Städa, städa varje freda’…
… och så varje jul, det tycker jag är kul. Så sjunger Pippi, men det kunde likaväl ha varit min sång. Nu är det inte så att jag älskar vanligt dammande och torkande, men att rensa i garderober, lådor och skåp gillar jag.
Idag har jag hållit på med just organiserande, återvinning, tvätt och tork, givande och tagande. Tur att jag planerat att vara så mycket med mina föräldrar den här hösten och vintern! Jag tror det blir roligt att kunna hjälpa både dem och oss och tror mig skymta ett stort loppisbord någonstans inom en ganska nära framtid. Allt som är användbart tror jag har ett hem hos någon annan också när jag inte längre kan eller orkar ta hand om det.
Vakten inne på Trinity Colleges bibliotek berättade att det tar två år att damma och städa igenom alla bokhyllorna. När man nått fram till den sista bokuslingen är det bara att börja om igen! Är det ett tröstlöst arbete, eller går det att hitta något slags njutning i att veta att man är en del i en process? Jag har funderat en del runt just den tanken de senaste åren. Jag är läraren, markservicen, barnvakten, kocken och tvätteriet. När dagen är slut, som det ser ut nu för tiden, har jag oftast inget nymålat, nyskrivet eller inskickat att klappa mig själv på axeln för. Inte för att jag älskar deadlines, men att klara en sådan känns onekligen befriande på så många sätt och vis! Jag funderar på hur jag ska kunna balansera livet för att kunna optimera insättningar och uttag då jag är övertygad om att jag blir till bättre nytta ju starkare jag är.
Nu ska jag lägga mig så jag orkar stiga upp för att vara mamma i morgon bitti. Det står tandläkarbesök, läkarbesök och lite annat smått och gott på kalendern. Att vara mamma är min favoritsysselsättning och det är inte utan att jag saknar att ha de två äldsta hemma. Jag förstår att folk drabbas av både det ena och det andra när barnen flyttar hemifrån! Nåja. Jag är tacksam över att det finns en plan och en riktning för våra ungdomar och hoppas att de har slagit in på vägar som kommer att göra dem lyckliga och starka, men det är en helt annat diskussion. Peace.
Jag tycker att det blir allt tydligare efterhand åren går att var sak har sin tid. Att livet har sina olika faser och att det är helt i sin ordning. Att inget är bestående och att det både har sin charm och sitt vemod. Ett lugn infann sig inom mig när jag insåg att jag inte behövde eller kunde göra allt samtidigt. Att vissa saker är här och nu och att annat väntar på sin tid. Som att tonårstiden är intensiv och att det har känts viktigare att finnas här fullt ut och att bokskrivande kan vänta. Den tiden kommer. Vilket blev tydligt nu då den äldsta flyttade hemifrån och den yngsta tillbringar mycket tid med pojkvän och kompisar. En ny tid och nya vägar att vandra och skrivandet väcks till liv igen. Var sak har sin tid.
Kram på dig vännen♥
Jag har upplevt sådant starkt vemod över att så ofta ha känt otillräcklighet, en hemsk 40-årskris som det tog lite för lång tid att leta mig ut ur och samtidigt eufori över vissa saker som hänt att jag verkligen tagit mig an livet som en levande berg- och dalbana. I den finns det toppar och dalar, men de varar sällan särskilt länge. Det är när man svischar fram utan att särskilt mycket spännande händer som man har tid att tänka, utvecklas, planera och återkoppla till sig själv. Det är verkligen inte fy skam! Kram!