv.

I går kväll satt jag och maken och talade om djupa saker. Vi tänkte tillbaka på dåtiden, funderade över nutiden och planerade för framtiden. Vi var inte så duktiga som min syster som verkligen är målsättningarnas drottning, och inte heller så analyserande som en annan syster, men att faktiskt prata om saker gjorde dem mer konkreta och hjälpte oss att se vad som kan vara genomförbart och vad som bara är lull-lull. Jag kände att det då blev extra spännande att prata med vår vän psykiatern som var här på middag idag med sin familj. Han pratade om acceptans och medvetenhet (mindfulness) som varit väldigt populära inom psykiatrin de senaste åren. M har arbetat inom psykiatrin i Nya Zeeland också och vi pratade om skillnader i människors psykiska ohälsa i Sverige och N Z. Han hävdade att han träffade fler sjuka människor i N Z. Här i Sverige träffar han ofta olyckliga människor, inte bara psykiskt riktigt sjuka, som vill att han ska göra dem lyckliga. ”Fixa det här nu, gör mig lycklig.” Många svenskar har förlorat förmågan att själva känna efter vad som är vad. Att vara ledsen eller olycklig över sin livssituation är INTE samma sak som att lida av en depression. Vi har det så bra och ändå mår så många så dåligt. Visst är det skumt? Att lära sig acceptera att ”Jaha, så här ser mitt liv ut just nu, jag är jag, hur ska jag hantera det som är jobbigt för mig” och att lära sig njuta av små stunder av lycka… Det låter så lätt, men när jag ser runt på människor omkring mig ser jag mycket otacksamhet, sorgsenhet, tristess, utmattning och maktlöshet. Jag vill inte förminska någons känslor, men jag vill lyfta allas vår förmåga att styra över våra egna liv och egna tankar! (Detta säger jag lika mycket till mig som till er som eventuellt läser.)

Nu har jag flummat ut tillräckligt. Jag avslutar med att säga att trots att det finns saker i mitt liv som jag är frustrerad över, val som jag inte kan göra ogjorda och tankar som inte alltid är så upplyftande, så finns det också så mycket som är fantastiskt. Jag älskar livet och jag är tacksam över att få finnas här och nu. Jag må ha en massa fel och brister, men jag försöker göra mitt bästa. Det tror jag att de flesta gör. Klart slut.

12 mar

Två frågor att lyfta.

Denna tjej känner sig lurad. Jag vet att man inte får gå igenom en bröstoperation utan att informeras om alla risker innan. Sedan säger jag inget mer. Synd att du lånade pengar, tjejen. Jag lär mina barn att man sparar ihop pengar till onödiga saker. Synd också att den här läxan blev så dyr, både för hälsan och i plånboken. (Förresten, varför läser jag Aftonbladet? Suck!)

Hanna Fridén – du är min nya idol. (Jag har bara läst ett av hennes inlägg, så jag kan inte uttala mig om vad damen i fråga tycker i andra frågor. Det här är i alla fall klockrent!)

Ps: Någon mer än jag som tycker att de här två ämnena krockar lite? Sorry. Nu är det bara så att jag brinner för att stoppa skönhetsoperationshetsen, så det är inte för att mobba som jag länkar till den första tjejen.

05 mar

När tankarna börjar leva sitt eget liv.

Jag känner själv att jag läst tankeväckande böcker och pratat med spännande människor mer än vanligt sedan en tid tillbaka. Jag har börjat tänka på ett mer positivt sätt och även om jag aldrig har varit någon stor ”ältare” känner jag att det här har bidragit en hel del till mitt lyftande (årets ledord om ni kommer ihåg). På något undermedvetet sätt tror jag att det här har påverkat mig mycket mer än vad jag insett.

Mitt i natten vaknade jag med bultande hjärta och var alldeles kallsvettig. Jag kan tala om att jag väldigt sällan kommer ihåg vad jag har drömt, men de drömmar som stannar är oftast smått surrealistiska och rätt trevliga. Drömmen som väckte mig i natt var långt ifrån trevlig. Jag dog. I drömmen fick jag veta att jag skulle dö och att jag bara hade några dagar på mig att reda upp mitt liv. Det konstiga är att jag kommer ihåg massor av detaljer. Först rädsla. Sedan en bottenlös sorg. Mina barns förtvivlan. Min egen otillräcklighet. Min klarsynthet. Känslan av att vara ett med något mycket större, förmågan att släppa taget och känna att det inte tog slut. Min kropp slutade fungera, men jag fanns kvar. Jag var arg, för min begravning blev inte alls vad jag ville att den skulle vara. Frustrationen över att vara där, men att inte kunna kommunicera med någon…

Vill ni veta vad jag använde mina sista dagar i livet till? Jag tröstade min familj och lyssnade på en massa musik. Jag skrev små meddelande till snart sagt varje människa som gjort mig till den jag är. Jag började med min man och mina barn, mina föräldrar, syskon med respektive och syskonbarnen, mina svärföräldrar, svägerskor, svågrar och barnens kusiner. Hela min stora släkt. Efter det började jag om från början av mitt liv. Barnflickor. Lärarna. Klasskompisarna. Kyrkisarna. Vännerna. Kärlekarna. Kollegorna. Grannarna. Föräldrarnas vänner och bekanta. Ni kan ju gissa hur många meddelanden det blev! Inte bara blev det massor av meddelanden, men jag kommer ihåg vad jag skrev på många av dem. (Alltså, hjärnan är så fantastisk och komplicerad att jag önskar att jag förstod mer än en bråkdel av hur den funkar.) Sedan åt jag kroppkakor och de där goda apelsinmördegskakorna som min syster brukar göra. Japp. Om någon skulle fråga mig vilken favoriträtt jag har skulle jag nog inte kunna välja en, men tydligen löste det undermedvetna det med lite tryck på sig…

Jag bestämde mig för att göra en del saker som jag inte tagit tag i ordentligt förut. Som att skriva hur jag vill att min begravning ska vara. 🙂 Kanske borde jag skriva alla de där små meddelandena på riktigt. Eller inte. En del saker gör sig bättre i drömmen än i verkligheten. Kanske är det inte så dumt att få sig en sådan här påminnelse då och då. Livet är alldeles för dyrbart för att slösas bort på bitterhet och elände, ilska och frustrationer. Det finns så mycket kärlek här! Ibland finns den på oväntade ställen. Kom ihåg att tala om hur viktiga människor runt omkring dig är. Ge en komplimang. Säg något snällt. (Mamma – jag ska bli mycket bättre på att skicka kort, brev och paket!) Köp en bukett vackra blommor. Hälsa på din gamla granne. Och glöm inte att lyssna på mycket musik.

När våren gör intrång blir skopan en vacker installation.

Utnyttja träningstiden för att se hur vackert det kan vara också bland förortsgrus och torra löv. Skönhet i det lilla!

Det som göms i snö kommer upp i tö. (Hoppas att festen var trevlig!)

01 mar

Om att bli tigermamma och ARG.

Jag vet att det här är långt, men jag önskar särskilt att ni som har barn och tonåringar läser och bidrar med åsikter.

I går åkte jag och döttrarna iväg på en liten runda för att uträtta ärenden. Jodå, sonen var medbjuden. Han tackade vänligt men bestämt nej. (Däremot frågade han snällt om vi kunde tänka oss att köpa med oss ett par jeans hem. Han gav lite vaga instruktioner om vad han tänkte sig och hoppades nog att äldsta lillasystern skulle hitta ett par som både var ”rätt” och sköna. Vi lyckades för övrigt hitta två par. Båda köpta på H&M till priserna 199 och 249 kr. Jag har förstått att många ungdomar i hans ålder annars inte nöjer sig med annat än jeans i 1000-lappsklassen. Off topic.) Tillbaka till det jag tänkte skriva om!

Då vi behövde överlämna bilen till maken vid en viss tid hade vi lite småbråttom. Inte så att vi behövde stressa, men då yngsta dottern skulle ha ett par byxor hann hon inte prova dem utan tog bara ett par i rätt storlek. Alla tjejbyxor i stl 146 i Skärholmen verkar vara ”super slim” eller ”mega super slim”. Det par hon valde såg nog lite tajta ut, men då de också var töjbara tänkte jag att det säkert skulle lösa sig.

När vi kom hem provade sonen sina jeans. De satt perfekt båda paren, så han (och jag) var väldigt tacksam. Det gick inte helt lika lätt för dottern. Byxorna var tajta som ormskinn, men dessutom gick det knappt att knäppa knappen. Jag sa lite sådär i förbifarten ”Äh, då byter jag bara dem då jag är i SKHLM nästa gång”, men för dottern slutade det inte där. Jag hittade henne efter fem minuter gråtandes på sängen. ”Mina lår och min bak är jättetjocka, jag är jätteful”, låg hon och hulkade. Min dotter! Hon kanske inte är någon spinkpinne, utan en normal, småmullig, prepubertal, lite kortväxt tjej. Jag blev så ARG. Inte på henne så klart, men på att hon, 11 år gammal, ska ha blivit så intutad i vårt samhälles kräkåsikter om vad som är fint och vackert och rätt. Jag tröstade och kramade och tipsade. Sedan fick jag en snilleblixt (för alla som har eller har haft problem med sin vikt vet att det inte spelar någon roll vad andra säger). Jag googlade fram bilder som inte riktigt lämpar sig för publicering, inte i min blogg i alla fall, men jag fick också vatten på min kvarn. Kolla in den här artikeln till exempel. Varför visar man en bild på spinkiga vader då man skriver en artikel om hur man ska bli av med kraftiga, muskulösa lår? Och varför ska man bli av med muskulösa lår? Jag hittade också bilder som passade mitt ändamål (dessa bilder är säkert stötande för en del, men ibland får man ta det onda med det goda). Vi tittade på dem och skrattade lite åt att det antagligen skulle få plats flera stycken av hennes lår på ett av lårdamernas. Och dessutom ser de jättenöjda ut med sig själva på bilderna, så varför ska inte min dotter också kunna få känna sig fin!?

Jag vet att man inte är lyckligare tjock än smal. Men – man är inte nödvändigtvis lyckligare smal än tjock heller. Tro mig, jag har varit på båda sidor. Det ruskiga är att när jag varit smal har jag ändå inte varit nöjd. Det har fortfarande varit något som varit fel, fel, fel. Kolla på alla stackars rika kändisar som både är vackra och smala och rika – de som hamnar på kliniker som vrak, olyckliga och drogberoende! Idag är jag kanske inte så smal, men jag mår bra. Jag ägnar inte heller dessa oändliga eoner tid åt destruktiva och totalt meningslösa tankar.

Tänk att bli nöjd med sig själv, att vara tacksam över att man har en stark kropp som fungerar, som kan njuta av livet och den lilla tid vi har här på jorden! Det finns de som har en kropp som inte gör som de önskar, eller de som knappt har en kropp alls för den delen. Det finns de som kan gå ut precis som de är med rufsigt hår och skrynkliga kläder och som är lyckliga över det de har. Det finns de som har ”perfekta” kroppar och som opererar sig för att de ändå inte är nöjda med det de har. Det finns de som inte är nöjda med det de har förrän de har förlorat det. Jag ska se till att lyfta den här frågan ännu mer. Korstågsdags! Rannsaka er själva! Vad gör ni för att föra vår tids snedvridna kroppsideal vidare? Vad gör ni för att ändra något? Säger ni att ni ska börja banta på måndag inför era barn? Klämmer ni er på den lösa magen och ojar er över dallret? Uttrycker ni tacksamhet över hur skönt det är att kunna ta en promenad i det vackra vårvädret? Går ni med dem ut och kastar frisbee? Pratar ni om då ni ska ha råd att stoppa upp brösten eller spruta bort rynkorna? Tro mig! Det här är inte längre något som bara handlar om Hollywood eller Stureplan. Det händer runt omkring oss, hos grannar, vänner och bekanta. Våra barn har stora öron och ögon. Vi är deras största idoler, även om det inte alltid verkar så. De blir påverkade av oss! Vi har chans att ge dem sunda värderingar! Vi kan tala om för dem att de duger, men vi kan också visa dem att vi säger en sak, men menar en annan.

Det här blev lite rörigt, men jag hoppas att ni ändå kunde följa mina tankar. Nu vill jag veta vad just DU tänker om det här.