Vilken betydelse har vänner i vårt liv? Är själv bäste dräng och går allt mycket lättare om man själv får hålla i taktpinnen? Det där med vänner är en del av livet som vi alla ”måste” förhålla oss till. Somliga tillhör en tight vängrupp som följs åt genom hela livet, andra har några få nära vänner, det finns en del som har en jättestor bekantskapskrets men som inte tycker sig ha en enda nära vän, det finns personer som bara har en vän osv.

Vissa saker i livet omges av något som jag mest skulle vilja kalla för ryktesspridning. Alltså, man förhåller sig till dessa ämnen utifrån antaganden som man tror att alla lever efter. Vänskap tillhör definitivt ett av dessa. Det finns så många känslor inblandade. Många känner sig exkluderade och ensamma även då de tillhör en grupp. Många kändisar har uttryckt att de närmat sig något som närmast kan kallas existentiell ensamhet även då de omgivits av mängder av människor som utgett sig för att vara deras vänner. Många känner sig utanför den speciella sfär som personer i par tillhör. Ibland har man så speciella intressen att man har svårt att hitta någon som förstår en.

Enligt 1177. se finns det tre olika typer av ensamhet:

• Existentiell – vi känner att våra innersta tankar och känslor inte går att dela, att ingen verkligen lyssnar eller förstår.
• Social – man saknar band till vänner och bekanta som man känner samhörighet med eller kan anförtro sig åt.
• Emotionell – man saknar en kärlekspartner som man kan anförtro sig åt på djupet.

I helgen har vi haft körhelg och sjungit tillsammans med en kör som är baserad i Karlshamn. I samband med resan till Asarum fanns det utrymme för fina diskussioner med några av körkompisarna som åkte med mig. Jag slogs igen av insikten av hur viktigt det är att vi känner att vi tillhör. En kör är lite speciell. Vi träffas en gång i veckan och har under sommaren ett långt uppehåll. Under repetitionstimmarna pratar vi om högt och lågt och det finns en tyst överenskommelse om att vi där och då är trygga och har en tillhörighet och ett samband. Utanför repetitionerna har vi dock sällan något att göra med varandra.

Under bilresan pratade vi om svårigheten att komma in i ett sammanhang eller i ett grannskap, vi pratade om hur vi alla har olika personligheter och behov och hur detta på olika sätt har påverkat oss under pandemin. Jag undrar verkligen vad de långtgående konsekvenserna av coronavirusets samhällspåverkan blir. Min känsla är att vi på samhällsnivå kommer att få betala dyrt… Jag tänker att vi kan anta saker om våra medmänniskor hur mycket som helst, det är inte förrän vi pratar med varandra som vi kan få reda på hur tankarna går.

Jag är en person som hämtar energi i personliga relationer och har därför prioriterat dessa på olika vis. För mig är det viktigt att hålla kontakten med fina människor, även om det av rent praktiska (och känslomässiga) skäl är omöjligt att ha intensiv kontakt med alla hela tiden. Familjechattarna uppdateras dock dagligen.

Människor behöver bli sedda, jag känner inte till någon som inte tycker om att bli uppskattad. Något som jag tagit ett medvetet beslut om är att om jag tänker något fint om någon person så försöker jag få iväg ett kort meddelande till denna. Det där med att sprida lovord vid en begravning må vara fint, men det är väl när vi lever som vi bäst har nytta av att veta att någon uppskattar oss? Och du, om du känner dig ensam rekommenderar jag att du engagerar dig i en klubb, en kör, en studiegrupp eller liknande. Och gör som jag! Fråga chans på en ny vän då du träffar någon som verkar vara intressant… Hitta coola personer som uppnått något som du inspireras av (något slags mentor) och fråga om du får ta en fika eller lunch med denna för att ”pick their brain”, alltså för att höra hur hen har resonerat och agerat. Sätt dig och prata med någon som du inte förstår dig på eller någon som du önskar att du kände bättre. Intervjua andra. Våga ställa andra typer av frågor än ”hur mår du”. Kom ihåg personliga öden och visa att du ser dina medmänniskor genom att fråga hur deras sjuka barn mår den här veckan eller om hunden har slutat tugga på deras skor. Vänskap är inte någon enkelriktad väg. Alla kommer inte att vilja dansa med dig även om du bjuder upp, men sannolikheten att du hittar gemenskap är större om du inte väntar på att någon ska komma och knacka på din dörr. Dessutom går det att hitta vänner genom hela livet! Som lite äldre, öppna ditt sinne för den yngre generationen, de är varken blasé eller aningslösa. (Möjligtvis ser de på livet på ett helt annat sätt än du, men det är en annan fråga.) Man kan inte bli vän med alla man möter, men visst finns det en vän för alla. Eller vad tror du?