Det är mycket man kan lära sig av att studera en bebis. En bebis är helt skyddslös utan vuxenvärldens engagemang. Vårt lilla barnbarn har det fint förspänt. Hon har två föräldrar som älskar henne över allt, men även ett nätverk av släkt och vänner som finns med i periferin och är redo att täcka upp med allt från omsorg till praktiska behov. Lillan vet att hon hålls mätt, hel och ren under alla omständigheter. Hon kommunicerar på ett självklart sätt, ännu så länge utan ord, men med ljud och protester som oftast är lätta att tolka. Sedan finns det stunderna då hon jobbar på sin fysiska utveckling. Hon försöker vända sig då hon ligger på golvet. Hon står i knät på en vuxen med stöd under armarna och jobbar på benstyrka och stabilitet. Hon ligger på magen för att öva på nackstyrka och sprattlar och stödjer sig på ben och armar för allt vad hon har. Det märks att hon blir frustrerad ibland och vill att saker och ting ska gå fortare, men hon ger inte upp. Hon ber om hjälp, på sitt sätt, men hon ger inte upp. Jag känner att jag har så mycket att lära mig, jag behöver påminnas om hur det går till när man lär sig saker och ting från grunden, och jag behöver dagliga påminnelser om hur värdefullt det är att inte ge upp!