17 aug

Att upprätthålla en fasad.

Igår blev det en diskussion om det där med ändrade skönhetsideal. Jag fick en skärmdump med ett foto på någon som för några år sedan var fantastiskt vacker, men som nu ser ut som att hon är halvvägs mot Catwomans utseende trots sin ungdom.

Sonen har haft sin kompis här nere i några dagar. Kompisen har jobbat en hel del på en mycket känd Stockholmssalong och kom med sina betraktelser. Många av kunderna har stor tillgång på pengar och är mycket fokuserade på yta. De lägger pengar på hår, kropp, naglar och allt vad det är. Personalen blir influerad och han sa att de antagligen till slut tycker att utseendet där de fyllda läpparna går för sig själva är ”normalt”. Man tittar kanske inte på varandra då man pratar, utan bara på foton och ”poser” i rätt ljus?

Jag har förknippat det här dock-liknande skönhetsidealet med personer som kanske varit mindre fokuserade på intelligenta diskussioner och mer inne på snabba cash, dyra väskor och snabba sportbilar. Sanningen är att det inte stämmer. Det kanske aldrig har varit sant, men nu märker jag det mer än innan. Många av mina amerikanska vänner har hår, ögonbryn, ögonfransar, näsor, läppar, bröst och naglar som inte längre stämmer överens med deras dna.

Doktor Mouna Esmaeilzadeh är supersmart och även superfokuserad på sitt yttre på det sätt jag beskrivit här ovan. Vem är jag att döma? Jag har ingen rätt och dessutom inte tillfrågad att tycka något. Jag jobbar på det här. Mitt inlägg i debatten igår? ”Alla har ju sin stil. Jag försöker acceptera det.” Samtidigt är det tragiskt att vi lever i ett Hunger Games-samhälle som är så främmande det mänskliga och rör sig mot något slags Barbie-porrfilmsideal i denna tid som är så otroligt feministisk. Med tanke på att Kaitlyn Jenner blev årets kvinna och hyllades för sitt sexiga Vanity Fair-omslag borde jag kanske vara noll förvånad.

03 aug

Usch, vad synd det är om dig.

Jag blir alltid lika triggad då svenskarnas eviga förklaring på varför folk blir kriminella är att det är synd om dem. Det ”synda” beror på klass, men begreppet klass är lika flytande som forsande vårfloder i Norrland. Jag är nu färdig med min senaste kurs som fritt översatt heter ”Moral i det dagliga livet”. Där har jag hittat fler tankar som tangerar mina egna, men det är lätt att drunkna i allt som ska tas hänsyn till.

Den sista veckans studier rörde sig runt kriminalitet, något som naturligtvis den senaste veckans nyheter har handlat om. En av artiklarna jag läste handlade om ”brott och straff” i framtiden. Nu när färre människor är religiösa och vi vet mer om hur hjärnan fungerar borde straffskalan anpassas till dessa kunskaper, ungefär. Ett dilemma som t. ex. diskuterades var det om en man i fyrtioårsåldern som plötsligt blev pedofil, och en grov sådan. Han utvecklade i samma veva som han dömdes till straff svår huvudvärk och det visade sig att han hade en hjärntumör. När tumören hade opererats bort försvann de avvikande sexuella begären. Efter något år ökade dessa begär och det visade sig att tumören hade börjat växa igen. Efter ännu en operation försvann begären.

Så hur ska vi ställa oss till detta? Ska vi säga ”stackars man, han hade ju cancer” och låta honom slippa straff? Ska de 40% fängelseintagna som diagnostiserats med ADHD slippa eller få lägre straff då denna personlighet är mer impulsiv? Och om nu Amir Sariaslan befäster sambandet mellan genetiskt arv och kriminalitet, ska man få straffrabatt om ett DNA-test visar att man ÄR kriminell?

Kunskap om genetik och DNA skapar nya dilemman. Vem vill skaffa barn med någon som har ”dåliga anlag”? Och om nu Gud inte finns, vem ska då bestämma vad som är rätt och vad som är fel? Vad händer när vi plockar bort skuldbegreppet? ”Det är inte dens fel, den ÄR ju sådan.” Fundera på det. Och är du lika intresserad av de här frågorna som jag vill du kanske ta del av hur tankarna går hos diverse inblandade.

Kriminalitet är ärftligt

Dysfunktionell familj ökar risken för att barnet blir kriminellt

Kriminalitet beror på socioekonomiska faktorer

Kriminalitet beror på klassklyftor som makteliten ska klandras för

20 jul

Kors och tvärs-tankar.

Imorse blev jag påmind om att det idag är precis åtta år sedan vårt första flyttlass från Segeltorp gick. När jag tänker tillbaka på allt som hänt sedan den dagen tänker jag att halva mitt liv ryms i de åren. Det stämmer naturligtvis inte, men jag tror att det är just denna period som har förändrat mig mest. Jag ställer mig vid sidan om mig själv och undrar hur jag bäst ska ta tillvara på de insikter jag fått och konstaterar att valet att bli samtalsterapeut var klockrent.

Häromveckan var jag och maken hemma hos en kär vän och hennes familj. Vännen fyllde femtio tidigare i år och jag frågade om hon märkte någon skillnad. Hon sa att hon i grunden är samma person och att det bara är tiden som har gått.

Jag söker min egen kärna, vad är det som är jag? Har jag förändrats? Är jag någon annan, eller samma i en annan form? Jag känner att mitt grund-jag finns kvar, men nog är jag en helt annan person idag än för trettio år sedan. Jag tar beslut fattade på andra grunder än jag hade gjort som yngre, jag planerar på ett annat sätt och jag har lättare att se ofullkomligheten som ett naturligt tillstånd hos människor. De flesta av oss kämpar på, gör det bästa vi kan, försöker åtminstone göra rätt för oss. Eller, vad det nu betyder… (Min ena syster sa igår att hon stör sig väldigt mycket på alla som försöker sko sig på andra, utnyttjar situationer och tillfälligheter som kanske leder till elände för andra utan betänkligheter.)

Vi har precis haft äldsta dottern och hennes man här i en vecka. Det var så mysigt och jag saknar verkligen att ha dem här. Samtidigt är jag glad för deras skull, för att de har ett fint liv där de kan utvecklas och blomma i sin takt. Jag gläds med dem då jag tänker på allt spännande de har framför sig och tänker att jag är tacksam över att kunna finnas här i ur och skur om de behöver mig eller maken. Jag har sett så många vuxna människor hållas som gisslan av sina föräldrar. Tänk att inte släppa taget och konsekvenserna som följer! Att vara vuxen och välja att hålla sig nära sina föräldrar är fint. Relationen förändras, men inte kärleken. Jag hoppas att våra barn fortsätter välja att komma till oss i glädje och sorg och att de inte hamnar på ett löp där det ropas ut om deras traumatiska barndom och vad den gjort med dem.

Jaha, ja. så gick den här halvtimmen. Nu ska jag försöka ta reda på verandan så den inte fortsätter utvecklas till soptipp. Grävandet runt huset har gjort att det dras in en massa sandjord och dessutom är det bekvämt att ha ett utrymme för all ”så länge”-förvaring. En vacker dag kanske vi kommer fram till en bättre lösning än så. När jag tittar på bilden som drog igång tankarna i detta inlägg vet jag att det kommer att bli jättebra. Sätt ett mål och börja jobba med fokus så löser det sig.

09 jul

Det blir aldrig mer som förr.

Det blir aldrig mer som förr och ändå fortsätter allt som om ingenting hade hänt. Jag har rensat bland utskicken som rasslat in i ett febrigt tempo om fler nedsatta priser, flash sales, rea på rean, outlet, överlev och spara 234 kr, 25%, 70% och så pocent på pocenten… Skilsmässorna trillar också in – är dessa en möjlig biverkning av Covid-19? Sniglarna slemmar på som vanligt och visar ingen hänsyn och kundtjänsten på odla.nu bildgooglar min fråga och kommer fram till att jag köpt en ”drool-worthy dahlia” av dem. Visserligen är den läcker, men Svenska Dahliasällskapet vet bättre och talar om att den heter Creme de Cognac.

Idag finns appar med hemliga chattar, men Cissi och jag hade bättre koll redan för fyrtio år sedan. Vårt hemliga språk var så avancerat att vi knappt själva kan läsa vad vi skrivit. Jag kan konstatera att mina anfanger hade en del övrigt att önska, men så var också detta innan kalligrafin kom in i mitt liv. Jag tänker att allt var lättare då, ”förr i tiden”. Nostalgin kickar in och förblindar. När filtret plockas bort ringer klockradions hårda klagan i mitt medvetande och kallar till sans. Det var ju inte bättre. Det var bara ”förr”. Mamma ville skiljas, katterna bajsade i sandlådorna och klasskompisens mamma slog honom och hans syskon. Att leva i okunskap är skönt, att leva i ovisshet är hemskt. När förändringens vindar blåser är det ännu viktigare att ta ut riktningen och hitta sitt VARFÖR.

Nu ska jag gå ut till tomaterna och vattna, se de små gröna bollarna för vad de är och peppa dem till stordåd. En vacker dag kommer det att skifta i rött och jag kommer att glömma den stora kvisten som jag glömde binda upp. Spillda tomater kommer aldrig igen, framtiden är ljus och imorgon är en annan dag! Fyrtakt är tryggt, men lite tråkigt, så här får du något att bita i.

08 jul

Det närmar sig…

Igår hade jag det näst sista samtalet med min ”examensklient” och de två sista Coursera-kurserna närmar sig också slut. Det är så spännande att sitta och fundera över hur min ”fortsättning följer”! Jag filar på en hemsida, funderar över hur jag ska lägga upp den och vilka tjänster jag ska erbjuda. Jag försöker betvinga Jante och försöker sätta ord på all kunskap jag vet att jag har att erbjuda kommande klienter.

Igår hade jag två samtal som fick mig att återigen känna ödmjukhet inför det stora ansvar och den fantastiska ynnest det är att få vara med på en annan människas resa för att hitta svar. I dessa samtal är det viktigt att släppa ”tågordningen” som gäller i en vanlig diskussion och istället vara lyhörd för svängningarna. Som samtalsterapeut behöver jag komma ihåg klientens mål med samtalet eller med samtalsserien. Det är viktigt att jag inte fokuserar på vad jag tycker är viktigt eller spännande. Nya dörrar öppnas, frågor kan ge obekväma svar, funderingar kan leda till viktiga beslut… Vissa stunder är helt enkelt magiska.

Något av det viktigaste för mig är att hjälpa människor att fungera i vardagslivet. Det finns så många dokument med fina ord och fantastiska målsättningar som bara är ordbajs. Hur ska vi förhålla oss till något som kanske låter bra på papper, men som är en utopi, en illusion, en dröm? Det går inte att ändra på någon annan och för det mesta måste vi anpassa oss till verkligheten. För de flesta av oss finns det andra att ta hänsyn till än oss själva. Riktigt dålig terapi leder till egoister som landar i en verklighet där det enda viktiga är JAG, MINA BEHOV, MINA DRÖMMAR, MIN UTVECKLING. Jag säger inte att dessa saker inte är viktiga. Det är de i högsta grad! Det jag menar är att i de flesta fall finns det kanske också annat att förhålla sig till, och mitt jobb handlar mer om att hjälpa klienter navigera och klara av att anpassa sig till detta.

När jag går in i denna nya fas i mitt liv tänker jag på mina föräldrar och den insats de båda gjorde för att hjälpa andra människor med deras själsliga och praktiska dilemman. Jag tror att de hade varit både glada och nöjda med den väg som jag valt att trampa upp för mig själv, och det gör faktiskt att det känns extra bra. (Bekräftelsebehov? Har vi inte alla det? Och är inte den ultimata bekräftelsen att se sina föräldrar vara stolt över en? Hehe.)

30 jun

Kan du njuta?

Här kommer ett litet mindfulness-inlägg. I augusti hoppas jag vara certifierad samtalsterapeut. Innan dess ska jag ha blivit färdig med den svenska certifieringen, men jag ska också hinna slutföra kurserna De-Mystifying Mindfulness och Moralities of Everyday Life. Tänk ändå hur mycket jag har lärt mig det här året! Det känns lite som när vi välkomnade vårt första barn. Jag som hade varit superstorasyster till sex småsyskon och hade bytt blöjor och jonglerat nappflaskor sedan tidig ålder trodde att det skulle kännas ungefär likadant. (Min tio år yngre syster kallade mig faktiskt mamma under rätt lång tid.) Tänk, så fel jag hade! Jag visste ingenting. Eller jo, då det gällde det praktiska hade jag stor nytta av mina tidigare erfarenheter. Förstoppning, kruppnätter och bebis med tänder på ingång skrämde mig inte. När det gällde det känslomässiga var jag dock helt oförberedd. Samma sak har gällt ”terapeutandet”. Jag har en massa erfarenhet och ett stort grundläggande intresse, men att vara en bra terapeut kräver ett helt annat förhållningssätt till sina klienter än jag har haft till människorna omkring mig. Det är en ynnest att få vara med i någons inre, mentala resa, och det gäller att tassa lätt för att hitta rätt angreppsvinkel till vad det nu är som är problemet.

Mindfulnesskursen erbjuder ett sätt att angripa detta spännande område på flera olika sätt. Vi får en historisk bakgrund, samtidigt som vetenskapliga angreppssätt på effekterna av mindfulness presenteras. Många lider idag av ett andligt vacuum. ”Gud är död”, själv är bäste dräng och man föds och man dör, liksom… Vi människor behöver känna oss små ibland, bli omslutna av något som är tryggt och oföränderligt. Mindfulness har sitt ursprung i buddhismen, men eftersom jag själv är kristen fokuserar jag på den fysiska och mentala effekten istället för att se övningarna som andlighetsträning. Det finns så många positiva effekter av att lära sig landa i nuet en stund, att känna sin kropp och sitt medvetande istället för att hela tiden leva i det förgångna eller i framtiden. Här hittar du bra och gratis övningar om du vill testa själv utan att fördjupa dig i allt runtomkring. Bilden på badpojkarna lägger jag till för att påminna mig själv och dig om glädjen det ger att fokusera på att umgås tillsammans, leka, dela erfarenheter och ha roligt istället för att t.ex. noja över att ens visa sig i badkläder inför andra människor. (Jag talar av egen erfarenhet…)

I mitt ”naturliga tillstånd” bälgar jag i mig ett glas dricka utan att känna efter hur det smakar, vilken temperatur eller textur drickan har eller hur det känns när jag ger kroppen det den behöver. Den här fantastiska drinken som maken återskapade (hans försök till min favoritdricka då vi var i Ungern) kunde jag njuta av lite extra igår med hjälp av en övning i kursen. Påminnelsen om vikten av det jag har här och nu hjälper mig att grunda mig själv och känna mig mer nöjd med livet.

Här hittar du ungefär receptet på drickan jag håller i handen på bilden här ovan.

Katinkas Lemon-Mint

sockerlag som du kokar på 2½ dl vatten och lika mycket socker
färskpressad saft av 4-6 citroner
2 krukor mynta – blad och stjälkar
isbitar

Gör så här: 

Börja med att koka sockerlagen. Rör om då och då med en sked eller visp. Ställ lagen att svalna. När det sedan är dags att göra lemon-minten tar du fram en mixer, lägger i den nedklippta myntan (jag brukar odla mynta i krukor på sommaren för att kunna göra den här drycken), citronsaft – men inte all! Ta nästan allt men spara en del för att kunna smaka av så den inte blir för syrlig eller för söt. Häll även i sockerlagen och två-tre nävar isbitar. Det brukar bli nästan en full mixerkanna. Mixa ordentligt så isbitarna krossas och myntan hackas samtidigt som allt blandas och skummas lätt. På sommaren är det gott att ha i extra mycket is, så det blir som en sorbetliknande slush. Då serverar jag drycken med tjocka sugrör. Häll upp i glas och servera direkt. Om du häller upp resten i en kanna ska du tänka på att röra runt i drycken eller skaka kannan innan du serverar.

28 jun

Obalans.

Du står på en bräda och ska gå över ett stup med sluttande väggar. Bakom dig står illvilliga banditer och framför dig finns kärlek och trygghet. Kommer du att lyckas komma över med livet i behåll? Hade brädan legat på marken vet du att du hade kunnat springa hela vägen utan att ens nudda marken, men nu gör hela situationen att du vacklar i din tro på dig själv och din egen kapacitet. Jag vet att om jag i det läget hade fått en ledstång hade det kunna göra hela skillnaden. Inget mer skulle egentligen krävas av mig, men jag skulle få hjälp att ta mig själv över stupet.

Det här olivträdet tog jag som dött förra året. En obarmhärtigt torr sommar med dålig bevattning och en halvt misslyckad övervintring hade sånär tagit kål på det och trots att jag gjorde några halvhjärtade försök att återuppliva det såg det nästan lika ledset ut i slutet på sommaren som det hade gjort i början. När sommaren var över och pelargonerna skulle flyttas tillbaka till sommarstugeköket fick olivträdet följa med, trots att det var i så risigt skick.

Snabbspola några månader… Ah! Pelargonerna skulle beskäras och väckas till liv och olivträdet fick stå kvar i det svala köket. Så småningom vande jag det vid utelivet och det började visa vilja till att leva igen. Jag planterade om trädet, gav det en större kruka och anpassad jord. Små ljusgröna knoppar tittade fram på flera av grenarna. Efter att ha konsulterat med min svägerska, som också hon hade givit lyckad konstgjord andning till ett kärt olivträd, bestämde jag mig för att klippa bort döda kvistar och rensa bort gula och trasiga blad. Idag ser det ut såhär. Alla blad är kraftiga och mörkgröna och knippen med små olivämnen kan hittas på flera ställen. Balansen är återställd, trädet har hittat hem. Dess resa över plankan gick bättre då jag erbjöd mer än ledstången det fick förra året. I år byggde jag istället ut vägen och anpassade den till trädets förmåga.

Ibland glömmer jag bort hur viktigt det är med balans. Jag har jobbat bort mycket av mitt perfektionistiska ok, men trots det kan det bli obalans helt i onödan. Jag har människor runt omkring mig som mer än gärna ställer upp med det jag behöver för att hantera etapperna på livets väg som består av plankor över ett stup. Idag tänker jag extra på alla som upplever att de inte har det stödet, de som inte vågar be om hjälp eller de som inte vågar släppa någon in på livet när det stormar och stupet ligger framför deras fötter.

18 jun

Tankesnurra.

Att ha barn är inte alltid en dans på rosor. Forskning hävdar att det kanske inte ens gör oss lyckligare att ha barn. Och där kommer synen på forskning in. Man ser det man vill, hittar de bevis man vill. Särskilt gäller det den pseudo-vetenskap som jag anser att psykologi är, trots, eller kanske just för, att jag är så intresserad av den. Jag menar inte att ämnet psykologi som sådant och personer som jobbar i det området är charlataner, men det går rimligtvis inte att bevisa saker och ting på ett sätt som skulle göra det till en ”vetenskap”. Jag studerar ju till samtalsterapeut och inser att det låter knasigt att göra det här påståendet, men det är just studierna som har fått mig att inse att forskning i psykologi många gånger leder till antaganden, inte bevis. Korrelation och kausalitet är inte samma sak!

Här kommer ett exempel. Föräldrar lyckligare än barnlösa i Sverige, medan föräldrar i USA är olyckligare än barnlösa. Läser du artikeln om rapporten som handlar om detta är det lätt att se att resultatet bygger på många antaganden. Nedanför står följande: ”SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. ” Jag konstaterar att journalisten med all sannolikhet plockat de russin ur kakan som passar den verklighet hen vill skildra. Själva undersökningen är med all sannolikhet vinklad åt det håll som forskaren är intresserad av och vill bevisa. Och vilka har blivit intervjuade? Det går inte att bevisa att urvalet är rättvist. Ska du mäta resultat i ett kemiexperiment har du kanske tio olika scenarier som testas i exakt samma miljö gällande temperatur, tid på dagen, mängd o.s.v. Hur ska man kunna erbjuda detta i en undersökning gällande lycka? Och tycker en svensk och någon från Kuala Lumpur att lycka definieras på samma sätt?

Jag menar inte att man ska sluta forska inom psykologi. Det är spännande och utvecklande att lära känna mänskligheten och hur vi människor förändras med den nutid vi lever i. Däremot ska vi kanske akta oss för att dra för stora slutsatser, eller att göra stora sociala experiment som är omöjliga att se resultaten på förrän flera generationer har kommit och gått.

Så till anledningen till att jag över huvud taget skrev om det här. Igår fick jag ett paket på posten av vår äldsta dotter. Det var otroligt vackert inslaget och kom med ett omtänksamt och kärleksfullt meddelande. Jag grät en tår och kände mig så tacksam över att vara mamma. (Det är jag varje dag, för den delen.) Jag har sagt det många gånger förut, men säger det igen. Att vara mamma har gett mig mina största lyckor och några av mina svåraste stunder. Jag kan nu när de är vuxna och med de omständigheter vi lever i njuta av det fina och glömma det svåra. Precis som livet i allmänhet är det omöjligt att förvänta sig att allt bara ska vara halleluja hela tiden. Jag kan också tänka att om livet sett annorlunda ut hade jag kunnat vara mycket olyckligare, trots barnen. Och hur skulle ”vetenskapen” kunnat bevisa det?

Jag har sett föräldrar som har dragit från sina barn, mentalt, fysiskt eller båda. Jag har sett föräldrar som önskar att barnen aldrig hade blivit födda. Jag har mött desperation i konflikter mellan föräldrar till barn och upplevt katastroflägen för ensamma föräldrar som hade behövt en stöttande andra hälft. Jag har sett föräldrar som bara håller ihop för barnens skull. Jag har sett karriärister som borde ha valt bort barn för barnens skull. Jag har sett föräldrar som varit totalt inkompetenta. Så nej, uppenbarligen leder inte ”att ha barn” automatiskt till lycka. Jag har också sett den bottenlösa sorg som barnlöshet innebär för någon som verkligen vill få barn, även om personen i fråga har en strålande karriär. Lyckligare med eller utan? Omöjligt att svara på rent allmängiltigt. Jag tror att detta är sant oavsett om jag bor i Sverige eller USA. Och nu ska jag och yngsta dottern steka köttbullar till midsommar. Vår köttbullstradition gör mig definitivt lyckligare, men vad det beror på får väl någon smart professor försöka bevisa en annan dag.

15 jun

Övergripande moral.

Flera tankar runt mina studier… Vad har vi gemensamt med alla andra människor? Det har skett mycket forskning på det området och som med all vetenskap får man väl ta det för vad det är och konstatera att just nu verkar följande vara universellt oavsett var i världen du befinner dig:

förbud mot godtyckliga övergrepp
viktigt att hålla löften
sexuell blygsamhet (man täcker sina reproduktiva organ)
viss skyldighet att dela med sig
ilska mot fusk och människor som åker snålskjuts
barn ska skyddas
tabu gällande incest, åtminstone mellan syskon och föräldrar/barn
regler om lämplig mat
skyldighet att ta hand om familjen
särskild behandling av de döda

Nu får man naturligtvis se detta utifrån gruppnivå. Jag funderade lite runt hur det ser ut i vårt land. Det finns folk som dödar sina medmänniskor på gatan av och utan orsak. Överlag verkar den allmänna attityden numera vara ”är det en gänguppgörelse är det i alla fall ingen fara för mig och allt är lugnt”. Hur många gånger har du som förälder fått höra ”men du lovade” av dina barn och insett att du borde sluta lova runt, men hålla tunt? Skillnaden mellan en burka och en bikini får ge bilden av hur olika vi kan se på hur mycket vi behöver täcka av kroppen för att vara socialt acceptabla. Sveriges politiker är experter på att töja på gränserna gällande vilken skyldighet folket har att dela med sig och hur mycket snålskjuts man kan tillåta. Barn ska skyddas? Ja, det kan vi väl diskutera en annan dag, men naturligtvis gör de flesta föräldrar allt de kan för att hålla sina barn trygga. Gränserna för vad som anses vara incest varierar väl lite med kultur, men till och med i Sverige som har ansetts vara väldigt sexuellt frigjort har incest markerats med feta, röda kryss. Lämplig mat då? Tja, varsågod och dyk ner i västvärldens nya religion. Skyldighet att ta hand om familjen? Detta tror jag känns mer som en plikt i stater som inte tagit på sig mamma-ansvaret för sitt folk. Gällande särskild behandling av de döda tycker jag att det är intressant att vi accepterar att våra döda får ligga i bårhus i månader ibland, men kanske har det att göra med att vi blivit så avskärmade från döden i vår skyddade del av världen?

Etik och moral varierar från person till person, men när den krockar blir det svårt att upprätthålla ett samhälle i balans. Jag har vuxit upp i en ganska strikt hållen kontext, men runt omkring har känslan av att förorda ”allt är okej” vuxit sig starkare. Vissa grupper har jobbat hårt för att få sitt ”okej” accepterat av samhället och lyckats, andra har fått ta steg tillbaka. Pedofila arbetsgruppen räckte till exempel inte hela vägen fram, men sanningen är att den kom långt innan någon sa ”nej, nu får det vara nog”. För mig finns det nu så många ”nej, nu får det vara nog” att det börjar skava ordentligt. Kanske är det för att jag börjar bli till åren kommen, kanske är jag trångsynt, kanske har jag insikter som folk som inte verkar tänka alls inte har nått fram till än? ”Nej, nu får det vara nog” som inte åtgärdas leder till kollaps av olika slag. Kollaps leder till att man får bygga upp allt igen, och ofta har då pendeln slagit över helt. (Tänk hippie-uppfostrade barn och hur ordentliga och strikta de överlag själva blev.) Det är mycket jobbigare att repa upp en hel tröja än att repa upp några varv. Synd att många politiker är rädda för att förlora röster och att många ”vanliga” har så lite tid att de inte hinner tänka hela vägen fram. Ja, för jag vägrar tro att de bara inte tänker, utan rapar upp vad någon annan har sagt. Nåja, det brukar ju ordna upp sig till slut. Och Moder Jord klarar sig alltid. Om vi människor på gruppnivå är så dumma att vi tar kål på oss själva får det väl vara så, det är inte mer med det.

13 jun

Utveckling.

Vad gör dig riktigt lycklig? Jag menar inte den lycka som leder till kort välbehag, som effekten av att komma hem med riktigt bra rea-fynd, att vinna en omgång Yatzy, att ha fått en komplimang eller att ha klarat ett rekord. Jag kan naturligtvis ha fel, allt detta kan kanske leda till varaktig lycka? Jag syftar annars på det allmänna sinnestillståndet, det som du analyserar om någon frågar ”Är du lycklig?”

Svenskar sägs tillhöra de lyckligaste människorna i världen. Vi har det överlag riktigt bra. Trots det finns det något som lurar under ytan, något jag inte kan få grepp om, något som stör mig. Jag tror att de flesta av oss har gått på myten om att lycka skulle vara något slags konstant tillstånd som stannar kvar om vi bara uppnått tillräckligt många mål. Det säljs otaliga böcker som bygger på positiv psykologi, men effekten av de flesta metoder fungerar sämre än ett lyckopiller. Martin Seligman, den positiva psykologins fader, håller kanske inte med. ”Vetenskap” har blivit ett urvattnat begrepp och kanske är det därför det fortfarande delas ut forskningsanslag för studier som i längden räknar med att göra gott för mänskligheten?

Jag närmar mig slutet på min utbildning och fortsätter förundras över att jag lär mig så mycket. Naturligtvis är jag tacksam! Vissa insikter hade jag kanske dock varit utan. Cynism är liksom ingen härlig, lullig känsla. Mitt 10-åriga jag trodde att jag var perfekt, mitt 20-åriga jag trodde att alla andra var perfekta, mitt 30-åriga jag trodde att jag kunde bli perfekt om jag bara vek mig dubbel tillräckligt många gånger, mitt 40-åriga jag trodde att alla var idioter och mitt snart 50-åriga jag inser att vi alla liksom är vad vi är och mår bäst om vi gör det bästa vi kan utifrån vad som har blivit oss givet. Acceptans när det inte går att ändra något, mod att gå eller stanna, men aldrig utan att först göra klart för sig själv varför vi tar steget, styrka att resa oss och våga stötta oss på sådant som är stabilt…

Vi kan aldrig ändra på någon annan. Vi kan bara ändra på oss själva, men knappt det än en gång. Kanske har därför den positiva psykologin ställt till mer elände än gott? Jag vet inte, jag måste be att få återkomma då jag har hunnit få mer erfarenhet. Under tiden landar jag i att tiden har sin gång och att saker och ting följer vissa mönster som vi borde känna igen vid det här laget. Vi människor har ändå funnits på den här jorden rätt länge. Huvudfotingar, ben och armar, det skrivna ordet – vi kommer kanske inte längre än så? Jag lämnar dig med uppmaningen att landa en stund, räkna allt som är gott i ditt liv och skänka en tacksam tanke, eller ett TACK, till Gud, dina förfäder, Moder Jord och/eller någon annan. Tacksamhet har nämligen en långt större inverkan på det allmänna välbefinnandet än positiv psykologi enligt vetenskapen. Med det önskar jag dig en fin dag.

Ps: Loppisfyndet från igår gör mig lycklig för stunden. Och så undrar jag såklart vem ”M” är, för så’n är jag.