Om att vara, göra och välja rätt på väg ut i vuxenlivet.
Här i USA tar man sin high school graduation, ”studentexamen”, när man har fått ihop alla sina nödvändiga poäng. I de flesta fall sammanfaller det här med skolavslutningen under det sista året, men för vissa elever som har jobbat hårt och läst extra online-kurser och dylikt går det att ta examen tidigare. Det anses inte som konstigt, särskilt inte som att man aldrig går i samma ”klass” som någon annan. Alla plockar sitt eget schema. Det finns en lista på kurser som är obligatoriska för alla och mängder av kurser som är som mina gamla högstadieklasser i FA (fria aktiviteter), kurser som ger collegepoäng, kurser som är collegeförberedande, kurser som ger en skjuts in i en speciell fördjupning på college osv, osv. Varannan dag är A-dag och varannan dag är B-dag. Man har fyra lektioner varje dag under sina, oftast, fyra år i high school.
Anledningen till att man får höra från svenska utbytesstudenter att amerikansk high school är jättelätt är att svenskar inte kan tillgodoräkna sig sina studier i den amerikanska skolan då de kommer tillbaka till sin gymnasieutbildning och många därmed väljer kurser från listan med ”roliga” klasser. Vår äldsta dotter fyller 18 i september och har jobbat på hårt i skolan. Hon har läst ikapp ett år och dessutom valt några fördjupningskurser i engelska som varit mycket utmanande. Inför sista terminen hade hon det så väl förspänt poängmässigt att hon bestämde sig för att välja en pluggtimme istället för att fylla på med en klass som kanske varit rolig eller givande, men inte nödvändig. Under denna study hall-lektion kan hon läsa läxor och plugga inför prov och detta är kanske en av anledningarna till att den här terminen i våra föräldraögon inte alls varit så stressig som sista terminen i gymnasiet verkar vara för många av mina kompisars barn.
Det nya svenska betygssystemet har nog en god tanke precis som alla andra betygssystem som svenska skolsystemet bjudit på genom åren, men det verkar funka rätt dåligt. Anledningen till att vissa prestationsstyrda tonåringar blir mer eller mindre utbrända innan de ens är färdiga med gymnasiet kan vara allt från dåliga grundkunskaper och illa planerade kurser till lärare som inte förstått hur betygen ska sättas, alltså att man inte ska behöva prestera på topp varje gång man lämnar in en läxa, en uppsats eller ett prov.
Det amerikanska betygssystemet verkar å andra sidan bygga på ibland nästintill godtyckliga kriterier, t ex har dottern fått extrapoäng för att hon inte utnyttjat toalettpasset (man får ”toalappar” som man lämnar till läraren om man behöver gå på toa under lektionen) under hela terminen och hon har fått extrapoäng för en massa sådana konstiga saker som inte alls kan vara viktiga för hur kunnig man är inom ett område. I den collegeförberedande engelskkurs hon läser den här terminen får man extrapoäng för att skriva dikter, något som jag tycker känns betydligt mer meningsfullt. E finns nu på skolans ”honor roll”, en lista med alla elever som har utmärkt sig betygsmässigt, något som jag tycker är en fin bedrift för en invandrarelev.
Jag har funderat mycket över barn och ungdomars olika förutsättningar och en kommentar som jag fick från en svensk väninna här då hon hörde om denna ”honor roll”. Väninnan tyckte inte att man kan räknas som invandrarelev då man kommer från Sverige till USA och att E dessutom bodde i USA från att hon var bebis till att hon var nästan två år. (Den här omgången har vi bott här i 3,5 år.) Därmed var detta ingen bedrift på något vis. Say what? I Sverige räknas man till och med som invandrarelev trots att man är född och uppvuxen i Sverige om man har utlandsfödda föräldrar. Jag ser ingen skillnad i det här fallet. Jag förstår att det är stor skillnad på om man har föräldrar som själva har gått eftergymnasiala utbildningar oavsett vilken nationalitet de kan tänkas ha då man kanske har en annan syn på hur man uppmuntrar och hjälper sina barn och även de kunskaper som kan behövas för att kunna hjälpa till. Då det gäller läxor och annat har dock E fått klara sig väldigt mycket på egen hand. Matte och fysik har maken hjälpt henne med, med den äran, och hon hade kanske inte haft några A:n i dessa ämnen om inte han hade funnits med på hemmaplan. Då det gäller de flesta andra ämnen har hon dock i princip klarat allt helt själv. Jag är helt flytande i konversationssammanhang och läser i princip bara på engelska nu för tiden, men jag har stora hål i det akademiska språket. Därmed har jag mest kunnat uppmuntra och ge feedback ur ett ”språkflödesperspektiv” då det gällt hennes skrivuppgifter. Dessutom tycker både jag och maken att något är väldigt fel om det är föräldrarna som är ansvariga för genomförandet av sina barns uppgifter och att barnen i sådana fall bedöms genom sina föräldrars prestationer. Detta gäller både i Sverige och i USA.
Om du har orkat läsa ända hit undrar jag så klart vad du har för tankar om det jag skrivit om idag… Tror du att man går åt rätt håll med den svenska skolutvecklingen? Vad tycker du om linjer, kurser, läxor, press och känslan av att inte duga som människa om man inte blir ”akademiker”? Är allt pluggande idag ett tecken på att folk ägnar sig åt fel saker och har för lite att göra, eller är mänskligheten väldigt mycket smartare idag då så många fler studerar länge, länge, länge jämfört med hur det såg ut för, säg, 50 år sedan? (Detta gäller överlag i stora delar av världen.) Finns det plats för lekmän i dagens samhälle?
Jag tycker att istället för årskullar borde det finnas kunskapskullar,dvs när eleven uppnått vissa kunskaper skall den flyttas upp en level oavsett ålder.
All undervisning skall vara på en hög nivå och individuellt anpassad.Sverige har ju halkat efter riktigt ordentligt.Pisa-resultaten var inte särskilt upplyftande.
I Sverige går det väl knappt att få ens ett jobb på McDonald utan gymnasiekompetens.Det är nu erkänt av till och med skolverket att det är den höga invandringen som av olika anledningar gör att Sverige halkar efter rejält kunskapsmässigt.Tro det när många rena analfabeter utan skolgång kommer hit.Det kunde vem som helst begripa att det skulle bli så men att öppet säga det har ettiketterats med rasism.Jag följer några bloggar skrivna av nyligen utexaminerade lärare som har behörighet att undervisa i grundskolan.Kunskaper hos dessa lärare varierar men några av dem skulle aldrig få stå framför en skolklass i ett sk.I-land.Man blir skrämd över den dåliga kunskapen.
Nu är jag ju lärare själv, men jag har ”bara” hemundervisat de senaste 3,5 åren och innan dess hade jag jobbat med något helt annat i några år. Med tanke på det har jag inget aktuellt jag kan dela med mig av från skolvärlden annat än andrahandsinformation från gamla kollegor och pluggkompisar. Jag vet att jag reagerade mycket starkt då jag 1989 började på lärarhögskolan direkt från gymnasiet och insåg att 1. jag var en barnrumpa och inte alls vuxen samt att 2. lite väl många av mina pluggkompisar börjat på lärarutbildningen för att de inte kom in på sina förstahandsval eller drömutbildningar. Jag har haft helt fantastiska kollegor som brunnit för sitt yrke och jag har haft nästintill socialt inkompetenta, men smarta, kollegor. Jag har haft utbildade och outbildade kollegor och har insett att en lärarutbildning INTE garanterar högkvalitativ undervisning. (Det gäller mig också. Jag lärde mig det mesta som inte hade att göra med min kärlek att undervisa och hjälpa barn och ungdomar framåt och uppåt från duktiga kollegor, inte från mina 3,5 år på lärarhögskolan i Växjö.) Jag har ingen auktoritet att uttala mig om kvaliteten på dagens lärarutbildningar eller våra nyexaminerade lärare, men hör många skräckrapporter om att det är svårt att hitta kvalificerad arbetskraft och att det är lite som ”hela havet stormar” under många lektioner. Vi får väl se hur samhället klarar av alla förändringar som sker i realtid.
Jag har aldrig gått i skola i Sverige, (förrän på universitetsnivå), utan i Finland, och det var ju ett tag sedan. Kan tycka att sönerna har det lättare än vad jag hade i min barndom. Å andra sidan var inte min skolgång ett dugg trevlig eller ”elevrespekterande” och det är väl också bra, bara det inte går i överdrift. I Finland var betyg 4 underkänt, 10 perfekt. 8 var inte skamligt men inte bra. Mina söner har typ E på det mesta och de är glada för det. Allt är relativt och det mesta kan ”tas igen” senare tänker jag.
Sen finns det elever som inte har det lätt för sig och det är väl den största utmaningen för skolorna. Att tackla olika svårigheter.
I mina ögon var mitt genomsnittsbetyg i gymnasiet, 4,3 (5,0 var full pott), skamligt dåligt. Betygssystemet var relativt och jag gick i den klass med flest högpresterande elever bland alla plugglinjerna i Karlskrona… Jag kommer ihåg att någon svensklärare tyckte det var konstigt att vår naturklass hade bättre resultat än humanistklassen i både svenska och engelska, men det var ju så det var. Man påverkas av sin omgivning. Min två år yngre bror gick på teknisk linje och jag tror varken att han pluggade på läxor eller prov och inte tror jag att han ens hade 3,0 i genomsnittsbetyg. Idag är jag grundskollärare med studieskulder som jag inte ens bemödar mig om att skynda på att betala tillbaka pga villkoren medan min bror inte har ett öre i studielån och är husägare och fastighetsskötare till flera hus. Vem av oss är ”lyckad” och hur mycket betydde de där betygen? Det finns mycket att tänka på. Dina söner kommer säkert att hitta det de brinner för i livet!
Spännande läsning!
Ja, ni har många år kvar innan ni hamnar här, men du ska se hur åren springer förbi och hux flux är barnen vuxna! Phu. Vad hände, liksom?
Så här är det i många skolor i Sverige.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/rapport-fran-en-vartermin-i-kaos/
Jag jobbade också på skolor i Stockholms förorter, men så såg inte mina skoldagar ut. Det har hänt mycket de senaste åren, MEN det är också väldigt stor skillnad på olika områden. Områden som känner en kollektiv hopplöshet har kanske inte de kollektiva och vuxna krafter som krävs för att stötta detta inifrån. Det här är absolut ett problem som inte kan lösas av lärarna själva… Trist!
Jag ville bara säga att jag läste allt och vill gratulera duktiga E till sina framgångar! Grattis också till er som får vara föräldrar till så duktiga och ambitiösa barn!
Din fråga har jag däremot så mycket att säga om att jag blir lite tom inombords och orkar inte skriva något alls. Jag är mest uppfylld av SVT Morgon som idag ägnade alldeles för lång tid åt att diskutera om Fantomen inte borde vara ickebinär istället för manlig.
Jag tackar å Es vägnar. Vi kan väl konstatera att barn har olika driv och inre målmedvetenhet och vissa är mer självgående än andra. I det här fallet så funkar skolan väldigt bra, men det är framförallt pga den unga damens inre driv. Så ja, vi är tacksamma över att få ha den upplevelsen! (Och någonstans är jag tacksam över att hon inte behövt uppleva den svenska betygshetsen som verkar var något utöver det vanliga nu för tiden.)
När det gäller Fantomens ickebinäritet (halleluja, stavningsprogrammet signalerade rött), ja, vad ska jag säga? Jag känner några personer som är ickebinära och förstår att det är jobbigt att leva med. Å andra sidan vore väl ändå det bästa att skapa en ny superhjälte som faktiskt ÄR ickebinär istället för att låtsas att Fantomen är det om man nu tycker att ickebinära personer inte är tillräckligt representerade i hjältevärlden. Suck.
Grattis till E! Trams att hon inte är invandrare. Engelskan man lär sig mellan 0-2 hjälper en inte på lektionerna i gymnasiet! Hon har klarat en stor bedrift som kom med på Honor roll, särskilt som hon inte valde bara knypplingskurser. Min mamma kunde inte hwller hjälpa mig med det akademiska språket när jag skrwv univeraitetsuppgifter, men det är ju meningen att man ska klara det själv, som du skrev. Jag tycker det är skevt att skylla på klasskillnader i föräldrarnas läxläsning. Läxorna ska ju vara ålders- och kunskapsanpassade, så att det är ungen som får läxan, inte föräldern. Jag vet inte, När mina föräldrar efter mycket lidande (barnets) och tvekan (föräldrarnas) bad om mer kunskapskorrekta uppgifter i engelska till sin mellanstadiepojke, gav läraren hen en Hemingwaybok. Var det ett hån eller? En hämnd? Oerhört barnsligt i alla fall. Hen läste ut boken (som hån? som hämnd?) och skaffade eget material istället. Sen dess har jag inte trott på lärarkåren. Inga av mina erfarenheter senare har heller fått mig att tro att lärarhögskolan gör lärare, eller att de som grupp har förmågan att höja oss i pisa. De lärare som är duktiga är för att de har talang och intresse. De skulle ha 40 000:- i månaden. Alla ska med? Alla ska med, neråt. Att vara akademiker kan inte vara samhällets mål för alla människor. Men om Fantomen ska vara ickebinär så är det väl ingen ide att predika Vi gillar olika.
En lärare som utsätter elever för hån eller hämnd borde avskedas omedelbums. Jag har inte heller något förtroende för lärarkollektivet, däremot vågar jag påstå att de allra flesta lärare jag har träffat på absolut har velat sina elevers bästa. De som är allra värst får man på något vis en extra kärlek för då så starka föräldrakänslor väcks då de mår dåligt. Jag har blivit slagen av två elever, men ingen av dem slog mig för att klå upp mig, utan för att deras känslor låg ”all over the place” (ungefär som prins Daniels) och jag försökte krama dem lugna. Båda hade riktiga ADHD-problem och jag hoppas verkligen att det har gått bra i livet för dem. <3 För övrigt gillar jag dina tankar. Tack!