14 jul

Mörtforsmys.

Igår var det dags för Mörtforsdagen, en viktig tradition för flera i familjen. I fredags kom vi därför upp till Småland för att hjälpa till med de sista förberedelserna inför svärmors årligen återkommande ”loppis och kuriosa”, en av denna dags begivenheter. Hon är superproffs och har lärt mig en hel del om ting med historia, något som varit till hjälp i vår egen loppis. Vädret gav oss lite skrämselhicka, men de första tre timmarna klarade vi oss från regn och fick rätt bra med besökare. Sista timmen föll stora droppar, så vi stängde ner verksamheten en kvart tidigare. Det fortsatte sedan regna 59 millimeter allt som allt innan molnen skingrades imorse. Galet! Här hemma hade det ”bara” regnat 10 mm, men det var rätt rejält det också. Enstaka regndagar kan vara härliga. Eftermiddagen och kvällen ägnades åt att spela kinaschack, läsa, lyssna på smäktande 60-talsballader på LP, äta godis från farmors godisskål och ha det allmänt mysigt. Vi tog sedan tidig kväll, nöjda och belåtna efter väl förrättat värv.

12 jul

Loppisen är igång…

… och det känns så roligt att ha rott detta projekt i land! Kunderna hittade hit igår och nästan alla hittade något att ta hem. (Jag hade t o m en snattare, bara det tyder väl på att detta är en riktig affärsverksamhet, haha!) De närmaste veckorna kommer vi att ha öppet lite då och då, så jag hoppas att många av grejerna hittat nya hem då vi stänger om projektet. Att rensa ut och få ordning är verkligen en av mina ”favoritaktiviteter”. Loppisen blev bara en extra bonus.

11 jul

Skottarna och kvällsrunda i mördarsniglarnas revir.

Skottlandssyrran är äntligen här med sin familj och det är så härligt att få hänga med hennes familj! Det känns fint att de vuxna syskonbarnen väljer att följa med till Sturkö på sin semester för att hänga med den svenska släkten (och käka sig igenom sina svenska favoriter) och jag är tacksam att det finns möjlighet trots att våra föräldrar inte längre finns kvar. Med Murrays blir det många skratt. Att ha så celebert besök kräver något slags festligt inslag. Jag bakade sålunda en sats vaniljbullar och drog fram några rör fikakex till flädersaften, sedan njöt jag av sällskapet. Min svåger får motvilligt följa med på second hand-rundor då han kommer till Sverige. Med tanke på hur lite han gillar loppisar bad jag honom därför utvärdera vår inför öppningen. Han gav den mycket höga betyg pga charm, utseende, utbud och hans favorit, ladusvalorna.

Det hade utlovats trettio millimeter regn. Tre föll under de timmar jag hade besök, sedan var det tydligen klart. När jag gick rundan för att stänga inför natten var ljuset, diset och känslan mycket speciell. Jag sprang in och hämtade kameran, ville se om det gick att fånga. Prinsessan Marie börjar visa sin fulla prakt.

Somliga av dahliorna må ha virus, men dahliarabatten är fortfarande magnifik. Jag njuter då det lär bli något annat här nästa år.

Suck. Lavender perfection och White pearl i vacker harmoni. Jag vill så gärna ha dem kvar, men misstänker att minst en av dem är sjuk.

Vackrast av allt är krassen i trädgårdslandet. Den låter sina vackra och goda blommor lysa och glädja en gammal planttant.

”Godnatt! Tack för all glädje ni ger, kära plantor. Må ni klara mördarsniglarnas angrepp.” Jag orkade inte klippa särskilt många under min runda, men utan att se dem visste jag att slemmarodörerna lurade precis överallt. Jag är tacksam att vi lyckats hålla efter så bra som vi gjort, men det bor ändå alldeles för många här. Jaja, vi får försöka samsas här så gott det går.

10 jul

Utan att fuska med foton.

Jag har redan lyft många gånger att jag hade velat få igång mitt fotande igen, men det blir inte så. Det prioriteras helt enkelt inte. Just nu är det väldigt bra, datorn är i princip full och behöver tas omhand. Behöver jag skriva ifatt i dagboken har jag ingen hjälp av kalendern – ett jobbsamtal här och där och våra barns semestertider hjälper ju inte för att lura ut vad som hänt. Då kan fotoalbumet komma till räddning. Om jag tagit några foton, alltså. Men det är ofta jag inte gjort det. Igår hade vi fem olika sällskap på besök, en fångad stund blev det enda ”beviset”. Dagen gick i ett, på ett härligt sätt. Brorsan hade lånat ut sitt släp (ännu en Stockholmsflytt, och vår bil är oturligt nog på långreparation just över sommaren), så vi passade på att köra ännu en omgång skräp från ladan till tippen. Vilken emotionell lättnad! Mer blir det eftersom jag har ett utrymme kvar att ta hand om, men det känns så bra att ha kommit så här långt. Loppisen är klar att öppna, ett par skyltar bara så kör vi. Våra gäster har redan handlat lite. Jättekul!

Jag är tacksam och den känslan hoppas jag bära med mig genom denna sommar. En allmän känsla, trots flera orosmoln som ruvar runt omkring. Det är kostnaden för att ha många som man bryr sig om. Vi har nuet. Fladdret i växthusplasten. Suset i ängen. De böljande grässtråna. Den upprensade gräsmattan som brorsan klippte så fint igår. Solrosen som snart slagit ut helt. Luktärtsraden. Det prunkande trädgårdslandet. Doften av heliotrop. Svetten som rinner längs ryggraden. Tropiskt iste som vi fick av vår goda vän i morgonkoppen. Minnet av den läckra måltiden som yngsta dottern skämde bort oss med igår. Tanken på att syskonveckan närmar sig. Lättnaden i att snart kunna bocka av ett stort projekt. Det finns ett nu i både dåtid och framtid. Acceptans. Och det är jag tacksam för.

09 jul

Att bo i någon annans semesterparadis.

Vi bor så fint och jag vill inte åka någonstans under den här tiden på året. Kan inte direkt heller. Det blir krångligt att skaffa växthusvattnare och så fort man är borta i några dagar märker man hur fort saker läggs på hög. Däremot är det trevligt att få sällskap. Just nu har vi vår goda vän och hennes son här i några dagar. Det är fint med gäster man känner sig bekväm med. Det ska inte kännas som ett jobb, som att ens uppgift är att passa upp. Då hamnar man snart i utmattningsfällan.

Jag anställde den besökande lilla gästen för att hjälpa till med kottplockning. Vår yngsta dotter drev på honom i något slags utmaning, så det gick undan.

Efteråt lektes det i timtal. Teckning, målning, fotboll… Barnliv om sommaren som det ska vara.

Den lilla mamman fick istället chans till solstol och bok, som mammaliv om sommaren ska vara.

Malörten kom äntligen bort, de fallna sockerärtsstöden fick bindas upp och luktärter i mängder plockades in.

Vår beresta väninna skickade för många år sedan denna vas i present. Några av luktisarna i blå toner hamnade i den och gör nu toabesöken lite vackrare och mer väldoftande. Dessutom är det härligt att tänka på M och all inspiration hon bidragit med sedan vi lärde känna henne i Palo Alto för trettio år sedan. Hon är lätt en av de topp tio-personer utanför familjen som har påverkat mig mest. En fäbless för djupa samtal, cool attityd, stort hjärta, stark tro, intelligent på ett ödmjukt sätt och mycket familjekär, men samtidigt med starka (och friska) vänskapsrelationer. Denna vas är inte bara en pryl. Den är en påminnelse om vikten av att erbjuda sig själv goda föredömen. Samla på dem och måna om att hålla kontakten på något vis. Och där hamnade vi visst i detta inlägg om att bo i ett semesterparadis.

08 jul

Det är nu jag blundar…

… och faller. Jag orkar inte uppehålla mig i ogräs och ohyra, nu tar jag emot allt det goda och struntar högaktningsfullt i resten. Maten är god och så färsk som det rimligtvis går att få den medan den döda dillen, lådan utan bönor och kålrötterna som aldrig fick något kålnät läggs till handlingarna. De vackraste vallmorna får sytråd i rätt färg/färger knutna runt stjälken för att jag ska kunna plocka fröer som kanske, kanske kan bjuda på något liknande nästa år. Vitlöken blev finfin och ligger uppdragen i rabatten för att torka till. Segrar firas, resten får vara. Synd att inte malört är en delikatess, då hade vi kunnat sälja uppe vid vägen till campingen. Idag ska jag äntligen klippa ner och gräva bort den från kryddhjulet. Den är ENORM! Våra vänner bor här i några dagar, imorgon kommer syrran och hennes familj från Skottland. Livet snurrar fort och långsamt, vi får åka med och hålla i oss, blunda där det känns för läskigt och passa på att njuta där det pirrar sådär perfekt lagom. Det är sommar nu, jag försöker att inte missa den innan den är över.

07 jul

Om att lära sig flyga.

Vi har ladusvalor i vår lada. De har hållit mig sällskap denna vecka då jag förberett för loppis. Dessa skönheter är både vackra och charmiga, men dessvärre använder de också vårt fina golv som toalett. Jaja, inget att göra åt det. Det är bara att ta fram piassavakvasten och placera loppisborden utom räckhåll för attackerna.

De senaste dagarna har ungarna lärt sig flyga. Vilken ynnest det är att få vara med som åskådare till detta mirakel! Föräldrarna som peppar och manar – du kan det här, liten. Det ser svårt ut, men det finns inom dig. Du är säkert rädd, men när du övervunnit detta läskiga kommer du att känna dig starkare än förut. Och du kommer framförallt att vara starkare.

De olika omvälvande skedena i livet av samma kaliber som att lära sig flyga är rätt många för oss människor. Som barn är det viktigt att ha trygga och stabila vuxna som kan ge stöd då det läskiga ska övervinnas, lite i taget. Detsamma gäller ju också alla andra åldrar! Att ha goda exempel på föredömen är ovärderligt. Personer som hjälper oss tolka signaler, känslor och fysiska sensationer. Personer som känner oss och kan markera då vi är på väg åt fel håll. Personer som förstår att ibland är det bättre att beskära än att envisas med att gulla med taniga små skott. Stackare som lämnas utan dessa guider får det tufft och kan duka under på vägen. Det finns även ett fåtal som växer sig starkare av detta utgångsläge, men det är viktigt att utgå från att de flesta faktiskt inte gör det. Själv är sällan bäste dräng. Jag klankar inte ner på den självsådda och magnifika ringblomman vid pumporna, men lägger ändå märke till att hon står där ensam. Vi behöver andra och andra behöver oss för att må bra.

06 jul

Virus och växtkraft.

Jag är dålig på Facebookgrupper. Det är väl därför jag missat att det stora diskussionsämnet för året i trädgårdsforum är att väldigt många dahlior är drabbade av virus. Jag köpte inga nya knölar i år och förlorade flera pga mössens glupskhet. Förra året och för två år sedan köpte jag dock knölar på utförsäljning. Tydligen har dahlior drivits otroligt hårt då de varit så populära de senaste åren. Många dahliaodlare har därför sålt virusdrabbade knölar och sålunda har de spridit sig som en löpeld i trädgårdar över världen. Jag som älskar mina dahlior! 😭 Vi får se hur jag gör nu. Jord ska desinficeras och allt vad det är. Hur var det nu? Trädgård ska vara roligt? De gamla sorterna är starka och höga och friska. Det slutar väl med att jag bara har dem kvar, att det slutar där jag började.

Här kommer därför lite rolig kompensation. Solrosen som självsådde sig i en kruka där det jag sådde inte riktigt tog sig står utanför växthuset och börjar så smått visa färg. Den har klarat sig bättre än sina kamrater ute i rabatterna. Kanske för att jag har vattnat och gett någorlunda regelbunden näring till det som står där, kanske för att det helt enkelt är fantastiskt gry i sådant som tar sig upp på egen hand.

Det är för övrigt inte så illa som det låter ibland. Jag har massor av sockerärter som ska skördas idag, lite jordgubbar och kanske ett stånd potatis. Vitlöken är fin, squashen som överlevde växer så det knakar och löken har blivit rätt fin trots att sättlöken kom i risigt skick från leverantören. Det är viktigt att fira segrarna och inte lägga för mycket vikt vid det som inte blir som man tänkt sig. Precis det ska jag därför göra nu!