tonåringar

07 sep

Städa, städa varje freda’…

… och så varje jul, det tycker jag är kul. Så sjunger Pippi, men det kunde likaväl ha varit min sång. Nu är det inte så att jag älskar vanligt dammande och torkande, men att rensa i garderober, lådor och skåp gillar jag.

Idag har jag hållit på med just organiserande, återvinning, tvätt och tork, givande och tagande. Tur att jag planerat att vara så mycket med mina föräldrar den här hösten och vintern! Jag tror det blir roligt att kunna hjälpa både dem och oss och tror mig skymta ett stort loppisbord någonstans inom en ganska nära framtid. Allt som är användbart tror jag har ett hem hos någon annan också när jag inte längre kan eller orkar ta hand om det.

Vakten inne på Trinity Colleges bibliotek berättade att det tar två år att damma och städa igenom alla bokhyllorna. När man nått fram till den sista bokuslingen är det bara att börja om igen! Är det ett tröstlöst arbete, eller går det att hitta något slags njutning i att veta att man är en del i en process? Jag har funderat en del runt just den tanken de senaste åren. Jag är läraren, markservicen, barnvakten, kocken och tvätteriet. När dagen är slut, som det ser ut nu för tiden, har jag oftast inget nymålat, nyskrivet eller inskickat att klappa mig själv på axeln för. Inte för att jag älskar deadlines, men att klara en sådan känns onekligen befriande på så många sätt och vis! Jag funderar på hur jag ska kunna balansera livet för att kunna optimera insättningar och uttag då jag är övertygad om att jag blir till bättre nytta ju starkare jag är.

Nu ska jag lägga mig så jag orkar stiga upp för att vara mamma i morgon bitti. Det står tandläkarbesök, läkarbesök och lite annat smått och gott på kalendern. Att vara mamma är min favoritsysselsättning och det är inte utan att jag saknar att ha de två äldsta hemma. Jag förstår att folk drabbas av både det ena och det andra när barnen flyttar hemifrån! Nåja. Jag är tacksam över att det finns en plan och en riktning för våra ungdomar och hoppas att de har slagit in på vägar som kommer att göra dem lyckliga och starka, men det är en helt annat diskussion. Peace.

14 apr

Om att vara, göra och välja rätt på väg ut i vuxenlivet.

Här i USA tar man sin high school graduation, ”studentexamen”, när man har fått ihop alla sina nödvändiga poäng. I de flesta fall sammanfaller det här med skolavslutningen under det sista året, men för vissa elever som har jobbat hårt och läst extra online-kurser och dylikt går det att ta examen tidigare. Det anses inte som konstigt, särskilt inte som att man aldrig går i samma ”klass” som någon annan. Alla plockar sitt eget schema. Det finns en lista på kurser som är obligatoriska för alla och mängder av kurser som är som mina gamla högstadieklasser i FA (fria aktiviteter), kurser som ger collegepoäng, kurser som är collegeförberedande, kurser som ger en skjuts in i en speciell fördjupning på college osv, osv. Varannan dag är A-dag och varannan dag är B-dag. Man har fyra lektioner varje dag under sina, oftast, fyra år i high school.

Anledningen till att man får höra från svenska utbytesstudenter att amerikansk high school är jättelätt är att svenskar inte kan tillgodoräkna sig sina studier i den amerikanska skolan då de kommer tillbaka till sin gymnasieutbildning och många därmed väljer kurser från listan med ”roliga” klasser. Vår äldsta dotter fyller 18 i september och har jobbat på hårt i skolan. Hon har läst ikapp ett år och dessutom valt några fördjupningskurser i engelska som varit mycket utmanande. Inför sista terminen hade hon det så väl förspänt poängmässigt att hon bestämde sig för att välja en pluggtimme istället för att fylla på med en klass som kanske varit rolig eller givande, men inte nödvändig. Under denna study hall-lektion kan hon läsa läxor och plugga inför prov och detta är kanske en av anledningarna till att den här terminen i våra föräldraögon inte alls varit så stressig som sista terminen i gymnasiet verkar vara för många av mina kompisars barn.

Det nya svenska betygssystemet har nog en god tanke precis som alla andra betygssystem som svenska skolsystemet bjudit på genom åren, men det verkar funka rätt dåligt. Anledningen till att vissa prestationsstyrda tonåringar blir mer eller mindre utbrända innan de ens är färdiga med gymnasiet kan vara allt från dåliga grundkunskaper och illa planerade kurser till lärare som inte förstått hur betygen ska sättas, alltså att man inte ska behöva prestera på topp varje gång man lämnar in en läxa, en uppsats eller ett prov.

Det amerikanska betygssystemet verkar å andra sidan bygga på ibland nästintill godtyckliga kriterier, t ex har dottern fått extrapoäng för att hon inte utnyttjat toalettpasset (man får ”toalappar” som man lämnar till läraren om man behöver gå på toa under lektionen) under hela terminen och hon har fått extrapoäng för en massa sådana konstiga saker som inte alls kan vara viktiga för hur kunnig man är inom ett område. I den collegeförberedande engelskkurs hon läser den här terminen får man extrapoäng för att skriva dikter, något som jag tycker känns betydligt mer meningsfullt. E finns nu på skolans ”honor roll”, en lista med alla elever som har utmärkt sig betygsmässigt, något som jag tycker är en fin bedrift för en invandrarelev.

Jag har funderat mycket över barn och ungdomars olika förutsättningar och en kommentar som jag fick från en svensk väninna här då hon hörde om denna ”honor roll”. Väninnan tyckte inte att man kan räknas som invandrarelev då man kommer från Sverige till USA och att E dessutom bodde i USA från att hon var bebis till att hon var nästan två år. (Den här omgången har vi bott här i 3,5 år.) Därmed var detta ingen bedrift på något vis. Say what? I Sverige räknas man till och med som invandrarelev trots att man är född och uppvuxen i Sverige om man har utlandsfödda föräldrar. Jag ser ingen skillnad i det här fallet. Jag förstår att det är stor skillnad på om man har föräldrar som själva har gått eftergymnasiala utbildningar oavsett vilken nationalitet de kan tänkas ha då man kanske har en annan syn på hur man uppmuntrar och hjälper sina barn och även de kunskaper som kan behövas för att kunna hjälpa till. Då det gäller läxor och annat har dock E fått klara sig väldigt mycket på egen hand. Matte och fysik har maken hjälpt henne med, med den äran, och hon hade kanske inte haft några A:n i dessa ämnen om inte han hade funnits med på hemmaplan. Då det gäller de flesta andra ämnen har hon dock i princip klarat allt helt själv. Jag är helt flytande i konversationssammanhang och läser i princip bara på engelska nu för tiden, men jag har stora hål i det akademiska språket. Därmed har jag mest kunnat uppmuntra och ge feedback ur ett ”språkflödesperspektiv” då det gällt hennes skrivuppgifter. Dessutom tycker både jag och maken att något är väldigt fel om det är föräldrarna som är ansvariga för genomförandet av sina barns uppgifter och att barnen i sådana fall bedöms genom sina föräldrars prestationer. Detta gäller både i Sverige och i USA.

Om du har orkat läsa ända hit undrar jag så klart vad du har för tankar om det jag skrivit om idag… Tror du att man går åt rätt håll med den svenska skolutvecklingen? Vad tycker du om linjer, kurser, läxor, press och känslan av att inte duga som människa om man inte blir ”akademiker”? Är allt pluggande idag ett tecken på att folk ägnar sig åt fel saker och har för lite att göra, eller är mänskligheten väldigt mycket smartare idag då så många fler studerar länge, länge, länge jämfört med hur det såg ut för, säg, 50 år sedan? (Detta gäller överlag i stora delar av världen.) Finns det plats för lekmän i dagens samhälle?

11 okt

En dag full av kärlek.

En sak som är lite extra rolig med att bo här är att vi faktiskt har möjlighet att vara med då min morbror, moster och kusiner med familjer har festligheter på gång, något som nästan var omöjligt då vi bodde i Sverige.

Idag gifte sig min kusin R med sin stora kärlek E. Jag älskade vigselceremonin (även om jag kanske hade önskat en vigselförrättare som inte läste vartenda ord innantill) och de löften som R och E gav varandra. Dessutom var maten otroligt god, något som jag aldrig väntar mig då det ska lagas mat till så många på en gång. Mums. Vi måste se till att laga lamm snart igen!

Nu ska jag bara sitta uppe och vänta in 17-åringen som har varit borta hela halva dagen med en date och några andra kompisar. När ungdomarna här har skoldans gör de en heldag av det hela. Dottern och hennes kompisar var först inne i Salt Lake City för att gå på något akvarium och festen i kväll har Hawaiitema. Enligt rapport har det varit riktigt roligt, något som gläder ett modershjärta. Peace.

14 maj

Hurra! School’s out.

Sista proven (finals) på high school för G idag. !8 år fyllda, färdig high school-examen. Tja, enligt samhällets sätt att se på saken räknas han som vuxen nu. Då var det bara det där att fundera ut vad han vill göra med resten av sitt liv. Föräldraskap är ett åtagande som aldrig tar slut. Det ändrar bara karaktär. Nu är det makens och mitt ansvar att vara coacher och bollplank, att tipsa och diskutera framtiden utan att nödvändigtvis ha sista ordet. Det där med att vara tonårsförälder är sannerligen inte alltid lätt. Min kusin sa ”när de fyller 23 börjar de bli så vuxna att de faktiskt både är trevliga och verkligen klarar sig själva”. Det ska bli intressant att se hur rätt hon har. Själv gifte jag mig då jag var 23. Jag hade flyttat hemifrån fem år tidigare och hunnit med en hel del innan dess, men när jag ens tänker tanken att det ens är möjligt för min son att vara gift om fem år svindlar det framför mina ögon. Hjälp!

Vi får väl fira med lite Alice Cooper. School’s Out! Eller varför inte Idas Sommarvisa? Kanske passar det med jordgubbstårta när vi ska fira den här ”studenten” om några veckor? Då lovar jag att tralla på Jordgubbe ur Majas alfabet.

Den fine sonen.

17 jul

Städa, spara, slänga, sälja, ge bort.

Skräp. Skatter. Gråt. BÖCKER i allmänhet, men gamla dagböcker i synnerhet. Drama! Hahahahahaha! Här får du dagens tonårsdregel.

Ps: Kanske ska vi hyra hus och kanske har vi sett vårt blivande hem på en mäklarhemsida. En kompis till oss säger att husen i fråga ligger i Barbie Land. Hahaha! Tror du de kommer att få roligt med mig som granne? Nu måste jag börja smida spännande planer.

03 jul

Så svårt att packa!

Inte skära, bara rista… Får du också associationer till det uttrycket, eller är det bara jag? 🙂 Nu håller jag på att packa ihop allt för tredje gången i mitt liv. Jag kan säga att vi har skaffat oss en massa onödiga grejer under de snart tolv åren vi har bott här i huset och nu går det inte att sortera bland allt utan att minnena trillar över mig. Det började med sonens första par skor då vi visningsstädade och det fortsätter i en oändlig ström. Det går ju bara inte att spara allt! Men – jag vägrar en utradering av vår historia nu när det går att välja. Stackars alla som abrupt förlorar sina hem i naturkatastrofer och krig. För att fira alla fina barn, att de växer och blir tonåringar och sedan vuxna, ansvarstagande människor får du Gs favoritsång då hans fot passade i den här lilla skon – Fred Åkerströms Kajsas Udde.

09 maj

Tonårsmammatankar.

Idag är det dags att lyfta mina egna funderingar igen. Att jobba tillsammans med en femtonåring för att nå ett mål och sedan känna segerns sötma, det är mycket värt. Att få höra att samma femtonåring har skrivit om sin mamma (that would be me) då han fått i uppgift att skriva en uppsats om en inspirerande person är inte heller dumt. Mitt i detta tornadovirvlande liv som tonårsmamma gäller det att stanna och andas, tänka efter vad som är viktigt och vad som verkligen betyder något, vilka slag man ska ge sig in i och var man ska lägga sin energi. Jag är så tacksam över mina barn! De ger mig extatisk lycka, magkatarr, oförglömliga upplevelser, stora och små insikter, förunderliga uppenbarelser och får mig att se på mitt liv ur en helt annat synvinkel.

Jag omvärderar ständigt mig själv i min mammaroll. I jobbet som mor står jag inte ensam. Jag förstår inte hur ensamstående föräldrar orkar dra hela lasset hela tiden. Att stå ensam i föräldraskapet måste vara något av det tuffaste man kan gå igenom, någonsin. Min far polisens hjärta har ömmat särskilt för pojkar utan pappor. (Egentligen söner till ensamstående mammor, pojkar som inte haft någon närvarande pappa.) Visst finns det maskrospojkar, men det går inte att bortse från det faktum att barn behöver sina pappor, särskilt pojkar. Att pojkarna kanske inte alltid är helt överens med sina pappor är inte det viktigaste, men de behöver veta att deras pappor älskar dem och att de alltid kommer att göra det. De behöver någon att se upp till. De behöver lära sig hur man agerar som vuxen man.

Vi vuxna måste våga vara vuxna och en av de viktigaste sakerna vi kan göra är att visa våra barn att allt vi gör får konsekvenser och sedan, när tiden är mogen, släppa dem och våga låta dem göra sina egna misstag. Hur tänker du om det?

Har jag inte gjort något annat bra som mamma så vet jag i alla fall att jag har gett barnen kärleken till musiken. Jag tror inte det går en dag som vi inte har någon gemensam musikupplevelse. Idag vill jag dela med mig av ett av de mest fantastiska TED-tal jag har hört. (Visst finns det många bra, men det här är för mig lite speciellt.) Lyssna på den döva slagverkaren Evelyn Glennie och förundras. Här är min egen lille trumslagarpojke efter att ha sjungit i Adolf Fredriks manskör på valborgsmässoafton. ”Bakom mina solglasögon kan jag vara mig själv”, eller hur var det nu?

Ps: Evelyn visade att man inte behöver kunna höra för att uppleva musik, men jag kan ändå inte tänka mig ett liv utan fungerande hörsel. Titta på Sarah, född döv, då hon hör sig själv för första gången på 29 år… Teknikens under!

08 maj

Varifrån kommer du?

Du som har följt mig ett tag vet att min familj (som inkluderar stora, tjocka släkten) är jätteviktig för mig. Jag har funderat mycket på hur det har blivit så. Jag vet att mina syskon, mer eller mindre, har samma känslor för sina blodsband och vill gärna att våra barn också ska veta vilka de kommer ifrån och att de känner att de lär sig att se på släktingarna som skyddsnät och energigivare.

I vår familj har vi familjekväll varje måndag. I går var jag ansvarig. Jag bestämde mig för att berätta om farmor och farfar, både det som jag själv kommer ihåg om farmor och det andra har berättat om farfar (som dog innan jag föddes), och lite om Far och hans sex syskon. Jag förlitade mig mycket på släktboken som vi alla skrev ihop till farmors och farfars 100-årsjubileum förra året. Jag berättade om krigstjänstgöring, hårt bondeliv, klassresor, mörka och ljusa släktöden, drömmar och kärlek. Jag grät en skvätt (oroa dig inte, mina barn tycker jag är en lipsill, men de accepterar att det är sådan jag är) och vi skrattade mycket. Vi tittade på gamla foton, både från släktboken och från mitt gamla fotoalbum som Mamma satt ihop. Vi letade släktdrag (kärlek för djur och natur, kvick hjärna, filosoferande…) och letade också efter likheter i utseendet. Så mysigt! Jag rekommenderar de här familjestunderna, att ha en kväll då man diskuterar, sjunger, spelar spel och lär känna varandra. Dagarna går i ett ändå och ju äldre barnen blir, desto mer sällan är de hemma samtidigt.

Efter mangofrossa (Alltså, finns det något som är godare än mogen mango?) kom småkusinerna som skulle sova över då mamma A skulle hämtas mitt i natten av pappa T på Arlanda. Det kändes så konstigt att barnen som inte varit här mer än en gång sedan i september verkligen kände sig hemma. Sövandet och sovandet gick inte riktigt lika bra och jag var smått lullig i morse av den störda sömnen. Jag frågade min syster om hon trodde att det var något man vande sig in i, för jag kommer inte ihåg att jag var sådär trött varje morgon då våra barn var små. Hon sa då att man visst är trött hela tiden med småbarn, men då det är det naturliga tillståndet funderar man kanske inte lika mycket över det. Mina föräldrar hade barn och tonåringar hemma mellan 1970 och 2011. Majld mäckärouni! En stor eloge till dem och till alla andra med många barn i olika åldrar. Varje ålder har saker som är bättre och inte fullt lika roliga. En 3,5-åring är hur som helst hysteriskt rolig. Jag skrattade hela tiden. ”Min mamma är i alla fall bäst på att klia på ryggen. Jö.” Hahaha! Eller ”Jag vill faktiskt inte sitta och kissa för jag kan kissa när jag står som pappa! Och låt bli mina kalsonger.” (Jag tyckte att han åtminstone skulle ta av sig dem för att inte av misstag kissa på dem.)

Nu är det dags att försöka hitta mina julkänslor. Jag sitter här och ska jobba med JUL, men inspirationen tryter. Kommer du på något som du tror blir toppenbra för mig att höra får du gärna berätta det för mig!

27 mar

Kan man resa sig igen?

Jag är nu inget fan av Toasten Flincks bidrag till Melodifestivalen, men titeln har bitit sig tag i mig. Den här hälsningen skickade jag till någon som jag tänkte kanske kunde få lite ny energi av den. Ibland behövs det något litet, andra gånger räcker inte ens allt man har. Jag och L pratade idag en massa mellan jobbdiskussionerna om allt mellan himmel och jord. Vi konstaterade att det går att komma igen och resa sig också från saker som från början kan verka allt för överväldigande. Med rätt stöd och inställning går det att komma ganska långt. Jag vill vara som min farmor när jag är över nittio. Tacksam och förnöjsam. Måtte jag låta bli att lägga offerkåpan över mina axlar!

I går träffade jag min barndomsvän. Det är härligt att kunna plocka upp tråden där man lämnade den senast, även då det gått många månader. Vi hann luncha, avhandla både det ena och det andra, gå en riktig shoppingrunda och bestämde till och med ett preliminärt datum för den sommarträff som vi brukar klämma in tillsammans med ett par andra klasskompisar. Jag gillar att vara en ”personal shopper”. Det kan man inte tro om man tar sig en titt på mig då jag inte har så lätt att hitta (eller betala för) kläder i min stil. Att hitta rätt plagg och färger till någon annan däremot, det tror jag att jag har blick för. Det är som att göra kort eller scrapsidor eller vad det nu är. Man tittar på detaljer och helhet, färgerna spelar en otroligt stor roll och det måste kännas rätt. Det är jättekul hur som helst!

Jag är som ni som brukar läsa här vet en synnerligen känslomässig människa. Att hitta min egen röst och våga lita på den, det har tagit sin tid för mig. Nu har jag, eller vi, tonåringar här hemma. De är inte barn och inte vuxna. De förlitar sig fortfarande helt på oss, men har samtidigt börjat söka sig utåt och provar så klart sina vingar. Sonen håller på med sitt gymnasieval. Milda makaroner! Det är inte lätt, kan jag säga. Som föräldrar har vi ett ansvar att guida och leda rätt, men har vi rätt att döda drömmar och ambitioner? Hur många föräldrar lägger inte över sina egna drömmar och ambitioner på sina barn? Eller tror att deras barn är precis som dem? Eller tror att det bara finns en väg som är rätt? Hur som helst kommer det att kännas väldigt bra den dag gymnasievalet är klart och sonen har blivit antagen till ett program, förhoppningsvis ett där han kommer att känna sig hemma, ett ställe där han kan utvecklas enligt sina egna förutsättningar och där det finns vänner och vuxna som också hjälper honom framåt.

För övrigt vill jag bara säga att jag älskar vår skottis. Jag hade älskat honom ännu mer om han själv hade grävt lite på några väl valda platser i trädgården. Om jag nu visar en smickrande bild här i bloggen kanske han (inget genussnack, den här skottkärran är maskulinum) sätter igång och överraskar mig alldeles på egen hand!

01 mar

Om att bli tigermamma och ARG.

Jag vet att det här är långt, men jag önskar särskilt att ni som har barn och tonåringar läser och bidrar med åsikter.

I går åkte jag och döttrarna iväg på en liten runda för att uträtta ärenden. Jodå, sonen var medbjuden. Han tackade vänligt men bestämt nej. (Däremot frågade han snällt om vi kunde tänka oss att köpa med oss ett par jeans hem. Han gav lite vaga instruktioner om vad han tänkte sig och hoppades nog att äldsta lillasystern skulle hitta ett par som både var ”rätt” och sköna. Vi lyckades för övrigt hitta två par. Båda köpta på H&M till priserna 199 och 249 kr. Jag har förstått att många ungdomar i hans ålder annars inte nöjer sig med annat än jeans i 1000-lappsklassen. Off topic.) Tillbaka till det jag tänkte skriva om!

Då vi behövde överlämna bilen till maken vid en viss tid hade vi lite småbråttom. Inte så att vi behövde stressa, men då yngsta dottern skulle ha ett par byxor hann hon inte prova dem utan tog bara ett par i rätt storlek. Alla tjejbyxor i stl 146 i Skärholmen verkar vara ”super slim” eller ”mega super slim”. Det par hon valde såg nog lite tajta ut, men då de också var töjbara tänkte jag att det säkert skulle lösa sig.

När vi kom hem provade sonen sina jeans. De satt perfekt båda paren, så han (och jag) var väldigt tacksam. Det gick inte helt lika lätt för dottern. Byxorna var tajta som ormskinn, men dessutom gick det knappt att knäppa knappen. Jag sa lite sådär i förbifarten ”Äh, då byter jag bara dem då jag är i SKHLM nästa gång”, men för dottern slutade det inte där. Jag hittade henne efter fem minuter gråtandes på sängen. ”Mina lår och min bak är jättetjocka, jag är jätteful”, låg hon och hulkade. Min dotter! Hon kanske inte är någon spinkpinne, utan en normal, småmullig, prepubertal, lite kortväxt tjej. Jag blev så ARG. Inte på henne så klart, men på att hon, 11 år gammal, ska ha blivit så intutad i vårt samhälles kräkåsikter om vad som är fint och vackert och rätt. Jag tröstade och kramade och tipsade. Sedan fick jag en snilleblixt (för alla som har eller har haft problem med sin vikt vet att det inte spelar någon roll vad andra säger). Jag googlade fram bilder som inte riktigt lämpar sig för publicering, inte i min blogg i alla fall, men jag fick också vatten på min kvarn. Kolla in den här artikeln till exempel. Varför visar man en bild på spinkiga vader då man skriver en artikel om hur man ska bli av med kraftiga, muskulösa lår? Och varför ska man bli av med muskulösa lår? Jag hittade också bilder som passade mitt ändamål (dessa bilder är säkert stötande för en del, men ibland får man ta det onda med det goda). Vi tittade på dem och skrattade lite åt att det antagligen skulle få plats flera stycken av hennes lår på ett av lårdamernas. Och dessutom ser de jättenöjda ut med sig själva på bilderna, så varför ska inte min dotter också kunna få känna sig fin!?

Jag vet att man inte är lyckligare tjock än smal. Men – man är inte nödvändigtvis lyckligare smal än tjock heller. Tro mig, jag har varit på båda sidor. Det ruskiga är att när jag varit smal har jag ändå inte varit nöjd. Det har fortfarande varit något som varit fel, fel, fel. Kolla på alla stackars rika kändisar som både är vackra och smala och rika – de som hamnar på kliniker som vrak, olyckliga och drogberoende! Idag är jag kanske inte så smal, men jag mår bra. Jag ägnar inte heller dessa oändliga eoner tid åt destruktiva och totalt meningslösa tankar.

Tänk att bli nöjd med sig själv, att vara tacksam över att man har en stark kropp som fungerar, som kan njuta av livet och den lilla tid vi har här på jorden! Det finns de som har en kropp som inte gör som de önskar, eller de som knappt har en kropp alls för den delen. Det finns de som kan gå ut precis som de är med rufsigt hår och skrynkliga kläder och som är lyckliga över det de har. Det finns de som har ”perfekta” kroppar och som opererar sig för att de ändå inte är nöjda med det de har. Det finns de som inte är nöjda med det de har förrän de har förlorat det. Jag ska se till att lyfta den här frågan ännu mer. Korstågsdags! Rannsaka er själva! Vad gör ni för att föra vår tids snedvridna kroppsideal vidare? Vad gör ni för att ändra något? Säger ni att ni ska börja banta på måndag inför era barn? Klämmer ni er på den lösa magen och ojar er över dallret? Uttrycker ni tacksamhet över hur skönt det är att kunna ta en promenad i det vackra vårvädret? Går ni med dem ut och kastar frisbee? Pratar ni om då ni ska ha råd att stoppa upp brösten eller spruta bort rynkorna? Tro mig! Det här är inte längre något som bara handlar om Hollywood eller Stureplan. Det händer runt omkring oss, hos grannar, vänner och bekanta. Våra barn har stora öron och ögon. Vi är deras största idoler, även om det inte alltid verkar så. De blir påverkade av oss! Vi har chans att ge dem sunda värderingar! Vi kan tala om för dem att de duger, men vi kan också visa dem att vi säger en sak, men menar en annan.

Det här blev lite rörigt, men jag hoppas att ni ändå kunde följa mina tankar. Nu vill jag veta vad just DU tänker om det här.