sticka – Sida 5

27 aug

Reach – Projekt 5, uppföljning.

Idag reste sig sonen upp från skrivbordet, slog ihop sitt anteckningshäfte och sa: ”Nej du, Moleskine, nu får du gå i pension.” G har flera Moleskine-böcker och han använder dem till allt från skoljobb (som den på bilden) till planering och uppfinningar. Själv har jag också flera olika anteckningsböcker, men dessvärre är jag rätt dålig på att fylla dem med text. Annat var det innan datorn tog över mitt skrivande… Jag är imponerad av Gs böcker och funderar på om det inte vore trevligt att skriva mer. Tankar tar nya banor när man skriver och ritar!

På bilden ligger också den fina sjal som skulle vara syrrans 40-årspresent. Jag har kommit en bit på väg, men det är mycket kvar. Idag har jag gått igenom mina ”reach-planer” och bestämde att jag borde försöka få till åtminstone två varv om dagen. Kanske blir den då klar tills det är dags att fira nästa lite större födelsedag om fem år, haha!

15 jan

Reach – Projekt 3.

To reach a goal – att nå ett mål (som i det här fallet innebär att slutföra något).

Ibland tänker jag att jag är hemskt bortskämd. Jag är uppväxt i ett hem där hemlagad mat var självklar, där vi fick lära oss vettiga saker som att läsa, sy, sticka, laga mat, vad träden i skogen heter, hur man ympar tre sorters äpplen på samma träd och mycket annat matnyttigt. På fotografens foton på mig och syskonen från 80-talet matchade vi alltid och man kan se att Mamma visste hur man styrde både stickor och symaskin. Far vägrade Lätt & Lagom och krävde smör då när alla trodde att plastmargarin på något vis skulle vara bättre än ”the real deal”. Vi hade hela fiskar i frysen och då och då kom Fars slaktarkompis och slängde upp halva grisar eller kalvar och styckade i rasande fart medan vi försökte hänga med och märka de olika bitarna rätt. Att det skulle vara så här tog jag inte för givet, men det ska erkännas att jag avundades både köpelimpa och sockrade flingor som förekom hos Andra.

När jag träffade maken var det nästan skrattretande att jämföra våra bebisalbum (samma sort, hans blått och mitt rött) där vi såg likadana ut i sjuttiotalsfärger, likadana sängkläder som våra ömma mödrar sytt, våra hemstickade tröjor och allt det andra. Det visade sig att min kära svärmor var minst lika flink i fingrarna som min mamma. Våra barn har också blivit bortskämda med stickade strumpor, lovikkavantar, tröjor och koftor och det verkar inte som att de tycker det är konstigt att slänga ut ”Kan du sticka en Pippitröja till mig?” till sin farmor. Med tanke på hur få som verkar hålla vissa hantverk levande känner jag mer än någonsin att det inte bara är viktigt för mig att hålla mina kunskaper levande, utan också att jag delar med mig till våra barn. Jag vill inte att de ska se mina projekt liggandes på hög. Jag vill att de ser och lär sig själva.

Idag plockade jag upp det näst sista projektet som behöver slutföras innan jag får börja sticka vantar. Det ska bli en sjal i DROPS Lace, ett alldeles underbart garn i alpacka och silke. Härvan förvandlades snabbt till ett fint nystan (jodå, det är också ett hantverk som sätter sig i fingrarna om man gör det många gånger) och det visade sig att jag hade nästan de stickor som behövdes. Jag bestämde mig för att sticka med de lite mindre stickorna jag redan hade eftersom en sjal inte direkt har någon passform. Mönstret är superenkelt. Rätstickning med en ökad maska i början på varje varv så man får en fin spetskant. Jag har redan stickat tio centimeter. Kanske ska det nämnas att det ju går fort i början då man bara har sju maskor plus en ny varje varv, men jag gissar att ett varv snart kommer att kännas väääääldigt långt. Ja, det var väl det. Hoppas att du mår bra och att dina projekt inte heller ligger på hög.

31 aug

Rapport.

Jodå. Konsertkvällen var magiskt skön och Richard Marx är en man med både självdistans och humor. Hans ”jobb” nu för tiden är att skriva och producera låtar till andra artister. N’Sync, Rascal Flatts, Keith Urban och Luther Vandross står bl a på samarbetslistan. Jag hade glömt att RM faktiskt skrev och sjöng Hazard, en av mina favvolåtar då det begav sig. Tänka sig! Det här var något gratis som smakade väldigt mycket godare än förväntat…

Just nu försöker jag hitta stunder till att förbereda dotterns femtonårsgåvor. Idag kom hon fram med sin telefon och visade en instagrambild med två gamla klasskompisar på fest, den ena med en öl i näven och den andra med en vinpava. Hon sa att hon är glad över att vi flyttade från det trycket. Inte lätt att vara tonåring. Det var det inte på åttiotalet och det är det inte idag. Ibland önskar jag att jag kunde snabbspola tiden, men jag vill ju faktiskt inte missa något heller! Suck. Halsduken fina E ska få är i alla fall lika mjuk och underbar som hon själv. Hon kommer att bli så fin i den!

Kid-Silk är dagens tips för er stickare. Ett nystan på 50 g räcker lagom till en sjal. Lägg upp sex maskor på stickor no. 7. Alla varv är sedan lika. Två räta maskor, ett omslag, resten av varvet räta maskor. Fortsätt tills det är dags att maska av. Maska av mycket löst. Vill man inte ha den fina spetskanten som blir av omslaget i början på varje varv kan man bara lägga upp en extramaska som vanligt innanför de två första maskorna. Lycka till!

06 mar

Vintern är snart slut.

”Ja, men då så. Då är det väl dags att jag stickar den där sjalen som jag har tänkt sticka sedan i höstas.” Att drömma att man snart ska dö kan vara effektivitetshöjande.

I går klockan 14.40 såg det ut så här:

I morse skickade jag iväg barn till skolan och gjorde sedan klar sjalen. Stickor nummer tio, ett fantastiskt garn som knappt väger något alls och är så underbart mjukt att jag är alldeles kär. Färgen är nästan neonorange, men tillräckligt o-neonig för att jag ska tycka om den. Jag fyndade i höstas, antagligen för att andra tyckte att det här är vad man kallar neonorange…. Jag behöver mycket mer färg i garderoben! Allt är bara svart, svart, svart.

Det var väl det jag hade att säga! Sparka dig i rumpan och gör det där du planerat sedan länge. Jag kan intyga att det är otroligt skönt att få saker och ting i ordning. Nu ska jag fästa de två lösa trådändarna på sjalen och fortsätta dagen.

Förresten, vill ni ha mönstret? Jag fick det av min kompis som gav mig en sådan här sjal i present då hon och hennes barn sov över några nätter.

Snabbstickad sjal.

Stickor 10 (eller valfri storlek)
Till min sjal gick det åt 100 g fluffigt garn i en blandning av kashmere och kid mohair

Lägg upp tre maskor.
Varv 1: räta maskor
Varv 2: rät maska, omslag, rät maska, omslag, rät maska
Varv 3 och så långt du önskar: räta maskor. I början och slutet av varje varv görs ett omslag innanför de två första maskorna och ett omslag innan de två sista maskorna. Detta kommer att skapa en bård runt sjalen.
Maska av löst och fäst ändtrådarna.

19 sep

Nu har jag en varm fot.

Seger! Jag klarade att sticka en benvärmarstrumpa. Det innebär att jag nu har en varm fot och en kall. Bäst att jag skyndar mig jobba klart så jag hinner börja på den andra strumpan illa kvickt!

13 sep

För ett par dagar sedan.

Så här såg min ”benvärmarstrumpa” ut i lördags. Nu har jag börjat med hälen och än så länge går det, peppar peppar, bra.

Underbar vägg vid Slussen. Tänk så många härliga begivenheter som har fått hänga här!

Kolla in killen! Han satt i fönstret och gjorde yoga då vi hade parkerat utanför Nationalmuseum. Jag blev alldeles fascinerad, men också rädd att han skulle trilla ut. Han klarade sig.

Sonen tyckte väl att det här besöket var lagom roligt, men har följde med i alla fall. Tjejerna blev däremot uppslukade av konsten. Vi tyckte alla bättre om utställningen” De fyra årstiderna” än silverutställningen…

… men den här silverpläterade kronan hade gärna fått följa med mig hem.

Långholmen visade sig från sin bästa sida. Om det alltid var så här tror jag att fångarna hade det rätt bra där ute! (Hm.)

Vad tycker ni om makens fotografiska talanger? Det här är det enda fotot på mig från den här dagen. Vet inte om han siktade på min bak då jag försökte ta mig ner för ett livsfarligt, mossbelagt berg eller om det var dottern som egentligen skulle ha hamnat i fokus.

07 sep

Jag har nog blivit tant och andra spännande insikter.

Min syster som arbetar som gymnasielärare berättade härom dagen att skolfotografen hade misstagit henne för en av eleverna i klassen. M är 37 år, så hon är med andra ord ca 20 år äldre än tjejerna (vårdprogrammet) hon undervisar. Duktigt jobbat, syrran! (Hon är väl värd det. Gick till ”min” Dr. Brian för ett par månader sedan och har fått en riktig boost efter att både ha lyssnat på honom och dessutom gjort det han sa åt henne att fixa.)

Min resa mot en frisk kropp har gått lite vingligt, men det har bara att göra med att jag försökte skynda på något som inte skulle skyndas på. Mina överviktskilon har jag pratat om förut. Sedan jag hamnade på ett hälsosamt BMI har jag tänkt mindre på vikten och mer på att verkligen se till att mina nya matvanor hänger kvar både hos mig och hos min familj. Sedan jag kom tillbaka från sommarsemestern har jag gått ner ett kilo, vilket innebär en viktnedgång på ca 0,15 kg per vecka. Det som jag inte har förstått är varför jag de senaste veckorna plötsligt fått uppmuntrande kommentarer om att jag ser slankare ut (Jo, det är tacksamt om man är en ständig mullis/tjockis.) och att jag ser mycket friskare ut. Till saken hör också att jag härom dagen sa till maken att det känns som att alla mina byxor blivit lite för stora. För alla som gått ner ett kilo i vikt låter det helt absurt, eller hur? Så, vad är det jag egentligen vill komma till? Hm.

De senaste dagarna har jag läst Mark Sissons Primal Blueprint efter att med stort intresse följt hans blogg under en längre tid. Jag är inte fullt så impad av hans ständiga referenser till neandertalare, men alla mina funderingar kring vad man bör äta och inte föll äntligen på plats då jag satte mig in i hans funderingar. Jag läser väldigt fort och slukar vanligtvis böcker från pärm till pärm. Icke så när det gäller denna boken… Hade jag läst medicin på engelska hade det kanske varit lättare att hänga med, men nu får jag ibland, frustrerande nog, slå upp i lexikon eller rådfråga maken som kan ”typ allt”. I går kom jag till följande stycke (översatt av mig):

”När det gäller viktminskning måste vi erkänna att våra tankar runt detta ämne är så förstörda att det är svårt att ens ha en vettig konversation om det. Berättelserna om att gå ner mycket i vikt på kort tid är så vanliga att vi alltid tycks förvänta oss detsamma när vi försöker gå ner i vikt. För det första handlar ”Primal Blueprint” egentligen om att förbättra kroppens sammansättning, inte om viktminskning. För de flesta innebär detta en minskning av kroppsfettprocent och en ökning eller underhåll av muskler eller muskelmassa. Tydligen kan man nå mer imponerande utseendeförändringar genom att gå ner bara några kilon i vikt (-fett, + muskelmassa) än någon som snabbt går ner tio kilo muskelmassa och vatten.”

Aha! Var det detta som hade hänt mig?! Jag drog fram mina ”smaljeans” som jag köpte för flera år sedan för en 50-lapp med hopp om att snart kunna ha dem. Jag blundade samtidigt som jag drog dem upp till låren. Det tog inte stopp, så jag drog lite till, och lite till och lite till. Vad nu? Jag behövde inte ens kämpa för att knäppa knappen? Har jag verkligen kunnat ändra min kropp och må så oförskämt bra genom att äta mer och träna mindre? Ja, jag har ingen annan förklaring.

Ett par jeans i storlek 40. Gigantiska för vissa, en seger, och världslig lycka, för mig. Och ja, vi torkar tvättade sängkläder över räcket precis som vi gjorde då jag växte upp!

Vad har nu detta långa inlägg med tant att göra? Jo, det ska jag tala om. För några dagar sedan köpte jag det här garnet:

Jag tänker sticka strumpor av det. Till mig själv. Ja, ni hör ju själva! Dessutom blev jag så ilsk av den skylt som skymde sikten vid vänstersväng då jag skulle ut på vår ganska hårt trafikerade huvudled Häradsvägen att jag på vägen hem stannade utanför företaget som gör reklam på skylten och bad dem att ”omgående” ta ner denna trafikfarliga tingest. Jag var trevlig, men lite lagom bitsk. Är inte det ett tanttecken så säg? För att återknyta till de första raderna i detta inlägg kan jag bara konstatera att jag, trots att jag bara är fyra år äldre än min syster, aldrig in a million years skulle misstas för att vara tonåring. (Lite för många gråa hårstrån, sladdrig käklinje, urgröpta drag…) Och när man inte är i närheten längre, ens på en bra dag, då är det nog kört. Då tror jag att man är tant på riktigt. Men jag mår bra! Och jag kan ha mina ouppnåeliga smaljeans utan att det väller över någonstans, så jag är både glad och tacksam. Tjingeling.