04 feb

Hållbarhet, här en stund på jorden och grrrrrr.

Oj. Vad hjärtat, och huvudet, är fullt av… Idag har jag en riktigt spännande pingismatch på gång i huvudet. Det handlar om hållbarhet, klasstillhörighet, samhällsansvar, individens ansvar, klimatet, ekonomin, förutsättningar, Arbetsförmedlingens anställdas förväntningar om att alla redan ska känna till systemet och så lite ”oj, vad vackert vi har det här” spritsat över det hela.

Den här känslan. Morgonsol, värme, trygghet, varmt och kallt rent vatten i kranen. Vi har det så bra. Privilegier. Och så något som skaver. Pilar från alla håll mot mig som fenomen, men fenomen landar ju också i individer. Vad borde jag göra? Det finns lika många svar på den frågan som träd i skogen. Vad kan jag göra? Se där, nu börjar jag komma någonstans.

Ja, du ser ju hur bra jag har det. Och mycket mer rörigt än jag trivs med. Inte minst har jag två oanvända burkar skokräm som ska hitta nya hem. Känner du någon med bruna skor som behöver gratis skovård? Min FootMender All in One är förresten nästan slut och trots att jag blivit lite beroende av denna superspeciella fotkräm kan jag inte säga att jag har fötter som ser ut att inte behöva ”fotbad, fotfil, fotsocka eller krämer” som denna superkräm sägs ersätta. Dyr är den också. Burk ett var jättebillig, tror de försökte lura på oss kunder en ny produkt. Burk två och tre köpte jag till specialpris (köp en, få den andra mycket billigare) och nu när den tredje nästan är slut är jag för snål att köpa en till fullt pris. Dessutom har jag inte nått det där resultatet jag hade tänkt mig. Tänk om kokosolja och bomullssockor funkar precis lika bra? Då är jag riktigt blåst. Nåja, tillbaka till viktiga saker. Hjälper jag till att sänka vår planet i ett svart hål genom att köpa hem svenskodlade tulpaner? Nej, nu förlorade jag fokus igen.

Just det, hållbarhet och vad jag kan göra. WWF har en drive där de vill få folk att göra många små och stora förändringar för att rädda världen. Du vet det där jag skrev för ett tag sedan, att skammen är vår nya lilla svarta? Ojojoj, här finns en lång lista med sådant som alla Gutmenschen kan använda för att späka sig själva och skamma sina medmänniskor.

Nu räcker det inte att vara vegetarian, eller ens vegan. Nej, ”Att välja mer vego är bra, men en del vegetarisk mat bör du undvika – t.ex det som har flugits hit.” Jo, men då så. Veganerna får det lite svårare utan quinoa, avokado, sojabönor (eller, en del svenska sojabönor finns det nog, men de flesta kommer utomsocknes ifrån), kokosmjölk, och ja, så fortsätter det.

Alltså, ursäkta att jag blir så raljerande, men det finns faktiskt ingen hejd på hur dålig man kan vara. Någonsin. Särskilt inte om man är högkänslig, medveten om all skit som kan gå fel och extremt kritisk mot alla som inte lever upp till de högt hållna krav man ställer på sig själv och sin omvärld. (Ja, jag har precis satt mig in i svårigheterna som högkänsliga har att slåss mot, därav bollen åt detta hållet.) Det tar aldrig slut! Gör en förändring, men nöj dig inte. Och kom ihåg att om det inte är ditt fel så är det sannerligen någon annans. Omvänd dig! Piska dig själv! Svält dig själv och skicka din fralla till de fattiga barnen! (Jag börjar vid det här laget få lite dåligt samvete åt att jag lägger ut hundratals kronor på vildfågelmat som jag skulle ha kunnat skicka till någon matkasse-organisation.)

Sanningen är att jag redan gör mycket av det som finns på WWF-sidan. Jag borde nöja mig med det. Kanske är det hormoner som får mig att känna mig på krigshumör. Kanske var det dotterns samtal med Arbetsförmedlingens anställda, hen som i ett mejl presenterade sig som tillgänglig, villig och ivrig att hjälpa vår yngsta dotter att få jobb i enlighet med EU:s riktlinjer och allt vad det var. Dessutom skulle denna unga hen ha bara ett fåtal arbetssökande att chefa över, så de skulle kunna få en personlig kontakt…

”Det lät som att hon läste från ett papper.” (Dotterns kommentar efter samtalet.) ”Ok, men fick du svar på dina frågor?” (Min kommentar, hon hade förberett tre frågor.) ”Alltså, jag har tagit anteckningar, men jag fattade inte riktigt vad hon menade. Hon pratade om EU, Försäkringskassan och ersättning. Men det går nog inte att jag har mitt jobb kvar då.” (Hon har precis fått timanställning på en städfirma och undrade helt enkelt om det gick att kombinera AF-projekt med ett otryggt deltidsjobb. Det kan både hon och jag fortsätta undra över, men vi har åtminstone blivit hänvisade vidare till Försäkringskassan.)

Ok, här kommer jag in. Om man skriver in sig för första gången på Arbetsförmedlingen tänker jag att Arbetsförmedlingens anställda borde förstå att den nyinskrivne med all sannolikhet inte förstår särskilt mycket av drillen runt hur det går till att ha med sagda förmedling att göra. Varken maken eller jag har behövt söka jobb genom dem och är dessutom lastgamla, så det som gällde då vi var 20 gäller antagligen inte längre. Om ungdomen som skriver in sig på Arbetsförmedlingen redan hade hittat ett jobb hade hen antagligen inte sökt sig till denna samhällsinstitution.

”Mejla och säg att du inte riktigt hängde med och att du önskar att hen sammanfattar ert samtal.” (Mitt förslag då husets ungdom fortfarande var lika frågande som innan samtalet.) Den AF-anställde återkom tämligen omgående med ett mejl som var en upprapning av floskler och fina ord, men det framkom åtminstone att vår dotter inte kunde söka detta ”projekt” förrän hon varit arbetslös i minst 90 dagar. Och hen skickade också en länk till ett GDPR-sekretessmedgivande som hon isåfall skulle behöva skriva under. Jag kunde konstatera att det inte var så konstigt om inte dottern förstod vad telefonsamtalet gick ut på, för det gjorde inte jag heller, inte ens i skriftlig form. Och då tycker jag nog att jag är relativt snabbtänkt.

Jag kan ju avsluta med att jag slutligen hade en skriftlig konversation med en ung, klipsk och idealistisk ung man som nog vill åt samma håll åt jag, men genom att gå på en väg som ser helt annorlunda ut än den jag har slagit in på. Han gillar Marx och ser människors uppdelning i klasser som förklaringen på alla orättvisor som finns i världen. Diskussionen var både spännande och artig. Jag har dock numera noll förståelse för hans politiska ståndpunkt. Jag avslutade med ”Gammal tant som drömmer om att alla bara ska ha det bra och vara glada, men lite svedd på vingspetsarna av livet. Långt ifrån bitter, men mitt ideologiska tonårshjärta har blivit krossat lite för många gånger av människor som utnyttjat systemet.”

Ja, typ så har min dag varit. Dessutom försöker jag få mina företagsutbetalningar i SEK istället för i EUR, men det verkar vara smått omöjligt. Må jag lyckas på detta sjuttonde försök. Om det går tänker jag unna mig ett fotbad. Går det inte så tänker jag trösta mig med ett fotbad, så det går nog på ett ut.

Ps: Jag förstår om du är trött på mig nu. Som sagt. Jag skyller på hormoner, systemet, eller vad som helst, men det här är ändå min blogg. Imorgon har jag säkert lugnat ner mig.

28 jan

”Låt mig berätta vart jag kommer ifrån”…

Igår läste jag ett spännande blogginlägg. Det fick mig att humma och fundera och protestera högt (här hemma, i arbetsrummet, utan publik), för det är ju så jag fungerar då jag läser ord som får mig att tänka. Underbara Clara skrev ”Alla vill vara en underdog” och jag tänkte skriva lite om det. Tänk, det känns så aktuellt efter de senaste dagarnas intensiva släktmarinering, och viktigt. Inlägget i sig är lite spretigt, men intressant. Ännu mer intressant är kommentarsfältet. Det handlar om allt mellan överklass och tillhörighet till ojämlikt samhälle och klasskillnader. Hur ”alla” försöker göra sig mer underlägsna än de egentligen är, tala om hur svårt de har det fast det ser så fint ut på ytan och så vidare.

Jag börjar med Amadeus. Amadeus är son till Carola och Runar. Han har vuxit upp i skuggan av sina riks(ö)kända föräldrar med ett namn som förpliktigar. Det här är ingen dussingosse. Dessutom har han begåvats med ett fördelaktigt yttre och är fotbollsproffs. Nu har han gett sig in i musikbranschen med en egen låt, riktigt bra till och med om man gillar den sorts pop som Exhibition är. Jag tror knappast att Amadeus hävdar att han är någon underdog. Han skötte sin musik utan mammas inblandning och jag gissar att han blev värvad av IF Brommapojkarna för att han kan spela fotboll och inget annat. Killen ger ett ödmjukt intryck och är säkert jättefin på alla sätt och vis, men jag gissar att om man gav orättvisans riddare fritt spelrum skulle han slås ner med ett hugg rätt i hjärtat.

Jag då? Är inte jag en ”underdog”? Skulle inte jag kunna skriva om min fruktansvärda barndom med utnyttjande, missbrukande, känslokalla, psykiskt sjuka, fattiga, outbildade vuxna som förstörde för mig? Nä. Så hade jag det lyckligtvis inte. Men visst var jag avundsjuk ibland. Ju äldre jag blev, desto mer avundsjuka kunde jag frambringa. Utseende, prylar, kläder, semestermål, intelligens, musikalisk begåvning, boende… Det fanns alltid något att vara avis på.

Jag tackar fars ordspråk ”livet är orättvist” för att jag någonstans insåg att den där orättvisan finns, på båda håll. Ibland är det jag som står på topp, ibland ligger jag längst nere i högen. Mammas stora engagemang i mentalvården, kyrkan, äldrevården och de krigsskadade och religionsförtryckta människorna hon undervisade i SFI. Nog fick vi lära oss att vi var privilegierade. Fars polisiära arbete, alltid beredd att hjälpa andra, rycka ut då någon tonåring hamnat i fel sällskap. Nog fick vi uppleva på nära håll vad det innebär att vara privilegierad. Mina föräldrars ekonomi räckte inte ens till att få till det där med ”existensminimum”, trots det var jag inte medveten om att det finns människor som lever efter löningskalendern förrän jag blev vuxen. Nog är jag privilegierad. Det finaste jag visste som barn var ”bruna barn”, så min högsta önskan en jul var en n*g*rdocka (som jag dessutom fick). Jag visste inte att min fula blekfishud med synliga blå ringar under ögonen var mitt högsta privilegium, men det har jag sedan dess lärt mig många gånger om. Jag är inte särskilt vacker, men absolut inte ful. Nog är jag privilegierad. Jag har aldrig bommat en tenta och har aldrig fått gråta mig till kunskap på det sätt som jag sett andra göra. Jag utbildade mig till lärare och har fått undervisa underbara barn och ungdomar. Ett fantastiskt privilegium. Jag är till och med lång, 174 cm. Nog vet jag att jag är privilegierad. Jag är gift, dessutom med en man som varken slår mig, missbrukar eller spelar bort våra matpengar och som säger att han älskar mig varje dag. Jag är verkligen privilegierad. Jag har fått bli mor tre gånger. Vilket privilegium! Jag har hälsan och övervikten jag bär på har jag orsakat själv. Jag är sannerligen privilegierad. Jag äger ett hus värt miljoner, om än tillsammans med maken och banken. Huset är fantastiskt vackert, tryggt och ligger på en drömplats. Jag är så privilegierad! Jag känner mig trygg i min tro, känner mening med mitt liv och känner fortfarande både lust och hopp. Nog är jag privilegierad. Och inte en dag går utan att jag har fått äta mig mätt. Vilken ynnest.

Jag är alltså ingen underdog, men jag är inte heller överklass. Jag kommer inte ens från en akademisk familj (men jag har framgångsrika syskon som försörjer sig som fastighetspamp [han har också kallats diversearbetare, häktesvakt och kycklingfarmare], rektor, egenföretagare, jurist, ambulanssjuksköterska och psykolog). Jag har ingen adlig titel och kommer aldrig att behöva låtsas att ett äckligt vin som kostar femhundra kronor flaskan smakar gott. Jag behöver inte dränka min hopplösa tristess i kokain och jag kommer aldrig att behöva bråka med en granne som tycker att min yacht tar för stor plats och skymmer utsikten. Jag är så privilegierad!

Jag är så privilegierad att jag vid tillfälle blivit tystad. Min privilegierade ställning tar bort min rätt att uttala mig i allt som handlar om sådant som rör andra, mindre privilegierade personer. Jag håller dock inte tyst. Jag tycker. Jag förfasar mig. Jag protesterar. Jag höjer en flagg. Så också idag. Underbara Clara. Jag gillar din grundtanke. Jag fattar att jag är privilegierad. Må alla dessa privilegier, både dina och mina, förvaltas väl och fortsätta bidra till en bättre värld. För jag tror att det går. Jag tror att privilegierade människor kan existera utan att behöva be om ursäkt för att de har det så bra och använda detta till också någon annans fördel. Och jag vet att riktigt dåligt mår man först då man börjar jämföra sig med andra som har det ”bättre”.

Livet är orättvist. Hälsningar Ivar Håkansson.

25 jan

Gå ut och förändra världen!

”Det var en familj som flyttade mycket på grund av pappans jobb. Dottern gick i en ny skola nästan varje år och hade svårt att få nya vänner. Hon kom hem efter sin första dag på en ny skola och berättade för sin far att hon inte tänkte gå tillbaka. Andra elever hade retat och mobbat henne och hon var så ledsen. Naturligtvis fick hennes föräldrar henne att gå tillbaka till skolan. Efter ett par veckor sa hon igen att hon inte tänkte gå tillbaka. Det var för svårt… Hennes far tog henne med in i köket. Han ställde fyra kastruller med vatten på spisen och satte på värmen. I den första kastrullen lade han en sten. Den andra fick ett ägg. Den tredje fick en potatis och den fjärde fick några teblad. De såg på hur allt kokade och till slut var det färdigt. Fadern frågade dottern vad som hade hänt. Stenen och vattnet var oförändrade. Ägget hade blivit hårdkokt. Potatisen var mjuk och mosig. Tebladen hade ändrat vattnets färg. Vad kunde de lära sig av det? Vi har svårt att kontrollera vad som omger oss (vattnet). Vi kan dock kontrollera hur vi reagerar och hur vi förhåller oss. Vi kan vara som stenar, hårda och oföränderliga oavsett vad. Vi kan vara som ägg och bli hårdhjärtade. Vi kan vara som potatisar och bli mjuka och följsamma. Eller så kan vi vara som teblad och förändra vår omgivning till det bättre.”

Saxat ur det känslosamma brev min ”extramoster” skickade igår. Jag är tacksam för kloka människor som delar med sig av tankar, insikter och funderingar. Dessa gör att jag har möjlighet att växa och utvecklas.

15 jan

Favorit i repris!

Faster Malins lista med goda råd

Ät mycket råris.

Ge människor mer än vad de förväntar sig och gör det för att du tycker om att göra det.

Lär dig din favoritdikt utantill.

Tro inte på allt du hör, spendera inte allt du ger och sov inte så mycket som du skulle vilja.

När du säger ”Jag älskar dig”, säg det på riktigt.

När du säger ”Jag är ledsen”, se personen i ögonen.

Förbli förlovad minst sex månader innan du gifter dig.

Tro på kärlek vid första ögonkastet.

Driv aldrig med andras drömmar.

Älska djupt och passionerat även om du kan bli sårad.

Om du inte är överens, förbli ändå lojal. Förolämpa inte.

Döm ingen p.g.a. deras släktingar.

Prata långsamt, men tänk snabbt.

Om någon ställer en fråga som du inte vill svara på, le och fråga ”Varför vill du veta det?”.

Kom ihåg att den största kärleken och de största framgångarna innebär de största riskerna.

Ring dina föräldrar.

Säg prosit när du hör någon nysa.

När du förlorar, förlora inte lektionen.

Låt inte ett litet missförstånd förstöra en stor vänskap.

När du upptäcker att du gjort fel, rätta till det genast.

Le när du svarar i telefon, den som ringer hör att du ler.

Gift dig med en man eller kvinna som tycker om att konversera. När ni blir gamla kommer er förmåga att konversera vara viktigare än något annat.

Tillbringa lite tid ensam.

Öppna din famn för ombyten och förändringar, men släpp inte på dina värderingar.

Kom ihåg att tystnad ibland är det bästa svaret.

Läs fler böcker och se mindre på teve.

Lev ett bra och värdigt liv. När du blir gammal, minns det som varit. Då kan du njuta av det en andra gång.

Tro på Gud, men lås alltid din bil.

En kärleksfull atmosfär hemma är viktigt. Gör allt du kan för att skapa en lugn och harmonisk miljö.

Om du inte är överens med din käresta, se på situationen som den är nu, inte som den har varit.

Läs mellan raderna.

Dela med dig av allt du vet. Det är ett sätt att uppnå odödlighet.

Var vänlig mot vår planet.

Be, det finns en obeskrivlig kraft i en bön.

Avbryt aldrig någon som håller på att visa dig sin tillgivenhet.

Lägg inte näsan i blöt.

Lita aldrig på en man eller kvinna som inte sluter ögonen där du kysser honom eller henne.

Åk till ett ställe du aldrig varit på en gång om året.

Om du tjänar mycket pengar, placera dem för att hjälpa andra medan du fortfarande lever. Detta är den största tillfredsställelsen rikedom kan ge.

Lär dig alla regler och bryt en del.

Kom ihåg att det bästa förhållandet är det där kärleken mellan två personer är större än behovet den ena har av den andra.

12 jan

Tender mercies.

Jag vaknade på ett strålande humör idag, men med gråten i halsen. Jag tror att jag hade drömt något som fick mig att hamna i en riktigt märklig sinnesstämning. Solen sken sådär så att den värmde genom fönstret för första gången på länge och bjöd samtidigt på en vacker dammdans. Imorgon ska vi städa ut julen, så jag stampade bara undan dammråttorna, skötte våra gröna växter och plockade undan lite innan dagen satte igång.

I köket står de vackra tulpaner våra vänner hade med sig härom dagen då vi gick en runda i naturreservatet. Tänk vilken glädje blomster ger mig! Jag blir alldeles varm av tacksamhet bara jag tänker på det, både för det dessa blommor symboliserar och för det faktum att det finns något så vackert.

På vardagsrumsgolvet ligger damm, hårstrån och barr och slåss om uppmärksamheten, men mitt i detta upptäckte jag detta! Blir inte du också glad av detta ljus av hopp? Min vän Ashlynn brukar säga ”life is HARD, but life is GOOD”. Livet är svårt, men fint.

Just nu har jag många runt omkring mig som går igenom både vanligt förekommande och extraordinära utmaningar. Jag känner med dem, men vet också att det inte finns utrymme för mig att ta på mig deras utmaningar. Jag behöver fokusera på mitt medan jag stöttar och hejar på så gott jag kan från åskådarplats. Vissa saker måste man helt enkelt igenom själv. Alla behöver dock stöd från sina medmänniskor. Det är lätt att glömma att detta gäller också starka och kompetenta människor som verkar klara sig utmärkt på egen hand. Är det något jag har lärt mig sedan jag slog in på banan som samtalsterapeut så är det just detta. Lev väl! Och lova att räcka ut en hand om du behöver en hejarklack.

09 jan

Har du koll på läget?

Du har hört dem alla förut. Ordspråken som kommer från Bibeln, gamla filosofer, författare och vanliga människor. Ordspråken som talar om för dig vad livet innebär, vad som är viktigt och hur du bör leva ett bra liv. Det är naturligtvis frivilligt att leva efter dessa uppmaningar, eller att ens lyssna på dem. Vissa verkar se det som en utmaning att gå sin egen väg och lyckas förvisso ibland. Vissa omformulerar dessa visdomar och blir miljonärer, andra tar tag i något och lyfter det till nya höjder. Man kan ge något ett nytt namn och hux flux är det fräscht igen. Och vem vill förresten säga att man låter sitt liv ledas av slumpmässiga uppmaningar? Läs själv. Vad tänker du när du läser dessa uppmaningar? Vad lägger du för betydelse i dem?

”Själv är bäste dräng.” ”Av skadan blir man vis.” ”Bit inte den hand som föder dig.” ”Bra karl reder sig själv.” ”Bättre att stämma i bäcken än i ån.” ”Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge.” ”Den som söker han finner.” ”Det vatten du hämtar ur bäcken lär dig att känna källan.” ”Det är mänskligt att fela.” ”Ensam är stark.” ”Envar sin egen lyckas smed.” ”Friskt vågat, hälften vunnet.” ”Gräv där du står.” ”Klaga inte över för lite vind, lär dig segla.” ”Ta saken i egna händer.” ”Man är alltid sig själv närmast.” ”Som man bäddar får man ligga.” ”Sopa rent framför egen dörr.”

Ju äldre jag blir, desto större driv att slå in på min egen väg känner jag. Det som jag upplever vara ouppbruten mark eller vildmark har dock många tagit sig fram i före mig. Därför har jag insett att det kan löna sig att lyssna till dessa medmänniskor. I bruset finns det så många uppmaningar att man behöver fokusera på ett fåtal av dem för att livet ska vara hanterbart. Den här listan på frågor hittade jag för några år sedan då mina föräldrar hade gått bort och jag kände mig som en spillra av en människa. Idag upplever jag inte samma behov av att hålla koll på mig själv. Mindfulness, att då och då medvetandegöra mig om var jag befinner mig just då både fysiskt och mentalt, har jag tagit med mig. Även tacksamheten. Jag tror att alla mår bra av att peppa sig själv. Till det är denna lista jättebra. Testa!

Morgon

  • Hur mår jag just nu?
  • Hur känner jag för dagen som ligger framför mig?
  • Finns det något av det jag inte kan förändra som jag kan acceptera?
  • Vad är viktigast (inte mest bråttom) för mig att ta itu med?
  • Vad har jag gått med på som jag inte vill göra?
  • Hur behöver jag förhålla mig till den här dagen för att den ska funka?
  • Vilka små steg kan jag ta för att visa att jag älskar och respekterar mig själv?
  • Vad kan jag göra idag för att utmana mig själv?

Under dagen

  • Var ligger mitt fokus just nu?
  • Är jag generös med min tid, mitt fokus, min närvaro?
  • Hur känner jag just nu?

Innan jag lägger mig

  • Vad var det viktigaste jag gjorde idag?
  • Vad gjorde mig lyckligast?
  • Vad orsakade mest inre konflikt?
  • Vad är jag tacksam för?
  • Finns det något jag behöver reda upp?
  • Vad lärde jag mig?
  • Vad behöver jag släppa för att kunna gå vidare?

26 dec

Hur fortsätter vi?

Tänk, vilket år 2020 har varit. Man kan säga mycket. Det var ett smidigt år rent siffermässigt, lätt att komma ihåg onådsåret 2020 då coronaviruset tog över delar av världen. Jag undrar verkligen hur vi ska förhålla oss till detta framöver. Är du intresserad av att sluta ”gå på” medias rubriksättning (deras uppgift är kanske inte helt neutral om man säger så) kanske du vill läsa SCB-statistiken över antal dödsfall per dag mellan 2015 och 2020. Slutet på året är inte uppdaterat än, men här finns mängder av information.

Jag har två bekanta som vad jag vet har dött av Corona. Den ena var multisjuk och den andra var gammal. Två bekanta har fått stora delar av 2020 förstört och kommer kanske inte helt att återhämta sig efter Covid-smittan, men främst är det lång tid i respirator som gått hårt åt deras kroppar. Tre personer har dött av Covid-restriktioner. En inställd operation, två var så rädda för coronaviruset att de inte sökte hjälp på vårdcentralen som de hade behövt. Mängder av småföretag och butiker har gått i konkurs. Kurser och utbildningar är proppfulla, men hur håller de vid en kvalitetskontroll? Det pratas om Coronabebisar, men hur står det till med alla ofrivilliga singlar och dejtingvärlden? Ensamheten? Mind har utökat sin verksamhet i år, trycket är stort på självmordslinjen till exempel. Efter vår härliga Zoom-julfest med släkten igår kan jag säga att den ju inte hade blivit utan coronaviruset, så allt är inte bara mörker.

Nu är frågan vad vi ska göra framöver. Hur går vi vidare? Influensor kommer att fortsätta spridas, flera olika stammar dessutom. Jag har läst otaliga artiklar om vårt ansvar för att vården inte ska överbelastas. Gäller det bara intensivvårdspersonal, eller gäller det även andra avdelningar framöver? Vad blir nästa ansvarsområde? Att se till att gå ner i vikt för att hjärt- och kärlsjukdomar tar för många liv? Alla cancerfallen? Och hur blir det med skattemedlen som ska bidra till vårdpersonalens välförtjänta löneökningar nu när så många privata aktörer inte bidrar till skattkistan?

Det svenska Samhället är byggt på att det räknas med att alla är solidariska och drar sitt strå till stacken. Ger Staten en rekommendation följer man den. Säger Staten att det är bra att bebisar mår bättre hos en utbildad pedagog än hos föräldrarna är det så. Säger Staten Hoppa! så hoppar de flesta. Går allt åt skogen går det alltid att ropa ”Det är Samhällets fel!” Är det något vi kan vara säkra på är att det är någons fel. Vi är kollektivistiska individualister, finner ro i att göra som alla andra och samtidigt tro att vi är så speciella. Ja, eller så har det iallafall varit i mångt och mycket. Jag har en känsla av att mycket har dragits till sin spets under 2020 och att vi kommer att se både fantastisk utveckling och illaluktande dynga i coronavirusets fotspår. Vad tror du?

18 dec

Mittemellan.

Igår dåsade jag in i sömnen, låg i ett lulligt lalaland och fick den där känslan av overklighet och att jag svävade ovanför sängen. Jag gillar den känslan mycket bättre än den då jag vaknar med ett ryck efter ett upplevt ”fall” precis innan jag somnar. Dagen var full av härlighet och sorg i en märklig blandning. Allt mellan att följa med en sörjande vän för att uträtta ärenden på stan till att vara med på en riktigt rolig Zoomavlutning med kören och fästa sista tråden i sockorna jag har stickat till vinnaren i Trettio Tacksamma Dagars utlottning.

Min svägerska frågade om min julkänsla fortfarande är ”svärtad” av att mamma dog mitt i adventstiden 2017. Vi hade begravning den 22/12 och vi barn firade sedan jul tillsammans i Bredavik med våra familjer. Det fick bli ett slags sammanfattning efter det märkligaste året i mannaminne. Barn i spänd förväntan, vuxna i absolut sorg, utmattning och lättnad. Det gick att ta på känslorna den där julaftonen. Men har detta svärtat min känsla för julen? Nej, faktiskt inte. Kanske för att julen var så otroligt viktig för mamma och hon njöt av allt som tillhör in i det sista.

Nu har jag två kära vänner som har förlorat sina nära den senaste veckan. Den ena chockartat oväntat, den andra efter lång tids svår sjukdom. Den surrealistiska situationen tillsammans med allt det praktiska som samtidigt ska fixas, nej, det är ingen situation som jag önskar någon. Finns det något jag hade velat kunna fixa är det att läka bort den närmaste månaden, men detta måste de gå igenom själva.

Dessa vackra stilleben har min syster gjort. Jag njuter av skönheten och påminns om hur viktigt det är att jag fyller mitt sinne med sådant som är vackert. Trädet tackar jag däremot vår skapare för, där är hon inte inblandad.

Jag tyckte så mycket om den här betraktelsen av Josefin Holmström. Den lyfter hur svår balansgången mellan sorg och glädje kan vara under julen. Jag känner verkligen igen mig i det hon skriver och tänker att du kanske också kan hämta tröst i den?

05 dec

Tre år utan mamma.

Jag är mest uppfylld av tacksamhet idag. Tacksam över mina föräldrar, men också över den stora, fina familj som finns kvar. Från mitt håll, från makens håll. Ett nätverk av fina människor.

Igår nåddes vi av budskapet om att en familjefar hastigt avlidit. Så tragiskt. Tankarna om vad som kan göras rent praktiskt leder automatiskt åt vår situation 2017. Alla hanterar sorgen olika. Vissa behöver mycket stöd, andra behöver vara ifred. Sedan går tiden och det är omöjligt att ta hand om alla andras sorg. Ingen av oss kan bära allt som ryms i den på våra axlar. Vi kan dock visa att vi finns här och visa medkänsla. Det är inte nödvändigtvis stora åthävor som tröstar.

24 nov

Hej på dej!

Tänk, så viktigt det är att uttrycka sig rätt och på rätt plats. Vi skrattar fortfarande efter 26 år över situationen då makens farfar steg på hemma hos min moster då det serverades bröllopsmiddag och väste ”scheissvornehm”, men egentligen gör man ju inte så. Bjuds man in i någons hem tar man det som det är. Det är inte särskilt hövligt att säga att någon har fula kuddar eller att de borde sortera om i sin bokhylla. Jag som storasyster kan komma hem till min lillasyster och erbjuda hjälp att organisera garderoberna, men inte ens jag kan ställa mig och riva ut hennes lakan bara sådär.

Bild fotad på Elsas café i Karlskrona

Den senaste tiden har jag funderat runt sociala medier och vad det gör med oss människor att sitta vid en skärm och skriva istället för att prata med någon. Det ger upphov till så mycket elände. Irritation. Sorg. Hat till och med. I ens eget flöde har man ju faktiskt lov att uttrycka sina egna åsikter utan att någon ska läxa upp en. (Det är skillnad på att läxa upp och bjuda in till en diskussion, men detta är en konst som inte många klarar av att hantera. Förresten så sitter FB, Instagram och Twitter på poliser som stoppar en om man säger fel eller visar fel slags bilder, så hur som helst får man faktiskt inte uttrycka sig, där hade jag fel.)

Det här fina fotot lade någon upp i ett odlingsforum på Facebook. Det är växthuset som tillhör ett nytt hem, och författaren undrade hur man skulle göra med odlingsbäddarna för att inte växtligheten ska råka ut för sjukdomar. Min reaktion var ”wow, vad fint”. I min värld kan man gärna uttrycka detta och även tipsa om själva odlandet såklart eftersom det efterfrågades. Att uttrycka att den här bilden var ”skrytig” och annat otrevligt var det tydligen andra som såg nödvändigt. I ett annat inlägg skrev en bekant att hon störde sig på alla ljusslingor överallt utomhus och att det gått till överdrift, hur fult det är med fel slags lampor, att folk inte kan sätta upp slingorna snyggt osv. I kommentarsfältet fylldes det på med likasinnades kommentarer, även hur slösaktigt det är för jorden att utnyttja resurserna på det sättet. Själv tänkte jag att jag älskar att folk lyser upp novembermörkret och ”Är det såhär du vill ha det?”, men det tyckte jag inte hade sin plats där. Jag skrev helt enkelt ingenting.

Jag har fått veta att vissa tycker att min blogg är ”skryt”. Det får stå för dem. Dessutom är det ju fullkomligt frivilligt att medvetet klicka sig in här. Hashtaggen #tacksamhet upplevs också som skryt av många. Det är inte smakligt att visa upp vad man är tacksam för, det är skryt. För mig är det Jante hela vägen. Det står en fritt att tycka att människor är skrytiga, det säger mer om ens syn på sig själv än hur det står till hos andra. Och som mamma brukade säga: ”vad är det hon har som du så gärna vill ha själv att du måste säga något elakt om henne”.

Jantelagen (norska och danska: Janteloven) är en uppdiktad lag formulerad av Aksel Sandemose i boken En flykting korsar sitt spår (1933). Aksel Sandemose skrev på norska (riksmål), men växte upp i danska Nykøbing Mors, en stad han i boken kallade Jante. Jante är en fiktiv dansk småstad som först nämns i Sandemoses roman En sjöman går iland och utvecklas i romanen En flykting korsar sitt spår. Förebilden för Jante är Sandemoses egen födelsestad, Nykøbing på ön Mors i Limfjorden på norra Jylland. Staden och dess invånare beskrivs i romanen i tämligen negativa ordalag. Den fiktiva staden Jante är det som ger namnet ”Jantelagen”. Begreppet har senare fått ett brett och populärt genomslag och används även av människor som saknar vetskap om det litterära sammanhanget.

Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka ut och tro att man är bättre än andra på något sätt. Jantelagen kopplas till kulturen på många platser i Skandinavien. Motsvarande fenomen finns dock på många platser i världen. På engelska används uttrycket Tall poppy syndrome som betyder att någon som åstadkommit något positivt inte erkänns för att folk inte tycker vederbörande är värd det.

Wikipedia