Funderingar – Sida 2

18 aug

Sådant som uppfyller förväntningarna. Eller inte, förresten.

Efter härliga dagar med allt från rivig hajk till lyxmiddag har jag tänkt mycket på vilken skillnad det gör att gå in i något med stora förväntningar mot att inte ha några förväntningar alls. Häromdagen ledde en förflugen kommentar från mig (”ja, men jag gillar ju att tälta) till den mysigaste av utflykter då maken styrde upp en fantastisk ”glamping” (alltså att campa lite lyxigare). Eftersom vi bara behövde åka några kilometer kunde vi omgående genomföra aktiviteten då vädret såg ut att bli perfekt. Allt vi behövde fanns hemma utom cider och marshmallows, men det kunde jag köpa på väg hem från livmoderhalscancerprovtagningen. Vilket ord, va? Varken jag eller maken hann bygga upp några stora förväntningar, utan vi körde bara. Var det just detta som gjorde att det blev så bra? Jag tror att det åtminstone delvis är förklaringen till hur nöjda vi blev.

Genom forskning har det framgått att man många gånger njuter mer av själva planeringen av en aktivitet än att faktiskt genomföra den. Det gäller även resor, inköp av dyra prylar och annat som man kanske inte gör i en handvändning. Förväntansglädjen är många gånger helt enkelt större än hur det känns när man väl köpt eller genomfört det där stora.

Genom livet har jag haft en inbyggd känsla för att det är så här människor funkar. Jag såg framför allt min mamma längta och prata om sådant som skulle göra henne lycklig, men hon hann knappt njuta av resultatet innan hon var inne på nästa dröm eller nästa projekt. Kanske är det därför jag själv kunnat vara rätt nöjd med att ha en vision om hur något skulle kunna vara utan att behöva uppfylla det? Eller helt enkelt strunta i att tänka på sådant som varit för dyrt eller känts för komplicerat för att uppfylla? Mammas ständiga drömmande satte käppar i hjulen för hennes ”lycka” (i brist på bättre ord, förnöjsamhet funkar kanske bättre) medan mitt förhållningssätt har gjort att jag gått miste om sådant som hade kunnat ge livet guldkant.

Jag satte mig för att fundera över vad som lovat runt, men hållit tunt. Det stora problemet tror jag är att naturen, livet och andra människor inte är perfekta. Det finns mycket som kan gå fel, vara lite skavt i kanten eller påverkat av hormoner, brist på sömn eller just förväntningar som inte har uppfyllts. Här är en liten lista på hur livet kan se ut:

Semesterresor är oftast bäst innan och en tillräckligt lång tid efteråt. Blandningen av det bra och lite för många dåliga upplevelser gör att man gärna känner sig besviken då man är på väg hem. Låt det bara gå ett tag så kommer det dåliga att förlora sin udd och resan blir sådär bra som du hoppades innan du gav dig av!

Innan man får barn är man bäst på att vara förälder. De som har problem med sina barn har säkert orsakat det själv genom sitt dåliga föräldraskap. Allt kommer att vara rosenskimrande och Instagramperfekt med ens egna barn. När bebisen väl är på plats känner sig många överväldigade och ångrar kanske till och med att de blivit föräldrar. Pratar man inte med andra om sina upplevelser är det lätt att känna sig ensam och misslyckad. Jag misstänker att den viktigaste anledningen till att det kan vara så jobbigt att vara förälder är att vi inte längre uppfostrar barn i storfamiljer, att vi ser den tidigare generationens inpass snarare som hot än som hjälp och att barn uppfostrar varandra. När barnen väl vuxit upp och flyttat hemifrån saknar man dem vanligtvis gruvligt, inte minst för att det är de bästa stunderna som blir kvar i ens sinne medan de värsta har hunnit läka ut.

Lösgodispåsar, ska vi tala om dem? Hur är det möjligt att en godispåse endast innehållande bitar man själv valt står kvar med sådant som man inte alls gillar eller är sugen på? Godiset är godast innan man intagit den första biten, de första bitarna är riktigt smarriga, men sedan är det helt enkelt inte längre gott.

Renoveringar är naturligtvis både önskvärda och uppskattade i de flesta fall, men hur lyckliga gör de en egentligen? Den som inte kan hitta tacksamhet i livet självt kommer snart att vara missnöjd med något annat, även om köket kostat 150 000 och kranen importerats från Frankrike.

När sommaren äntligen är här ska det festas och solas och vilas och renoveras och umgås. När hösten så kommer kliar sig många i huvudet, känner sig överväldigade eller besvikna, undrar vart tiden tog vägen och hoppas att det nästa år finns chans för omtag. Då kommer inte barnen att vakna klockan fem, eller stiga upp 13.30. Marinadreceptet som sabbade den viktiga grillkvällen kommer att vara uppdaterat och gurkorna kommer inte att drabbas av spinn. Alla i familjen kommer att hålla sams och böckerna i kassen från bokhandeln kommer att läsas. Vi kommer att ha träffat den stora, perfekta, kärleken och vi kommer att vara friska igen. Vi kommer att känna att vi har vänner som vill hänga med oss på ledigheten och vi kommer att ha sluppit ångestproblemen. Det kommer att finnas pengar till en utlandssemester och vi kommer äntligen att ta oss tid för kulturupplevelser och snickarprojekt. Det kommer att kännas roligt att skrapa fönster och vi kommer inte att behöva ägna en hel semester åt att vara oroliga över kommande omstruktureringar på jobbet. Lite så. (Allt detta är antingen upplevt av mig, klienter eller vänner – verkligheten bjuder på högt och lågt vare sig det är semester eller ej.)

Det har visat sig om och om och om igen att vi mår bra av att lära oss fokusera på stunden vi befinner oss i just nu. Att bara låta livet vara precis som det är utan att värdera det ger stabilitet. Nej, vi kan inte leva ett liv där vi ständigt lever i mindfulness, men när ältandet över sådant som hänt eller sådant som kanske eventuellt skulle kunna hända tar över har vi mycket att vinna om vi tar oss tid att landa i oss själva, i stunden, i hur livet faktiskt ser ut just nu. Vi behöver inte betygsätta livets alla skeenden och även om både listor och femårsplaner kan vara hjälpsamma gör vi oss en otjänst om vi inte stannar upp ibland. Tacksamhet kan vara för jobbigt att hantera då man befinner sig i djup depression, sorg eller när de negativa känslorna är allt för närvarande. För alla som ”bara” känner sig missnöjda eller besvikna kan detta trick däremot vara mycket hjälpsamt. Jag kommer aldrig att sluta tjata om vinsten med tacksamhetsdagbok och jag kommer aldrig att glömma vilken stor tjänst jag gav mig själv den dag jag på riktigt började leva i tacksamhet. Och där hamnade jag alltså till slut denna morgon. Må dina utmaningar inte vara större än att du känner att du kan hantera dem och må du hitta vägen framåt som är bäst för just dig.

11 aug

Utveckling.

Som fortsättning på snacket om nystart och rensning kommer här en djupdykning i ämnet. Jag har de senaste dagarna verkligen ränt runt som hade jag Duracell-batterier insatta där jag oftast inte har någonting. Trädgården har fått en subtil ansiktslyftning efter alla timmars jobb, men det känns otroligt bra att veta att några av de mest trängande uppgifterna blivit avklarade. Inomhus har det rensats upp i förrådet, jag har sorterat om skänken och i det köksskåp där det 2017 ställdes grejer ”så länge” som sedan fick permanent plats och jag har rensat datorn. Gått igenom gamla dokument och faktiskt slängt en massa onödigt som jag förut haft svårt att släppa taget om. Skrivbordet är helt rensat på alla högar utom den nödvändiga och jag har beställt en del kontorsvaror som saknades (kort och kuvert som jag gör egna kort med, har hittat jättebra som jag köper från Adlibris) och lim- och klisterlådan är uppdaterad genom nytt tejp i den tomma tejphållaren och liknande. Nu är kylskåpet och frysen kvar, men det ska nog hinnas med.

Av allt jag gjort de senaste dagarna känns det här roligast. Jag hittade en av alla de listor jag gjort genom åren. Denna är lite speciell. Det är ingen ”bucket list”, utan är något slags arbete under utveckling. Grejer kan strykas och läggas till, bockas av och kompletteras. Jag vet att jag har liknande listor på andra ställen, både på papper och digitalt, och ska göra vad jag kan för att sammanställa dem för att få bättre överblick över vad jag har haft på sinnet över åren. Somligt har funnits som drömmar i många år och ska kanske få fortsätta vara just det, annat är inte längre aktuellt och så finns det grejerna som kräver ständigt arbete. Just denna lista skrevs efter en otroligt tuff tid. Den första oktober hade jag opererats, en operation som satte punkt för några långa och kaotiska månader och denna dag ser jag som ”EFTER”. Du vet, det finns ett före och efter somliga stora och omdanande händelser eller perioder. Efter detta datum inföll sig en otrolig förnöjsamhet i mitt liv. Jag hade trott att jag skulle gå sönder, men jag hittade istället fram till ett inre lugn som jag kanske inte kommit fram till om livet fortsatt som vanligt. Jag och resesyrran som är expert på planer och listor pratade sedan länge om denna lista och definitionen av ordet ”driv”, mycket eftersom jag känner att jag saknar driv, men absolut inte är lat. Detta återkommer jag till. Vad skulle du skriva på en sådan här typ av lista? Tror du att man behöver prioritera att ta sig en titt på livskartan då och då för att ta sig fram till smultronställena, eller kan ett liv levt helt baserat på impulsivitet bli lika bra?

05 aug

I ljust minne bevarad.

Idag är det Ulriks namnsdag. Ulrik var en klasskompis på gymnasiet som jag aldrig hängde med, men som trots det lämnade avtryck. Under gymnasiet åkte han som utbytesstudent till Australien och under det läsåret damp det ner vykort i alla klasskamraters brevlådor, en i taget. Ulriks utmärkande personlighetsdrag var att han var glad och vänlig, något som verkar ha följt med honom i livet framåt, inte minst som överläkare på neo. En gång för kanske 15-20 år sedan sprang jag på honom på Huddinge sjukhus. Han var sig väldigt lik och jag hejade glatt, men hade bråttom till en undersökning och hann inte prata med honom trots att jag hade velat.

Idag är det alltså Ulriks namnsdag. Den där snabba träffen på Huddinge sjukhus blev sista gången jag såg den glade klasskamraten, han som jag aldrig riktigt kände. För tre år sedan dog han nämligen hastigt. Detta faktum påminner om att livet bäst levs i tacksamhet för det vi har här och nu, inte det som kanske finns i en värld som ännu inte har skapats.

03 aug

Dags för drönarslakt.

Naturens under är ibland osedvanligt grymma. Just nu handlar det om att drönarna (männen som vill ligga, dricka öl och pillar sig i naveln) åker ut från bikuporna då arbetsbina (de förutseende honorna som är ensamma besittare av giftgaddar och som dessutom står som beskyddare av samhällets tillgångar inför den långa vintern, det enda jobb drönarna har är nämligen att befrukta drottningen). Arbetsbina puttar, stoppar och sticker, döden är oundviklig och detta av en anledning större än vi människor kan överblicka.

Ibland tänker jag att vi många gånger i vår ”upplysta” tid jobbar hårt mot naturen då vi inte accepterar att saker och ting är som de är. Nej, nope, nonono. Andra, oupplysta, kanske får acceptera, men de upplysta står över naturen. Problemet är att de förändringar som genomförs inte sällan för med sig konsekvenser som sedan rullar iväg nerför backen och växer sig större och större medan de drar med sig ytterligare konsekvenser som inte hade kunnat förutspås. Eller som man i sin iver att förändra har blundat för.

Edit: Jag vet att det är getingar på bilden… 🐝

23 jul

Om att se potential i sig själv och andra.

Där stod Han, mitt ibland en massa andra övergivna och bortglömda. Reslig och stadig, men lite böjd av livets ovarsamma behandling. Ingen gav Honom minsta uppmärksamhet efter de snabbt flackande ögonkasten som även ratade vännerna runt omkring honom snabbare än någon hinner blinka. Damm, fläckar och skav dolde Hans vackra inre. Åren hade satt sig som en matt och mörk hinna som gjorde det svårt för Honom att övertyga någon om hur prisvärd Han egentligen var. Han drömde sig bort till fornstora dagar då Han haft en plats vid bordet varje gång något stort och viktigt skulle firas. Kanske var det värmen i minnena som sken igenom, för plötsligt fick Hon upp ögonen för Honom. Hon tog Honom i handen, kände stadigheten och förträffligheten, såg potentialen och värdet, ville ha med Honom vid alla kommande högtidligheter. Hon gav Honom chansen Han längtat så efter och tog med Honom hem, bort från det glömda mörkret.

Så fort Hon började putsa lite på den mörka hinnan började allt det vackra ta sig ton. Det fanns mycket att jobba med, det blev både svettigt och jobbigt. Trots att det till och med gjorde ont ibland visste både Hon och Han att arbetet måste genomföras. Smutsen måste bort.

När solen bröt igenom efter det långvariga regnovädret visade sig resultatet av allt arbete. Det glänste så varmt och vackert, minsta lilla vrå hade fått komma fram i ljuset. Han sträckte på sig och kände sig redo att åter ta emot en livskamrat, en flagga att skapa en enhet med, någon att fira livets vardag och högtider med.

Ser du storheten i dig själv och andra när livets törnar varit lite väl hårda? Är du villig att göra jobbet, ta hjälp eller hjälpa andra när oxideringen lagt sig tjock? Vi har alla potentialen att skina, men glansen kommer inte av sig själv.

22 jul

Om att ha och att äga.

Loppisen har såklart påverkat mig. Jag suger åt mig mina aktiviteter känslomässigt, det bara är så. Många tankar har därför de här veckorna snurrat runt att ha och att äga. Att styras av habegär, ting och statusmarkörer. Att inte vilja släppa taget om något förgängligt. Att hävda att ”bara jag har detta så blir jag lycklig”. När vi sedan kom till farmors föräldrahem och fick se det spann jag vidare. Vilken livskvalitetsskillnad leder mycket ägande respektive knappt ägande till? Det är i jämförelsen med andra missnöjet uppstår. En person som är fullt nöjd med sina omständigheter kan på en minut känna att livet suger för att det inte innehåller en särskild pryl, ett klädesplagg, en byggnad. Jag vill inte styras på det sättet. Även om jag är väldigt nöjd av mig känner jag att detta är något jag vill fortsätta jobba med. Hur vet jag inte riktigt, men att släppa taget om sådant som faktiskt inte fyller någon funktion i vårt hem är en pågående process. Därför fortsätter jag rensa, både praktiskt och mentalt.

07 jul

Om att lära sig flyga.

Vi har ladusvalor i vår lada. De har hållit mig sällskap denna vecka då jag förberett för loppis. Dessa skönheter är både vackra och charmiga, men dessvärre använder de också vårt fina golv som toalett. Jaja, inget att göra åt det. Det är bara att ta fram piassavakvasten och placera loppisborden utom räckhåll för attackerna.

De senaste dagarna har ungarna lärt sig flyga. Vilken ynnest det är att få vara med som åskådare till detta mirakel! Föräldrarna som peppar och manar – du kan det här, liten. Det ser svårt ut, men det finns inom dig. Du är säkert rädd, men när du övervunnit detta läskiga kommer du att känna dig starkare än förut. Och du kommer framförallt att vara starkare.

De olika omvälvande skedena i livet av samma kaliber som att lära sig flyga är rätt många för oss människor. Som barn är det viktigt att ha trygga och stabila vuxna som kan ge stöd då det läskiga ska övervinnas, lite i taget. Detsamma gäller ju också alla andra åldrar! Att ha goda exempel på föredömen är ovärderligt. Personer som hjälper oss tolka signaler, känslor och fysiska sensationer. Personer som känner oss och kan markera då vi är på väg åt fel håll. Personer som förstår att ibland är det bättre att beskära än att envisas med att gulla med taniga små skott. Stackare som lämnas utan dessa guider får det tufft och kan duka under på vägen. Det finns även ett fåtal som växer sig starkare av detta utgångsläge, men det är viktigt att utgå från att de flesta faktiskt inte gör det. Själv är sällan bäste dräng. Jag klankar inte ner på den självsådda och magnifika ringblomman vid pumporna, men lägger ändå märke till att hon står där ensam. Vi behöver andra och andra behöver oss för att må bra.

01 jul

Är det bara dåligt att leva för eller genom någon annan?

Det brukar sägas att man gör alla en otjänst genom att leva genom eller för någon annan. Idag vaknade jag dock med känslan att något av det bästa jag gjort i livet har rört mitt engagemang i barnens väl och ve och att jag faktiskt har älskat att delvis få leva genom dem. Jag känner en glädje över att tillhöra flera olika sammanhang där jag kan vara en kugge i ett maskineri. Ibland har jag en mer drivande roll, ibland får jag mest åka med. Jag lyssnade i helgen på inspelningar från barnens år i musikklasser. Det fanns så många föräldrar där som liksom jag älskade att få en bit av kakan i barnens upplevelser. Konserterna saknar jag fortfarande intensivt och jag har bett min kusins dotter som numera också går i Adolf Fredriks musikklasser att tala om när de har konserter för att försöka planera in Stockholmsresorna i höst.

Jag läste för länge sedan Glennon Doyles Otämjbar efter att ha hört fantastiska lovord om detta feministiska ”manifest”, men kvar idag dröjer bara känslan av en trasig kvinna som inte lyckades riktigt i sitt sökande efter balans mellan självuppoffring/martyrskap och egoism. Hela boken är full av ”hallelujah moments” och jag kan förstå att kvinnor som känner sig tyngda av sina liv kan hitta pepp och kraft att göra sig av med de kedjor som tynger dem. Boken bjuder dock på ett förhärligande av att drivas av att ”våga” göra det som känns bra för en själv, även om det naturligtvis inte bortses från att beslut leder till konsekvenser som drabbar långt fler än den som följer dessa magkänslor. Andra får leva som de vill, själv tror jag att den känslostyrda vägen både i personliga och samhälleliga frågor ofta leder till ”vi har varit naiva”-situationer som är svåra att städa upp. Det är viktigt att komma ihåg att jag lever med martyrernas martyr på min vänstra axel, hon som sällan får tillträde till min tankevärld längre, men som i så många år tyvärr var den som tog många viktiga beslut. Dessa var definitivt känslostyrda, men ur ett tvärtom-perspektiv som oftast satte mina behov sist. Att ledas av vad man tycker känns gott kräver analys innan beslut fattas för att det ska bli så bra som möjligt.

Det som (enligt mig) är problemet är att vårt samhälle blivit så enormt egofixerat att vi har lätt för att glömma vår plats i gruppen, vare sig det rör sig om familjen eller samhället i stort. Eftersom jag både har en personlighet och en uppfostran som gjorde mig självuppoffrande har jag fått arbeta hårt för att acceptera att jag ogillar att bli ogillad av andra personer, men också att det är lätt att utnyttja detta om jag inte månar om mig själv. Jag kan förstå att andra inte tycker att det är självklart att ställa upp som klassförälder, tränare för sina barns sportaktiviteter, sekreterare i bostadsrättsföreningen eller vad det nu är, men det gör också att jag idag är extra tacksam då jag möter de personer som faktiskt gör detta. Då jag själv jobbade som klasslärare var jag noga med att göra det obligatoriskt att ha ansvaret som klassförälder. Det gjordes i grupp och jag inser att många säkert slank undan sitt ansvar som i vilket grupparbete som helst medan andra var drivande, men jag lät åtminstone inte frågan ”vem kan tänka sig att vara klassförälder i år” komma ur min mun för att sedan vänta in den som fick mest ont i magen av att ingen tog ansvar. Där har jag själv varit allt för många gånger.

Idag är jag otroligt tacksam över att våra vuxna barn tar ansvar för sig själva. Men! Jag gläds också otroligt då det går bra för dem, då de är lyckliga, då de fattar spännande beslut och då de hittar vägar som är bra för just dem, inte för mig. Delar av mig lever fortfarande för och genom dem, och jag skäms inte det minsta för det. Tack för att jag får vara deras mamma, tack för att de idag har förtroende nog att komma med sina bekymmer till oss utan att för den skull förvänta sig att vi ska lösa dem, tack för all glädje de har gett och ger mig och tack för perspektivet på livet de tillför. Tack också för det faktum att min egen martyr har så litet inflytande på mig nuförtiden. Hon är en förklädd djävul och sedan hon visade sin rätta nuna kan jag lättare hålla henne stången. Tack och hej, leverpastej.

30 jun

Bokslut och budget.

Imorgon drar andra halvan av 2024 igång. En tydlig början och ett tydligt slut gör att jag nästan per automatik gör bokslut och en ny livsbudget. Jag har tänkt mycket på vilket narrativ jag använder mig av då jag berättar om mitt liv och hur det låter när andra delar med sig av sina, både när det gäller vad jag verkligen berättar och hur det låter i mitt huvud. Jag är överlag mycket nöjd med första halvåret och inser att tacksamhetsdagboken återigen har gett mig stor glädje!

En livsberättelse präglas ofta av ett starkt subjektivt inslag. Det är bara jag som har alla pusselbitar till varför det är troligt att något blivit som det blivit för just mig. Detta är en av anledningarna till att det är så olämpligt att jämföra sitt eget liv med andras och även varför så många mår dåligt över sina situationer fast de egentligen har det jättebra. När jag var ung fanns Veckorevyn, när jag var något äldre fanns Sköna Hem, scrapbookingforum och Facebook och nu finns Instagram och liknande ”inspirationskanaler”. Det eviga inspirerandet leder oundvikligen till ett inslag av jämförelse som varit ett sötsurt inslag i mitt liv. Den sortens jämförelser har jag långsamt dragit mig ifrån. Jag ser vad de gjort och gör inte bara för mig, utan också för familj, vänner och klienter. Det är som så mycket annat kluvet. Få personer har så mycket inneboende kreativitet att de kan uppfinna utveckling. Detta gör att det finns mycket positivt i att hämta i hur andra löser allt från kluriga byggprojekt till livspussel. Jag vill dock inte bli mer stressad av andras livslösningar och måste därför vara försiktig med ”inspiration”. Å andra sidan vill jag inte stagnera och känner fortfarande stor glädje då jag hittar något nytt, nygammalt eller roligt att utvecklas genom.

Förra sommaren var jätterolig, men också utmattande. Att vara social med människor jag gillar är en av mina största källor till glädje, men det kan uppenbarligen bli för mycket också. Jag fick till slut skriva in i kalendern att bara för att en dag var ”tom” betydde det inte att den nödvändigtvis skulle fyllas med någon eller något. Årets sommar har hittills varit mycket mer projektbaserad än social. Det ena är inte bättre än det andra, bara annorlunda. Jag är tacksam att möjligheten till val finns. När juli drar igång ser jag fram emot fler sociala möten med både familj och vänner, denna gång i lite mer välavvägda doser. Något som jag gärna överdoserar är dock lilla barnbarnet som kommer att krypa omkring och städa våra golv här under flera veckor i juli.

Slutligen vill jag rekommendera ett av de senaste avsnitten av podden ”I hjärnan på Louise Epstein”. Varför känner så många sig besvikna efter semestern och vad går att göra för att slippa den känslan? Jag tror de flesta skulle ha nytta av att påminna sig om det som sägs i detta avsnitt. Med det önskar jag dig ett gott slut på första halvan av 2024. Själv tackar jag för regnet som faller ymnigt över den torra jorden och ser fram emot att bädda ner mig i soffan med en god bok i eftermiddag!

24 jun

Och tiden fortsätter göra det den alltid gör.

Nu rullar värmen in. Marken är mjuk och fuktig, redo för de torra dagarna. Tvestjärtar och sniglar slåss med mig om allt det knoppiga, färska och vackra medan de lämnar slemmiga strängar, hål och förödelse efter sig. Morgnarna är varma och tjattriga, skator och kajor respekterar inte semestervila. Medan tiden fortsätter göra det den ska får vi fånga det vi mäktar med. Somligt kommer att lämnas ogjort och oreflekterat, annat finns kvar i telefonalbum och minnesarkiv. De skuggor som faller är mjuka av sommarsolen, ger efterlängtad lättnad när svetten ilar nerför ryggen och ögonen inte orkar kisa mer. Jag bestämmer att vi ska grilla fast det bara är en vanlig måndag. Sista måndagen i juni. Första måndagen efter sommarsolståndet. Två veckor kvar innan det riktiga industrisemestertrycket drar igång. En gång var jag en liten flicka med oändligt långa sommarlov. Nu är jag en planttant som stressas lite över hur snabbt dagarnas minuter förbrukas och hur många projekt som står på önskelistan. Men idag är inte dagen då jag vill tänka på det. Idag är dagen då jag tackar för att detta äventyr är det som blev mitt.