Funderingar – Sida 47

21 jul

På resa genom Sverige.

Mobilens larm ringde klockan sju i morse och K steg upp för att åka iväg och hämta det envägssläp vi skulle använda till dagens flyttverksamhet. Nu är klockan tio över tolv på natten och vi har ca 25 mil kvar innan vi kan krypa ner i av andra nybäddade sängar.
Vill du veta vad man kan hinna om man jobbar på rätt ordentligt under en dag? Fortsätter du läsa får du veta vare sig du vill veta eller ej. 🙂
Packa släpet fullt och lasta av i lagerutrymme.
Packa släp med saker till en vän och systers familj. Lasta av och lasta på allt som stått i systers garage sedan innan husvisning. Åka hem och fylla på släpet för att sedan åka ännu en runda till lagret.
Åka hem, laga och äta lunch.
Packa släpet fullt och lasta av till lagret två rundor till.
Packa släpet totalt proppfullt med skräp, åka till sämsta sopstationen (Flempan) för att Stockholms sopstationer stänger kl 16 på fredagar. Sortera sopor in absurdum. Glädjas åt den medmänsklighet soptjejen visar.
Åka hem, sortera lite, laga middag, duscha och packa bil och släp fullt. Åka till lagret och byta till rätt hänglås. Lämna Masmo kl 21. Stänga av telefonen och inse att man är dement och har glömt pin-koden. Ha en man som räddar dagen, trollar fram puk-koden och gör sin fru glad.
Om några timmar når vi slutstationen. Oj, vad jag ska sova gott då!

18 jul

Om att veta sitt värde.

Nittonhundrasjuttio föddes jag. Nu har det snart gått fyrtiotvå år sedan den dag jag gjorde entré på samma sätt som miljoner andra, både innan och efter mig. Vid ungefär samma tid präglades ett vackert mynt, ett mynt som jag hittade då jag flyttstädade. Det var smutsigt, brunt och fläckigt och jag bestämde mig för att putsa upp det för att lägga i en sparalåda. Den här lilla processen fick mig att tänka på vad man lägger värde på. När myntet föddes och några år framåt kunde man använda det för att byta in varor till ett värde av fem öre. Jag vet inte vilket pris jag hade betingat på bebismarknaden, men jag gissar att mina föräldrars subjektiva värdering var, och är, ”ovärderlig”. Det är så lätt att racka ner på sig själv, att se fel och brister och allt det man inte kan eller orkar ändra på. Jag utnämner onsdagen den 18 juli 2012 till Uppvärderingsdagen. Testa! Det är rätt kul.

Varför är jag värdefull?
1. jag är jag, ingen kan ta min plats
2. jag har samlat på mig snart 42 års livserfarenhet
3. jag vet att ”mitt bästa” duger
4. min kärlek flödar över

16 jul

Tillbaka i röran igen.

Nu har jag haft en högst välbehövlig paus från flyttandet. Vi vet fortfarande inte var vi ska bo, exakt när vi ska flytta eller vilka skolor barnen säkert ska gå i. Det är sådana saker som jag tycker är viktiga. Maken bekymrar det långt mindre. Jag får helt enkelt öva på att ta dagen mer som den kommer och lita till att saker faktiskt löser sig! Något som jag säkert vet är att Formex drar igång den 16 augusti och då kommer jag att vara på plats. Några veckor senare är det en mässa i Birmingham som gäller, så jag hinner öva lite på engelskan innan vi drar iväg på vårt långa äventyr.

När vi kom hem sent i går kväll lade jag märke till hur övergivet vårt hus såg ut. Det var som att själva själen redan hade gett sig av även om vi faktiskt bor kvar. Har du lagt märke till att det är så det känns ibland då man träffar någon som är djupt olycklig eller håglös? Att det är som att kroppen blir en förpackning, vilken som helst? Jag har sett döda människor och upplevt ”förpackningstanken” på hög nivå. Jag tyckte inte alls att det var läskigt, utan mer trösterikt.

Solen skiner från en klarblå himmel. Jag vet inte om det är för att jag ser i syne, men nu ska jag dra igång garageprojektet för att se vad som är värt att spara tills vi kommer tillbaka. Vissa saker får följa med till sommarstället, annat får åka till tippen. Jag vet att jag har tjatat väl mycket om att samla på sig för mycket saker, men här kommer ytterligare en påminnelse. Vissa saker är bara överflödiga! Punkt slut.

27 jun

Solnedgång på solnedgång…

… och jag tröttnar aldrig. Sedan 30 år tillbaka har jag tillbringat delar av varje sommar på ”min” ö, Sturkö. Här är ingen solnedgång den andra lik. Jag tröttnar aldrig på detta naturens underverk. Kvällens sista, flämtande solstrålar slåss för att lämna avtryck i det förgängliga, färger dansar och lägger sig och mitt i detta skådespel spelar havet ballader, barbershopkvartetter, vackra stämsånger och dundrande orgelkonserter. I kväll blev det Simon & Garfunkles ”The Sounds of Silence”. I går kväll var det snarare Scorpions ”Rock You Like a Hurricane” som dånade fram. Kanske var det den låten som fällde vår asp över grannens tomt?
Ps: Jag har inte möjlighet att lägga upp några bilder just nu. Sorry! Jag vet att det blir trist. På måndag kommer jag igen!

26 jun

Vad man har och vad man får.

Tänker du ibland på vad du har och vad du önskar att du hade? Jag är på väg att packa ihop mitt hem för utlandsvistelse under de närmaste två åren eller så. Just nu är jag hemma i min systers och hennes familjs hem. Här mår jag bra. Vilken omsorg det ligger bakom varje liten detalj! Vi får se vad vi kan och önskar ta med oss på vårt äventyr. Jag gissar att det blir en och annan flyttlåda som får göra oss sällskap. Vad kan du inte tänka dig vara utan?

15 jun

Ps:

Ibland är livet så spännande så man knappt kan andas. Så är det just nu för mig. Andas in. Andas ut. Repetera. Ta hand om dig!

10 jun

Tidsbrist och dårskap.

Maken och jag må vara ett väl inarbetat team, men våra åsikter skiljer sig ofta åt trots detta. Vi har vad en bekant kallade ett dynamiskt förhållande. Ibland orkar jag verkligen inte med Ks klarsynthet. Det är bekvämt att sväva omkring i okunskap och lulla med vilka blommor som passar i rabatten och vilken nyans av vitt som gäller för nya väggfärgen. (Nu är det inte riktigt min stil det heller, men du förstår nog vad jag menar.) Andra gånger är det å andra sidan väldigt roande att diskutera det han stöter på i sina efterforskningar. Artikeln han skrev härom dagen för Mises.se är riktigt, riktigt underhållande. Jag känner att jag också blir arg över all världens dumhet, men tycker det är mer konstruktivt att satsa på kärleken. Leve den tänkande människan. Hipp hipp…

30 maj

Liv och död.

Jag sitter hos en gammal människa som inte har så lång tid kvar på jorden. Tänk, så förunderligt livet är. En liten föds, en gammal går vidare. Vad lär vi oss av alla som gått före oss? Ingenting kan man tro när man ser hur världen ser ut… Hur viktigt är det inte att vara snälla mot varandra? Jag skickar en tanke till dig som kanske vill reparera en relation utan att veta hur.

Tänk att inte ha någon som bryr sig särskilt då man ligger på sin dödsbädd. Det måste vara något av det svåraste som kan hända en människa. Måtte jag se om det händer någon i min omgivning. Man kan inte rädda alla, men jag tror att de flesta har en liten stund över till medmänsklighet. Vad kan du göra för någon annan?

23 maj

Känner du livet i dig?

Följande text är inte skriven av mig själv och kanske har du läst den förut. Hur som helst manar den till eftertanke. Stannar du upp tillräckligt ofta för att känna livet i dig? Det gör inte jag. I kväll ska jag i alla fall njuta varje minut, både av nyblivna trumslagarpojkars ompaompa och min egen son och hans kompis som ska spela Brusa högre lilla å. Och nu ska jag njuta av att jobba! 🙂

Washington DC Metro Station on a cold January morning in 2007. He played six Bach pieces for about 45 minutes. During that time approximately two thousand people went through the station, most of them on their way to work.

After 3 minutes a middle aged man noticed there was a musician playing. He slowed his pace and stopped for a few seconds and then hurried to meet his schedule.

4 minutes later:
the violinist received his first dollar: a woman threw the money in the till and, without stopping, continued to walk.

6 minutes:
A young man leaned against the wall to listen to him, then looked at his watch and started to walk again.

10 minutes:
A 3 year old boy stopped but his mother tugged him along hurriedly, as the kid stopped to look at the violinist. Finally the mother pushed hard and the child continued to walk, turning his head all the time. This action was repeated by several other children. Every parent, without exception, forced them to move on.

45 minutes:
The musician played. Only 6 people stopped and stayed for a while. About 20 gave him money but continued to walk their normal pace. He collected $32.

1 hour:
He finished playing and silence took over. No one noticed. No one applauded, nor was there any recognition.

No one knew this but the violinist was Joshua Bell, one of the best musicians in the world. He played one of the most intricate pieces ever written, with a violin worth $3.5 million dollars. Two days before Joshua Bell sold out a theater in Boston where the seats averaged $100.

This actually happened. Joshua Bell playing incognito in the metro station was organized by the Washington Post as part of a social experiment about perception, taste and people’s priorities. The questions raised: in a common place environment at an inappropriate hour, do we perceive beauty? Do we stop to appreciate it? Do we recognize talent in an unexpected context?

One possible conclusion reached from this experiment could be:

If we do not have a moment to stop and listen to one of the best musicians in the world playing some of the finest music ever written, with one of the most beautiful instruments …..

How many other things are we missing?

Here’s a short video of the event, take a look for yourself, one woman does recognize him.

18 maj

Realism.

Trendens-Frida funderade härom dagen lite runt vad folk egentligen vill ha – ytlighet eller realism. (Detta efter den debatt som pågår i ”bloggosfären”.) Nu är det här knappast en inredningsblogg. Jag är inte helt ointresserad av det som omger mig, men inte heller speciellt intresserad av inredning i sig självt. Jag älskar vackra färger och former, jag kan bli förälskad i ett välkomponerat stilleben och jag mår dåligt om det är riktigt fult (som att det inte finns någon tanke alls bakom möblemanget) och ostädat hemma hos oss eller någon annan. Jag lägger upp ett och annat nerslag från vårt hem här i bloggen och jag tycker inte att ni behöver se det som jag inte ens själv vill se… Idag bjuder jag dock på lite ”realism”. Precis som Frida skrev i sitt inlägg ger alla Hipstamaticfilter något annat till varje foto. Är det verkligheten som visas här?

Frisyrrealism.

Diskbänksrealism.

Trädgårdsrealism.

Grannskapsrealism.

Hur har du det? Hur ser din verklighet? Mår vi bra av att få se det där som är ouppnåbart? Är det hälsosamt att få drömma? Försvinner dammråttorna av sig själva om man bara har rätt köksinredning och rätt porslin? Varför anses ett hav maskrosblommor vara fel trots att jag tycker att det är så vackert, medan sådana där taniga spretträd som syns överallt just nu ska vara helt rätt? Är det viktigast att ha en tjusig eller en skön läsfåtölj? Vilket går först om du måste välja? Kan man bjuda hem gäster även om man inte gjort ett dyft åt sin trappa som började renoveras för flera år sedan utan att skämmas ihjäl? Får man ha porslinsfigurer överallt utan att anses vara en mindre värd människa? Tja, frågorna kan fortsätta i all oändlighet. Nu ska jag ta vår trasiga dammsugare och dansa med dammråttorna här hemma.