13 feb

Livskvalitet!

Livet är för kort för att inte njutas av. Detta har både jag och min 70-åriga faster insett och följaktligen såg vi till att roa oss kungligt i Klackamålas pulkabacke idag i ett rafflande lopp. Jag kan tala om att faster B vann med hästlängder med en pulka från 70-talet, medan min moderna ”rattkälke” tog mig ner till botten av backen i sakta mak. Det är som min syster sa. Jag har uppenbarligen fortfarande kvar mina skills från uppkörningen 1990 då min inspektör konstaterade att jag körde som en kärring. Jag hoppas att du har en fin helg, vare sig den utspelar sig på jobbet, i sängen, i snön eller i ett tvättberg.

11 feb

Vinterland.

Såhär såg det ut när jag skulle försöka få upp dörren igår förmiddag. Tur att jag kom på att det kanske var dags att leta upp snöskyffeln i stenkällaren när jag hörde att det skulle komma en hel del snö. Den här gången behövde inte jag skotta av mer än stentrappan. Annat var det i Snättringe då barnen var små och maken åkte till jobbet tidigt, tidigt och inte hann skotta på morgonkvisten. Skottning är en supereffektiv träningsform, så mycket kan jag säga!

Det är alltid samma sak då omgivningarna kläs in i snö. Landskapet förändras och man ser nya saker. Igår påmindes jag om vårt söta lilla sommarviste/bakbod/vedbod. Det är spännande med potential, men också lite störigt. Tänk vilken fin mottagning och gäststuga det här skulle kunna bli!

Ladan är så fin! Jag blir fortfarande förvånad varje gång jag påminns om att vi faktiskt bor på en liten gård. Det faller mer och mer på plats, detta är verkligen hemma. Detta är min trygga plats på jorden. Vilken ynnest det är att få bo såhär. Jag är mycket tacksam!

En skatas snöängel? Mönstret var så vackert, jag ville fånga stunden. Det går inte att se de glittrande snöflingorna, men detta blev som ett flyktigt konstverk.

Samma sak med denna snöhög. Snö som har drivit, naturliga former. Skyddande täcke för djur och växter, vatten till våra törstande grundvattenförråd. Jag kan inte se detta som något otyg. Dessutom är det alldeles makalöst vackert!

Den här lådan med fröer, sedan? Planttantsdrömmar. Jag har bestämt mig för att inte dra igång tomater, paprika och det andra allt för tidigt i år. Det blir bara krångel. Jag blir inte stressad av några Instagramodlare som hetsar eftersom jag knappt är inne där, men ett par odlargrupper på Facebook visar tydligt och klart att folk är på gång för fullt! Vi har precis blivit av med sorgmyggor och spinn här hemma och jag måste vila från besvikelsen av att ha mist de fina orkidéer som har trivts och frodats, spridit så mycket glädje. (Vi fick hem en trojansk häst, en gåvoorkidé som visade sig bära på elände.) Mammas orkidé, svägerskans inflyttningsorkidé – det fanns flera med affektionsvärde. Trots diverse planttantstips och tricks fick jag inte till det. Jaja. Sånt är livet. Och snart kommer jag att sätta igång med försådden och glädjas igen.

10 feb

Städa ut din dator-dagen.

I måndags var det ”Clean Out Your Computer Day”. Jag blev inspirerad och satte igång att göra just det. Det var länge sedan den här datorn storstädades. Detta är vad jag gjorde, i stora drag:

  1. Rensade ut mappen för hämtade objekt, vilket gjordes senast 2018 om jag ska tro på allt som låg i den.
  2. Tog hand om röran på mitt skrivbord, eller datorns, beroende på hur man ser det.
  3. Städade mitt tangentbord. Jag påbörjade faktiskt detta senast för bara några veckor sedan då jag råkade blåsa ut en ansenlig mängd bläck över det. Fråga inte…
  4. Placerade in felplacerade bilder och dokument på rätt platser. Här hade jag redan kommit väldigt långt eftersom vi har en pågående bild- och filmsorteringsplan, men jag insåg ändå att jag har mycket kvar att göra. När det gäller allt som ligger i burken är jag en hoarder! Jag har så svårt att göra mig av med filer.
  5. Funderade i alla fall över hur jag ska göra med de mappar med typsnitt jag har kvar på skrivbordet. Mängder av tidstypiska typsnitt från 1830-1990, sorterade i rätt ordning. Så roligt att titta på, men borde jag inte använda mig av denna resurs?
  6. Uppdaterade alla appar.
  7. Uppdaterade operationssystemet.

Hade jag inte av misstag raderat alla mina osorterade mejl för ett par månader sedan hade jag också åtminstone försökt sortera upp mina mejl när jag ändå höll på att städa. Nu gjordes det automatiskt och jag är mycket tacksam. Det ställde förvisso till en del elände, men inte mer än att det gått att hantera. (Jag har fått be folk skicka några mejl igen.) Lite skönt är det ändå att ha en inkorg med ett gäng mejl från 2016 (de har affektionsvärde, USA-anknytning, har bara inte klarat av att blåsa bort dem) och sju mejl som kommit sedan den olycksaliga dagen, den 4/12 2020. Efter rensningskatastrofen har jag fått en otroligt bra vana. Jag sorterar helt enkelt min post varje dag, precis som man gjorde på den tiden då det faktiskt kom brev i brevlådan. Jag rekommenderar dig inte att lägga din telefonskärm mot axeln och sedan ta en promenad som upprensningsmetod, det kan ställa till en del elände. Däremot kan jag konstatera att en ordentlig upprensning är befriande. Jag hoppas att det här kunde vara till nytta för dig också. Lycka till med städningen!

09 feb

Hej från snöstormen en bit från Mariannelund.

Idag hörde våra kompisar av sig och sa att de var sugna på att åka skridskor. Det var inte jag, men mycket sugen på att träffa dem och baka lite bullar var jag däremot. Dottern ville åka skridskor, men vi hittade inga på vinden (ingen har nog egentligen sett dem sedan 2012 och då var de mina förhatligt trånga, så kanske såldes de under flyttloppisen). Det ville maken också, men det som jag hade inbillat mig var hans skridskor var skrillorna som följde med vedboden och säkert såg sina bästa dagar någon gång på 50-talet. Ja, du märker ju hur ofta vi åker skridskor i den här familjen.

Vännerna kom och vi gav oss iväg till campingens badplats efter tips i Sturkögruppen på Facebook. På väg dit började det blåsa allt mer och till slut fick vi isspjut rätt in i ansiktet. Inte bara det. Isen visade sig vara ”sådär”, så det slutade med att vi helt enkelt nöjde oss med att vi hade kommit ut på promenad och skyndade snabbt hem igen. I det varma köket bjöds det sedan på varm choklad och nybakade bullar. Vilken vändning på denna friluftshistoria! Jag har hört att trägen vinner, så det blir säkert fler försök på denna senaste veckas favoritnöje. (Ja, åtminstone för ”alla andra”.)

Här kan du se hur det gick till då Emil gav sig ut i en liknande snöstorm som vi har dragits med idag för att rädda livet på sin bäste vän, drängen Alfred.

08 feb

Här är det mörkt och kallt…

… men nere i vardagsrummet har vi det varmt och skönt tack vare kaminen. Jag vill ju inte vara sån, men jag tar annars tacksamt emot uppmaningar som denna: Låt bli att dammsuga för att hålla nere elförbrukningen! Skämt åsido… Oljekraftverk dras igång, kolkraft importeras, men vad ska vi göra då kärnkraften avvecklats? Jag har inte satt mig in i energifrågor sedan jag undervisade på högstadiet för tio år sedan, men nu känner jag att det är dags igen. Den här frågan börjar ju röra upp en del tankar. Hur ska egentligen alla kommande elbilar och laddhybrider försörjas med el? Ska tillgången till uppvärmda hem bli en ny klassfråga? Och hur ser det ut med forskningen om kärnkraft där denna har fortsatt utvecklas?

Jag vet att min man anses vara typ koko många gånger då han varnar för konsekvenserna av olika beslut. Han säger själv att hans förmåga att förutse framtida skeenden är både en välsignelse och en förbannelse. (Mest illa går då då han försöker sig på ”Svenssontänkande”, alltså att helt enkelt göra det som känns bra i stunden…) Faktum kvarstår. Det är lite skrämmande att se hur beslutsfattare också i höga positioner är så dåliga på helhetligt tänkande. I helgen hittade jag en artikel av Eli Göndör som jag tycker belyser denna problematik så bra! Artikeln Diagnos: ideologisk narcissism är väl värd en stunds läsande och begrundande. Det var ju precis den här diskussionen jag hade med min unga, politiskt aktive släkting häromdagen. Vi omges av en massa teorier som låter bra på papper, men som inte går att omsätta i verkligheten. I verkligheten följer nämligen inte alla spelreglerna. Alla passar inte heller att fylla platser i rollbesättningen, och vad gör vi med dem? Nej, det orkar jag inte tänka på. Jag går ner och fixar en kopp te istället! Kanske måste jag dra igång vedspisen först? Jag vet nämligen inte om vattenkokaren är på listan över godkända elektriska prylar att använda kvällstid.

07 feb

En sådan dag.

Längtan
Flyktig som ett ögonblick
eller ständigt närvarande, som en tyst livskamrat
Vacker i stunder, lätt, kanske till och med lycklig
när den inte tar sig ner i sprickorna och växer, gödd av tomheten
Men nu är allt vi har
Och det vi längtar efter finns inte här

05 feb

Grattis på Agata-dagen!

I min kalender står det alltid vem som har namnsdag. Det är kanske ingenting att hojta så mycket över, det där med vad någon heter. Å andra sidan finns det väl alltid anledning att fira om man kan?

Idag har Agata och Agda namnsdag. (Och min fina systerdotter i Skottland fyller fjorton, gah!) Agda känner jag ingen, men Agata får mig som mångårig deckarläsare att tänka på Agatha Christie. En av döttrarna frågade en gång om hur det kom sig att jag ville läsa om mord och elände. Själv kunde hon inte tänka sig något värre att frivilligt utsätta sig för. Jag funderade lite på det då, men kom aldrig riktigt fram till något svar. Jag tycker ju faktiskt inte om böcker med riktigt råa skildringar, så egentligen handlar det väl mest om att det är utmaningen att förstå och hitta den skyldige.

Agatha Christie var enormt produktiv och fortsatte författa ”in i döden”. Lyckligtvis blev hennes öde inte lika dramatiskt som många av hennes fiktiva romankaraktärers. Hon dog 85 år gammal till följd av en kortare förkylning 1976. Det är nästan så man hickar till över en så snöplig död för denna fantastiska kvinna som till och med hade adlats. Dame Agatha Christie kom inte undan Döden hon heller. Kändisskap, pengar, lycka – inga garantier ges.

I samband med detta firande av Agata med ett H vill jag passa på att tipsa om några av de bästa deckarförfattarna jag har haft nöjet att läsa verk av:

Agatha Christie (så klart)
Umberto Eco (han var den första jag kom på eftersom Rosens namn visades för ett tag sedan och den nog är den tjockaste deckare jag läst, och äger)
Ruth Rendell/Barbara Vine (hennes psykologiska kriminalromaner har roat mig under många, långa timmar)
Elizabeth George (en amerikan som skriver om en brittisk polis, tja, jag har i alla fall läst näst intill alla böcker om inspektör Lynley och DET KOMMER SNART EN NY)
Arthur Conan Doyle (alltså, Sherlock)
John le Carré (jag uppskattade inte en av fars favoritförfattare som tonåring, men som vuxen insåg jag att hans spionromaner är riktigt bra)
Minette Walters (psykologiska thrillers som jag alltid längtade efter och brukade köpa på bokrean, inser att hon gett ut tre böcker som jag missat)
P. D. James (egentligen var det den gamla teveserien om Detective Superintendent Adam Dalgliesh jag föll för, böckerna läste jag senare)
Ken Follett (historiska romaner med deckartvist, det gillar jag)

Det finns såklart fler än så, säkert några riktigt bra moderna författare som jag missat. Jag har på förekommen anledning inte läst särskilt många deckare de senaste kanske tio åren. Har du tips får du därför gärna lämna dem i kommentarsfältet!

04 feb

Hållbarhet, här en stund på jorden och grrrrrr.

Oj. Vad hjärtat, och huvudet, är fullt av… Idag har jag en riktigt spännande pingismatch på gång i huvudet. Det handlar om hållbarhet, klasstillhörighet, samhällsansvar, individens ansvar, klimatet, ekonomin, förutsättningar, Arbetsförmedlingens anställdas förväntningar om att alla redan ska känna till systemet och så lite ”oj, vad vackert vi har det här” spritsat över det hela.

Den här känslan. Morgonsol, värme, trygghet, varmt och kallt rent vatten i kranen. Vi har det så bra. Privilegier. Och så något som skaver. Pilar från alla håll mot mig som fenomen, men fenomen landar ju också i individer. Vad borde jag göra? Det finns lika många svar på den frågan som träd i skogen. Vad kan jag göra? Se där, nu börjar jag komma någonstans.

Ja, du ser ju hur bra jag har det. Och mycket mer rörigt än jag trivs med. Inte minst har jag två oanvända burkar skokräm som ska hitta nya hem. Känner du någon med bruna skor som behöver gratis skovård? Min FootMender All in One är förresten nästan slut och trots att jag blivit lite beroende av denna superspeciella fotkräm kan jag inte säga att jag har fötter som ser ut att inte behöva ”fotbad, fotfil, fotsocka eller krämer” som denna superkräm sägs ersätta. Dyr är den också. Burk ett var jättebillig, tror de försökte lura på oss kunder en ny produkt. Burk två och tre köpte jag till specialpris (köp en, få den andra mycket billigare) och nu när den tredje nästan är slut är jag för snål att köpa en till fullt pris. Dessutom har jag inte nått det där resultatet jag hade tänkt mig. Tänk om kokosolja och bomullssockor funkar precis lika bra? Då är jag riktigt blåst. Nåja, tillbaka till viktiga saker. Hjälper jag till att sänka vår planet i ett svart hål genom att köpa hem svenskodlade tulpaner? Nej, nu förlorade jag fokus igen.

Just det, hållbarhet och vad jag kan göra. WWF har en drive där de vill få folk att göra många små och stora förändringar för att rädda världen. Du vet det där jag skrev för ett tag sedan, att skammen är vår nya lilla svarta? Ojojoj, här finns en lång lista med sådant som alla Gutmenschen kan använda för att späka sig själva och skamma sina medmänniskor.

Nu räcker det inte att vara vegetarian, eller ens vegan. Nej, ”Att välja mer vego är bra, men en del vegetarisk mat bör du undvika – t.ex det som har flugits hit.” Jo, men då så. Veganerna får det lite svårare utan quinoa, avokado, sojabönor (eller, en del svenska sojabönor finns det nog, men de flesta kommer utomsocknes ifrån), kokosmjölk, och ja, så fortsätter det.

Alltså, ursäkta att jag blir så raljerande, men det finns faktiskt ingen hejd på hur dålig man kan vara. Någonsin. Särskilt inte om man är högkänslig, medveten om all skit som kan gå fel och extremt kritisk mot alla som inte lever upp till de högt hållna krav man ställer på sig själv och sin omvärld. (Ja, jag har precis satt mig in i svårigheterna som högkänsliga har att slåss mot, därav bollen åt detta hållet.) Det tar aldrig slut! Gör en förändring, men nöj dig inte. Och kom ihåg att om det inte är ditt fel så är det sannerligen någon annans. Omvänd dig! Piska dig själv! Svält dig själv och skicka din fralla till de fattiga barnen! (Jag börjar vid det här laget få lite dåligt samvete åt att jag lägger ut hundratals kronor på vildfågelmat som jag skulle ha kunnat skicka till någon matkasse-organisation.)

Sanningen är att jag redan gör mycket av det som finns på WWF-sidan. Jag borde nöja mig med det. Kanske är det hormoner som får mig att känna mig på krigshumör. Kanske var det dotterns samtal med Arbetsförmedlingens anställda, hen som i ett mejl presenterade sig som tillgänglig, villig och ivrig att hjälpa vår yngsta dotter att få jobb i enlighet med EU:s riktlinjer och allt vad det var. Dessutom skulle denna unga hen ha bara ett fåtal arbetssökande att chefa över, så de skulle kunna få en personlig kontakt…

”Det lät som att hon läste från ett papper.” (Dotterns kommentar efter samtalet.) ”Ok, men fick du svar på dina frågor?” (Min kommentar, hon hade förberett tre frågor.) ”Alltså, jag har tagit anteckningar, men jag fattade inte riktigt vad hon menade. Hon pratade om EU, Försäkringskassan och ersättning. Men det går nog inte att jag har mitt jobb kvar då.” (Hon har precis fått timanställning på en städfirma och undrade helt enkelt om det gick att kombinera AF-projekt med ett otryggt deltidsjobb. Det kan både hon och jag fortsätta undra över, men vi har åtminstone blivit hänvisade vidare till Försäkringskassan.)

Ok, här kommer jag in. Om man skriver in sig för första gången på Arbetsförmedlingen tänker jag att Arbetsförmedlingens anställda borde förstå att den nyinskrivne med all sannolikhet inte förstår särskilt mycket av drillen runt hur det går till att ha med sagda förmedling att göra. Varken maken eller jag har behövt söka jobb genom dem och är dessutom lastgamla, så det som gällde då vi var 20 gäller antagligen inte längre. Om ungdomen som skriver in sig på Arbetsförmedlingen redan hade hittat ett jobb hade hen antagligen inte sökt sig till denna samhällsinstitution.

”Mejla och säg att du inte riktigt hängde med och att du önskar att hen sammanfattar ert samtal.” (Mitt förslag då husets ungdom fortfarande var lika frågande som innan samtalet.) Den AF-anställde återkom tämligen omgående med ett mejl som var en upprapning av floskler och fina ord, men det framkom åtminstone att vår dotter inte kunde söka detta ”projekt” förrän hon varit arbetslös i minst 90 dagar. Och hen skickade också en länk till ett GDPR-sekretessmedgivande som hon isåfall skulle behöva skriva under. Jag kunde konstatera att det inte var så konstigt om inte dottern förstod vad telefonsamtalet gick ut på, för det gjorde inte jag heller, inte ens i skriftlig form. Och då tycker jag nog att jag är relativt snabbtänkt.

Jag kan ju avsluta med att jag slutligen hade en skriftlig konversation med en ung, klipsk och idealistisk ung man som nog vill åt samma håll åt jag, men genom att gå på en väg som ser helt annorlunda ut än den jag har slagit in på. Han gillar Marx och ser människors uppdelning i klasser som förklaringen på alla orättvisor som finns i världen. Diskussionen var både spännande och artig. Jag har dock numera noll förståelse för hans politiska ståndpunkt. Jag avslutade med ”Gammal tant som drömmer om att alla bara ska ha det bra och vara glada, men lite svedd på vingspetsarna av livet. Långt ifrån bitter, men mitt ideologiska tonårshjärta har blivit krossat lite för många gånger av människor som utnyttjat systemet.”

Ja, typ så har min dag varit. Dessutom försöker jag få mina företagsutbetalningar i SEK istället för i EUR, men det verkar vara smått omöjligt. Må jag lyckas på detta sjuttonde försök. Om det går tänker jag unna mig ett fotbad. Går det inte så tänker jag trösta mig med ett fotbad, så det går nog på ett ut.

Ps: Jag förstår om du är trött på mig nu. Som sagt. Jag skyller på hormoner, systemet, eller vad som helst, men det här är ändå min blogg. Imorgon har jag säkert lugnat ner mig.

03 feb

Tunna blå linjen.

Jag erkänner. Jag har inte riktigt hängt med i utvecklingen. Jag blir överväldigad av det enorma utbud av teveserier och filmer som vi idag har tillgång till. Vi har en teveskärm, men vi drar sällan upp något på den. Maken och jag följer dock i perioder någon serie. Vi har precis börjat på andra säsongen av La Casa de Papel, men vi undrar redan hur denna serie ska hålla i fem säsonger. Inte för att den är dålig, vi gillar den verkligen, men hur håller man verkligheten nära när man drar ut så på något? Ofta slår det över på vilken serie som helst som drar ut lite för länge på tiden. Sex, våld och allmänt barbari är sådant som de flesta producenter och regissörer brukar dra till med. Detta gör att jag lätt tröttnar innan en serie ens hunnit halvvägs. Nu vill jag inte låta pretentiös på något vis. Visst har jag konsumerat fler serier genom åren än vad jag ens kan komma ihåg! Vissa veckor visar skärmtidsrapporten väldigt höga siffror hemma hos mig också, men alltså väldigt sällan pga någon serie.

Igår och idag har jag dock gjort något ytterst ovanligt för mig. Jag har ”bingeat”. Jag har slukat de fyra första (och hittills enda) timslånga avsnitten av den svenska polisserien ”Tunna blå linjen”. Jag tyckte det var lite löjligt att använda sig av det så amerikanska uttrycket ”thin blue line” som syftar på de blåklädda polisernas position mellan ordning och kaos. Bara det gjorde att jag fnös lite första gången jag hörde seriens namn. Dessutom har jag överlag tyckt att svenska polisskildringar är rätt kassa i jämförelse med de brittiska eller de amerikanska. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men de som jag sett har varit mer skådespeleri än ett försök att faktiskt visa verklighet. Man VET liksom att det är på låtsas om man tittar på Beck eller vad det nu är. Tunna blå linjen är något helt annat. De fyra avsnitt jag har sett så här långt har totalt gripit tag i mig. De har visat den finaste skådespelade samtidsskildring av ”utmaningarna i vårt samhälle” som tänkas kan, dessutom med karaktärer som inte går att låta bli att tycka om trots att de kanske inte alltid visar upp sina bästa sidor. Jag tror till exempel aldrig jag har sett en kristen karaktär på teve som inte varit pedofil, ond, hjärntvättad eller allmänt blåst i huvudet.

Jag har tänkt på mammas väntan då far hade polisinsatser som hon visste kunde vara farliga, orolig väntan i en tid som inte hade mobiltelefoner. (Hon kunde till exempel få höra om något läskigt på lokalnyheterna och bara gissa att far kanske blivit kallad dit.) Jag har sett så fint filmade scener att jag skulle bli otroligt förvånad om det inte ramlar något slags priser över någon inblandad. Jag har gråtit med personer som jag VET är på låtsas, men som känns som en syster, en bror, en granne, min mammas skyddsling, tonårspojkarna min fars polishjärta ömmade för, de missanpassade och de mentalsjuka som hamnat mellan stolarna. Jag har känt hopp och förtvivlan och nu känner jag längtan efter nästa program som inte ges ut förrän på söndag! Det är dags för en sådan där gammeldags ”nytt avsnitts-väntan”, en sådan där man längtade till torsdag klockan 20.00, lördag klockan 9.10 eller vad det nu var. Tack SVT! Jag vet inte om det här verkligen är vad ni ska använda våra skattepengar till, men ni har i alla fall gjort det riktigt bra. Jag ger betyget fem av fem och hoppas att det fortsätter lika bra!