Idag är det dags att lyfta mina egna funderingar igen. Att jobba tillsammans med en femtonåring för att nå ett mål och sedan känna segerns sötma, det är mycket värt. Att få höra att samma femtonåring har skrivit om sin mamma (that would be me) då han fått i uppgift att skriva en uppsats om en inspirerande person är inte heller dumt. Mitt i detta tornadovirvlande liv som tonårsmamma gäller det att stanna och andas, tänka efter vad som är viktigt och vad som verkligen betyder något, vilka slag man ska ge sig in i och var man ska lägga sin energi. Jag är så tacksam över mina barn! De ger mig extatisk lycka, magkatarr, oförglömliga upplevelser, stora och små insikter, förunderliga uppenbarelser och får mig att se på mitt liv ur en helt annat synvinkel.

Jag omvärderar ständigt mig själv i min mammaroll. I jobbet som mor står jag inte ensam. Jag förstår inte hur ensamstående föräldrar orkar dra hela lasset hela tiden. Att stå ensam i föräldraskapet måste vara något av det tuffaste man kan gå igenom, någonsin. Min far polisens hjärta har ömmat särskilt för pojkar utan pappor. (Egentligen söner till ensamstående mammor, pojkar som inte haft någon närvarande pappa.) Visst finns det maskrospojkar, men det går inte att bortse från det faktum att barn behöver sina pappor, särskilt pojkar. Att pojkarna kanske inte alltid är helt överens med sina pappor är inte det viktigaste, men de behöver veta att deras pappor älskar dem och att de alltid kommer att göra det. De behöver någon att se upp till. De behöver lära sig hur man agerar som vuxen man.

Vi vuxna måste våga vara vuxna och en av de viktigaste sakerna vi kan göra är att visa våra barn att allt vi gör får konsekvenser och sedan, när tiden är mogen, släppa dem och våga låta dem göra sina egna misstag. Hur tänker du om det?

Har jag inte gjort något annat bra som mamma så vet jag i alla fall att jag har gett barnen kärleken till musiken. Jag tror inte det går en dag som vi inte har någon gemensam musikupplevelse. Idag vill jag dela med mig av ett av de mest fantastiska TED-tal jag har hört. (Visst finns det många bra, men det här är för mig lite speciellt.) Lyssna på den döva slagverkaren Evelyn Glennie och förundras. Här är min egen lille trumslagarpojke efter att ha sjungit i Adolf Fredriks manskör på valborgsmässoafton. ”Bakom mina solglasögon kan jag vara mig själv”, eller hur var det nu?

Ps: Evelyn visade att man inte behöver kunna höra för att uppleva musik, men jag kan ändå inte tänka mig ett liv utan fungerande hörsel. Titta på Sarah, född döv, då hon hör sig själv för första gången på 29 år… Teknikens under!