Varifrån kommer du?
Du som har följt mig ett tag vet att min familj (som inkluderar stora, tjocka släkten) är jätteviktig för mig. Jag har funderat mycket på hur det har blivit så. Jag vet att mina syskon, mer eller mindre, har samma känslor för sina blodsband och vill gärna att våra barn också ska veta vilka de kommer ifrån och att de känner att de lär sig att se på släktingarna som skyddsnät och energigivare.
I vår familj har vi familjekväll varje måndag. I går var jag ansvarig. Jag bestämde mig för att berätta om farmor och farfar, både det som jag själv kommer ihåg om farmor och det andra har berättat om farfar (som dog innan jag föddes), och lite om Far och hans sex syskon. Jag förlitade mig mycket på släktboken som vi alla skrev ihop till farmors och farfars 100-årsjubileum förra året. Jag berättade om krigstjänstgöring, hårt bondeliv, klassresor, mörka och ljusa släktöden, drömmar och kärlek. Jag grät en skvätt (oroa dig inte, mina barn tycker jag är en lipsill, men de accepterar att det är sådan jag är) och vi skrattade mycket. Vi tittade på gamla foton, både från släktboken och från mitt gamla fotoalbum som Mamma satt ihop. Vi letade släktdrag (kärlek för djur och natur, kvick hjärna, filosoferande…) och letade också efter likheter i utseendet. Så mysigt! Jag rekommenderar de här familjestunderna, att ha en kväll då man diskuterar, sjunger, spelar spel och lär känna varandra. Dagarna går i ett ändå och ju äldre barnen blir, desto mer sällan är de hemma samtidigt.
Efter mangofrossa (Alltså, finns det något som är godare än mogen mango?) kom småkusinerna som skulle sova över då mamma A skulle hämtas mitt i natten av pappa T på Arlanda. Det kändes så konstigt att barnen som inte varit här mer än en gång sedan i september verkligen kände sig hemma. Sövandet och sovandet gick inte riktigt lika bra och jag var smått lullig i morse av den störda sömnen. Jag frågade min syster om hon trodde att det var något man vande sig in i, för jag kommer inte ihåg att jag var sådär trött varje morgon då våra barn var små. Hon sa då att man visst är trött hela tiden med småbarn, men då det är det naturliga tillståndet funderar man kanske inte lika mycket över det. Mina föräldrar hade barn och tonåringar hemma mellan 1970 och 2011. Majld mäckärouni! En stor eloge till dem och till alla andra med många barn i olika åldrar. Varje ålder har saker som är bättre och inte fullt lika roliga. En 3,5-åring är hur som helst hysteriskt rolig. Jag skrattade hela tiden. ”Min mamma är i alla fall bäst på att klia på ryggen. Jö.” Hahaha! Eller ”Jag vill faktiskt inte sitta och kissa för jag kan kissa när jag står som pappa! Och låt bli mina kalsonger.” (Jag tyckte att han åtminstone skulle ta av sig dem för att inte av misstag kissa på dem.)
Nu är det dags att försöka hitta mina julkänslor. Jag sitter här och ska jobba med JUL, men inspirationen tryter. Kommer du på något som du tror blir toppenbra för mig att höra får du gärna berätta det för mig!
Förstå att de är MINA! Hur stolt kan man bli? Tack för hjälpen. Jag älskar också min stora, fina släkt. Kram!
Man får bli nästan precis hur stolt som helst. 🙂 Tack för att jag fick låna dem!
Vielleicht solltest Du die Elfpunktepost lesen!? Das Abo ist übrigens auch ins Ausland kostenlos und das letzte Heft gibt es als pdf:
http://www.wendt-kuehn.de/flash.php?lang=de
Oder Du denkst Dir, dass Du bei Käthe Wohlfahrt in Rothenburg ob der Tauber herumspazierst – inmitten von japanischen Touristenhorden. Dort ist das ganze Jahr über Weihnachten. Ich war mal dort im Hochsommer und es war SEHR merkwürdig …
LG
Tack, tack! Helt perfekt. Kram.
Alltsa, din stora tjej ar sa himla lik dig 🙂
Lik mig, men sötare. Jag ser att hon är jättelik en kusin på Ks sida också, och det hade ju inte gått om hon bara varit lik mig. 🙂
Vilket otroligt bra initiativ med familjedagar. Släkten är väldigt viktig för mig också, oavsett vilken typ av relation jag har med dem. Vissa fungerar det ju bättre med än andra. Vi har alltid bott tillräckligt nära varandra också för att kunna träffas hela familjerna, vi syskon med barn, våra föräldrar, mor- och farföräldrar och våra kusiner, mostrar, fastrar, morbröder och farbröder. Däremot är inte familjen helig på så sätt att jag tycker att det måste vara bara vi inom släkten som träffas, jag kan absolut tänka mig, och vill gärna, att vänner och bekanta firar jul och andra högtider med oss också. The more the merrier! Faktiskt så bjöd vi hem en kvinna och hennes två barn, som vi var kontaktfamilj till på helgerna, att fira jul med oss ett år.
I min familj kan vi ju inte göra som ni, diskutera genetiska likheter och skillnader. Men bara det att man ägnar tid åt att prata med varandra och ha tid att lyssna, det stärker banden.
Jag tycker så synd om alla som har trasiga familjerelationer, men inser att det inte alltid, av olika anledningar, fungerar. Vi har också alltid haft diverse människor som klämts in i familjen. Det finns personer som inte delar dna med oss, men som är lika mycket familj ändå! 🙂 Egentligen tycker jag det är väldigt spännande att se hur andra kulturer ser på vad som är familj och att begreppet är mycket mer flytande. Bror och syster, det är personer som man älskar och känner sig extra nära…
Härligt med familjekvällar och att dina barn får reda på mer om sina förfäder. Det är ju guld värt! I min familj är det inte så lätt, mamma är adopterad, farmor var fosterbarn. Så länkarna är brutna ganska så tidigt. Därför känns det viktigt för mig att kommande generationer får veta mer om mig och mina föräldrar. Gjorde sån där bok om mamma och pappa för några år sen, de fick svara på en massa frågor 😀 Får jag en egen familj en dag kommer jag definitivt införa familjekväll 🙂 Kram
En familjebok är toppen! Det är så mycket man tror man vet om sina föräldrar, men frågar man verkligen om detaljer så upptäcker man också att de är medmänniskor och inte bara föräldrar. Jättespännande tycker jag! Kram.