06 mar

Att stanna upp och kalibrera sig själv.

När allt ruskas om och trillar åt alla håll och kanter, ordningen störs och kontrollen förloras, vad gör vi människor då? Tja, det beror helt och hållet på hur situationen ser ut, vilka som är inblandade och om resultatet är organisatoriskt, känslomässigt eller bara allmänt oredigt.

Jag har den senaste tiden följt flera oredor på lite närmare håll, både privat och yrkesmässigt. Något som alltid händer när saker och ting förändras mycket och snabbt är att människor verkar bli medvetna om den pågående förändringen på ett helt annat sätt än om allt bara lunkar på som vanligt i vardagen då förändringen sker långsammare. Anders Hansen påminde om hur vi människor lätt kan se hur vi har förändrats då vi ser tillbaka på vårt liv, säg 15 år, men om någon frågar om vi kommer att förändras de kommande femton åren så tror de flesta inte att det är så.

Ibland tänker jag att både dagböcker och många års bloggande påminner mig om att saker sällan har varit precis som jag minns dem. Minnen förändras lite varje gång vi tar fram dem. Ibland tar de en alltmer ohälsosam form ju längre tiden går, andra gånger bortförklarar och slipar vi till dåliga minnen och gör dem bättre än de faktiskt var då det begav sig. Sällan håller vi dem exakt överensstämmande med verkligheten. Den här påminnelsen har uppmuntrat mig att verkligen ta tillvara på all min vardaglighet och allt det vanliga, att det finns en vinst i att dokumentera de små oansenliga upplevelserna, de stuvade makaronerna med chilisås och rårivna morötter, te med havremjölk och nysådda, helt vanliga och ohippa fröer. Vinsten behöver inte ligga i någon annans intresse än mina egna och det gör mig lugn och får mig att bli ännu mer förnöjsam.

På bokrean köpte jag bara två böcker. Den ena är till mitt lilla barnbarn. Den andra är Bodil Malmstens Det här är hjärtat. Jag har av någon anledning alltid älskat Bodil Malmstens texter, även de konstigaste. Det finns något i dem som påminner om det vanliga, ”det stora i det lilla” (klyschigt som det må vara), komplexiteten i att vara människa och, ja, något drar i mig. Sorgedikten Det här är hjärtat ger mig allt det. Den påminner mig om det jag har idag. Jag vill inte slösa bort livet och jag vill inte ha känslan av att jag slösar bort livet om jag inte gör något storslaget, hippt eller annorlunda. Jag vill kunna känna att norrsken över hustaken är en fantastisk upplevelse, men vårvindar i tallen på gårdsplanen är väl så förunderliga. Jag vill tänka att om jag går upp för backen till kvarnen en dag och faller knall och fall död ner som min mormors mor gjorde då hon var 58 år så kan jag göra det utan ånger, ångest eller skam. De flesta dagar är jag där, andra inte. Så får det vara just nu. En sak kan jag dock konstatera. Jag håller ingen annan än mig själv ansvarig för mina ageranden och vet att jag har mycket mer att slipa på. Det gör mig förväntansfull inför det som ligger framför mig och jag hoppas verkligen att jag får vara med länge, länge, länge än.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *