06 jun

Ett hem till skänks och allt det där.

Saxat från en replik av Frida Ramstedt tillhörande ett inlägg i hennes egen blogg:

Jag är inte mitt hem. Jag är jag.

Min personlighet sitter inte i vilka saker jag äger eller visar upp.

Mer färg är inte = modigare.
Mer prylar är inte = mer personligt.
Att brösta sig med unika ägodelar är inte = mer självsäkert.

Hur tänker du kring det?”

Med tanke på att just Fridas bok var den sista jag läste i mitt En bok om dagen-projekt tyckte jag att det passade bra att landa lite i detta citat.

Min faster ringde, så jag tog upp citatet med henne eftersom hon ju faktiskt var min första inredningsinspiratör. Det var också hon som en gång sa till mig: ”Du ÄR inte lärare. Du JOBBAR SOM lärare. Du ÄR Monica.” Det passade därför riktigt bra att bolla dessa idéer med just henne. Vi landade båda i att vi i princip håller med Frida. Däremot tycker vi båda att ett hem känns mer inbjudande om det på något sätt går att se spår av personen som bor där.

Jag håller med om att personligheten verkligen inte handlar om vad man väljer att visa upp. Personligheten handlar om vem man är, hur man för sig, hur man förhåller sig till sina medmänniskor och livet i stort. Personligheten handlar om hur man hanterar motgångar, hur man möter sina känslor och hur man tänker. Personligheten beror på arv och miljö. Ett hem kan dock vara en markör på allt detta. Frida svarade på en kommentar som talade om ”Ängsligheten att om man gör som på bloggar och i tidningar så blir det ”rätt”. Ängsliga skapandet av en identitet genom sina ”rätta” möbler. Bloggare som kopierar varandra.” Det kanske känns så opersonligt just för att det man ser bara är tvådimensionellt. En inredningsbild är ofta lite stylad, vare sig den är tagen av ett proffs eller en inredningsintresserad Svensson. Vi ser en kuliss, skalet till det som utgör den fysiska ramen till de liv som uppehåller sig i detta hem. Det som visar vem som bor där på riktigt är ofta bortstädat. Barnens slöjdhantverk, kattens lektorn, högarna med tvätt som ska vikas i ett hem med små barn eller tonåringarnas smutskläder på golvet i sovrummet… Å andra sidan finns det andra hem som på många olika sätt speglar personerna som bor där. Kanske skulle man då kalla dem person-speglande?

Frida lyfte i själva inlägget att inredningsvärlden behöver visa mer mångfald=fler icke-vita personer. Min fråga var kanske om det är mångfald när någon som har en mörkare nyans på huden gör likadana hus, möbler och prylar som alla andra. (Jag upplever att inredningsvärlden är väldigt likriktad, eller snarare har väldigt snäva gränser.) Jag vet så klart inte. Det skulle vara spännande att höra från någon som det rör på riktigt. Det finns många icke-vita representanter i matbloggar och skönhetsbloggar, så varför inte i inredningsbloggar? Själv tror jag att det handlar om att svenskar gillar exotisk mat och att det finns många unga invandrartjejer som är skönhetsintresserade och verkligen duktiga på det. Tänkte att Frida i kraft av den pondus hon numera har i inredningsvärlden skulle kunna göra studiebesök på utbildningar som snurrar runt inredning, design och arkitektur, eller göra ett upprop för att hitta inredningsbloggar drivna av icke-vita personer. Vi får se vad som händer!

03 jun

Är du ond eller god?

Det goda hatet trumfar alltid ondskan, eller hur var det nu? Jag blev tystad i en grupp för kvinnor på Facebook, skammad för att jag är vit kvinna (detta av en annan vit kvinna som tog på sig att uppfostra mig samtidigt som kvinnan som bett om råd uppskattade mitt inlägg gällande något helt annat än #blacklivesmatter). Identitetspolitik skapar så mycket hat, allt i godhetens namn. Finns det ett offer finns det en förövare. Hur rangordnar man alla offer? Och hur är det med förövarna? Vit heterosexuell man går bort. Fel, fel, fel, potentiell våldtäktsman, alltid förtryckare. Svart kvinna är mer offer än vit kvinna och däremellan kommer asiatisk kvinna, men inte på amerikanska universitet. Där är asiater bortkvoterade för att de är för smarta och därför måste anses vara förtryckare.

Är man av åsikten att kvoteringar leder till ”rättvisa” undrar jag hur det känns att få vara kvinnligt förkläde i en forskningsrapport? Och kommer Josefine Glenmark att bli den nya Thomas G:son i Melodifestivalsammanhang nu när alla bidrag med fler än en upphovsperson måste ha med en kvinna?

Just nu handlar mina studier om godhet och ondska, etik och moral, rätt och fel. Det är så intressant att studera allt från Immanuel Kants till Jonathan Haidts texter. Vi får olika dilemman att förhålla oss till och det finns möjlighet till reflektion på många olika plan. Själv hamnade jag i funderingar runt hur kravaller, sönderslagna butiker, stöldräder och det goda hatet ska göra världen bättre? Är jag ond för att jag inte lägger upp en svart ruta här i bloggen? Jag förstår att jag är privilegierad, men jag vägrar att ta på mig rollen som förtryckare. Jag tror inte på arvssynd. Gör det mig ond? Och om jag presenterar ett narrativ som bygger på statistik istället för känslor och då visar fel, fel, fel fakta, gör det mig ond? Beats me, men det finns säkert någon annan som kan förklara.

Spännande länk om hur offer bör rangordnas.

01 jun

Vill du försöka förstå ”idioterna”? På riktigt?

Vi människor har lätt för att bedöma sådana som inte tycker likadant som vi själva som ”dumma”, ”idioter”, ”oupplysta” o.s.v. Vill du på riktigt försöka förstå hur de tänker uppmanar jag dig till en snabbkurs i ”The Righteous Mind”.

Vill du tänka lite till uppmanar jag dig till att också lyssna på Navid Modiris och Lotta Sterns samtal.

26 maj

Rensa i röran.

När jag och dottern ägnade oss åt att rensa bort alla torra kvistar i häcken märkte jag först ingen skillnad, särskilt inte där jag stod. Jag tyckte att jag drog fram och slängde bort ett aldrig sinande förråd och det var ändå lika risigt framför mig. När jag till slut vände mig om och verkligen tog en titt på högen vid kompostkvarnen blev jag medveten om hur mycket jag faktiskt hade rensat bort och även om det inte riktigt syns på bilderna här kunde jag också se att häcken fått det luftigare runt fötterna.

Jag kunde inte låta bli att dra paralleller till mitt inre liv och jämföra mig med mig själv för tio år sedan då jag verkligen inte mådde särskilt bra. Den som tittar på mig idag ser en tio år äldre kvinna med allt vad det innebär. Det är omöjligt för åskådaren att se min imaginära rishög. Jag är otroligt tacksam över att jag har kommit ut på andra sidan som en nöjdare version av mig själv. Det finns fortfarande ris kvar att städa och både rotskott och invasiva arter tar plats med jämna mellanrum. Jag har dock blivit en bättre ”trädgårdsmästare” och vet att om jag rensar då behov uppstår, istället för att låta tiden gå och hoppas på att någon annan ska ta hand om röran, mår jag bättre. Jag har också blivit bättre på att inte låta andra människors skräp förfula min trädgård. Deras avfall får kanske inte alls komma in, men om jag tillåter det gör jag det genom kompostkvarnen så att jag själv kan få nytta av det.

Det finns några människor som varit direkt eller indirekt delaktiga till att jag är här idag. Jag avsäger mig inte mitt ansvar och jag tar inte åt mig all ära. Som människor är vi helt enkelt inte isolerade öar. Jag är tacksam både för de som bidragit till röran och de som hjälpt mig rensa upp. Jag hoppas att också du har möjlighet att någon dag rensa i din röra. Allt jag kan säga är att jag rekommenderar att du gör det förr än senare.

07 maj

Fru Tyckmycket tar ton.

Det här är ingen coronaviruskanal. Jag är inte sjukvårdsutbildad, har inga kunskaper i immunologi, virologi eller bakteriologi och jag har inte studerat de olika stammar av influensavirus som cirkulerar jorden runt om och om och om igen. Jag vet faktiskt ingenting alls som gör att jag har rätt att yttra mig om de beslut som tas i samhället idag. Trots det kan jag inte hålla tyst. Jag tycker mig märka att många som sitter på beslutsfattande positioner i samhället vet lika lite som jag, men tar brottstycken av kompetenta utlåtanden och väver ihop dem till något eget som sedan leder till mer eller mindre genomtänkta beslut.

När det gäller coronaviruset behöver man släcka bränder. Situationen som uppstått är ofattbart komplex och har redan drabbat många personer på ett sätt som de aldrig hade kunnat tänka sig för några månader sedan. Det verkar inte finnas tid att utöva konsekvenstänkande eller ryggrad nog att riva upp ogenomtänkta beslut. Det vimlar av ryggradslösa populister som sätter större vikt vid att vara omtyckta än att göra sådant som i längden vore det bästa för folket som har satt dem på en beslutsfattande position.

Dotterns gymnasielärare jämförde covid-19 med pesten. Låt oss göra ett tankeexperiment. I Sverige dog mellan en och två tredjedelar av befolkningen under digerdöden, vilket skulle motsvara mellan drygt tre och knappt sju miljoner personer i dagens Sverige. Miljoner. Än så länge har drygt tretusen personer dött, de flesta av dem var redan i dåligt skick. De som har råkat ut för denna sjukdom har fått lida fruktansvärt och många av de överlevande har lång rehabilitering framför sig. Trots det ställer jag mig frågan hur länge vi ska kunna upprätthålla ett samhälle i paus utan att vi på riktigt kraschar.

Många jag känner förstår inte samhällsekonomi och de funderar kanske inte över det faktum att det som var Sveriges styrka då vi kom igen efter exempelvis andra världskriget inte längre finns kvar. Att vi (och många andra länder) har en riksbank som gillar att trycka pengar tror jag inte heller de känner till och de funderar kanske inte så mycket över vad som händer om alla småföretagare går under och det bara finns stats- och kommunalanställda kvar. Sådant funderar jag på. Och jag bestämmer mig helt enkelt för att odla lite mer än förra året. Kanske är det inte helt gripet ur luften heller med tanke på att ransonering diskuteras med mataffärerna i detta nu. Peace.

20 apr

”Kan du klya mej på ryggen?”

När jag och mina syskon växte upp blev vi ofta kliade på ryggen när vi skulle somna. För mig är den känslan ungefär samma som den som solnedgången i Bredavik framkallar. Allt kommer att ordna sig, liksom. Hur skruvat än allt är runt omkring en lugnar det ner sig vid den här synen.

Jag förstår att situationen vi befinner oss i är outhärdlig för vissa, vare sig det gäller själva sjukdomen eller allt som kommer i kölvattnet efter de åtgärder som våra samhällsledare tagit och fortsätter ta. Naturligtvis pendlar jag också mellan hopp och något som åtminstone liknar förtvivlan, men jag tänker att det kommer att ordna sig. Inte på det sätt som jag tror att många hoppas. Jag tror (alla har väl rätt att killtycka i det här läget) att somliga kommer att vakna upp ur ett låtsasliv som inte på något sätt är hållbart, men som har funkat länge för dem.

Glappar det mellan inkomster och utgifter? Finns det ett överskott kvar då alla utgifter har tagits omhand är det ett kärt problem. Spara, investera, betala av lån, unna sig eller något annan något härligt – valen är många och oftast väldigt trevliga. Glappar det på andra hållet är det inte lika roligt. Är glappet en enskild händelse, eller har inkomsterna minskat permanent? Är minskningen permanent får man se över lyx såsom bil, fritidsboende, semesterresor, kläder och skor som är utöver det som skyler kroppen och värmer, restaurangbesök osv. Är inkomsterna redan små kan ett anpassat boende vara aktuellt. Går det att flytta ihop med någon för att dela på kostnaderna (det är dyrt att vara ensam)? Flytta en bit längre ut ”på landet”? Kan du laga billigare mat? Loppisar och second hand är goda källor till mycket av det vi behöver. Finns det någon att ärva kläder av? Klädbyten? Sälja av sådant som inte används kan vara jobbigt och tidskrävande, men ofta har man en hel del som inte används hemma. Bättre då att någon annan får nytta av det medan du får in pengar. Att fixa en extrainkomst på ett eller annat sätt kan vara svårt, men funkar för en del.

Idag är det måndag och yngsta dottern började skolan på heltid igen efter tio veckors APL (praktik). Hon och resten av treorna på gymnasiet kommer inte att få ta studenten på det sätt som traditionen påbjuder. Studentskivor och baler är inställda och vi kan vara säkra på att det inte blir något utspringande på Chapmanskolans stora trappa. ”… och den ljusnande framtid är vår…” känns en bit bort om jag ska vara ärlig, men vi fortsätter peppa och hejar på och jag vet att en dag då vi vaknar kommer coronaviruset inte längre att ha grepp om hela vår värld.

05 apr

Coronafundering.

Hur länge ska riskgruppspersoner inte få träffa andra människor för att undvika att smittas av coronaviruset? Jag ser ingen ände på isoleringen, åtminstone inte förrän det finns ett vaccin. Viruset kommer inte att försvinna och uppenbarligen tar det lång tid att uppnå en flockimmunitet. För de som har någon annan går det väl lite bättre, men hur går det för de ensamma? Agnes Wolds make är riskperson. Hon ser inte att det finns någon möjlighet för henne och maken att umgås med barn och barnbarn ens i sommar. Det är förståeligt. Det verkar som att vi får acceptera att riskgruppspersoner är förvisade till att leva i ensamhet tills det det där vaccinet finns tillgängligt. Beräknad tid? Läs The Guardians artikel. Den ger inte direkt något hopp om någon snar möjlighet till socialisering mellan riskpersoner och andra.

Jörgen Huitfeldt har funderat runt detta i en lite spännande text. Tack för olika infallsvinklar till diverse samhällsskeenden!

05 apr

Lyssna inåt.

Den första helgen i april är alltid lite speciell för mig. Jag fokuserar mer på det som verkligen betyder något för mig och försöker lyssna inåt för att ge mig själv en bättre chans till ordning och reda i sinnet. De senaste åren har bjudit på många tillfällen att just lyssna inåt. Människor har olika förklaringsmodeller på det som jag upplever då och då. Vissa talar om himmelsk vägledning, andra om intuition, ödet, (dag)drömmar eller kanske slumpen. Åter andra förklarar det med att det är skyddsänglar eller döda personer som leder vägen. Kanske förklaras det med att vara allmänt ”öppen”, eller andlig. Mina egna upplevelser har varit mycket försiktiga i sammanhanget, men de har kunnat hjälpa både mig själv och andra.

Jag tror att vi alla har tillgång till den här ”vägledningen” även om jag vet att en del känner sig mer bekväma med att det händer än andra. Det är inte ovanligt att människor som är extra mottagliga råkar ut för att bli utskrattade, eller åtminstone inte förstådda. Det finns de som förklaras mentalsjuka, något som kanske inte är helt svårt att förstå då religion och mental ohälsa kan dela vissa typer av upplevelser. Det är i Sverige mycket lättare att använda sig av buddhistiska förklaringsmodeller än kristna och det är i dagens läge inte otroligt att en kristen präst inte anser sig tro på Gud ens en gång. Mindfulness (bygger på buddhism) är en starkt accepterad behandlingsmodell vid psykisk oro eller ohälsa, medan en psykolog knappast skulle förorda ”be till Gud”.

Jag läste det här examensarbetet med behållning. Jag har i min omgivning allt från djupt bokstavstroende från olika trossamfund till lika djupt troende ateister (jag vet, ateister hävdar starkt att ateism inte är en tro, men jag ser många likheter). Av släkt, vänner och bekanta jag ens talat tro med verkar det finnas fler agnostiker än ateister, även om det naturligtvis skiftar med sammanhanget. Bland troende finns det många olika sätt att hantera De Stora Frågorna och jag tycker mig ha märkt att djupt religiösa upplevelser inte alltid kan hanteras ens av de flesta som anser sig ha en stark tro. Det är inte svårt att förhålla sig till en andlig upplevelse som handlar om föraningar, att någon känner Guds kärlek, eller kanske får vägledning i en viss fråga, men sådant som innehåller andra typer av element, som att få en bokstavlig uppenbarelse eller höra Guds röst tydligt tala till en, blir ”lite för mycket” oavsett sammanhang. (Detta gäller i högsta grad mig. Jag har varit med människor som varit psykotiska med religiösa moment och har då inte direkt tänkt ”wow, vilken trosstärkande upplevelse”, utan ”den här människan behöver hjälp”.)

Oavsett hur det är tycker jag att det är intressant att tänka sig livet i olika dimensioner. Som naturvetare gillar jag att ha koll på läget. Jag gillar de tre tydliga dimensionerna längd, bredd och höjd. Ja, och så det där med tiden. Det känns skönt att luta sig tillbaka på att allt som händer i kroppen bara är kemiska och fysikaliska processer. Det är bara det att jag inte kan nöja mig med det. Jag har upplevt saker som inte kan förklaras med detta och tänker också att hur smarta människor det än finns på jorden finns det ingen smart nog att ha koll på hela läget. Det finns sådant som faktiskt inte går att förklara i ett laboratorium, inte än i alla fall. Och när jag står en stjärnklar natt och tittar ut i universum och tänker tankar som liknar den här lilla filmen så känner jag mig trygg i att tro och våga landa i att allt kanske inte är så fyrkantigt som våra ateistiska vetenskapsmän försöker få det till.

01 apr

Corona och ensamhet.

Min extrasyster skickade en så bra artikel om ”social distancing” och vad det egentligen innebär. Artikeln är skriven på tyska, så om du inte talar det får du ta till Google Translate.

Artikeln handlar om att man inte behöver vara frånvarande för att man inte kan vara närvarande fysiskt. Det finns sätt att kringgå problemet med att inte få träffas. Telefonsamtal, Skype och sociala medier kan få oss att åtminstone inte känna oss så ensamma. Kanske kan man till och med komma närmare vissa som man faktiskt inte brukar träffa i vanliga fall genom att slå en signal?

En åldring i min systers närhet vill inte sätta sig själv i karantän. Han förlorade sin fru som han varit gift med i evigheters evighet för ett tag sedan och kände sig redan ensam då coronaviruset slog till. Han vill inte sitta hemma och vänta på att det ska ”gå över”, utan vill gå och handla själv och röra sig i samhället. Han tycker ändå inte det gör något om han blir sjuk och dör.

Det pratas så mycket om ensamhet och dess negativa effekter. Tänk att vi har kommit i ett läge där vi blivit beordrade ett slags ensamhet inom en odefinierad tidsram. Jättemärkligt! Jag ser fram emot att allt blir som vanligt igen, men ser det som snudd på omöjligt. Det som vi har tagit för givet kommer kanske inte att finnas kvar och det finns många långtgående konsekvenser av de ingripanden som just nu görs i vårt samhälle. Snacka om att behöva jobba på sin acceptans på många olika plan!