Det blir aldrig mer som förr och ändå fortsätter allt som om ingenting hade hänt. Jag har rensat bland utskicken som rasslat in i ett febrigt tempo om fler nedsatta priser, flash sales, rea på rean, outlet, överlev och spara 234 kr, 25%, 70% och så pocent på pocenten… Skilsmässorna trillar också in – är dessa en möjlig biverkning av Covid-19? Sniglarna slemmar på som vanligt och visar ingen hänsyn och kundtjänsten på odla.nu bildgooglar min fråga och kommer fram till att jag köpt en ”drool-worthy dahlia” av dem. Visserligen är den läcker, men Svenska Dahliasällskapet vet bättre och talar om att den heter Creme de Cognac.

Idag finns appar med hemliga chattar, men Cissi och jag hade bättre koll redan för fyrtio år sedan. Vårt hemliga språk var så avancerat att vi knappt själva kan läsa vad vi skrivit. Jag kan konstatera att mina anfanger hade en del övrigt att önska, men så var också detta innan kalligrafin kom in i mitt liv. Jag tänker att allt var lättare då, ”förr i tiden”. Nostalgin kickar in och förblindar. När filtret plockas bort ringer klockradions hårda klagan i mitt medvetande och kallar till sans. Det var ju inte bättre. Det var bara ”förr”. Mamma ville skiljas, katterna bajsade i sandlådorna och klasskompisens mamma slog honom och hans syskon. Att leva i okunskap är skönt, att leva i ovisshet är hemskt. När förändringens vindar blåser är det ännu viktigare att ta ut riktningen och hitta sitt VARFÖR.

Nu ska jag gå ut till tomaterna och vattna, se de små gröna bollarna för vad de är och peppa dem till stordåd. En vacker dag kommer det att skifta i rött och jag kommer att glömma den stora kvisten som jag glömde binda upp. Spillda tomater kommer aldrig igen, framtiden är ljus och imorgon är en annan dag! Fyrtakt är tryggt, men lite tråkigt, så här får du något att bita i.