Funderingar – Sida 2

16 sep

Det undermedvetna, jaget och lite allmänna frågor.

Jag försöker alltid utveckla mig själv, och inveckla (jag vet, så använder man egentligen inte detta ord). Jag söker mig utåt för att möta nya tankar och djupare kunskap, men jag söker mig också inåt för att inte förlora kontakten med den jag är just för tillfället. För mig som dokumenterat stora delar av mitt liv genom att skriva både tacksamhetsdagbok och i perioder vanlig dagbok, fotografera, scrappa och blogga är det självklart och uppenbart att olika sidor av mitt liv och min personlighet fått ta större utrymme i olika perioder. Hur är det för någon som inte ägnar sig åt navelskåderi, är det lika uppenbart? Rent faktamässigt är det bevisat att vi glömmer mycket, men vi kommer också ihåg en hel del. Problemet är att vi varje gång vi plockar fram ett minne vrider det lite, så till slut kan minnet av en situation se väldigt olikt ut det som verkligen hände. Det sker nog sällan medvetet genom lögn. Det som en gång var sant har bara fått en ny kostym och har blivit omformat.

Eftersom vi är så olika varandra som människor är uppenbarligen somliga helt ointresserade av det som hänt tidigare i livet, eller vad som hänt ens föräldrar och förföräldrar innan man själv föddes. Detta är ju ett av mina stora intressen. Jag älskar att fundera över vilka av mina förfäder och förmödrar som är representerade i min kropp, vem av alla som gått före som jag hade trivts bäst tillsammans och hur mycket jag själv påverkats av de relationsmönster som mina föräldrar hade skapat från sina föräldrar o.s.v. långt tillbaka i tiden.

Just nu går jag en Courserakurs som heter ”Know Thyself – The Value and Limits of Self-Knowledge: The Unconscious” från The University of Edinburgh. Den går in i sådant som jag känner är lite väl humbug. Mycket Sigmund och Anna Freud t.ex. Kanske är det mitt eget kontrollbehov som gör att jag känner mig störd av att tänka mig ett liv som anses ske parallellt med det jag upplever, ett liv där jag både fattar beslut och leder mig själv rätt eller fel, ett liv där mina helgalna drömmar som verkligen är kockobäng på synnerligen komplicerade sätt skulle förklara varför jag känner som jag gör. Ja, eller tvärtom, att det jag känner förorsakar kockobängdraman i mina drömmar. (Jag kommer i princip aldrig ihåg några drömmar, men gör jag det är det alltid helgalna mardrömmar som gör att jag vaknar med hjärtat i halsgropen.) Jag förnekar inte att saker och ting sker undermedvetet, men kanske är jag inte tillräckligt insatt för att ha förmågan att omfamna hela konceptet. Det ska i alla fall bli mycket intressant att gräva ner mig lite mer i detta ämne!

Hur förhåller man sig till den man är? Och hur ska man bedöma vem som känner sig själv bäst? Är det personen som inte låter sig påverkas av livets stormar, som inte ältar någonting och följer målbeskrivningar, kalendrar och varje överenskommelse med sig själv? (Upplevs kanske som känslokall och hård.) Är det personen som har gått på en massa minor på grund av olika orsaker och som lärt sig navigera mellan potentiella faror och andra människors känslouttryck? (Upplevs kanske som undvikande.) Är det personen som skalat av sig själv skyddsrustningen, som accepterar sina svagheter och som tar emot det som händer under ett ständigt analyserande och gärna vill ha med andra under tiden som det ska analyseras? (Upplevs kanske som dränerande.) Ja, sådär fortsätter det. Vi är alla mer eller mindre komplicerade. Vi kommer från många generationers biologiska kroppar med ett psyke format av både sagda kropp och vår omgivning och förväntas att som vuxna ta hand om det egna jaget på ett ansvarsfullt sätt. Det kan kännas överväldigande för många. Jag är tacksam över att få vara med då klienter till mig ska filura ut vilka de är och hur de bäst ska kunna hantera livets utmaningar och hoppas kunna bli ännu bättre på det med varje dag som går!

13 sep

Orden och verkligheten.

Dikten som gårdagens blogginlägg bestod av lade jag också upp på Facebook. Ett par av körvännerna tyckte att ”du har en grej med ord”. Ja, nog har jag en grej med ord. Jag älskar ord, jag älskar att skriva, jag älskar att prata och jag älskar att lyssna. Jag älskar att låta ord snurra runt i huvudet och samla sig till nya tankar, jag älskar att skriva dikter, jag älskar att skriva blogginlägg och jag älskar att läsa välskrivna texter. Jag älskar andra språk, jag älskar att sätta ord till musik och jag älskar att skriva klatschiga slogans. Jag älskar att skriva kalligrafi och jag älskar att demontera andras argument. Jag älskar att vara ordpolis, jag har en naturlig fallenhet för att stava och jag tycker att något av det jobbigaste som finns är när jag tappar ord (en av få komplikationer efter min utmattning som består).

Att sörja något som inte blev känns inte produktivt och jag ältar sällan. Det blev som det blev helt enkelt. Jag, den sanna ”humanisttjejen”, sökte till den naturvetenskapliga linjen bara för att jag var ”duktig flicka” och detta skulle hålla alla dörrar öppna för mig. I förlängningen ledde det till att jag blev matte/NO- och musiklärare. Inte för att det behöver anses vara dåligt, inte alls. Jag undrar bara vad som hade hänt om jag faktiskt hade valt humanistinriktningen, läst en massa språk och utvecklat svenskan någon annanstans än på min egen kammare. Kanske hade jag blivit svensklärare istället och fått lägga en massa tid på att läsa och bedöma uppsatser. Kanske hade jag blivit bibliotekarie och suttit här med en massa studielån som inte skulle hinna bli avbetalda innan jag dog. Kanske hade jag jobbat på reklambyrå och blivit utbränd, för även om jag älskar ord och formuleringar så är jag ruskigt dålig på att vara kreativ och innovativ. Kanske hade jag blivit journalist och väldigt PK. Kanske hade jag suttit på en universitetsinstitution och nördat ner mig i ord av alla de slag. Kanske hade jag blivit en arbetssökande kulturarbetare. Möjligheterna hade varit oändliga, haha! Och så gick tankarna denna dag.

10 sep

Bloggdöden, del tolvhundrafemtiotre.

Är bloggen död? Min syster som delvis livnär sig på sitt bloggande hade diskuterat detta med en likasinnad härom sistens. Den likasinnade verkade stå för övertygelsen att bloggen är död. Det handlade om AI, tidens gång och utveckling har jag för mig. Hade jag trott på andras övertygelser om den där döden genom åren hade jag inte suttit och skrivit här. Vad är ens definitionen på bloggdöd förresten? Är det när ingen läser någon annans blogg längre? Är det när ingen längre skriver några blogginlägg? Jag har inte alls lika många läsare som då jag (och en massa andra) höll på med scrapbooking, men ett litet gäng släktingar, irl-vänner, bloggvänner och några som ej har givit sig till känna läser fortfarande troget. Åt andra hållet gäller att jag inte alls läser lika många bloggar som förut, men jag har ett gäng som jag läser flera gånger i veckan. Jag försöker också kommentera då och då då jag tycker att det är trevligt att få något slags respons på det jag skriver. Jag gillar helt enkelt bloggen som forum, både som konsument och producent/kreatör. (Storvulet ska det vara…)

De snabba sociala medierna faller mig inte i smaken. Trenderna som är lika billiga som Sheins och Temus produkter och många gånger lika illaluktande… Hetsen, jakten på att stå ut och göra något som ingen av jordens flera miljarder innevånare gjort förut. Instagram hoppades för min del mer eller mindre av 2019. För fem år sedan tröttnade jag nämligen på att känna behov av att dra upp telefonen varje gång jag inte hade något att göra. Jag gillade inte heller att känna suget av avundsjuka som verkar vara allmänt förekommande då flickor och kvinnor engagerar sig i liknande forum. Nu råkar jag vara ansvarig för vår körs sociala mediekanaler, men det är inga problem alls. Där lägger jag upp något någon gång per vecka under säsongen då vi övar aktivt och sedan är det inte mer med det. Körkontona är mer eller mindre till för information. Det finns ingen känsla av att jämförelse, helt enkelt.

Det har skrivits om BLOGGDÖDEN minst sedan 2009. Då hade jag bloggat sedan 2006 och var inte alls sugen på att sluta. Det som från början var en kanal att dela scrapbooking-alster blev så småningom en plats för mig att slänga ut tankar om högt och lågt, en plats att vara kreativ, en plats att skriva dagbok och en plats där jag känner mig mig hemma oavsett var jag befinner mig. Så vad händer med den här bloggen? Ingenting särskilt just idag iallafall. Jag fortsätter som vanligt. Kanske är just min blogg väldigt mycket mindre relevant eller spännande än då jag var väldigt engagerad scrappare, eller då vi bodde i USA och hemskolade våra barn. En planttant som rynkar pannan över nutidens idiotier, vattnar i Sturkötorkan och skördar blommor och grönsaker väcker inte lika stort intresse för andra bloggläsare. Det är helt okej. Jag fortsätter ändå och är glad för alla andra som också motbevisar påståendet att bloggen är död. Tack och hej!

06 sep

Nu. Nu. Nu.

Hur blir ett liv där man på riktigt lever i det där nuet? Jag jobbar på det lite extra just nu (haha). Det är utmanande för mig som i vanliga fall samlar på stunder genom kameran. Det betyder nämligen att kameran/telefonen inte får vara med lika ofta som vanligt. Inte heller som inspiration, inte som snuttefilt, inte som tidsfördriv. Dock måste jag sköta jobbet, så jag kan inte gå helt ”off grid”. Det rycker i handen och i sinnet. Visst har jag tagit en del foton sedan jag tog detta beslut, men inte utan medvetna val.

Igår jobbade vi på som små gnuer för att hinna allt som skulle hinnas med innan kl. 20 då färden mot en Stockholmshelg skulle påbörjas. Här kommer en del av mina bästa NU från igår:

fem extra minuter i fortfarande krispiga lakan i sällskap av fläkt in genom öppet fönster och djupandning
njutet som uppstår då sista punkten på den mentala packlistan bockas av
knådning av bulldeg
tjuvsmak av godaste vaniljfyllningen
doften av nybakade bullar
sortering av tomater till olika mottagare
tjuvsmak av några nyplockade Black Cherry
hej på grannarna
se ett av våra bin göra sin grej i kärleksörten
lyssna JÄTTEhögt på Love Somebody med Robbie Williams tre gånger på raken och sjunga basstämman på STÄLLET
leendet från brorsdottern då hon oroligt letade efter mig på skolgården
spela spel med brorsbarnen och vara närvarande
försöka bestämma vilka världens fem godaste smaker är (Kan du läsa sjuåringens vackert skrivna text?)
betrakta brorsans fyra kaxmuppar till tuppar då de går och spänner sig framför varandra
njuta av svärmors fina kasse med allt från mönster på landskapsvantar till present till dottern
körvännernas mottagande
Alleluia
tjatter med syrran i bilen
solnedgången
doften i bastuhuset i Mörtfors

27 aug

”Jag är så trött på ADHD!”

Så sa hon, psykologen, då jag berättade att jag hade fått fler analyser av mitt DNA-test och att jag med tanke på vad mina gener har bidragit med borde få diagnosen ADHD. Mitt DNA hintar om att jag har svårt att fokusera, svårt att vara ihärdig, inte är målstyrd, är naturligt mer pessimistisk, undviker att ta risker, tåler värme dåligt och är mindre självdisciplinerad. Med den beskrivningen hade jag knappast kunnat sälja in mig själv. Kanske uppväger det dock att jag har gott självförtroende, är naturligt stark, har snabba reflexer, är musikalisk, tål mjölkprodukter och är motiverad att lyckas? Sanningen är att jag absolut vet att jag prokrastinerar, något som säkert går att hämta orsaken till ur de där generna, men min önskan att lyckas med vad-det-nu-är verkar vara starkare än allt annat. Jag måste ha lärt mig att bekämpa mina svårigheter utan att ha vetat att jag hade dem.

Det stämmer att jag inte är en målsättare på samma sätt som min resebloggarsyster, så mina önskningar och visioner svävar mer omkring än vad de fångas för att genomföras och tar ofta längre tid att genomföra. Det stämmer att jag inte fokuserar med excelark och listor på samma sätt som min chefssyrra, vilket gör att jag inte är officiellt organiserad, men jag har liknande listor i huvudet och får saker att hända på alternativa sätt. Det stämmer att jag efter att ha lagt ner mycket jobb på något utan att det ger effekt inte längre ägnar tid åt det eftersom jag tycker att livet är för värdefullt för att slösas bort. Det stämmer att jag inte vill ut på äventyr som bygger på klättring i berg eller mountainbike i 30° värme, för jag gillar lugn och ro, god mat, spännande museum och att bada i härligt vatten. Jag är inte funktionshindrad, men har olika personlighetsdrag som gör att jag jobbar på ett ibland mindre effektivt sätt än andra inom vissa områden.

Jag förstår att diagnoser är hjälpsamma för många, men jag undrar hur många som lutar sig tillbaka på dem och använder dem som snuttefilt? Jag pratar inte om personer med allvarlig funktionsnedsättning, men med en diagnos finns det rimligtvis bättre möjligheter att snäva in på vilka hjälpmedel man behöver för att klara av livet. Vilken plikt har man då att ta emot hjälpen? Och om någon med diagnos får adekvata anpassningar, men tackar nej till att göra sin del, vilken plikt har omvärlden att fortsätta anstränga sig då? Tankarna snurrar iväg och jag vet inte om jag direkt kom någonstans. Jag vet dock att jag hade precis lika lätt att fokusera på mitt bloggande som alltid, trots att mitt DNA säger att jag borde ha svårt att fokusera. Jag landar nog i vanlig ordning i att vetenskap kanske inte är så bombens självklart som det sägs idag. Och vilken tur att inte någon läste av mitt DNA då jag var sex år och började skolan, för då hade det väl aldrig blivit något av mej. Tack och hej!

25 aug

Om att omfamna sina olika roller.

Vi lever i en tid som verkligen är skruvad. Fantastiskt kunniga forskare, folkets gullegrisar och självutnämnda profeter har på något vis lika stor tillgång till våra sinnen och det är svårt att sålla bland rösterna som konstant ropar lika högt, även om budskapet förändras. Gör si, gör så, gör inte detta, eller gör det intensivt, ta bort, lägg till, var sådan eller inte förresten och vad du än gör så var här och nu. Det är inte konstigt att det är svårt att hitta sin plats i världen för en ung människa, men det är banne mig inte lätt för en vuxen heller. Kanske är detta en av de största utmaningarna en människa av idag står inför. Att landa i att verkligheten ser ut som den gör, att det tar tid att bli bekväm i sina olika roller och att man väl mår allra bäst när man får möjlighet att växa som sig själv, inte som någon annan. I en människa ryms det dock många olika karaktärer, något som lätt glöms bort. Då menar jag inte att vi ska gå omkring och vara kluvna, utan att omfamna att vi är komplexa. Dessutom har några karaktärer säkert pålagts av andra och det kommer en tid då vi bör göra oss av med dessa då de spelat ut sin roll. Eller var de aldrig dina att spela från första början? (Typ ”lat lillebror”, ”verklighetsfrånvänd bakåtsträvare” eller liknande.)

Igår kväll fick jag ett dödsbesked och kom ihåg en stund med mamma några månader innan hon gick bort. Jag bodde delvis hos mina föräldrar under deras sista tid och var där jättemycket. När far hade gått bort och mot slutet av mammas liv fick hon så mycket hjälp av hemtjänsten att jag sov hemma och kom dit på dagarna. Anledningen till att jag kände att jag kunde sova hemma var att mamma för första gången i sitt liv hade slutat vara rädd. Hon var inte längre rädd för mörkret som hade varit så jobbigt för henne. Hon hade varit så orolig och rädd i hela sitt liv att det kändes konstigt att en så stor del av hennes personlighet bara försvann. Hur som helst satt jag i vardagsrummet där mamma hade sin bekväma sjukhussäng och gjorde mig redo att köra hem. ”Men hur har du det egentligen lilla Monna, hur mår du?” ”Det är som det är och det blir som det blir”, svarade jag. Mamma blev upprörd och sa att det lät som att jag undvek mina känslor, men jag kunde med emfas säga att det var precis tvärtom. Efter nära två tunga, tunga år var det som att jag intuitivt kände att jag inte längre kunde vara sådär ledsen och tungsint hela tiden längre. Jag hade nått acceptans helt på egen hand. Jag undvek inte alls, utan erkände att jag inte kunde kontrollera det som hände runt omkring mig. Denna känsla har fortsatt att finnas med mig. Acceptansen. Kanske är det därför jag verkligen gillar att uppmuntra andra att jobba mot ”radikal acceptans”? Kanske är det därför jag numera ger mig själv rätten att ge utrymme för de roller jag gillar och är bra för mig, men struntar i de andra? ”Martyren” får till exempel inte längre tillträde till mitt livsrum även om hon knackar på då och då.

Några av mina favoritroller är de som lektant, festfixare och lärare. Igår hade jag möjlighet att utöva dem alla då vi hade höstterminskickoff för barnen i kyrkan. Det åktes hög rutschkana och vattenbana, det grillades och åts plockmat, det pysslades och dansades linedance och stämningen var hög. Intensiva två timmar och mycket lyckade. Ännu en favoritroll, den som vän, fick vara med här. Har inte haft så mycket tid för vänner utanför familjen i sommar, men hoppas få fler möjligheter att hänga med dem i höst.

Efter en lång dags förberedelser, genomförande och städning var det dags att ta bussen hem. Jag ägnade mig åt favvofavoritrollerna mamma och mormor, chattade lite i familjechatten och fejstajmade med lilla barnbarnet som hade varit på utflykt med sina gulliga föräldrar. Hon utvecklas i rasande fart och det är så fint att vi har möjlighet att följa henne trots att vi bor så långt ifrån varandra. Tack till dagens teknik!

Resten av kvällen var jag planttant, den där karaktären som jag för tio år sedan verkligen inte trodde skulle bli min roll att spela. Just nu håller jag på att ta hand om chili, tomat och paprika. Kul att testa olika tekniker och hitta sätt att få användning för hela skörden. Nu sitter jag här och lyssnar på höstens kör-spellista och låter min inre körsångare njuta medan jag låter bloggaren skriva och funderar lite över hur jag ska kunna flytta samtalsterapeutens ”walk and talk” under veckan. Solen skiner och regnet smattrar mot rutan. Hej livet! Jag accepterar det jag fått och gillar det jag skapat. Hur ser du på dig själv? Tycker du det är fånigt att beskriva sig själv i olika roller?

24 aug

Allt som kan hända på tio år.

Nostalgin knackar på. Jag tänker på alla år som gått innan vi kom hit, vad jag gjort vid den här tiden på året. Alla sommarlov som avslutats, alla skolstarter som förberetts, alla sensommardagar som avnjutits, alla skördar som har tagits omhand. All spänning inför nya klasskamrater, nya elever, nya arbetsuppgifter, nya bostäder, nya liv. Alla planer som gjorts, alla mål som har satts, alla läsårskalendrar som har invigts. Jag tänker på mig själv och vart livet har tagit mig. Jag träffar en gammal klasskompis och känner inte igen honom. Tänker ”vad gammal han har blivit”, men inser att detsamma gäller mig själv. Jag liknar min mamma mer och mer för varje dag. Möter hennes kropp i min, ser hennes armar, hennes fingrar, hennes anklar. Jag tänker på alla nedvärderande tankar jag ägnat åt min allt för tjocka kropp, fast den var jättefin och frisk och stark. Jag funderar på nya äventyr, på min förnöjsamhet och på drömmar som känns avlägsna men fina. Jag tackar för livet, för familjen, för omständigheter och för min trygga vrå i denna sjuka värld. Jag tänker på…

… hur vi förra året väntade vårt lilla barnbarn, hur jag stickade och drömde om hur hon skulle se ut och hur hon skulle vara. Fnissar och påminner mig själv om hur lite vi vet om någonting, men att det gäller att inte vara allt för realistisk utan bjuda sig själv på fantasi och trycka undan taket som ibland hovrar allt för långt ner.

… hur många rundor maken flugit sedan han gjorde slag i saken och tog sitt flygcert, undrar om min sådana uppfyllda dröm var att bli samtalsterapeut och tror kanske att det bara är halva sanningen.

… hur många vackra och fantastiska platser jag har fått möta genom åren och hur underbar denna makalösa planet är. Vi måste ta hand om den, ta hand om varandra!

… hur mycket som hänt sedan yngsta dottern stod i den ännu inte färdigrenoverade verandan och bjöd på en björnbärsskörd som gav oss så mycket glädje under lång tid framåt.

… den där gryningen då jag vaknade och hade en av mina mest surrealistiska upplevelser någonsin. Jag vårdar den fortfarande ömt i mitt hjärta och tackar för styrkan som jag fick från högre höjder i en tid då jag trodde att livet höll på att rinna ifrån mig.

… hur tacksam jag är för detta gäng. Hur olika vi är och hur mycket vi fått med oss av arv och miljö. Hur viktigt det är att jag får ha dem i mitt liv.

… hur allt har sin tid, hur jag och min syster har växlat barnvaktstjänster från det att hon blev min egen, levande docka det år jag fyllde tio. Nu är det skifte igen då hennes barn får vara mitt barnbarns idoler.

… hur lätt det är att glömma de framsteg som görs och hur viktigt det är att ta ett steg tillbaka och påminna sig om detta. Tack till brorsan som gjorde en enorm insats för att väcka vårt paradis till liv!

… andra paradis, andra hem, andra trygga punkter. Hur nära det var att vi blev kvar i USA, hur Carterville Road ligger kvar och hur mina berg sträcker sig upp mot himlen där i alla väder.

… hur många fina, viktiga och härliga sammankomster jag har fått vara med och förbereda och vara en del av. Jag tänker på det vackra bröllop som stod nere vid vattnet i Bredavik för tio år sedan och på det bröllop som i detta nu förbereds för vår yngsta dotter och hennes fästman. Jag tänker på sorg och glädje, på förväntan och eftertänksamhet. Jag tänker på minnen och jag tänker att jag hoppas ha många, långa och fina år framför mig. Det är en ynnest att få leva.

18 aug

Sådant som uppfyller förväntningarna. Eller inte, förresten.

Efter härliga dagar med allt från rivig hajk till lyxmiddag har jag tänkt mycket på vilken skillnad det gör att gå in i något med stora förväntningar mot att inte ha några förväntningar alls. Häromdagen ledde en förflugen kommentar från mig (”ja, men jag gillar ju att tälta) till den mysigaste av utflykter då maken styrde upp en fantastisk ”glamping” (alltså att campa lite lyxigare). Eftersom vi bara behövde åka några kilometer kunde vi omgående genomföra aktiviteten då vädret såg ut att bli perfekt. Allt vi behövde fanns hemma utom cider och marshmallows, men det kunde jag köpa på väg hem från livmoderhalscancerprovtagningen. Vilket ord, va? Varken jag eller maken hann bygga upp några stora förväntningar, utan vi körde bara. Var det just detta som gjorde att det blev så bra? Jag tror att det åtminstone delvis är förklaringen till hur nöjda vi blev.

Genom forskning har det framgått att man många gånger njuter mer av själva planeringen av en aktivitet än att faktiskt genomföra den. Det gäller även resor, inköp av dyra prylar och annat som man kanske inte gör i en handvändning. Förväntansglädjen är många gånger helt enkelt större än hur det känns när man väl köpt eller genomfört det där stora.

Genom livet har jag haft en inbyggd känsla för att det är så här människor funkar. Jag såg framför allt min mamma längta och prata om sådant som skulle göra henne lycklig, men hon hann knappt njuta av resultatet innan hon var inne på nästa dröm eller nästa projekt. Kanske är det därför jag själv kunnat vara rätt nöjd med att ha en vision om hur något skulle kunna vara utan att behöva uppfylla det? Eller helt enkelt strunta i att tänka på sådant som varit för dyrt eller känts för komplicerat för att uppfylla? Mammas ständiga drömmande satte käppar i hjulen för hennes ”lycka” (i brist på bättre ord, förnöjsamhet funkar kanske bättre) medan mitt förhållningssätt har gjort att jag gått miste om sådant som hade kunnat ge livet guldkant.

Jag satte mig för att fundera över vad som lovat runt, men hållit tunt. Det stora problemet tror jag är att naturen, livet och andra människor inte är perfekta. Det finns mycket som kan gå fel, vara lite skavt i kanten eller påverkat av hormoner, brist på sömn eller just förväntningar som inte har uppfyllts. Här är en liten lista på hur livet kan se ut:

Semesterresor är oftast bäst innan och en tillräckligt lång tid efteråt. Blandningen av det bra och lite för många dåliga upplevelser gör att man gärna känner sig besviken då man är på väg hem. Låt det bara gå ett tag så kommer det dåliga att förlora sin udd och resan blir sådär bra som du hoppades innan du gav dig av!

Innan man får barn är man bäst på att vara förälder. De som har problem med sina barn har säkert orsakat det själv genom sitt dåliga föräldraskap. Allt kommer att vara rosenskimrande och Instagramperfekt med ens egna barn. När bebisen väl är på plats känner sig många överväldigade och ångrar kanske till och med att de blivit föräldrar. Pratar man inte med andra om sina upplevelser är det lätt att känna sig ensam och misslyckad. Jag misstänker att den viktigaste anledningen till att det kan vara så jobbigt att vara förälder är att vi inte längre uppfostrar barn i storfamiljer, att vi ser den tidigare generationens inpass snarare som hot än som hjälp och att barn uppfostrar varandra. När barnen väl vuxit upp och flyttat hemifrån saknar man dem vanligtvis gruvligt, inte minst för att det är de bästa stunderna som blir kvar i ens sinne medan de värsta har hunnit läka ut.

Lösgodispåsar, ska vi tala om dem? Hur är det möjligt att en godispåse endast innehållande bitar man själv valt står kvar med sådant som man inte alls gillar eller är sugen på? Godiset är godast innan man intagit den första biten, de första bitarna är riktigt smarriga, men sedan är det helt enkelt inte längre gott.

Renoveringar är naturligtvis både önskvärda och uppskattade i de flesta fall, men hur lyckliga gör de en egentligen? Den som inte kan hitta tacksamhet i livet självt kommer snart att vara missnöjd med något annat, även om köket kostat 150 000 och kranen importerats från Frankrike.

När sommaren äntligen är här ska det festas och solas och vilas och renoveras och umgås. När hösten så kommer kliar sig många i huvudet, känner sig överväldigade eller besvikna, undrar vart tiden tog vägen och hoppas att det nästa år finns chans för omtag. Då kommer inte barnen att vakna klockan fem, eller stiga upp 13.30. Marinadreceptet som sabbade den viktiga grillkvällen kommer att vara uppdaterat och gurkorna kommer inte att drabbas av spinn. Alla i familjen kommer att hålla sams och böckerna i kassen från bokhandeln kommer att läsas. Vi kommer att ha träffat den stora, perfekta, kärleken och vi kommer att vara friska igen. Vi kommer att känna att vi har vänner som vill hänga med oss på ledigheten och vi kommer att ha sluppit ångestproblemen. Det kommer att finnas pengar till en utlandssemester och vi kommer äntligen att ta oss tid för kulturupplevelser och snickarprojekt. Det kommer att kännas roligt att skrapa fönster och vi kommer inte att behöva ägna en hel semester åt att vara oroliga över kommande omstruktureringar på jobbet. Lite så. (Allt detta är antingen upplevt av mig, klienter eller vänner – verkligheten bjuder på högt och lågt vare sig det är semester eller ej.)

Det har visat sig om och om och om igen att vi mår bra av att lära oss fokusera på stunden vi befinner oss i just nu. Att bara låta livet vara precis som det är utan att värdera det ger stabilitet. Nej, vi kan inte leva ett liv där vi ständigt lever i mindfulness, men när ältandet över sådant som hänt eller sådant som kanske eventuellt skulle kunna hända tar över har vi mycket att vinna om vi tar oss tid att landa i oss själva, i stunden, i hur livet faktiskt ser ut just nu. Vi behöver inte betygsätta livets alla skeenden och även om både listor och femårsplaner kan vara hjälpsamma gör vi oss en otjänst om vi inte stannar upp ibland. Tacksamhet kan vara för jobbigt att hantera då man befinner sig i djup depression, sorg eller när de negativa känslorna är allt för närvarande. För alla som ”bara” känner sig missnöjda eller besvikna kan detta trick däremot vara mycket hjälpsamt. Jag kommer aldrig att sluta tjata om vinsten med tacksamhetsdagbok och jag kommer aldrig att glömma vilken stor tjänst jag gav mig själv den dag jag på riktigt började leva i tacksamhet. Och där hamnade jag alltså till slut denna morgon. Må dina utmaningar inte vara större än att du känner att du kan hantera dem och må du hitta vägen framåt som är bäst för just dig.

11 aug

Utveckling.

Som fortsättning på snacket om nystart och rensning kommer här en djupdykning i ämnet. Jag har de senaste dagarna verkligen ränt runt som hade jag Duracell-batterier insatta där jag oftast inte har någonting. Trädgården har fått en subtil ansiktslyftning efter alla timmars jobb, men det känns otroligt bra att veta att några av de mest trängande uppgifterna blivit avklarade. Inomhus har det rensats upp i förrådet, jag har sorterat om skänken och i det köksskåp där det 2017 ställdes grejer ”så länge” som sedan fick permanent plats och jag har rensat datorn. Gått igenom gamla dokument och faktiskt slängt en massa onödigt som jag förut haft svårt att släppa taget om. Skrivbordet är helt rensat på alla högar utom den nödvändiga och jag har beställt en del kontorsvaror som saknades (kort och kuvert som jag gör egna kort med, har hittat jättebra som jag köper från Adlibris) och lim- och klisterlådan är uppdaterad genom nytt tejp i den tomma tejphållaren och liknande. Nu är kylskåpet och frysen kvar, men det ska nog hinnas med.

Av allt jag gjort de senaste dagarna känns det här roligast. Jag hittade en av alla de listor jag gjort genom åren. Denna är lite speciell. Det är ingen ”bucket list”, utan är något slags arbete under utveckling. Grejer kan strykas och läggas till, bockas av och kompletteras. Jag vet att jag har liknande listor på andra ställen, både på papper och digitalt, och ska göra vad jag kan för att sammanställa dem för att få bättre överblick över vad jag har haft på sinnet över åren. Somligt har funnits som drömmar i många år och ska kanske få fortsätta vara just det, annat är inte längre aktuellt och så finns det grejerna som kräver ständigt arbete. Just denna lista skrevs efter en otroligt tuff tid. Den första oktober hade jag opererats, en operation som satte punkt för några långa och kaotiska månader och denna dag ser jag som ”EFTER”. Du vet, det finns ett före och efter somliga stora och omdanande händelser eller perioder. Efter detta datum inföll sig en otrolig förnöjsamhet i mitt liv. Jag hade trott att jag skulle gå sönder, men jag hittade istället fram till ett inre lugn som jag kanske inte kommit fram till om livet fortsatt som vanligt. Jag och resesyrran som är expert på planer och listor pratade sedan länge om denna lista och definitionen av ordet ”driv”, mycket eftersom jag känner att jag saknar driv, men absolut inte är lat. Detta återkommer jag till. Vad skulle du skriva på en sådan här typ av lista? Tror du att man behöver prioritera att ta sig en titt på livskartan då och då för att ta sig fram till smultronställena, eller kan ett liv levt helt baserat på impulsivitet bli lika bra?

05 aug

I ljust minne bevarad.

Idag är det Ulriks namnsdag. Ulrik var en klasskompis på gymnasiet som jag aldrig hängde med, men som trots det lämnade avtryck. Under gymnasiet åkte han som utbytesstudent till Australien och under det läsåret damp det ner vykort i alla klasskamraters brevlådor, en i taget. Ulriks utmärkande personlighetsdrag var att han var glad och vänlig, något som verkar ha följt med honom i livet framåt, inte minst som överläkare på neo. En gång för kanske 15-20 år sedan sprang jag på honom på Huddinge sjukhus. Han var sig väldigt lik och jag hejade glatt, men hade bråttom till en undersökning och hann inte prata med honom trots att jag hade velat.

Idag är det alltså Ulriks namnsdag. Den där snabba träffen på Huddinge sjukhus blev sista gången jag såg den glade klasskamraten, han som jag aldrig riktigt kände. För tre år sedan dog han nämligen hastigt. Detta faktum påminner om att livet bäst levs i tacksamhet för det vi har här och nu, inte det som kanske finns i en värld som ännu inte har skapats.