Om att bli tigermamma och ARG.
Jag vet att det här är långt, men jag önskar särskilt att ni som har barn och tonåringar läser och bidrar med åsikter.
I går åkte jag och döttrarna iväg på en liten runda för att uträtta ärenden. Jodå, sonen var medbjuden. Han tackade vänligt men bestämt nej. (Däremot frågade han snällt om vi kunde tänka oss att köpa med oss ett par jeans hem. Han gav lite vaga instruktioner om vad han tänkte sig och hoppades nog att äldsta lillasystern skulle hitta ett par som både var ”rätt” och sköna. Vi lyckades för övrigt hitta två par. Båda köpta på H&M till priserna 199 och 249 kr. Jag har förstått att många ungdomar i hans ålder annars inte nöjer sig med annat än jeans i 1000-lappsklassen. Off topic.) Tillbaka till det jag tänkte skriva om!
Då vi behövde överlämna bilen till maken vid en viss tid hade vi lite småbråttom. Inte så att vi behövde stressa, men då yngsta dottern skulle ha ett par byxor hann hon inte prova dem utan tog bara ett par i rätt storlek. Alla tjejbyxor i stl 146 i Skärholmen verkar vara ”super slim” eller ”mega super slim”. Det par hon valde såg nog lite tajta ut, men då de också var töjbara tänkte jag att det säkert skulle lösa sig.
När vi kom hem provade sonen sina jeans. De satt perfekt båda paren, så han (och jag) var väldigt tacksam. Det gick inte helt lika lätt för dottern. Byxorna var tajta som ormskinn, men dessutom gick det knappt att knäppa knappen. Jag sa lite sådär i förbifarten ”Äh, då byter jag bara dem då jag är i SKHLM nästa gång”, men för dottern slutade det inte där. Jag hittade henne efter fem minuter gråtandes på sängen. ”Mina lår och min bak är jättetjocka, jag är jätteful”, låg hon och hulkade. Min dotter! Hon kanske inte är någon spinkpinne, utan en normal, småmullig, prepubertal, lite kortväxt tjej. Jag blev så ARG. Inte på henne så klart, men på att hon, 11 år gammal, ska ha blivit så intutad i vårt samhälles kräkåsikter om vad som är fint och vackert och rätt. Jag tröstade och kramade och tipsade. Sedan fick jag en snilleblixt (för alla som har eller har haft problem med sin vikt vet att det inte spelar någon roll vad andra säger). Jag googlade fram bilder som inte riktigt lämpar sig för publicering, inte i min blogg i alla fall, men jag fick också vatten på min kvarn. Kolla in den här artikeln till exempel. Varför visar man en bild på spinkiga vader då man skriver en artikel om hur man ska bli av med kraftiga, muskulösa lår? Och varför ska man bli av med muskulösa lår? Jag hittade också bilder som passade mitt ändamål (dessa bilder är säkert stötande för en del, men ibland får man ta det onda med det goda). Vi tittade på dem och skrattade lite åt att det antagligen skulle få plats flera stycken av hennes lår på ett av lårdamernas. Och dessutom ser de jättenöjda ut med sig själva på bilderna, så varför ska inte min dotter också kunna få känna sig fin!?
Jag vet att man inte är lyckligare tjock än smal. Men – man är inte nödvändigtvis lyckligare smal än tjock heller. Tro mig, jag har varit på båda sidor. Det ruskiga är att när jag varit smal har jag ändå inte varit nöjd. Det har fortfarande varit något som varit fel, fel, fel. Kolla på alla stackars rika kändisar som både är vackra och smala och rika – de som hamnar på kliniker som vrak, olyckliga och drogberoende! Idag är jag kanske inte så smal, men jag mår bra. Jag ägnar inte heller dessa oändliga eoner tid åt destruktiva och totalt meningslösa tankar.
Tänk att bli nöjd med sig själv, att vara tacksam över att man har en stark kropp som fungerar, som kan njuta av livet och den lilla tid vi har här på jorden! Det finns de som har en kropp som inte gör som de önskar, eller de som knappt har en kropp alls för den delen. Det finns de som kan gå ut precis som de är med rufsigt hår och skrynkliga kläder och som är lyckliga över det de har. Det finns de som har ”perfekta” kroppar och som opererar sig för att de ändå inte är nöjda med det de har. Det finns de som inte är nöjda med det de har förrän de har förlorat det. Jag ska se till att lyfta den här frågan ännu mer. Korstågsdags! Rannsaka er själva! Vad gör ni för att föra vår tids snedvridna kroppsideal vidare? Vad gör ni för att ändra något? Säger ni att ni ska börja banta på måndag inför era barn? Klämmer ni er på den lösa magen och ojar er över dallret? Uttrycker ni tacksamhet över hur skönt det är att kunna ta en promenad i det vackra vårvädret? Går ni med dem ut och kastar frisbee? Pratar ni om då ni ska ha råd att stoppa upp brösten eller spruta bort rynkorna? Tro mig! Det här är inte längre något som bara handlar om Hollywood eller Stureplan. Det händer runt omkring oss, hos grannar, vänner och bekanta. Våra barn har stora öron och ögon. Vi är deras största idoler, även om det inte alltid verkar så. De blir påverkade av oss! Vi har chans att ge dem sunda värderingar! Vi kan tala om för dem att de duger, men vi kan också visa dem att vi säger en sak, men menar en annan.
Det här blev lite rörigt, men jag hoppas att ni ändå kunde följa mina tankar. Nu vill jag veta vad just DU tänker om det här.
Håller fullkomligt med dig! Vi som mammor är våra döttrars största förebilder. Hur vi hanterar oss själva och hur vi ser ut påverkar hur de kommer att se på sig själva. Det känns för mig självklart, men verkar inte vara det för många kvinnor. Att sedan klädstorlekarna verkar krympa gör inte saken ett dugg bättre för våra döttrar.
Det är just det som är skrämmande. Att det inte är självklart! Det verkar gå en trendvåg som säger ”det är bara för att strama till, att jag ska bli som förut, enda sättet för mig att känna mig fin inför mig själv”. Det sorgliga är att de faktiskt inte ser någon annan utväg än att ta till knivar och sprutor och vad-det-nu-är. Jag kommer väl att stå ensam kvar med rynkor och veck till slut… När det gäller klädstorlekar vet jag inte. Jag tycker mest det är väldigt konstigt att storlek 146 för en tjej är bra mycket korvigare än samma storlek för en kille. Hur kommer det sig? Pojkar och flickor börjar inte få olika former förrän puberteten träder in. Tack för att du tyckte till!
Jag känner så väl igen mig, har själv en tonårsdotter som har haft perioder när hon köpte xxl på herr kläder för att ingen skulle se hur hon såg ut, till att ja nästan storknat när hon visat upp nättröjor och annat som knappt skyller knoppen alls *ler*
Jag själv har varit på både den smala sidan och den tjocka sidan och det lustiga är att jag själv alltid trivts bättre när jag varit ”lite mullig”. Jag tycker helt enkelt att jag varit som vackrast då.
Jag har oxå aldrig hört en karl säga.. oh jag vill ha en mager tjej. Nej tvärt om.. lite kött på benen ska det vara.
Att nå ett mål att känna sig vacker, handlar inte om att ändra sin utsida utan att ändra sitt tankesätt. Göra en lista med sina positiva sidor. Stå framför spegeln och se sig själv i ögonen och säga högt till sig själv, jag duger som jag är.
När min dotter gnällde över sig själv så frågade jag henne.. Vad har du gjort för ont för att du ska vara så elak med dig själv?
Så hälsa din dotter att hon är helt perfekt och om hon inte kan se det själv så ska hon lita på ditt ord.. för med åldern kommer visheten *ler*
Kram
Vilken fin fråga! Alltså, att fråga vad ont vad någon har gjort för att vara så elak mot sig själv… Bra tackling av problemet! Tack för tipset och kram.
Stackars liten. Jo, idealet som råder är sjukt. Säger jag som just ändrat mina kostvanor IGEN till det bättre. Jo, jag har ett mål att gå ner några kilon. Men nu vid snart fyllda 40 handlar det inte längre om vikt=utseende, utan att jag vill ORKA mer. Jag blev livrädd när jag insåg hur dålig syreupptagningsförmåga jag hade. Jag vill röra på mig för att må bra, inte för att bli snyggare. Men du ger mig en viktig påminnelse om vad jag förmedlar till mina barn. Jag får vara noga med att tala om varför.
Ja, det är klart att vi ska ta hand om våra kroppar och vara hälsosamma! Det är jag noga med att påpeka också. Det är just det där att se ner på sig själv och att aldrig tycka att man ens är i närheten av att duga som är så farligt för ens självkänsla…
Jag håller med dig, det är hemskt att det är så här. Jag är själv lyckligt lottad – bantning fanns inte i mitt huvud förrän jag var 27-28 år. Jag är uppvuxen på en gård, och då är det funktion som gäller. En funktionell kropp. Jag kan inte låta bli att småle vid tanken på att min mamma (eller pappa) skulle ha bantat. Det är helt osannolikt, det skulle vara fjollträskvarning på det 😉 Däremot rörde de sig mycket och åt bra mat, så de var smala ändå. Vi åt alltid precis så mycket vi kände för, det fanns inga tankar om att man borde hålla tillbaka. Vi åt tills vi var mätta eller suget försvunnit. Så var det med det.
Jag minns faktiskt när jag reagerade första gången på temat att banta. Jag hade precis träffat Patrik och vi var bjudna på middag hos Patriks föräldrar, och jag tackade nej till en portion till, och pappan sade något i stil med att ni kvinnor alltid bantar. Vad??! Jag förstod ingenting. Trodde han att jag bantade?? Jag blev väldigt stött faktiskt. Präglad av min uppväxt kändes sådant väldigt ytligt och tramsigt. Av Patriks syster som är flygvärdinna har jag senare fått höra en del om banting. En hel dags måltider kunde vara en grapefrukt och en avocado. När jag såg ut som ett stort frågetecken preciserade hon, en STOR avocado. Som om det skulle göra saken bättre!
Men jag ser positivt på framtiden vad gäller kroppsideal. Som jag tolkar samtiden är den pinnsmala tiden på väg ut. Nu är det sundhet som gäller. En sund själ i en sund kropp. Att bara vara smal är ointressant.
Jag håller med dig, vi har så kort tid här på jorden, så varför bry sig om bagateller. Jag gillar yta, det är roligt att klä upp sig och fixa till sig, men det är på mina villkor. En kul grej jag kan berätta om var när jag på morgonen lämnade Jackie på förskolan och var klädd ganska propert. På eftermiddagen när jag hämtade henne frös jag, så jag tog min två nummer för stora overall som bylsar ut överallt men är varm och skön och mina grova vinterkängor och stor mössa. Då granskade en av lärarna mig och flinade litet: ”Men vad nu? I morse var du så chic, men nu..?” Sade hon till mig. Jag kan förstå att någon hade kunnat ta illa upp av den kommentaren och den blicken, men jag skrattade bara åt henne. Jag ser ut som jag själv vill. Det är väl mitt arv från mamma och pappa, och det är en sak jag hoppas jag kan föra vidare till mina barn.
Så spännande att höra dina tankar runt det här! Precis som du skriver är det ju då vi använder kroppen på ett naturligt vis som vi mår bäst och håller oss hälsosamma. Vi har gått miste om känslan av vad kroppen egentligen behöver tror jag och det är därför många har svårt för att hitta det de tycker om att göra. Alla klarar inte promenader utan behöver mer utmanande grejer medan åter andra kanske mest behöver yoga eller andra träningsformer som både utmanar sinnet och musklerna… Vad skönt det måste vara att du har en sådan distans till dig själv. Det gör mig glad för din skull.
Otroligt intressant läsning, särskilt eftersom det är just tankegångarna barn/ungdomar och vikt som mina tankar rört sig om de senaste dagarna.
Först och främst, ledsen att S blir ledsen. Det jag har insett är att man knappast kan sätta en storlek som passar ALLA! En strl 146, eller en strl 36 (eller vad det nu är) kan innebära så mycket, det går ju knappt att generalisera. Någon har stor rumpa, en annan breda höfter, en tredje korta ben osv. Svårt att hitta rätt i kläddjungeln, men efter ett tag antar jag man lär sig vart man hittar kläder som passar just en själv eller ens barn. Håller med om att det är märkligt att pojk/flickstorlekar skiljer sig så mycket, det är ju helt snedvridet.
Läser just nu ”Fatland, How americans became the fattest people in the world” av Greg Gritser. Rekommenderas starkt. Boken uppmärksammar mig på SÅ många saker, och jag sitter ibland med munnen öppen av förfäran. Barn och ungdomar i USA; och nu även stora andra delar av världen, lider av de mest konstiga sjukdomar till orsak av dålig kost och lite motion. Samtidigt matas vi med bilder från modevärlden på svårt aneroxisjuka tjejer, utan ett uns fett på kroppen. Vi MÅSTE hitta en gyllene medelväg! Vi får heller inte bli rädda att prata med barnen om vikten av att äta rätt mat och idrotta mycket! Vi måste lära barnen vikten av balans. Hitta en sund inställning till mat och motion, men också våga prata om vikt! Sverige är idag på väg åt samma håll som USA. Det finns alldeles för många överviktiga barn och ungdomar i Sverige, och detta kan vi inte blunda för genom att säga ”Men du är fin som du är, de smala idealen är bara konstiga, så länge du är nöjd med din övervikt osv….” (obs, pratar INTE om S, hon platsar absolut inte in i överviktskategorin, hon har bara ärvt kurvorna från den snälla släkten som så glatt delar med sig av sin kurviga genpool).
Tror det är viktigt att barnen ser att föräldrarna har en sund inställning till sina kroppar. Jag måste tänka på det hela tiden, i min ständiga jakt efter att bli ”smal och lycklig”. Sakta men säkert börjar jag inse att det inte finns några genvägar, mer än att äta med balans och motionera DAGLIGEN (gäller alltså mig). Diskussionen kan pågå 4ever. Ska läsa lite mer i boken, och återkomma… Kram!
DEN boken vill jag också läsa!!! Det är klart att det inte är hälsosamt att vara överviktig. Det jag är så ledsen över är att S redan har klart för sig vad som förväntas. Då jag frågade henne över vem hon hört prata på det sättet kom det fram till att det är klasskompisarna… 11-åringar! Suck. Det finns en del att slåss emot här. Tack och tack igen. Kram.
Jag blir också trött på den här superskinny-hetsen…
Här har vi börjat prata lite mera om näringen i maten, mängden kalorier i kodis och kakor kontra vad man förbränner, och vad kroppen behöver och vad den inte behöver… Just för att fokusera på hälsa och hur kroppen funkar. Och här i Frankrike är alla klädstorlekar så små att det sällan är roligt att prova kläder… 😉
Hu, om det är i Frankrike som i Italien eller i Thailand förstår jag att det inte är roligt att prova kläder… Vi försöker också fokusera på hälsa och att alla ska må bra!
Blir upprörd när det är så med storlekarna. Har upplevt samma sak. Bara att köpa till sonen och byxorna sitter bra. Till dottern så bli det ofta fel med tighta modeller. Och hon är ganska smal. Kommer själv ihåg när jag gick i 4-5:an och en kompis mamma sa att jag hade väl inte problem med träsmak och klappade mig på rumpan. Hade aldrig tänkt på det innan men fick komplex för det i flera år framåt. Nu när jag tittar tillbaka på foton så ser jag att jag var jättesmal, men jag upEplevde det aldrig så. En liten kommentar som påverkade mig mycket, då det är viktigt att tänka på hur man uttrycker sig.
Usch! Tänk att människor kan vara så tanklösa… Jag vet många som påverkats för en lång tid framåt av liknande kommentarer. Måtte jag aldrig ha sagt något liknande till någon! Vi får väl bråka med butikerna i närområdet så de tänker på vad de tar in, M. 😉
Vilken trist kommentar från din kompis mamma. Tanklöst eller ett sätt att lyfta fram sin egen dotter kanske. Men är man som jag, som inte bryr sig särskilt mycket om vad folk tycker om mitt utseende eller hur jag är, man kan ju inte vara omtyckt av alla, så finns det också en risk att man råkar säga en sådan där groda utan att man menar något illa. Kanske bara litet klumpig humor.
Jag blir så förbannad på hur dagens samhälle fullständigt knäcker många unga tjejer. Denna enorma fokusering på HUR vi ser ut istället för att fokusera på vilka vi ÄR. Hur modeskaparna och kläd- och skokedjorna genom åren har #krympt# storlekar vilket helt i onödan får så många att må dåligt. Hur det inte finns en bild i en tidning som inte är totalt sönderphotoshoppad så att människor inte ser ut som människor längre. Och inte bara vuxna, utan även barn. Kolla in nästa gång reklambladen från någon av de stora kedjorna trillar ner i brevlådan. Skrämmande!
Du minns kanske att jag skrev ett inlägg på min blogg om hur jag då mina döttrar föddes slängde ut badrumsvågen? Jag ville inte att mina döttrar skulle växa upp med att stiga upp och ner på en våg varje dag och mäta sitt värde i siffror. Jag tror att det är en av de största gåvor jag har gett mina döttrar. De har vuxit upp utan våg och utan att jag och maken har beklagat oss kring våra kroppar eller pratat om bantning. Tvärtom har jag alltid hyllat min degmage eftersom den påminner mig om att jag har burit två barn i min mage. Hur vacker och värdefull den är för mig på grund av det. Jag minns hur barnen då de var små alltid klämde på min mage och sa:”Mamma, när jag blir stor ska jag ha en lika härlig degmage som du.”.
Men jag är inte naiv. Jag vet att jag inte kan skydda mina döttrar från dumma kommentarer, från en senedvriden mediabild av kvinnor och från hädelser som kan få dem att tycka att de inte duger. Men jag har gjort allt i min makt för att de ska växa upp med en stark självkänsla, självförtroende och en sund kroppsuppfattning. Och en medvetenhet kring symbiosen mellan rörelse, bra mat, tillräckligt med sömn, stressfri tillvaro och lycka och harmoni. Nu kan jag bara hoppas på det bästa.
Jag tycker att du hanterade situationen med din dotter alldeles utmärkt Monnah och jag hoppas att det fick henne att må bättre och förstå hur unik och älskad hon är.
Ta hand om dig vännen!
Kram Lotta
Det där med att kasta ut vågen måste vara det mest geniala någon gjort åt det här på gräsrotsnivå… 😀 Tack för alltid lika inspirerande tankar! Kram.