11 maj

Myrstackar och trasiga bilar.

Igår morse var det dags att få i palsternacksfröer i jorden. De hade legat i vatten över natten och jag såg inte fram emot det eftersom det är ett fasligt meck att få isär dem och få tillräckligt få på varje planteringsställe. Maken undrade om jag inte kunde göra egna såband, och visst kan man det. Det är bara att klippa lagom remsor av toapapper på hälften (på längden), dutta lite vetemjölslim på lagom avstånd och med sked och fingrar fösa ner 2-3 fröer på varje limklutt. När man är klar är det bara att vika över papper på längden för att fästa fröerna mellan papperslagren, och precis det gjorde jag därför. 360 cm toapapperssåband. Håller tummarna för att det funkar!

Här ligger allt redo för en eftermiddag i trädgårdslandet. Efter att ha gått från bara ett fåtal lådor har vi nu 16 stycken med jord som jag tror är ganska färdig överallt. Vi har ju jordförbättrat med hjälp av täckodling (gräsklipp), fermenterad häck som först hade körts genom kompostkvarnen, gammalt gödselströ från ladan och lite annat smått och gott. Jag märker att det är stor skillnad på jordkvaliteten i de olika lådorna, men vid det här laget kan jag inte längre utvärdera exakt vilken kombination som är den bästa. Tyvärr har myrorna börjat bygga bo i två av lådorna och det är ingen hit. Nej, jag får se hur jag kan avleda dem.

I de här krukorna har jag nu satt vinterkyndel, vinruta, anisisop, oregano, kryddtimjan och malört. De ska få växa till sig i de här krukorna för att sedan planteras ut i kryddhjulet till hösten. Jag hade gärna haft hjulet klart från början, men lite av charmen är ju definitivt att se vad man kan driva fram själv, eller om man kan ta avläggor, rotskott eller annat från andras odlingar. Jag älskar det här kryddhjulet! Det gör mig så glad. Jag är även mycket nöjd med allt krånglet runt att lägga sopsäcksplast under själva stenarna för att stoppa rotogräs växa upp mellan och runt stenarna.

Min syster skickar vackra bilder på prunkande blomster från Skottland. Visst har allt kommit igång här också, men just i trädgården prunkar bara Lilla Amsterdam, zinkbaljan med penséer och nog är krukorna med olika slags mynta på gång! Annars är det mest de här glada solarna som tar plats. Jag har ett hatkärleksförhållande till maskrosor, men kan man bli annat än glad av en promenad på mjukt gräs med maskroshobbar?

Jag var faktiskt helt slut i både kropp och knopp efter så många timmar i trädgården, men var så sugen på rabarberpaj och svängde därför ihop en smulpaj till kvällsfika. Rabarberplantorna har bara precis kommit igång, så jag fick fylla på med ett syrligt äpple för att få tillräckligt med frukt (själv tycker jag att smulet är supergott, men bara i kombination med det mjuka och sötsyrliga, ja, och så vaniljsås så klart). Alltså, detta var så gott. Även vår tonåring var imponerad. Hon kom hem sent (se nedan) och var lite sugen på något. M hade aldrig smakat rabarberpaj förut, men det blev omedelbar kärlek. Så pass att hon åt upp resten av pajen. Haha, maken hade säkert planerat för rabarberpajsfrukost, men nu får han nöja sig med vaniljsåsen.

21.45 stod jag i duschen och tonåringen ringde för att berätta att hon hade missat anslutningsbussen. Jag duschade klart och körde sedan upp till E22:an (hon fick ta nästa buss till den hållplatsen). Batterilampan på bilen började lysa och sedan började hela bilen långsamt koppla ner. Instrumentpanelen bleknade, helljuset slutade funka, vindrutetorkarna gick långsammare och långsammare… Några kilometer hemifrån fanns det ingen kräm kvar alls och jag placerade in oss i vägkanten med varningsblinkers så gott jag kunde. Jag var redan klädd i pyjamas då jag åkte iväg och maken mötte upp i liknande outfit. Kian kom åter till räddning! Det blev till att bogsera den ledsna Golfen, men vi andra var inte lika ledsna över detta äventyr. Tycker det var lite snällt ändå att han inte lade av på väg in till stan, vid något bråttomtillfälle eller liknande. Hoppas att det inte är något stort fel bara. Och så var det med den dagen.

10 maj

Magnoliaskogen på Frändatorpsvägen.

I förrgår skickade min syster en skärmdump om ett spännande projekt här på Sturkö som jag aldrig hade hört talas om. En magnoliaskog! Det är så lätt att missa sådant som ligger rakt under ens näsa, särskilt om det händer på ett ställe där man aldrig uppehåller sig även om det ligger nära. Jag har inte varit på Frändatorpsvägen sedan jag var 18 år och cyklade omkring i hemtjänsten, så nu var det dags. Vi packade sålunda in oss i Fars gamla Golf och åkte ut på äventyr! ”Det går inte att missa”, stod det i artikeln. Det hade kanske varit bättre att lita på detta, men vi snirklade oss så småningom fram till rätt ställe. (Befinner du dig på Sturkö i mitten av maj är det följande förfarande som gäller: åk in på Frändatorpsvägen och håll ögonen öppna. Långt nere på vänster sida kommer du så småningom att se mängder av magnolior och en spännande tall med långa, hängande barr och stora kottar. Då är du framme! Det är privat mark, men gäster är välkomna om de är skötsamma.)

Magnoliaträd får ofta vara solitärer i folks trädgårdar. De har makalöst vackra blommor som tar mycket plats, även om det bara är under en kort tid.

Vi hittade många olika sorter, från träd översållade med små, graciösa blommor till den här med gigantiska blommor, lika stora som min hand!

En känsla av att alla blomster strävar uppåt! Jag kan inte förklara det bättre…

Maken älskade den här skönheten som skiftade i mjukt gräddgult.

Jag har aldrig sett magnolior som liknar pioner, men här var en.

Titta bara! På detaljnivå blir det ännu mer spännande. Undersidan av kronbladen gammelrosa, översidan i vitt med mjukt rosa kanter och gröna detaljer. Otroligt vackert!

Den här sorten fladdrade i den svaga vinden, vilket gav ännu en dimension till upplevelsen.

Slutligen en lite mer klassisk modell, Blushing Belle som är Lennarths rekommendation. Härdig och rikblommande, ja, och så väldigt vacker så klart. Det måste vara jättespännande för Lennarth att följa sina favoriter! Han driver inte upp dem själv, men vårdar och utvärderar och är en kändis i den internationella magnoliavärlden. Tänk, vad lite man vet! Men nu vet du också att det finns en magnoliaskog här på Sturkö och att den är väl värd att besöka. Jag kan tänka mig att det är ännu vackrare om en vecka, så jag tar nog ännu en utflykt dit denna säsong. Åker du hit så kom ihåg att du är välkommen om du ”visar vanligt naturvett och håller dig på stigarna”.

09 maj

Lilla Amsterdam.

Våra vänner är i Amsterdam för att uppleva våren. Själv hinner jag inte åka någonstans, men uppehåller jag mig gärna nära Lilla Amsterdam där nu nästan alla lökarna visar färg. Mitt tulpanhjärta svämmar över och jag funderar på hur det skulle se ut om jag satte trehundra lökar till hösten, hehe… Jag utvärderar och tänker att jag ska göra en del förändringar nästa säsong. När allt är utblommat ska till exempel lökarna upp ur jorden. Mitt experiment som innebar att jag skulle förlita mig på att experterna hade fel och att just mina moderna lökar skulle komma upp och vara superfina år efter år slog bakut. Visst har jag fått mycket extra bladverk, men ytterst få blommor och allt har klen växt. Om man inte testar kan man inte lära sig så att det sätter sig! Dessutom ska jag utan pardon lägga en matsked benmjöl i varje planteringsgrop till hösten. Det blev sådan skillnad för de tulpaner som fick denna extra hjälp. Förra säsongen blandade jag alla lökar och satte dem lite hipp som happ. Denna satte jag alla av samma sort tillsammans. Rent färgmässigt gillar jag årets mer intensiva genomslag, men annars blir blomhavet mycket mer levande med det slumpmässiga planerandet.

Ännu en viktig skillnad var att jag i höstas köpte och fick ner lökarna i god tid. Det skulle man kunna tro skulle vara något bra, men faktum är att det blev skillnad på kvaliteten. Årets lökar köptes ju på Maxi och Blomsterlandet, medan förra årets var lyxsorter som köptes via nätet på utförsäljning sent på hösten. Jag har fler färger representerade i år, men det var bättre stuns i många av förra årets blomster. Problemet är att man inte har några garantier om hur länge jorden håller frosten stången och det går ju inte att sätta lökar efter att jorden har frusit. Men, men. Får jag därför göra en utvärderingslista ser den ut såhär:

  • gräva upp lökarna efter blomning
  • köpa lyxlökar på utförsäljning
  • benmjöl i varje planteringsgrop
  • hälla alla lökar i en låda och sätta dem slumpmässigt
  • ännu fler lökar
02 maj

Välkommen maj!

Vad tycker du om de olika månaderna? De flesta jag känner verkar ha starka generella känslor för olika årstider och månader. Nog verkar det som att de flesta svenskar då har en särskilt stor plats i hjärtat för just maj månad? Det gäller kanske inte pollenallergiker, det verkar vara ett rent elände att gå omkring i en trött dimma med ständigt rinnande näsa och kliande ögon. Annars är det svårt att inte charmas av lövverken som spricker ut i en färgskala från limegrönt via ärggrönt till riktigt mossgröna nyanser. När vi åkte hem i lördags var det som att naturen vaknade upp inför våra ögon ju längre söderut vi kom. Ah! Verkligen livgivande.

Igår morse skrev jag att Lilla Amsterdam precis hade börjat visa färg och bara på det dygn som gått sedan dess har det hänt mycket. Igår kväll gick jag ut i landet och plockade med mig årets första tulpanbukett. Jag satte över tvåhundra lökar i höstas och har gett mig själv fritt fram att plocka precis hur många tulpaner som helst under den här blommande tiden. Nu när det väl börjar bli dags känner jag hur svårt det är att kapa dem. Jag övade på tre stycken som såg lite småskabbiga ut och de fick följa med in och är såklart ändå fina. De här ”hemodlade” blommorna visar helt andra egenskaper än ICA-buketterna. För det första är blommorna ofta mycket större, de slår ut och får en helt annan form lite mer liknande anemoner och pioner i vissa fall (papegojversionerna t ex) och dessutom kan de stå i vaser mycket länge om man bara ser till att byta ut vattnet varje dag och kanske lägga ett nytt snitt på stjälken då och då. För två år sedan köpte jag lyxlökar på utförsäljning sent på säsongen. I höstas köpte jag ”vanligare” versioner. Det är verkligen stor skillnad på kvaliteten, men jag inbillar mig att det beror på vad som hänt i jorden mer än något annat. Jag hade t ex inte så mycket benmjöl hemma förra året, så bara hälften av lökarna fick sällskap av detta livgivande pulver i sin planteringsgrop, och de fick inte så mycket som jag hade velat. Däremot tycker jag verkligen om att ha alla färger representerade i det där lilla tulpanlandet, något som är möjligt om man inte väntar tills bara de minst populära lökarna är kvar.

Maken passade på att elda upp vår lilla hög igår eftermiddag. Vi har det så torrt i markerna (precis som vanligt här på ön i kustbandet), men med en ”eldningsbricka” av betongplattor under och bara svag vind gick det bra. Som du ser har gräset blivit riktigt grönt och frodigt och i eftermiddag drar klippningssäsongen igång. Vissa grannar började klippa för flera veckor sedan. Stressas du av folk som är ”på hugget”? Det är det som gjort att jag t ex inte besöker odlingsforum längre. Jag försöker ta saker och ting i min egen takt, läser tidigare odlardagböcker och fina böcker av duktiga naturkännare och känner att det ger mig mycket mer glädje och mindre oro. Det blir som det blir, liksom. Jag oroas över att våren varit så kall och att det är så torrt, men vet också att saker och ting löser sig. Idag blir det jordärtskockor och palsternackor som ska bli till en delikat middag, olika grödor växer olika bra olika år. Idag har jag blockat dagen från samtal och jag har en lista på allt som ska göras som känns en kilometer lång. Det är den naturligtvis inte, men det är nu det händer. Mängder av grejer ska ner i jorden, det ska vattnas, dokumenteras så jag inte förlorar kollen, kanske ska en del grejer flyttas. Det ordnar sig dock, det gör det alltid. Och jag är pepp! Har laddat med ett helt gäng spännande P1-program som Familjehemligheten och Kropp och själ som jag inte hunnit lyssna på. Solen skiner, det är maj och jag känner livet i mig. Hoppas du gör detsamma.

20 apr

Varje dag mer att göra på denna lilla gård.

Den här tiden på året finns det listor att bocka av här hemma för alla som är förtjusta i sådana. Inte en lista, utan flera. Rabatter, trädgårdsland, kompost, eldningshögar, ladan, ätbart, perenner, ettåringar, träd, gödsling – alla vill ha sitt och det gäller att veta när man ska göra vad. Jag vet att jag har skrivit det förut, men det kan vara värt att påminna mig. Om det här slutar vara roligt och bara känns som ett tvång är det dags att dra i handbromsen! Ingen ställer krav på att det ska vara på något särskilt sätt utom jag själv. Maken hjälper till med en del tyngre grejer, men annars är det här min grej. Jag har insett att jag måste märka upp växter på något mer hållbart sätt. Jag är nämligen urusel på att komma ihåg namn på de olika växterna. Varje gång jag får en ny bytta med innehåll tror jag att jag ska komma ihåg, men på våren är det inte alltid lätt att se vad som ens är ogräs och något som är helt fantastiskt.

Den här hasselörten har jag i alla fall koll på. Jag fick en liten bebis av min syster förra våren och satte den på en gång då den tar lång tid att etablera sig. Steg ett var att få den att överleva och det har jag ju lyckats med! Som du ser är det någon som tycker att den här plantan är delikat, för den ser mer än lovligt tilltufsad ut.

När hasselört väl känner att den hör hemma börjar den sprida ut sina vingar och blir en fantastiskt vacker marktäckare. (Bilden tagen från Blomsterlandets hemsida.) Kanske kommer den faktiskt att se ut så här om några år?

Sedan har vi Georgs ramslök. Även den har uppenbarligen överlevt, även om det varken blir pesto eller örtsmör av två blad. Jag hoppas ju att den ska känna sig hemma i det här hörnet och få lite bättre fart framöver.

I år satte jag spenat och sallat i landet lite tidigare än vanligt. Experimentet funkar bra än så länge! Jag har vattnat med en omgång rotguld och hoppas att vi snart får äta lyxig, hemodlad sallad.

Det här ser ju inte så roligt ut, men för mig är det guld. Det här är en schersmin från Bredavik som min syster rotat till mig. Jag fick ägna mycket tid förra året åt att gödsla och vattna för att få den att överleva och är så glad att se att den har tagit sig så bra! Tanken är att den så småningom ska växa till sig och täcka det fula röret, ett av många som vi har i vår trädgård. Brunnar, avlopp, vatten – vet inte vad allt är, men det går inte bara att trolla bort dem.

Det ser ut som att det mesta mår bra och växer som det ska. Nu dröjer det inte lång tid innan vi kan börja skörda av basilikan! Jag har fått alla amaryllisar att överleva. Nu är frågan om jag kan få dem att hämta exceptionellt mycket kraft inför vintern. Vet inte riktigt hur jag ska gödsla då jag hört olika bud, men det ska nog lösa sig.

Tolv sorters luktärter är satta i kruka enligt Cecilia Wingårds instruktioner, precis som vanligt. I år har jag bara använt fröer som legat i frysen (också enligt hennes tips), utom två sorter som jag köpte från Impecta då jag verkligen gillar de skira färgerna lite extra. Också i år kommer jag att sätta dem längs nätet i trädgårdslandet på den norra sidan som alltså är söderläge, men i år ska de få ännu mera gödsel att växa i. Luktärter vill ha mycket näring och ju fler blommor man plockar, desto mer generösa blir de.

Varje kruka står nu i en plastpåse, så alla sorter har fått personliga växthus. Om två veckor har de med all sannolikhet kommit upp och ska ut och härdas. Lika spännande att se hur effektivt det här växtsättet är! Förra året vågade jag toppa nästan alla plantor och resultatet blev så bra att jag vill göra samma sak i år. Lite senare, men mycket rikligare blomning.

Vår fina veranda ser återigen ut som en lagerlokal, men nu börjar det verkligen bli dags att göra plats för pelargonerna. De har nu haft tid att växa till sig riktigt ordentligt. Flera ska få lerkrukor, men den omplanteringen gör jag nog först i maj. Som du ser blommar Estelle helt fantastiskt fint, men jag undrar då om hon sedan har gjort sitt för säsongen? Bagittas Mårbacka är också fin.

Medan jag pysslat med finlir har maken lastat skräp på släp. Vi skulle kunna städa alla utrymmen i månader, men så orkar man inte hålla på. Det blir lite i taget, helt enkelt.

Gårdagens fynd blev en komplett teservis (Rörstrands Isolde), en fin Kosmos-temugg och lite kinesiska kaffekoppar som säkert var Elsa och Antons. Allt är uppdiskat och sorterat, nu gäller det att ta beslut om deras framtid. Vi har inte tillräckligt med plats för att förvara en massa grejer som inte används och jag gillar verkligen beslutet ”allt som står i skåpen ska användas, används det inte får det inte stå kvar”. Det förpliktigar ändå att hitta sådant som har varit en del av denna gård sedan lång tid tillbaka.

Ölbacken här var knappt igenkännbar innan rengöring. Åratal av spindelväv, damm och annat skräp i varenda hörn. Jag gav den en omgång och efter en halvtimmes skrubbande har den återfått en del av sin forna glans. En sådan här back får utan diskussion stanna kvar på gården. Mycket användbar i alla möjliga sammanhang.

Idag blir det kanske tid att ta hand om en del av de lite ”tjusigare” dahliorna. Dessa är ursprungligen farbror Sven-Eriks och ligger kvar i Bredavik där syrran ska sätta dem. I år hoppas jag kunna dela några av de jag köpt tidigare år och föröka dem lite. Vi får väl se skicket på dem då jag packar upp dem från sina tidningspapper. (Just Sven-Eriks dahlior är mycket tåliga och delar dessutom generöst med sig – jag är så glad att jag fick testa på dem och därmed falla för dessa härliga sommarblomster som ger så mycket glädje både inomhus och ute!)

10 apr

När man börjar i ett hörn och allt blir kaos…

… men ändå ordnar upp sig till slut. Igår hade jag planerat att plantera om paprika, chili och tomater. Det visade sig att jag inte hade särskilt mycket ”fetjord” hemma, däremot en hel del såjord. Det gjorde ingenting, för när jag började ta ner plantorna till köket insåg jag på riktigt att det behövdes en storstädning innan ungdomarna kommer hem. Jag flyttade en planta, sedan en kartong och så en påse som skulle till den lokala loppisen och sedan var det kört. Den stora rockaden var inledd. Yngsta dotterns rum har blivit syrum, men även tillfällig lagerlokal p.g.a. olika orsaker. Somligt går inte att göra något åt just nu, men annat kunde vi faktiskt fixa. Maken hade redan i fredags börjat gå igenom en del grejer från sin pappa, nu tog vi tag i prylarna också. Det var bara några grader ute, men svetten lackade och fönstret stod vidöppet. De stora pelargonerna fick en ny hemvist och visst skulle den lilla jord jag hade ändå räcka till att plantera om pelargonsticklingarna som inte hade givits bort?

Övervåningen blev dammad, torkad, dammsugen och fixad, soptunnan fick ta emot en hel del mat och många kartonger kördes till återvinningen medan köket blev planteringsstation. Så här ser det fortfarande ut överallt där nere nu, åtminstone tills jag fått det där gjort som jag hade planerat för gårdagen. Minipåskliljorna i Waldemarsuddekrukan väntar på att bli utplanterade, de tillför inte så mycket skönhet längre. De har dock varit till stor glädje länge, länge!

Jag är världens sämsta på att komma ihåg vad jag har hemma, så jag försökte förra året styra upp det. Det verkar ha funkat! Svägerskan tipsade om detta mirakelmedel och jag tyckte verkligen att det gjorde skillnad då jag använde det förra året. De tipsar om att hälla en kork i en liter vatten vid nyplantering för att stimulera rotväxt, så jag testade och hoppas få fina resultat.

Så här ser det ut på golvet. En stor rostfri bunke som jag blandar jord och perlite i. (Perlite sägs bidra till att rötterna lättare får luft.) I kannan har jag Multikraftsuperbrygden. Tänk, en planttant matar inte sig själv med chips en lördagskväll, utan sina plantor med perlite och rotkraft…

Somliga av pelargonerna vägrade att rota sig. Så vet jag ju att det är. Det blev noll sticklingar av moster Evas hängpelargon både förra året och detta, samma gällde O’Susie Wong. Bestämde mig för att sätta två sticklingar i varje kruka i de fall där det gick och fick till följande resultat:
2 Bagittas Mårbacka
Odense Black
Linda 1 (hoppas att det är Ålsta Frida, annars har jag förlorat den helt)
3 Bornholm
2 Swanland
Bob Hall
Mammas Mårbacka
I de här krukorna sitter 18 sticklingar. Jag har gett bort kanske fem stycken vilket betyder att mindre än hälften av sticklingarna tog sig. Å andra sidan är resultatet revolutionerande mycket bättre än förra året. Dels var moderplantorna i bättre skick vid omplantering/sticklingstagning och i år använde jag rotpulver till alla. Det var bara ett fåtal som ruttnade eftersom jag var så försiktig med vatten, kanske var jag för försiktig? Det är kul att testa olika tekniker! Nu håller jag tummarna för att allt tar sig ordentligt.

26 mar

Filosofiska planttanten.

Planttanten är mycket praktisk, men ibland även lite filosofisk. Strömavbrottet igår höll på i över ett dygn och jag oroade mig för maten i frysen och bebisarna i växthusskrubben. Hur skulle de klara sig utan sitt extra ljus? Precis som vi människor är de lite större versionerna mer motståndskraftiga. Bebisar har inte hunnit få särskilt långa rötter och de bryts lätt om de hanteras ovarsamt. Jag behöver vara mer observant då det gäller nysådderna och märker jag att något är fel behöver jag åtgärda det på en gång om det inte ska leda till långtgående negativa konsekvenser. De sätts i ett lager såjord, men när rötterna kommit ner en bit finns det näringsrik jord som boostar, kanske tillsammans med guldvatten.

De hårt beskurna plantorna behöver komma igen lite långsamt. De får inte vattnas för hårt och gödsel är inte att tänka på från början. Mjuk och fin behandling och placering i härlig jord efter stympningen kommer att leda till att nya rötter och nya blad i sin takt växer ut och skapar en planta som är stark och motståndskraftig. Snart kan den drivas på lite hårdare och blomma ut till sin fulla potential!

Vi måste komma ihåg att alla har olika behov av ljus. Somliga behöver stå i strålkastarljus eller massor av sol för att må som bäst, andra tåler likt garderobsblomman ganska lite sol och mår ändå utmärkt.

Sedan har vi de gamla trotjänarna. De kan lätt misstas för att vara tråkiga och får lätt föra en tynande tillvaro om inte någon förstår deras potential. Får de bara mycket vila och rätt sorts näring så levererar de rikligen, om och om och om igen. De har en historia att berätta, så glöm inte att lyssna på den! Nytt och fräscht i all ära, men även di gamle har mycket att bidra med.

Slutligen har vi blommorna som plockas från sitt sammanhang. Ett tag fortsätter de utvecklas och blommar kanske till och med ut i sin fulla prakt. Problemet är bara att när de tar slut är det slut. Somliga kan göras till sticklingar som skapar nya rötter och nytt liv, kanske på annan plats, men det gäller att någon ger rätt förutsättningar. De tåler inte att slängas på backen, överlever bara en kort tid i vatten, det är i jord de kan komma igen och ges en ny chans.

Ja, så är det. Det kanske inte är så konstigt att jag både älskar att vara terapeut och planttant? Det finns många likheter då det gäller förhållningssätt till de olika individerna. Jag hoppas att du får en fin helg!

18 mar

Växthuset i Gustavs skrubb.

Vi bor i ett litet hus som bjuder på alla bekvämligheter som tänkas kan (utom badkar). Detta räknas inte längre som ett lantbruk, men vi har fortfarande en stor tomt med ladugård, sommarviste (används just nu som soptunna och vedbod), häck utan innevarande bebyggelse men perfekt läge för ett kommande attefallshus, inhägnat trädgårdsland och plats för växthus. Som du hör finns det stora möjligheter och vaga drömmar. Inget av de större projekten är planerade för i år, men jag hoppas att grusgången blir färdig. Något som faktiskt får ta lite mer plats både utrymmesmässigt och tidsmässigt varje år är grönsaker och blommor. Att se livets gång i trädgården är så fint. Den här tiden på året är den bästa, med alla planer och nysatta fröer och spirande grönt och… Eller förresten, när allt prunkar i land och rabatter, då är det fantastiskt! Att gå och hämta det man behöver till middagen, plocka en bukett blommor, vattna i något slags meditativt tillstånd, det är inte illa det heller. Det kommer många stunder då jag känner hopplöshet och dålig motståndskraft för att hantera skadedjur, vädrets makter eller bara otur, men de uppvägs av allt det fina.

Igår fick maken upp ”växthuset” i det som går under namnet ”Gustavs skrubb” här hemma. När sonen kommer hem till påsk är han beredd på att få dela rum med en hel hylla grönt. Det funkade finfint förra året då vi provade. Han fick säkert något slags hälsoboost av klorofyll eller något. Just nu är chili och paprika placerade längst upp, sedan kommer pelargonsticklingar, följda av pelargoner och längst ner står amaryllisarna.

I arbetsrummet står de stora krukorna kvar på golvet. Jag funderar på att skaffa ett bord så de kommer upp lite närmare ljuset, men de har alla kommit igång. Närmast i bild står Karumos vita pelargon. Den är väldigt generöst blommande i vitt, men dessvärre blir den skräpig av regn. Funderar på om den kanske kan få något slags skydd i trädgården? Har du haft något liknande? Ute men ändå inne? Efter denna står Mimmis fynd-Mårbacka. Just denna Mårbacka verkar hemma hos mig vara segare i starten än andra pelargoner. Du ser nya blad på några få ställen och jag hoppas att den snart är igång ordentligt. Dess stammar är kraftigare och i bättre skick än någon av de andra, men den släpper inte ut blad lika lätt. Efter denna står Birgittas Mårbacka till vänster och Estelle till höger. Estelle var årets pelargon förra året och den enda nyinförskaffningen. Den hade klarat sig bäst under vinterförvaringen, men hade också ett väldigt kompakt växtsätt. Därför beskar jag den inte alls, något som kanske kommer att leda till ett lite yvigare utseende än vad den hade förra året. Vi får se! Längst ner står moster Evas hängpelargon. Den har tagit flera år på sig att utvecklas, har liksom inte riktigt svarat på hjälperna med gödning och annat. Nu verkar den ha etablerat sig ordentligt!

Som jag redan har berättat satte jag mängder med pelargonsticklingar i år. Den närmaste sorten verkar ju lite ledsen, men jag har räknat ihop allt som allt minst 20 som verkar vara på gång.

Här ser du till exempel Bornholm, en röd rosenpelargon som jag fick som liten stickling av grannen förra året. Den var sen att komma igång med blomningen förra året, men det var förlåtet. Den har nämligen otroligt vackra blad. Det verkar som att alla sex sticklingar visar livsvilja, så kanske har jag tre till sex nya Bornholmsbebisar att ge bort så småningom beroende på om jag sätter en eller två sticklingar i varje kruka. (Är du intresserad så hör av dig!)

Här ser du Mamma Bornholm, hon tar verkligen för sig! Jag hoppas att det håller i sig. Ska snart börja med lite extra godis i blomvattnet, men det är som alltid en fin balansgång. Pelargoner gillar inte för mycket vatten för det första, men de är också extra petiga då det gäller näringsinnehållet i gödningen. För mycket kväve ger stora plantor med härliga blad, men inte särskilt många blommor. I pelargontrappan gillar jag att plantorna tar mycket plats, de plantor som står kvar inne i verandan får gärna blomma i massor.

Efter förra årets pelargonkatastrof då den sena köldknäppen i kombination med en dörr som inte hade stängts ledde till att flera av mina moderplantor gick hädan månar jag extra mycket om ”mammas” pelargoner. Jag har bara två plantor kvar som härstammar från mammas underbara pelargoner, en är en riktig moderplanta och den andra är en av de få sticklingar som tog sig förra året. Du kan ju tro att jag blir extra glad över att se dessa små blad! Bredvid, utanför bild, står plantan som var stickling. Den lever helt klart, men har ännu inte börjat skicka ut några blad. Jag försöker hålla vattenkannan borta. Det är så lätt att tro att plantor behöver mer vatten, men i det här skedet då pelargonerna ska ta fart är det lätt att dränka deras rötter.

Sticklingarna jag fick av min svägerska verkar ha tagit sig fint, alla utom den som inte hade några synliga rötter från början. Jag är mycket förtjust i dem allihop då de visar spännande personligheter. Spännande bladform, underbart doftande och mjuka blad, ett vackert växtsätt! Jag är sååå glad. Dessa kommer alla att få nya krukor när de väl visat att de kan stå på egna ben. Jag letar alltid efter vackra lerkrukor, men de är svåra att hitta. Det blir nog att köpa på Blomsterlandet till slut.

Mitt fantastiska Dr Westerlund-träd gav upp precis när det hade börjat närma sig utseendet jag hade drömt om, men Vajlan steg in som räddaren i nöden och gav mig en ”pinne” som fick bli början på ett nytt träd. Nu har jag beskurit det två gånger och efter att ha fått lite tid har det börjat få rätt form. Jag har en till back-up som ligger lite efter. Nu är frågan hur jag ska få rötterna att inte ge upp nästa gång det är dags för omplantering. Håll tummarna!
08 mar

Planttantsredovisning.

Det här inlägget är mest för mig själv, så jag kommer ihåg vad som händer och hur saker och ting utvecklar sig. Inga tjusiga foton alltså, utan bara en runda här på morgonen. Om någon för några år sedan skulle ha sagt att min fritid skulle handla om krukväxter, odling och gårdsliv hade jag faktiskt aldrig trott dem. Det känns helt rätt och ”allt har sin tid”, men ändå.

Edit: Vet att det ser väldigt stökigt ut, men det mesta ska flytta ut eller flytta om när det har tagit sig ordentligt och vi inte längre överraskas av frysgrader om nätterna.

Pelargoner i större krukor, från vänster till höger: Karumo vit, Mimmi Mårbacka, faster Birgitta Mårbacka, Estelle (årets pelargon 2021), moster Eva hängpelargon.

Hjärtan på tråd som fortsätter frodas trots att jag bara ger den lite ny jord i sin lilla kruka varje år, monstera som flyttade hem till oss som bebis från våra vänner Åsa och Wilma.

Norrfönstret som var fullt av orkidéer uppdaterades med bara en ny, å andra sidan blommar den och blommar och blommar…

I vårt hem gäller sticklingar hela dagen, men denna sicksackbuske köpte jag faktiskt själv på Blomsterlandet. Tycker den är så rolig och går i vackert silvergrönt.

Av min fantastiska palettbladsbuske blev det bara en pinne och en toppstickling kvar. Jag sprejade ordentligt för att inte börja om med bladlöss. Denna stickling ser ut att må bra! I vasen står topparna från det ena Dr Westerlundsträdet och en vacker pelargon som blommade för fullt i det kalla köket och nu fick bli snittblomma.

I sovrummet står dessa krukor och trängs med makens imponerande pappershög som flyttades bara för att jag skulle kunna föreviga detta hörn. Relativt nyplanterade skott av faster Malins ampellilja, en hjärtan på tråd som hängt med sedan vi flyttade tillbaka till Sverige och så Mias skvallerreva som behöver toppas lite och få ny kruka.

Sextioåtta pelargonsticklingar av varierande slag, hahaha! Ska bli spännande om det blir några som tar sig! De har alltså fått perlitblandad såjord och beskäringsytorna blev doppade i rotpulver innan jag satte ner dem i jorden. Med tanke på att nästan inga sticklingar tog sig förra året har jag inga höga förväntningar. Skulle det bli ett lyckat experiment kommer jag att behöva skaffa många nya krukor.

Syrummet innehåller grejer från svärfar, presenter och det här. Dr Westerlund i överflöd, faster Malins änglavingar (begonia som jag inte lyckas flirta med, den vill verkligen inte ta sig) och så de sju nya pelargonerna jag fick av min fina svägerska Karin. I fönstret står chili och paprika som börjat ta sig upp ur jorden. Längst fram i hörnet står en stickling från mammas Bredavikskaktus som blommar i cerise, Mimmi fixade en stickling till Peter, men han har bett mig ta hand om den ”så länge”.

Jahaja, här står brickan med amaryllislökar i flera lager. Inte är de vackra, men jag bedriver ett avancerat försök där jag planerar att vårda dem genom hela sommaren för att sedan bli rikligen belönad till nästa jul, eller när de nu vill blomma.

Här är palettbladspinnen igen, moderplantan kom från lillebror Hans och hans fru. Jag tror jag fick den illgröna moderplantan av Åsa, men kanske kom den också från Hans?

Mammas garderobsblomma skickar upp två-tre nya blad varje år och så är det alltid något som behöver rensas. Denna stod mörkt i mammas och Fars trappa, så den klarar sin placering någon meter innanför ett norrfönster utan problem. Blir duschad lite då och då och så får den en skvätt ny jord ibland, och en näringspinne eller två.

Längst bort står mammas imponerande novemberkaktus som fått blomlust igen och snart blommar om. Alla nyfriserade pelargoner som ska ner i verandan när det blir lite varmare trängs med en orkidé som jag helt glömt var den kom ifrån.

Slutligen en pelargon som inte fick plats på arbetsbordet och så Mias skvallerreva som kanske borde få en lite större kruka. De här växer lika intensivt som makens hår! Ser fram emot att det lilafärgade palettbladet växer till sig lite, för de här två är så fina tillsammans.

07 mar

Öppet fönster och ny jord i krukorna.

En dag som denna är det dags att plocka in Lisa Ekdahl, lite härliga rytmer och ren glädje! Efter en förvisso fin helg kände jag mig lite extra glad då jag vaknade upp till denna Punschrullens dag.

Så här deppigt såg det ut i vår hall igår morse. Jag hade varit i Bredavik och hämtat mina pelargoner som fått vintervila i det minst sagt kyliga köket i sommarhuset. Betydligt hoppfullare än förra året då så många av övervintrarna hade frusit ihjäl vid den intensiva köldchocken som ledde till att vi kunde gå på isen över till Knösö och åka pulka på sportlovet (i år har vi haft en grön vinter nästan rätt igenom). De fyra största plantorna var i absolut sämst skick. Dem har jag inte beskurit eller planterat om än, men jag känner att stammarna/stjälkarna har bra stuns. Just pelargoner kommer igen efter vilan och även då man tror att det är kört väcker våren deras livsgnista om man bara tar hand om dem ordentligt.

Så här såg pellisarna ut efter att ha beskurits, fått den gamla jorden avskakad, krukorna diskade, lecakulor och fiberväv (för att hindra att myror tar sig upp då jag ställer ut dem) i botten, ny jord med lite perlit iblandad och så bara en gnutta vatten för att försiktigt väcka rotsystemet. Nu kommer jag att vänta en vecka innan jag vattnar igen. Dessa krukor står nu på mitt arbetsbord vid ett österfönster, men när ”växthushyllan” kommer upp ställer jag dem kanske där under lysrör. Vi får se. Alla rötter såg friska och livsdugliga ut, så förhoppningsvis kommer återupplivningsförsöken att ge resultat.

Förra året fick jag knappt ihop en handfull skott, i år har jag 48 stycken tagna från alla plantor på fotot här ovan. Jag har haft mycket varierande framgång med mina sticklingar. I år testar jag såjord med extra perlit och inte allt för mycket vatten. Dessa står i västerfönster med ett tillhörande ”fönsterlock” som ger dem lite extra skydd, en fuktig och lite varmare miljö. Kan det vara något?

Ampelliljan har blivit av med de flesta av sina bebisar. Jag satte ihop två knubbiga plantor och gav bort den ena till ett par plantintresserade ungdomar. Egentligen borde den här kanske få en större kruka då rötterna fyller upp snart sagt hela den gamla, men ampelliljor är inte så kräsna och en större kruka får inte plats i ampeln. Jag fortsätter nog att stoppa i sådana där näringstillskott i form av gröna pinnar och hoppas att det räcker. Uppenbarligen lever den fortfarande och skickar även nya blad och nya plantbebisar. Det reder sig nog.

I ett månadsbrev från ”Bodil Blomsterfantasten” fick jag en länk till ett fantastiskt palettbladsträd. Det här får vara min nya inspiration till den här pinnen med två ”gamla” och fyra nya blad. Vad tror du? Kan det lyckas?