15 apr

I mitt parallella liv…

… bortom portalen i vårt döda träd lever tiden på ett annat sätt. Minuter kan dras ut till evigheter och komprimeras till sekunder. Pengar i rätt valuta har jag i mina guldbyxor och jag kan röra mig fritt på vilket sätt jag vill. Avstånd är bara siffror på vägskyltar, inget hinder över huvud taget. Det bästa är att jag kan ha möten som annars inte är möjliga och döden är inte längre samma hinder som i det vanliga livet. Denna plats är dock inget efterliv och jag kan njuta fullt ut med både kropp och själ. Jag kan inte bestämma berättelsen som skrivs, men den skapas av mina djupaste drömmar, både sådant jag är medveten om och sådant som kanske döljer sig väl. I mitt parallella liv…

… sätter jag mig på Öresundståget och drar ner till Malmö. Jag tillbringar spännande dagar i Malmö, åker hem till lillastesyster och hennes familj, jobbar i deras trädgård, diskuterar psykologiska dilemman och äter jättegod mat innan jag åker vidare till Hillerød via Köpenhamn. Där hänger jag med Sanne och vi sitter och stickar i soffan och skrattar och förundras över livet, talar om djupa ting och stora drömmar.

Hux flux har jag tagit mig till New York där hela min lilla familj redan befinner sig. Vi strosar omkring i den spännande miljön, åker båt, äter bagels med vallmofrön, philadelphiaost och kallrökt lax och går på minst tre musikaler på lika många dagar. (Lilla barnbarnet har hörlurar och tittar storögt på showen, hon är hooked på musikal från första stund.) Familjen följer med mig till Utah också. Där betar vi av storfamilj och vänner i lagom takt medan vi varvar med besök till Costco, Target och dagar uppe i bergen. Jag promenerar och promenerar med mina gamla promenadkompisar som händelsevis alla är samlade igen. Medan jag sitter och doppar fötterna i den iskalla bäcken som rinner längs vägen på Carterville Road pratar jag på FaceTime med mina föräldrar i himlen, fast de ser ut att gå omkring och skrota i Bredavik. Mamma säger att hon förstår om maken inte vill jobba på kommunen, men undrar om jag inte saknar läraryrket, Far säger att han sett att jag älskar att vara samhällsterapeut och förstår att jag inte vill bli rektor. Vi åker runt, blir bjudna på mat, lyssnar på underbar musik, har Montaignediskussioner med lagom doser skav och kärlek. Cina kommer och plockar upp mig och vi smider planer, gråter med stor passion och skrattar åt att vi blev precis som Ulrika och Kristina (från Dufvemåla, men utan bakgrundshistorierna). Jag känner doften av den heta Utahluften, pratar amerikanska igen med samma lätthet som förut och läser långa böcker med lyckliga slut. Landar i att beslutet att flytta tillbaka till Sverige var riktigt och vill sedan åka vidare.

Innan jag hunnit blinka befinner jag mig i en varm och svettig lokal i Nashville. Jag andas andras drömmar om att slå igenom som musiker, lyssnar på den ena fantastiska spelningen efter den andra medan jag vaggas av smekande bluesgångar, ettrig bluegrass och jazziga arr med sjukt läckra ackordföljder. Fast egentligen kom jag dit för countryn. Jag vill bada i countrymusik skapad av unga talanger och gamla rävar, på fötterna har jag cowboyboots, guldbyxorna har blivit till jeans som sitter som en smäck och helt plötsligt är mitt hår långt och svallande. Dolly Parton kommer förbi och sätter sig och spelar The grass is blue och Light of a clear blue morning bara för mig medan jag gråter som jag aldrig har gråtit förut.

Gråten tar mig tillbaka till Irland. Pilgrimsfärden jag längtat så till går där, i sol och regn, i allt det gröna, med all tragisk historia, i ett med vädrets makter. Jag får uppleva enighet, får svar på böner, hittar frid och blir hel. Därifrån simmar jag över till syrran i Skottland där alla andra syskon möter upp för några underbara dagar bland slott och kojor. Vi pratar och pratar, minns och skrapar för att komma under ytan, hittar jämvikten mellan alla våra individuella personligheter och livserfarenheter och känner styrkan i att ha just det vi har.

Från Skottland är det bara att hoppa upp genom portalträdet. I vår lite spretiga trädgård väntar släkt och vänner i en salig blandning. De finns där, alla som jag älskar och bryr mig om. Alla trivs tillsammans och respekterar varandras olikheter. Inte en enda skärm, förutom kameran som fångar fina stunder. Solen skiner, men de ljusskygga sitter tryggt i härligt inredda utrymmen i ladan. Annars minglas det friskt och alla är sociala på det sätt de mår bäst av. Nunnor, tonåringar, djurälskare, nördar, hantverkare, politiskt inkorrekta, motvallsfolket, de som ännu inte har hittat sin plats och alla helt underbart vanliga Svenssons. Vi har barnbarnsmys och släktträff och kompisdejt och körövning och söndagsskola och bokklubb och jobbsamtal och barnpassning och valborgseld och högtidsfirande och fest och konserter och roliga överraskningar och så äter vi en himla massa god mat som vi alla hjälps åt att laga. Och innan jag hinner räkna till tre sitter jag här igen och tackar för mitt fantastiska liv. Tack för denna vackra värld, tack för drömmar och tack för hopp om att allt som gått sönder kan lagas igen.

Texten inspirerades av uppgiften som min brorsdotter hade fått i skolan om att skriva en fantasyberättelse. I min berättelse är alla bara glada och precis lagom snälla, så jag behöver inte slåss mot någon ond kraft. Fint så.

13 apr

Det kanske inte är så farligt med AI ändå?

När jag skulle se hur väl jag kunde få ChatBox att avbilda mig gick det sådär. Jag tänkte att vidare instruktioner skulle förbättra resultatet och öka chansen till att få en mer rättvisande bild.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, mer än att jag inte oroar mig över att AI tar över världen just idag. Det var länge sedan jag skrattade så hjärtligt!

12 apr

Tänkvärt.

Lillastesyster skickade denna skärmdump med meddelandet ”hittade detta broderi, passar dig”. Jag funderade på varför det passar mig. Inte för att jag inte höll med, utan för att det är intressant att se på sig själv utifrån. Passar det för att jag gillar citat? Passar det för att jag gillar att brodera och det är ett underbart broderi? Passar det för att jag har en bakgrund som martyrernas martyr? Passar det för att jag gillar att skriva kalligrafi? Passar det för att jag är snäll i allmänhet, men att jag inte borde låta det styra mitt liv? Efter att ha kommit så långt bestämde jag mig för att skriva av citatet. Istället för att stoppa det i mappen tänker jag hänga upp det på väggen för eget bruk.

Nu har jag dessutom kommit längre i mina funderingar. Jag tänker att citatet kan peppa någon som delar min personlighet och till viss del låter sig bli utnyttjad av andra i sin snällhet. Man ställer sig ständigt åt sidan för att släppa fram någon annan, aktar sig noga för att inte göra andra besvikna, vill absolut inte lämna andra med känslan att de blivit överkörda eller utnyttjade. Den inre glöden, elden, släcks långsamt. Å andra sidan tänker jag att det också passar någon som är bipolär. I de hypomana eller maniska perioderna kan en sådan person skada relationer genom att inte respektera andras gränser, men även sig själv genom att inte ta hand om sina egna behov. Elden som känns så inspirerande och givande ger upphov till små ”cowboy och indian-leksbränder” i skogsbryn, eller till och med rasande skogsbränder. Att få hjälp i en sådan situation och stävja elden kan vara nödvändigt och precis det som är snällt. Å ena sidan, å andra sidan. En påminnelse om att livet sällan är så svartvitt som det kan synas vid en första anblick, något som hjälper både i interaktionen med sitt eget inre och andra människor.

11 apr

I väntans tider.

Igår hade jag möjlighet att fota ett par som väntar sitt första barn inom kort. Det är något särskilt med en gravidmage, det har jag alltid tyckt. Det betyder inte att jag går omkring och petar på tjocka magar, vilket somliga verkar tycka ha sig rätten till. Däremot kan jag bli nostalgisk över att ha haft en själv. Jag kände mig inte särskilt vacker, men jag gillade att vara ”hemma” rent bokstavligen för den lilla som låg där inne. Hur som helst, jag väntade in en kväll då ljuset kunde förväntas vara på vår sida och lyckades pricka in en fullträff! Sist jag var i Bastasjö var 1991 då jag gjorde praktik på Verköskolan. Inte mycket hade ändrats utifrån vad jag kom ihåg och det faktum att en orienteringsklubb hade träning där kastade mig tillbaka till att ha läraransvaret på friluftsdagar. Kvällen blev helt enkelt mysig på många olika plan. Äldsta dottern har lovat att titta över bilderna och trolla lite med sina bildredigeringskonster för att göra bilderna större rättvisa. Men åh, vad roligt det var att fota igen! Nu är batteriet laddat, jag har lust att fotografera och kameran ligger framme. Detta var precis vad jag behövde!

Hemma lyckades jag pricka in exakt sista solstrålarna över påskliljorna som brorsan satte uppe vid vägen sin första vår som ägare. Han undrade om vi inte skulle dela upp lökarna och sprida ut dem lite, men jag gillar känslan av att ha dem samlade i ett riktigt blomsterhav. Gula, härliga små solar som kan ge alla förbipasserande en extra glädjeinjektion. Detta utan att behöva gå nära den minsta lilla spruta, de behöver bara öppna sina ögon och ta in det vackra.

10 apr

Privilegierad över alla privilegierade.

Det går ju bara inte, tänker jag. Suckar över min förgänglighet, min försiktighet, min plats på jorden. Undrar över hur någon kan ta så mycket plats som jag gör, både bildligt och bokstavligt, och samtidigt stänga in sig själv i en liten, liten, liten låda. Jag tänker på hur det skulle vara att vara någon helt annan, med någon annans hjärna, i någon annans liv. Att bli begränsad av föräldrar, påtvingade könsroller, klass, brist på pengar, hudfärg, brist på intelligens eller handikapp av olika slag är något som miljoners miljoner, kanske miljarders miljarder, har fått uppleva i alla tider. Jag inser att jag fick det väldigt bra, så borde jag inte ha gjort mer med det jag fick istället för att skämmas? Nej! Jag vägrar skämmas, jag har haft nog av att skämmas över sådant som andra tyckt att jag borde skämmas för.

”Det är ju lätt för dig att säga som är snygg.” (Släkting angående mitt självförtroende.)

”Du svenne, jag blatte. Att jag hatar Sverige betyder inte att jag behöver flytta tillbaka till mitt hemland, jag får väl säga att alla svennar är idioter om jag vill.” (Tonåring som hade vuxit upp i Vårberg med rötterna i annat land till mig som hon hade känt i nästan hela sitt liv.)

”Dina föräldrar var exceptionella. Att det gått så bra för dig och dina syskon är ett undantag. Socioekonomiska faktorer är viktigare att åtgärda än att fokusera på moraliska frågor.” (Släkting i politisk diskussion.)

”You will never understand what it’s like to live in a dark skin. It puts you in trouble at all times. Darker means more troublesome.” (Amerikansk bekant då jag påpekade att jag i USA upptäckt att rasism var något helt annat än det jag lärt mig hemma i Sverige.)

”Känner du dig hotad av att någon mindre intelligent än du själv ska ta för sig på din bekostnad?” (Vän i diskussion där jag hävdade att det är alldeles för stort fokus på högre studier idag och att flera som idag studerar vidare kanske hade haft bättre liv utan dessa studier, men också att det är dåligt för alla om man sänker kraven för att fler ska klara målen.)

Min syster och hennes man var i Amsterdam för att fira hennes femtioårsdag och gulligt nog tog hon med oss syskon på resan genom att ladda upp helt fantastiskt vackra bilder från Keukenhof (efter dessa foton har dahliarabatten här hemma fått namnet Lilla Keukenhof), och andra som var mer irriterande tankeväckande. Den här privilegiepyramiden, en interaktiv tavla från Amsterdams etnografiska museum, fick mig att tänka. Jag har faktiskt fortsatt tänkt på den i flera dagar. Jag vet att jag inte läst allt som finns om idéer som bygger på privilegier, men jag har läst en hel del. Tankarna runt det jag läst har gjort mig mer och mer övertygad om att vi gör hela mänskligheten en otjänst när vi graderar allt det som leder till vem en människa blir, och den som hamnar längst ner i pyramiden ses som något slags (negativ) vinnare. I dessa fall skapas ett förakt underifrån för folk som har det bättre än en själv och ett självförakt ovanifrån inför de som har det sämre än en själv. Vem har nytta av folk som försöker krympa sig själva för att inte sticka i andras ögon? Jag tänker att ju fler privilegier du får med dig, desto större samhällsansvar får och bör du ta. Detta måste man lära sig på individnivå, att det jag gör påverkar andra både på gott och ont. Ju mer gott jag gör, desto bättre får alla det. Men jag får väl fortsätta tänka, jag är inte färdig.

Ett vitt barn till två klipska, svenska, friska föräldrar som är gifta med varandra. I USA hade hon räknats till privilegierad över alla privilegierade. Jag önskar att vårt lilla barnbarn L får växa upp stark och stolt, medveten och ansvarstagande, driftig och tillfreds. Jag önskar också att hon får växa upp utan all denna felplacerade skam som håller på att slå sönder vårt samhälle. Och måtte jag få vara med länge, länge och stötta henne medan hon tar sig an de utmaningar som det innebär att vara människa.

10 apr

Kampen.

Hur hade jag kunnat glömma den? Kampen med och mot naturen. Nu har det börjat, det viktiga jobbet som bara är och som aldrig tar slut. Mata jorden och ge den rätt förutsättningar för att maskar och andra ”goda” småknytt ska vilja uppehålla sig där och tillsammans jobba fram en härlig näringsbas. Bekämpa kvickrot, våtarv, åkerfräken och alla de andra ogräsen som är villiga att ta över så fort man inte riktigt orkar. Se fåglarna, som igår, upptäcka läckerheter som jordgubbar och sparris och glufsa i sig det som jag tycker är MITT. Vi har fyra sparrisar på väg upp, tre hade vi min obligatoriska kvällsrunda i trädgårdslandet fått toppen avknipsade. Grrrrrrrr. Jag påminner mig om min fasters visdomsord, att naturen tillhör djuren också och att vi får samsas om den. Jaja, nu har jag samsats färdigt gällande sparrisen. Må nätet jag slängt över göra sitt jobb och må vi få en härlig skörd!

När solen just börjat stiga ligger dagen fortfarande öppen och inbjudande, eller mörk och uschlig med en känsla av att det bästa vore att dra täcket över sig och somna om. Igår kom äldstabrorsan över och påpekade det som många kanske känner igen sig i: ”nu har den där perioden börjat då man aldrig hinner med tillräckligt”. Hur mycket man än gör finns det annat som borde ha gjorts. Det är ett sätt att se det på, men känslan av otillräcklighet leder sällan till något gott. Jag väljer att beta av en sak i taget och skriva ner det som klarats av i trädgårdsdagboken. Inte skriver jag ”idag har jag inte hunnit det här och det där som jag borde ha gjort i förra veckan blev inte heller av”- det hade varken gjort mig mer produktiv eller gladare. Det sker framsteg! Och hade det inte gjort det så hade säkert det också blivit bra.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är IMG_6218-768x1024.jpeg

Slån och rosor lämnade taggar och sår i mina händer under gårdagens trädgårdsarbete, men så fick jag också en vacker ”bukett” med mig in. På det viset är naturen inte så knusslig, utan generöst delar den oftast med sig av både det ena och det andra som gör mitt liv lite finare. Undrar just om jag kan få dessa grenar att slå ut? Jag satte dem i ljummet vatten så får vi se vad som händer. Förväntansglädjen är den finaste av dem alla!

09 apr

Sådant jag vill börja, fortsätta och sluta med.

Min bloggsyrra utmanade mig att ta itu med en lista som hon hade knåpat ihop. Jag tyckte att det var jätteroligt att läsa hennes funderingar, men fick hjärnsläpp när jag skulle försöka få till något själv. Det hade definitivt varit lättare om jag inte läst hennes svar först, så jag bestämde mig för att först låta det gå en dag för att rensa huvudet och låta hjärnkvarnarna mala lite på egen hand. (Flera av fotona har jag tagit från bloggarkivet, en del är uppladdade med dålig upplösning.)

#1. Tre saker jag vill börja med

Ett

Det första jag kommer att tänka på är träning för mitt knä som spökat under en längre tid. Det började i samband med borrelian i höstas. Jag hade i flera månader ont i mitt högerknä, främst på baksidan (där det sedan visade sig att jag hade fått mitt bett.) Det värsta gick över i samband med att jag till slut fick penicillin, men det som är kvar är mer irriterande än jag har velat erkänna för mig själv. Nu har jag kommit igång ordentligt med trädgårdsarbetet och jag känner att det där knäet sätter krokben på sig självt. Uppifrån och ner, nerifrån och upp – vilket det är spelar ingen roll, vid positionsförändring känner jag mig otroligt klumpig. Smidig är jag i alla fall inte.

Två

Så mycket som jag har fotat genom livet känns det konstigt att skriva att jag skulle vilja börja fotografera. Det får ändå komma med här. Även om jag aldrig har varit fotograf, eller ens skulle kunna låtsas att jag var en, så har jag en historia som en fotograferande person. Smarta telefonkameror visade sig vara något som smög sig in i mitt liv och trängde ut min Canon helt och hållet. Jag är glad att jag aldrig gjorde mig av med den. Trots att den hade behövt uppgraderas vill jag ge den en chans, låta den komma ut ur garderoben och ge den en naturlig plats i vardagen.

Tre

Jag vill lära mig italienska. Japp. Jag har böckerna som behövs, de har jag haft i min ägo sedan 2001. Gissar dock att den italienska grammatiken inte hunnit ändras lika mycket som böckerna i samhällskunskap sedan dess, så de är nog fortfarande aktuella. Dessutom finns många bra alternativ online nuförtiden.

#2. Tre saker jag vill fortsätta med

Ett

Nu när min inre planttant äntligen har lockats fram är det ingen tvekan. Jag älskar verkligen trädgården och att locka fröer från sin vila till att blomma ut i stor prakt. Löftet när jag började intressera mig mer för trädgårdsarbete var att bara hålla på så länge jag inte blev stressad eller kände att det jag gjorde inte räckte till. Jag har både upplevt det ena och det andra, men bara under korta stunder och av specifika orsaker som varit möjliga att åtgärda. Nej, det finns ingen anledning att lägga ner verksamheten. Snarare känner jag då för att trappa upp, fortsätta utvecklas och lära mig mer om allt spännande som man har nytta av som planttant.

Två

Jag vill fortsätta vara en engagerad familjemedlem. Jag vill väva trådar som håller ihop viktiga relationer, jag vill röja vägar som leder in till hjärtan, jag vill veta varifrån jag kommer och veta mer om hur allt blev som det blev. Det leder in till nästa önskan…

Tre

… nämligen att fortsätta jobba som samtalsterapeut. Jag älskar det och känner en stark önskan att fortsätta utvecklas i själva ”hantverket”.

#3. Tre saker jag vill sluta med

Ett

Det där med grejer som står oanvända dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år? Vi har kanske har en stor lada, men jag vill bli mer selektiv. Det hjälper inte att jag har ordning och reda inne i huset, att jag med regelbundenhet rensar ut och att en del grejer faktiskt kommer till användning. Jag vill sluta vara en samlare!

Två

Jag vill sluta lägga min tid på ljudböcker utan djup och poddar som är för insnöade på ytlighet och fånerier, eller tjatiga dito. O-tips är o-sköna, så jag säger inte vilka poddar eller författare jag tröttnat på. (Det hade kanske hjälpt i sammanhanget, men så får det bli.) Har du något riktigt bra att fylla på med för att ha i hörlurarna när jag är ute i trädgården skulle jag bli mycket tacksam!

Tre

Det där med att skjuta upp grejer. Av någon anledning fortsätter detta vara något som följer mig genom livet. Jag gillar det verkligen inte! Att välja att låta bli att göra grejer är en sak, att ha en inre ninja som dödar varje tecken på driv är något helt annat. Det brukar vara mer effektivt att omfamna styrkor än att slåss mot svagheter, men i det här fallet hittar jag inte den styrka som i så fall skulle balansera ninjans framfart. Jag ser verkligen mamma som mitt föredöme här. Hon må ha varit rädd för mycket i sitt liv, men hon såg alltid till att saker hände!

Så. Det var dagens lista. Haka på om du vill!

08 apr

Pris vare Jonathan Haidt.

Min familj är trött på två karlar som jag inte kan sluta tjata om. Den ene är trädgårdsmästaren John Taylor och den andre är socialpsykologen Jonathan Haidt. (Den där drängtjänsten här på gården är fortfarande ledig, John! Du får ingen lön, men vi fixar både mat och husrum. Och tänk vad roligt att få genomföra en massa utvecklande tankar från odlingsintresserade autodidakter.) Jonathan Haidts bok The Righteous Mind är en av få böcker som jag läst både två och tre gånger. Jag skulle önska att alla vuxna människor i västvärlden läste den, begrundade den och funderade över hur de själva funkar i relation till andra människor. Sedan skulle de börja omsätta sin nyvunna kunskap och vips, så skulle nog världen se lite bättre ut.

Alldeles nyss kom Haidts nya bok The anxious generation ut. Jag längtar efter att läsa den, men gissar att den kanske inte kommer att leda till annat än att göra mig ännu mer bekymrad än jag redan är gällande hur barn och ungdomar mår. Tänk vilka övergrepp vi vuxna indirekt har gjort på dem genom att i praktiken ge dem känslomässiga vuxenansvar i förhoppning om att ”inte göra någon ledsen” eller i tron att fri lejd till vissa arenor skulle göra dem gott… När man uppfostrar barn behövs lite ”good cop, bad cop”-tekniker, mycket ros-lite ris-tekniker, å ena sidan-å andra sidan-tekniker, hjälp att lära sig sätta hälsosamma gränser-tekniker, information om hur man guidar sig själv genom tonårens kaotiska känslolivs-tekniker, ja, helt enkelt (?) sätt att uppfostra barn som förhoppningsvis leder till att de en vacker dag vaknar som trygga och relativt stabila unga vuxna.

Vi är en familj som pratar mycket, ofta lägger allt från känslor till samhällsfenomen på bordet. Vi som föräldrar fattade inte vilken bomb vi satte i våra barns händer då de fick egna smarta telefoner och så småningom datorer i sina rum. Länge fick barnen bara använda datorer i allmänna utrymmen, vi hade en skärmfri dag i veckan, satte tidsgränser på vardagar och lite annat smått och gott, åtminstone tills de väl kunde anses vara vuxna. Alla tre barn har haft olika delar i den nya , digitala världen som de fått slåss med. Jag är bara glad över att de åtminstone kunnat tala om några av dessa med oss föräldrar, men förstår att det är mycket som vi inte har någon aning om. Som vuxen har jag haft mina egna utmaningar att hantera, detta är en fantastisk men samtidigt komplicerad värld att ta sig fram i.

Nu undrar jag om Haidts The anxious generation kommer att leda till att föräldrar får kraft att sätta gränser på gruppnivå. Jag var lärare i en klass där de andra föräldrarna brukade fråga ”Vad har Susannas (fingerat namn) mamma bestämt?”. Denna mamma vågade sätta gränser, men ansågs tydligen också vettig nog att inte ha överdrivet snäva sådana. Jag har alltid uppmuntrat barnen att använda sig av mig som ”den stränga föräldern” om de känt sig obekväma med att göra något i grupptryckssituationer. ”Nej, jag får inte för mina föräldrar” kan vara hjälpsamt nog utan att sagda föräldrar faktiskt tagit något beslut. Tänk då om föräldrar på gruppnivå faktiskt ställer sig enade och säger ”de andra får kanske x, men vi har tagit beslut om att ni inte får det”.

Här kommer också tankarna om att presentera fakta i rätt tid, att inte tro att barnen blir vuxna för att man pratar med dem som vuxna eller låter dem agera på känslor som om de vore vuxna. Hur många går inte i terapi för att deras föräldrar använt dem som snuttefiltar och dumpat sitt vuxna känsloliv i deras knä? Och vad händer när vi vuxna inte vågar sätta gränser alls gällande somligt, men sätter orimliga gränser gällande annat? Jag brukar ju länka till Clara Lidströms blogg och gör det här också. Hennes inlägg från påsklovet visade otroligt vackra bilder och gjorde mig alldeles varm i hjärtat, men i kommentarerna var det några föräldrar som tyckte att detta påsklov verkade utspela sig i ett parallellt universum. Kommentatorernas barn hade suttit inne vid datorn hela lovet medan Claras barn bl.a. hade åkt skidor, läst och ritat. Clara: ”Det är väl ingen naturlag att barn måste sitta vid en skärm och spela hela påsklovet? Om man begränsar deras skärmtid får de hitta på andra saker 🙂” Hon har förut lyft att hennes barn också kan bli tjuriga när de inte får tillgång till skärmarna, eller när de fått för mycket tid, hon har koll. Vi vuxna funkar ju likadant! Det är verkligen ingen mänsklig rättighet att få fri speltid vid datorn, att ha telefonen liggande bredvid sig hela natten, att scrolla tutorials i timmar eller att få en platta i händerna så fort man blir rastlös.

Jag vet att ungdom och nytänkande har seglat upp som något slags ideal framför erfarenhet och det som väl kan kallas visdom. I det här fallet bönfaller jag dock den unga vuxenvärlden att agera, göra om och göra bättre än vad vi gjorde då vi ännu inte visste konsekvenserna av vårt handlande! Recension av The anxious generation kommer så fort jag läst den. Lev väl!

07 apr

Längtansdag.

Igår var det dags för årets första, stora trädgårdsdag. Jag visste att jag skulle vakna med träningsvärk idag, efter de här åren har jag lärt mig ett och annat. Genom trädgårdsarbetet väcks en del muskler som legat i vinterträda till liv. Far gick alltid upp i vikt under vintern och ner under sommaren. Nu jobbade han mycket hårdare än jag, men jag följer samma mönster. Vinterhalvåret kompenserar jag inte det uteblivna jobbet genom att gå till gym eller liknande, så då får det bli såhär, det är okej. Solskyddsfaktor 50 (jag har opererat bort basaliom i ansiktet, typiska trädgårdsarbeteshudskador sa min hudläkare), lager på lager inklusive halsduk och i vanlig ordning trädgårdshandskar som åkte av efter tio minuter trots att jag vet att jag borde ha dem på hela tiden.

Mitt huvudfokus för dagen var perennrabatten, att klippa bort skröfs och räfsa löven som jag tacksamt tar emot från grannens ståtliga lönn varje höst. Löven ger skydd och bidrar till en naturlig jordförbättring. Under löven har det inte vilats! Många av växterna har redan kommit igång och även om jag inte har delat några plantor än är det nu lättare att få översikt över vad jag har och vad jag vill göra. Härom morgonen vaknade jag med en mycket levande dröm där en böljande rabatt i lila och orange/gult lämnade läcker eftersmak! Så vill jag ha det, men det får jag eftersträva nere i ettårsrabatten. Ringblommor och krasse ska få dela utrymme med andra skönheter. Jag vet inte ens vad det var i nittiotalets vitvita inredning och rabatter som lockade mig så, jag måste ha varit helt hjärntvättad.

Maken plockade ut möblemanget och pelargontrappan till myshörnan vid glasverandan och jag lyfte upp min lilla vårplantering i väntan på pelargonerna (det dröjer ju ett bra tag tills de är på plats). Penséerna är lite sega på att komma igång med blomningen, men plantorna är knubbiga och fina! Naturligtvis har jag sprejat med TricoGarden, rådjuren är skoningslösa. Den här trälådan satte syrran gamla påskliljelökar i förra året och det var så fint! Träet har inte mycket mer att ge, men det är väl delvis det som gör att lådan är så vacker.

Luktärterna växer på. Några av sorterna hade jag inte så många fröer kvar av och ”Prince of Orange” verkar inte ha lika bra grobarhet som de andra sorterna. Jag har köpt de flesta av mina fröer hos Cecilia Wingård och tar även hennes odlingsråd på största allvar. Dessa små klenisar ska toppas, men inte än. Året då rådjuren smaskade av ett gäng insåg jag att blomningen blir mycket bättre efter (ofrivillig eller medveten) toppning. Förra året lade jag även till ett råd från någon brittisk luktärtsexpert att alltid sätta två luktärtsplantor ihop vid utplantering. Inte vet jag om det var det som gjorde det, men blomningen blev verkligen fantastisk! Dahlior och luktärter mår även bra av att plockas, plockas, plockas, något som känns lite kontraproduktivt då åtminstone jag gärna blir lite dumsnål då jag ser mina plantors vackra blommor.

Förra året köpte min syster en cool julros till nedsatt pris och frågade om hon fick hyra in den i min rabatt, åtminstone tills hon hade ett bättre ställe att sätta den på. Milda makaroner, vilken skönhet! Uppifrån ser man knappt blommorna eftersom de hänger lite som blåklockor och är så mörka, men kolla här. Praktverk! Roligt att plantan verkar trivas här.

Nere i trädgårdslandet händer det också grejer. Vi har sexton odlingslådor, många av dem fulla med ogräs efter min trötta höst där trädgårdslusten hade tagit slut. (Alltså, den bästa gåva man kan ge sig själv är att rensa ogräs PÅ HÖSTEN.) Tre rensade jag ut igår och det känns redan mer hanterbart att ta hand om resten! Jag kan ju ta någon låda i taget i takt med att jag ska sätta något i dem. I sparrislådan börjar nu läckerheterna titta upp! Vi har fem plantor som vi kan skörda från i år och kompletterade med ett gäng reaplantor som förhoppningsvis har tagit sig och isåfall kan börja skördas först 2026. Sparris är inget man stressar på. Förra året flyttade jag den lilla ramslöksplanta jag fått av min syster ner från perennrabatten till sparrislådan där det ändå finns utrymme och möjlighet att sprida ut sig. Jag är naturligtvis glad över att den har överlevt i fem år, men vill gärna att den också ska sprida sig så vi kan börja skörda denna vårdelikatess.

Maken jobbade hårt med att flytta hallonplantorna bort till den plats där han har påbörjat en ”björnbärsodling”. Vi har haft ett ogenomträngligt snår av björnbär i sydöstra hörnet av trädgården. Mängder av plantor som inte riktigt har gett så många bär som vi tänker att de skulle kunna ge med större omsorg och mindre kamp om utrymmet. Dessutom är det lättare att plocka björnbär om man inte behöver sticka ihjäl sig då man tränger sig in i snår. Parallellt med detta ska också hallonen förhoppningsvis trivas. De hade precis lagom börjat ge en riklig skörd inne i trädgårdslandet, men de sprider sig för lätt och tar upp onödigt utrymme för växter som rådjuren hade ätit upp om de fick en chans.

Såhär ser jag ut om händerna mest hela tiden under stunderna i trädgården. Jag har alltid ambitionen att ta på mig handskar, men jag har så svårt att känna full rörlighet i dem. Jag har dock fått ett par från maken som sitter riktigt bra, men vill inte förstöra dem då de känns lite lyxigare än Jem och Fix-handskarna som alltid är för stora. Kanske får jag in en god rutin rätt vad det är.

Det känns fint att bukettsäsongen dragit igång. Jag har haft buketter med egna blommor ända sedan vi kom hem från Stockholm och vet att det åtminstone kommer att finnas något att stoppa ner i ett glas eller en vas ända tills vi är framme i november. Det gör mig glad och påminner mig om värdet i att jag håller på som jag gör. Är det vägen eller målet som är viktigast? Jag vill säga att det ena inte finns utan det andra, så det är bara att jobba på mer och filosofera mindre. Det får vara värt ischiaskänningar och korta lårmuskler som ömmar. Hej och hå!