Nu har jag haft en högst välbehövlig paus från flyttandet. Vi vet fortfarande inte var vi ska bo, exakt när vi ska flytta eller vilka skolor barnen säkert ska gå i. Det är sådana saker som jag tycker är viktiga. Maken bekymrar det långt mindre. Jag får helt enkelt öva på att ta dagen mer som den kommer och lita till att saker faktiskt löser sig! Något som jag säkert vet är att Formex drar igång den 16 augusti och då kommer jag att vara på plats. Några veckor senare är det en mässa i Birmingham som gäller, så jag hinner öva lite på engelskan innan vi drar iväg på vårt långa äventyr.

När vi kom hem sent i går kväll lade jag märke till hur övergivet vårt hus såg ut. Det var som att själva själen redan hade gett sig av även om vi faktiskt bor kvar. Har du lagt märke till att det är så det känns ibland då man träffar någon som är djupt olycklig eller håglös? Att det är som att kroppen blir en förpackning, vilken som helst? Jag har sett döda människor och upplevt ”förpackningstanken” på hög nivå. Jag tyckte inte alls att det var läskigt, utan mer trösterikt.

Solen skiner från en klarblå himmel. Jag vet inte om det är för att jag ser i syne, men nu ska jag dra igång garageprojektet för att se vad som är värt att spara tills vi kommer tillbaka. Vissa saker får följa med till sommarstället, annat får åka till tippen. Jag vet att jag har tjatat väl mycket om att samla på sig för mycket saker, men här kommer ytterligare en påminnelse. Vissa saker är bara överflödiga! Punkt slut.