08 maj

Vårstädning i Bredavik och lite annat smått och gott.

Jag gör antagandet att de flesta som har fritidsboende någon gång har brottats med gnagare. Även om de flesta inte brassar på i elementen under vinterhalvåret håller man tillräckligt varmt för att rören inte ska frysa, och detta är lockande för de stackars små djuren. Detta gäller också i Bredavik, så när vårsolen börjar regera försöker vi alltid samordna en städdag för att ”köra igång” säsongen.

Igår var det de tre äldsta från storfamiljen och delar av våra familjer som sopade ut musbajs, skurade köket uppifrån och ner, slängde ut kylen i köket (en ny är på ingång då denna varit dålig i många år), lagade möbler, fönster putsades, textilier plockades ner/hem för att tvättas, golv skurades, gräs klipptes och studsmatta monterades. Ja, och så åt vi isig glass och smarriga festkakor från förra säsongen.

Den här stolen och dess kamrat har orsakat irritation i flera år. Båda saknar en av sittplankorna och då de var fastborrade från undersidan har många fastnat med diverse klädesplagg och kroppsdelar i exponerade skruvspetsar. Igår drog Ingenjören till alla skruvar och monterade fast nya brädbitar, så nu kommer stolarna att hålla ett tag till. (Vi fyller på med andras avlagda utemöbler med jämna mellanrum, så vi har en ”eklektisk” blandning soffor, stolar och bord.)

Lillebror fortsätter klippa gräset i Fars anda. Gullvivorna förskönar gräsmattan. Igår grävde jag faktiskt upp en liten planta och satte ner den här hemma, för vi har inga gullisar. Vi får se om den tar sig.

Den här synen triggar sommarkänslor! Jag vet inte riktigt hur många studsmattor vi gått igenom vid det här laget. Vet bara att många barn har hoppat många hopp på de här tomten genom åren. Våra barn har i alla fall tillbringat en stor del av sina somrar i anordningar liknande denna. Jag ska ta med mig grejer för att laga nät och fästa en del grejer nästa gång jag kommer ihåg. Just denna modell var lite dyrare, men har hållit ovanligt bra. Ett gästande barn klarade den inte att hålla stången, han var väldigt våldsam. Men, men, bara jag kan laga nätet med björntråd och fästa ett par lösa delar så ska det nog bli bra!

Eftermiddagen tillbringade jag i trädgårdslandet. Maken körde jordfräsen i ”ettårsrabatten” och slog gräset i trädgårdslandet. Jag rensade ogräs i de sista lådorna och fixade inför fröerna som ska i. Jag har fått gå igenom gamla anteckningar mycket noga för att ge så bra förutsättningar som möjligt till plantorna. Växelbruk är nödvändigt om man inte vill få in skräp som är jobbigt att bli av med. Jag vet många som inte är så noggranna med detta, men när vi nu har goda förutsättningar att få till ett fungerande system vill jag anstränga mig lite. Sparrisplantorna från Bredavik satte jag i den enda lediga lådan förra året. (Den andra från tulpanerna sett.) Sparris mår inte bra av att flyttas runt, så även om det var ett dumt ställe (björkdungen i grannens hage drar vatten och skuggar lite för mycket) har jag bestämt mig för att låta dem stå kvar. Sparrisar ska inte skördas de första åren för att de ska kunna etableras ordentligt, så det känns lite surt att se dessa godingar stå i lådan utan att kunna skörda. Ett år till bara, sedan så! Kryddhjulet har fyllts på med fasters gåvor. I krukor på annat håll driver jag upp andra örter som ska i lite senare i sommar. Gräslöken som står där ska också bytas ut mot fräscha plantor som står i verandan tills de vuxit till sig lite.

Jag måste ju passa på och visa hur långt brorsan kommit med sitt hus! Det är så spännande att följa bygget… Gaveltakstolen restes med en hjälp av en sinnrik anordning, grannen Bosse och Ingenjören. Japp, det gick helt enligt planerna, och brorsan är nog lite stolt över att inga kranar eller andra maskiner var inblandade.

Det sista jag gjorde innan jag gick in var att plocka in en ny tulpantrio och lite annat skröfs. Ljuvligt vackert i allt det skira, så härligt att mötas av detta på morgonkvisten.

Sedan måste jag ju fnissa åt detta. Varje kväll tvättar jag av ansiktet. Igår tog jag snabbvägen, nämligen Biodermas micellärvatten på en bomullsrondell. Jag fick snabbt överge den idén och dra till med en rejäl tvätt, för så här såg det ut efter en avsvepning. Att storstäda och gräva i torr jord kostar på! Ibland känns det extra lyxigt att ha tillgångar till moderniteter som duschar och vattenklosetter… Den mänskliga kroppen har förmåga att hålla sig okej ren med bara små hjälper, men tanken på att lägga skit i lager på lager är faktiskt inte särskilt tilltalande för mig. Med det hälsar jag over and out.

07 maj

Ett långt liv tillända.

Så var Du en länk till en tid som var.
En epok, sedan länge förliden.
Med hjärtat varmt och med tanken klar
levde Du alltid helt i tiden.
Och finge vi be om en gåva ännu.
Det vore att åldras så vackert som Du
och möta vårt öde lika värdigt
när också våra liv levts färdigt.

Pär Lagerkvist

För några dagar sedan fick jag reda på att min gamla klassföreståndare Inga Bergström har gått bort. Hon hade hunnit uppleva nittiotvå år på jorden och hade huvudet på skaft så pass att hon under våren fortfarande undervisade en grupp i engelska. Hon var mycket engagerad i allt från sina elever till scouterna och Hembygdsföreningen i Rödeby. Här kan du lära känna Inga lite du också. Vilken fin levnadsberättelse prästen gav oss, inga begravningsfloskler, utan så där bra var Inga! Vackra psalmer som präglades av hennes tacksamma och inkännande personlighet, en ljus stund för att hedra ett långt och fint liv.

Det här är ”min” avslutningskyrka från högstadietiden. Den ligger precis bredvid Rödebyskolan och eleverna ses fortfarande gå i lämmeltåg till Rödeby Allivs för att köpa godis på rasterna. Allt är som det alltid har varit, och ändå är ingenting detsamma. Den här avslutningen sjöngs ”lär mig, du skog, att vissna glad” till samma melodi som ”i denna ljuva sommartid” och hoppen som sommarlovsglada barn skuttade ut från kyrkan med var utbytta mot tyngre steg.

Inga och jag träffades förra sommaren då en gemensam vän gifte sig. Det var så fint att prata med henne en stund. En tid innan hade jag ringt och skrivit till personer som har påverkat mig på ett extra positivt sätt genom livet. Inga var en av dessa, en sådan förebild som man önskar alla som man älskar. Hon hade skrivit ett brev tillbaka, men vid bröllopet uttryckte hon hur mycket hon verkligen hade uppskattat det. ”Jag har minsann plockat fram det flera gånger med varma känslor.” En god tanke i all sin ära, men somliga tankar gör större nytta om de delas med andra. Det tar jag med mig från denna dagen.

06 maj

Ut ur systemet, bara!

Kanske vill du läsa det här innan du fortsätter. Idag tycker jag nämligen om något. I onsdags hade jag en fantastisk dag och sedan en rutten eftermiddag. Det ruttna bestod i artiklar, radio, kommentarer och diverse annat som liksom översköljde mig och som jag uppenbarligen lät mig påverkas av. #allaäridioter är ingen bra känsla och även om den återkommer med jämna mellanrum tillåter jag mig inte att stanna för länge där. Varken alla eller hälften av mina medmänniskor är genomgående idioter. Faktum är att vi alla ibland kan klassas som sådana, men det ingår liksom i att vara människa. Hur som helst var det någons länk till denna artikel som tillsammans med en hel del annat tjafs fick mig på dåligt humör.

Jo, men visst är jag en tråkmåns. Jag bor inte på Södermalm och jag har inte en massa pengar, men jag hade nog ändå kvalat in som en av Mats Jonssons tråkmånsar om någon behagade att analysera mig och mina val. Fast mest får jag nog säga att jag ser det som ganska o-troligt att jag skulle flytta till Södermalm, åtminstone de närmaste tio åren, och därmed hade jag kunnat lägga ner tyckandet om detta ämne. Det är bara det att jag inte riktigt har kunnat släppa den. Jag har upptäckt att den här typen av generaliseringar gör mig på dåligt humör, oavsett om det är jag själv eller andra som gör dem. Samhällen ändrar sig med tiden, både till det bättre och till det sämre. Konservativa personer tycker mer ofta att det var bättre förr (hej torrdass och fattighus), progressiva tycker att gammalt, mossigt och tråkigt inte hör hemma i deras inkännande värld där allt och alla ska accepteras utom möjligtvis pedofili och vita, tråkiga heteromänniskor som känner sig ängsliga för sådant som känns främmande.

Hade jag fått leva i en drömvärld, hur hade den då sett ut? Tja, jag har faktiskt inget bra svar på den frågan. Jag tycker nog att mycket är tillräckligt bra, det hör samman med min tråkiga personlighet. Jag gillade att jobba i kommunal skola. Jag ser att de flesta gör sitt bästa och kämpar på. Det finns något gott att gilla hos snart sagt alla personer här på jorden. (Det där med att vi skulle vara översvämmade av psykopater är ju bara skitsnack, däremot kanske de som finns lämnar äckliga avtryck på alla människor de möter och därmed tar större plats än alla andra.)

Södermalm är rätt mysigt, eller vad vet jag. Jag strosade rätt ofta där mellan 2006 och 2012, mycket har säkert hänt sedan dess. Putin och co. oroar och skrämmer, men det gör också alla ruttna ägg som anses vara goda i samhället. Maken stör sig på allt det stora (riksbanker, EU, rikisar som är farliga då de anser sig veta bättre än andra och använder sina pengar för att styra ”de där stackarna som inte vet bättre”, FN, politiker i allmänhet, strebers i synnerhet). Jag orkar liksom inte engagera mig, att vara arg på allt och alla hela tiden får mig att bli en sämre version av mig själv. Jag sätter mina fröer, skriver mina hälsningar, sjunger för kung och fosterland och älskar nära och kära så det liksom gör lite ont. Men ibland blir jag också arg, så jag tänker att det är bättre att få det ut ur systemet än att låta det gå och mala. Och så är det med det.

05 maj

Monica-dagen i Västra Mark.

Av någon anledning har jag ”firat” min namnsdag tillsammans med min barndomsvän sedan vi flyttade hem från USA igen. För mig är det mormors födelsedag, igår var det 102 år sedan hon föddes här på Sturkö. C och jag hade planerat in en liten spa-runda, men av olika anledningar blev det istället en halvdag i den sköna naturen runt Studentviken och Västra Mark.

Jag påmindes om hur fint det är att fira både det ena och det andra. Varför inte sätta guldkant på vardagen utan att det behöver bli till några stora projekt?

Här kommer en påminnelse om vad naturen gör för oss. Vi behöver lite vatten, lite fågelkvitter (så länge vi hör det), lite ogräs, lite trädsus, lite knöggligt underlag, backar och grus i dojan. Vi behöver grönt, blått och brunt. Vi behöver luft som inte stängts in mellan fyra väggar…

Den kalla våren har lett till att vitsipporna fortfarande står fint här i södra Sverige. Mjuka kullar av Anemone nemorosa överallt. (Eller nja, inte så mycket här på Sturkö.) En svag, men behaglig och mjuk doft som svävar i luften.

Resten av dagen var inte precis lika kul, men det slutade väl och idag är den där andra dagen som Christer Björkman brukar sjunga om. Ny sol, potatis som ska ner i jorden och så är det kör ikväll. Tänk så bra jag har det!

04 maj

Stolt extramamma!

Vilken fin konsert det blev igår! De unga, duktiga musikerna bjöd på glädje och energi. Bästa numret råkade vara vår extradotters (faktiskt helt orelaterat, bara så härligt på alla sätt och vis). Denna bukett bjöd på Lasse Wellanders till Bergslagen och gjorde det med den äran. Här har du originalet, tyvärr går det ju inte att dela mer än korta snuttar här i bloggen.

Fint att se resultatet av både filande på detaljer och känslomässig investering.

Här ser vår fina M lite ledsen ut, men hon hade bara fullt upp att fokusera på sina keys. En ära att som ”etta” få spela med vänner som är på väg till musikproffsutbildningar, och hon var verkligen duktig!

03 maj

Vänner och sånt där.

”Nu vet jag vilka som är mina riktiga vänner!” Har du hört den kommentaren förut? Rent intuitivt har jag alltid reagerat starkt negativt på den, men jag har inte kunnat sätta fingret på vad det är som stört. Medan vi åkte hem från Nynäshamn roade jag mig med ett gäng poddar, bl.a. Kropp och själs avsnitt ”Så skaffar du nya vänner”. Jag fascineras av relationer och mänskliga interaktioner. Vem räknas som bekant, är det skillnad på polare och vänner, vilka krav kan ställas i en vänskap och varför känner sig så många ensamma även om det finns tusentals, tiotusentals, hundratusentals och miljoner i ens relativa närhet? Avsnittet var spännande och givande. Ingenting direkt nytt, men ibland är det bara bra att samla ihop allt man kan om något.

Jag reagerade bland annat just på hur man talar om vänskap. Vilka krav kan man ställa på en vän och vilka skyldigheter har man åt andra hållet? Många vänskapsrelationer byggs upp under barndom och ungdomsår. De flesta av oss har vänner som hängt med nästan lika länge som vi har levt, men så finns det också andra från olika arbetsplatser, personer vi lärt känna genom församlingar, organisationer, sportklubbar, kulturutövande, föräldragrupper, onlinesammanhang…

För ett tag sedan frågade min dotter hur jag såg på vänskap och om jag värderade vännerna i något slags skala, så jag gjorde något slags väninventering. Det var jättespännande! Jag råkar tillhöra den sort som älskar att hänga med både den lilla familjen och storfamiljen. De är verkligen mina nära vänner, inte bara ett nödvändigt ont p.g.a. blodsbanden. Sedan finns de ett fåtal som är familj utan släktskap. Vännerna från olika tider i livet som man kan plocka upp tråden med när som helst. Ett stort gäng bekanta som jag gärna hade lärt känna bättre om tiden hade funnits. Jag gillar helt enkelt människor och känner att jag genom andra utvecklar mig själv och förståelsen för detta märkliga jordeliv.

Hur är det då med vänskap i allmänhet? En bekant sa en gång till mig ”Du verkar ha så många vänner, jag har nästan inga. Jag skyller det bara på mig själv. Jag har flyttat ganska mycket och så fort jag flyttat slutar jag ha kontakt med de som varit viktiga på det gamla stället. Det finns ingen mer energi, jag har fullt upp med familj och jobb.” Somliga kräver för mycket av sina vänner, ofta på ett sätt som jag tycker är mycket oattraktivt. Vännerna ställs som ansvariga för individens lycka, om de uppträder ”fel” gör det individen olycklig och besviken. Jag anser inte att det är andras ansvar att göra mig lycklig, lyckan behöver jag lära mig hitta i och genom mig själv. Detta är ”nu vet jag vilka som är mina riktiga vänner”-typen, de som lämnar trasiga vänrelationer bakom sig då det inte finns några perfekta människor och därmed inte heller några perfekta vänner. Somliga gillar att tillhöra en gemenskap, att hänga tillsammans i grupper. Det gör att man blir mindre sårbar. Visst är det tråkigt om någon inte längre kan eller vill tillhöra gemenskapen, men det finns andra där som fortsätter täcka upp. Det finns personer som inte har många vänner, men de som finns är mycket nära. Det finns en hel del som ser ut att ha hur många vänner som helst, men som känner sig tomma och totalt ensamma inuti. De kanske har en historia av att ha blivit utnyttjade, eller har trasiga anknytningar från barndomen. Ofta supertrevliga och väldigt anpassningsbara, men upplevs kanske som svåra att komma inpå livet.

Svenskar visar sig om och om igen vara ytterst svåra att komma inpå livet. Det upplever både ”utsocknes” som flyttar hit och svenskarna själva. Forskning placerar oss som ”trevliga och artiga, men näst intill omöjliga att skapa nära vänskapsband med”. Jag som har bott i USA i några omgångar upplever att amerikaner ofta får en att känna sig mycket välkommen och tjenis, men det är ofta på ett ytligt plan. Men! De är mycket bättre på att umgås i grupp där nykomlingar snabbt får en plats, man umgås i knytissammanhang vilket gör att det inte kostar på om det kommer 25 eller 40 personer. Däremot tar det även där lång tid att skapa nära vänskapsband, något som är viktigt att påminna sig om. Det är mänskligt och ska kanske vara så. Det är nämligen inte helt hälsosamt att vända sitt hjärta ut och in och bjuda in okända människor utan förbehåll.

I min familj finns uttrycket ”inte en käft hör av sig”. Frågan var i detta specifika fall om personen ifråga någon gång hört av sig till käftarna eller om käftarna möjligtvis bara var vanliga ungdomar som hade fullt upp med att oroa sig över finnar, perspiration, andedräkt eller annat livsviktigt, men det förtäljer inte historien. Maken undrade då jag satt och kände mig oändligt ensam i Philadelphia 1998 om jag förväntade mig att någon skulle knacka på dörren och fråga om jag ville bli deras nya bästis. Den där kommentaren förändrade för evigt min syn på ansvar i mellanmänskliga relationer och resten av tiden i Philly blev rent vänskapsmässigt fantastiskt fin. Jag tog ansvar, engagerade mig i en lekklubb, steppade upp och tog ansvar… Det gjorde all skillnad och jag hade inte längre någon anledning att känna mig ensammast i världen.

I Sverige kan det ta eviga tider av nick på huvudet och knappt att man hälsar, men när man väl är vän så är man ofta vän ”på riktigt”. Vi har trevliga grannar där vi nu har bott på heltid sedan februari 2017, men inte är de våra vänner. Jag skulle utan att tveka kunna gå in i tre av de närmare husen och fråga om ett ägg eller akut hjälp, men mer är det inte. I Orem var det annorlunda. Jag umgicks med många av grannarna på daglig basis, delade så mycket fint med dem, firade födelsedagar och andra höjdpunkter och har fortfarande nära kontakt med flera av dem. Flyttade vi härifrån skulle jag nog inte ens skriva julkort till någon av de kvarvarande grannarna. Men som sagt, det är kanske inte helt lätt att tala om varför det är på det viset. Jag har inte precis vänt mig ut och in för att förändra det. ”Goda grannar” räcker för mig, det behövs inte fler goda vänner i det här stadiet av livet.

När man kommer upp i ålder börjar vänskapsrelationer trilla bort lite mer ofta p.g.a. sjukdom och död. Detta gör ofta att den existentiella ensamheten börjar ta mer plats i ens medvetande. Är det då omöjligt att träffa nya vänner som 70-åring? Absolut inte. Frågan är vilket ansvar man vill ta själv och om man orkar investera den energi som det krävs om man ska lära känna nya personer. Har du några tankar om vänskap eller om detta ens är något som är intressant att fundera runt?

02 maj

Välkommen maj!

Vad tycker du om de olika månaderna? De flesta jag känner verkar ha starka generella känslor för olika årstider och månader. Nog verkar det som att de flesta svenskar då har en särskilt stor plats i hjärtat för just maj månad? Det gäller kanske inte pollenallergiker, det verkar vara ett rent elände att gå omkring i en trött dimma med ständigt rinnande näsa och kliande ögon. Annars är det svårt att inte charmas av lövverken som spricker ut i en färgskala från limegrönt via ärggrönt till riktigt mossgröna nyanser. När vi åkte hem i lördags var det som att naturen vaknade upp inför våra ögon ju längre söderut vi kom. Ah! Verkligen livgivande.

Igår morse skrev jag att Lilla Amsterdam precis hade börjat visa färg och bara på det dygn som gått sedan dess har det hänt mycket. Igår kväll gick jag ut i landet och plockade med mig årets första tulpanbukett. Jag satte över tvåhundra lökar i höstas och har gett mig själv fritt fram att plocka precis hur många tulpaner som helst under den här blommande tiden. Nu när det väl börjar bli dags känner jag hur svårt det är att kapa dem. Jag övade på tre stycken som såg lite småskabbiga ut och de fick följa med in och är såklart ändå fina. De här ”hemodlade” blommorna visar helt andra egenskaper än ICA-buketterna. För det första är blommorna ofta mycket större, de slår ut och får en helt annan form lite mer liknande anemoner och pioner i vissa fall (papegojversionerna t ex) och dessutom kan de stå i vaser mycket länge om man bara ser till att byta ut vattnet varje dag och kanske lägga ett nytt snitt på stjälken då och då. För två år sedan köpte jag lyxlökar på utförsäljning sent på säsongen. I höstas köpte jag ”vanligare” versioner. Det är verkligen stor skillnad på kvaliteten, men jag inbillar mig att det beror på vad som hänt i jorden mer än något annat. Jag hade t ex inte så mycket benmjöl hemma förra året, så bara hälften av lökarna fick sällskap av detta livgivande pulver i sin planteringsgrop, och de fick inte så mycket som jag hade velat. Däremot tycker jag verkligen om att ha alla färger representerade i det där lilla tulpanlandet, något som är möjligt om man inte väntar tills bara de minst populära lökarna är kvar.

Maken passade på att elda upp vår lilla hög igår eftermiddag. Vi har det så torrt i markerna (precis som vanligt här på ön i kustbandet), men med en ”eldningsbricka” av betongplattor under och bara svag vind gick det bra. Som du ser har gräset blivit riktigt grönt och frodigt och i eftermiddag drar klippningssäsongen igång. Vissa grannar började klippa för flera veckor sedan. Stressas du av folk som är ”på hugget”? Det är det som gjort att jag t ex inte besöker odlingsforum längre. Jag försöker ta saker och ting i min egen takt, läser tidigare odlardagböcker och fina böcker av duktiga naturkännare och känner att det ger mig mycket mer glädje och mindre oro. Det blir som det blir, liksom. Jag oroas över att våren varit så kall och att det är så torrt, men vet också att saker och ting löser sig. Idag blir det jordärtskockor och palsternackor som ska bli till en delikat middag, olika grödor växer olika bra olika år. Idag har jag blockat dagen från samtal och jag har en lista på allt som ska göras som känns en kilometer lång. Det är den naturligtvis inte, men det är nu det händer. Mängder av grejer ska ner i jorden, det ska vattnas, dokumenteras så jag inte förlorar kollen, kanske ska en del grejer flyttas. Det ordnar sig dock, det gör det alltid. Och jag är pepp! Har laddat med ett helt gäng spännande P1-program som Familjehemligheten och Kropp och själ som jag inte hunnit lyssna på. Solen skiner, det är maj och jag känner livet i mig. Hoppas du gör detsamma.

01 maj

Inget, inget, inget och så allt på en gång.

Nu har jag fått ordning på allt igen här i bloggen! Jag vet inte om det gör någon annan än mig glad, men det är ok. Från och med imorgon kan jag börja följa gamla rutiner och de senaste veckornas taniga bloggande kommer att vara ett minne blott. Idag är jag fast med bloggande från mobilen då övervåningen (och sålunda arbetsrummet) är belamrad med ett gäng tonåringar som fnissade för fullt då jag nöjd somnade inatt efter en dag som började i Nynäshamn, fortsatte i Klackamåla, kulminerade i Karlskrona och processades på Sturkö.

Vi har alltså varit i trakterna runt Nynäshamn och Stockholm i några dagar. Maken har jobbat där mycket i år, men själv har jag inte varit där på mer än ett halvår. Det var roligt att tanka lite storstad och familj! Älskar att komma hem till lillasyster, bada bubbelbad och strosa i Nynäshamn. Älskar att hänga med våra barn. Älskar (inte fullt lika mycket) att besöka huvudstan, eller snarare att njuta av storstans utbud av diverse känslor och butiker.

Här satt vi och planerade sensommarens kommande fest då dottern och svärsonen firar bröllopet som gick av stapeln för två år sedan. Nu har vi en plan värdig både Sickan och alla festfixare som gått före oss. De udda sockorna får symbolisera känslan då vi började, för när allt hade värkts fram efter några timmar låg alla strumpor i symboliskt mycket prydliga högar där alla par hittat en match och de söndriga exemplaren hade hittat till soptunnan.

Nynäshamn är liksom Karlskrona en fantastisk sommarstad. I fredags var det knappast sommar, men jag och min vän tog en härlig promenad och njöt av Knappelskär och en försiktig vårvärme under några timmar. Långa samtal i vacker miljö, visst är det lyxigt?

Vi var på en sådan där vanlig fest med vänner och god mat och härliga möten och roliga upplevelser, sådant som fortfarande känns lite främmande efter de senaste årens begivenheter. Det där att sitta lite trångt vid ett bord och nudda axlarna på bordskamraterna, att inte hela tiden gå i omvägar runt personer, utan krama folk man saknat. Äta en buffé där alla tar sin egen mat ur gemensamma kärl. Ja, sånt där som kändes normalt 2019, men förbjudet 2020. Att få fira en av makens äldsta vänner var fint på många sätt, inte minst då han gav oss skrämselhicka för ett tag sedan. Man ska inte ta folk för givna, det tål att påminnas om.

Innan vi for hem satte Ingenjören upp några hyllor. Det är så vi brukar betala för mat och husrum (skämt, fast ändå inte, det känns bra att återgälda den ständiga generositeten).

Sedan var det ju valborgsmässoafton också, Mammas och Fars bröllopsdag. Vi brukar fara upp till Klackamåla och sedan grilla lite i Rödeby på brorsans vitsippsö. Nu blev det inte så, men maken och jag tog ändå vägen runt Klackamåla för att ta med oss lite grus till örthjulet hemma. Vägen mellan Kalmar och Klackamåla var oändligt vacker med böljande vitsippsängar överallt. Här får du åtminstone lite vitsippsdiken.

Efter att ha tagit en minst sagt snabb sväng hem då vi sa hej till extradottern och hennes vänner som skulle ha tjejkväll med övernattning var det dags för en konsert som vi köpte biljetter till för 1,5 år sedan. Stilla Nätters Kapells avskedskonsert. Förväntningarna uppfylldes med råge och efter nästan tre timmar var jag laddad från tårna med ny energi. Alltså. Musik ger mitt liv en extra dimension, något som går utanpå vardag, strävanden, mål, måsten och allt det andra. Tacksamheten räcker liksom inte till när jag ska försöka förklara vad som händer i mig då jag får en genomgripande musikalisk upplevelse.

Vi promenerade hem till syrran och svågern i en levande och vacker stadsmiljö. Någon bakom oss sa ”så här ska det kännas då man går på stan”. Hoglands parks planteringar kommer att vara något utöver det vanliga om några dagar, så jag måste åka in till stan under dagtid snart igen.

Jag avslutar med Lilla Amsterdam i vårt trädgårdsland. Inte spektakulärt, men duger fint åt oss. Nu börjar tulpanerna äntligen slå ut och det visar sig att bara ett fåtal blommor ätits upp av vem-det-nu-är. Mammas och Fars fina tistlar ska flyttas, men jag glömde att de stod här. Åtminstone en av de två plantorna ska nog få plats i perennrabatten. Med det är det Over and Out för idag. Imorgon återgår livet till det vanliga. Jag hoppas att du får en fin avslutning på veckan och att maj bjuder på allt fint som tänkas kan!

28 apr

Efter en sväng i komprimeringsappen.

Det vackra brudparet på väg ut i livet.
Falsterbo kyrka har delar som stått sedan 1300-talet. Det svindlar att tänka tanken…
Fantastiska sandstränder och kallt vatten, men trots vattentemperaturen såg vi flera som doppade sig.
Det är något med öppna vidder!
Nu kanske du förstår vad jag menar med att min fotoskörd från bröllopet blev mer än lovligt skral.
Synd att jag blev selfieansvarig. Efter nästan tre år var detta alltså det bästa vi fick till. Det är ändå känslan som räknas?
Så söta!
Vet inte vem som tog tårtfotot, men inte var det jag.
Fars två yngsta systrar och en av mina gullisar. Mys, mys.
Bruden bad mig sätta brudbuketten på mammas grav. Så fint avslut på något sätt!

27 apr

Blixtar och dunder, tekniska under.

Under lång tid har jag inte haft några problem med själva bloggen. Bilderna har gått jättebra att ladda upp i WordPress-appen, de har per automatik komprimerats och jag har glatt bloggat på med de bilder jag har känt för. Efter bröllopet står jag förvisso här med den sämsta fotoskörden sedan runt 1995 från ett tillfälle av den här kalibern. Jag tog det medvetna beslutet att inte ta med kameran då dagen ändå skulle förevigas av min fantastiska fotografsvägerska. Senare på kvällen skulle hon inte vara med, men då skulle ändå min kamera inte vara tillräckligt ljuskänslig och min telefonkamera skulle vara ett okej val. När dagen så kom låg mina känslor utanpå och jag tror inte jag funkade riktigt som jag skulle. Jag glömde fota, jag stod dåligt till, ljuset var konstigt, jag hade fullt upp med att vara social. Det blev som det blev. De få foton som finns hade ju varit roliga att få dela, men då funkar det inte eftersom inte ens WordPressappen accepterar mina foton längre. Kanske handlar det om uppdateringen jag gjorde förra veckan, kanske något annat.

Förutom de två bilder jag laddade upp igår är tydligen den här ofrivilliga mikrofilmen det enda som accepteras från bröllopsdagen av bloggen. Varsågod, här kommer alltså lillebror och hans fru, gullisarna. Inte för att jag inte vill visa dem här, bara märkligt hur urvalet sker. Jaja, men nu blev det så. Jag hoppas det löser sig, för den här bloggen blir rätt trist utan bilderna som brukar följa med.