Tag Archives: ego

24 nov

Sista badet för säsongen?

Igår tog jag något som mest kan liknas vid ett tångbad. Jag fick vada ut genom tjocka tångruskor innan det blev så djupt att jag kunde doppa mig. Somliga hade inte fixat det, tanken på vad som dolde sig där i tångskogen hade nog blivit lite väl jobbig. Behandlingen kan köpas för dyra pengar på diverse span, men då brukar vattnet vara varmt och gott. Jag vet därför inte direkt om detta bad gav de hälsoeffekter som hävdas.

Lufttemperaturen var +5°C, antagligen lite lägre pga blåsten, och vattnet var varmare än så. Inte varmare än att det bet ordentligt i fötterna dock. Jag funderar på om det går att genomföra ett decemberbad. Det hade varit roligt, men jag vill inte att det ska vara plågsamt! Mest är jag lycklig över att vara en badande människa igen och i det ingår att det ska vara njutbart. Var det njutbart igår? Ja, faktiskt! Värmen som följer med en resten av dagen efter ett sådant här dopp är riktigt härlig. Har du testat?

15 nov

Ett dopp i det grå.

I lördags drog maken med mig på en extralång promenad. Det var precis lika grått ute som det är idag och fukten hängde tungt i varje andetag. Vi utbytte inte många ord, det var inte den sortens promenad. Maken rekade för en kommande milrunda att springa och jag fokuserade på att inte halka bland de höstvåta löven. När vi kom förbi det tredje potentiella badstället längs Östersjökusten sa jag: ”Hur långt är vi hemifrån? Jag tänkte ta mig ett dopp.” Maken blev inte helt förvånad, jag hade redan uttryckt en önskan att testa kallbad. Att det skulle ske där och då var nog en större överraskning. Sagt och gjort. Av med kläderna och ner i vattnet. Säger jag att det inte var kallt tror du mig väl inte, men det var så det kändes. Ungefär samma temperatur ovanför som i vattnet och en jättefin sandstrand. Jag hade nästan kunnat tänka mig simma en stund, men tänkte att det kanske skulle vara jobbigt för kroppen. Efter att ha torkat mig ordentligt torr var det dags att promenera hem i rask takt, nu med ett helt annat schvung i stegen. Jag visste väl att vinterbad skulle vara något för mig…

Tyvärr vaknade jag med sprängande huvudvärk igår morse, men hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte få ihop det med badet. Jag nöjer mig med att tänka att det säkert hade varit ännu värre om jag inte gett mig själv denna gåva!

12 nov

Hon som jag kunde ha blivit.

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg till ”Trettio tacksamma…” och avslutade med meningen Jag kunde bli vem som helst, men jag blev jag. (Jens Hult) Efter den påminnelsen har jag inte riktigt kunnat släppa orden. Ett tag lyssnade jag på Jag blev jag flera gånger om dagen. Det var något som verkligen talade till mig, det där med hur en människa utvecklas, vad det är som för en till varje given stund. Generna. Miljön. Kulturen. Platsen i syskonskaran. Utbildning och arbetsplatser. Vänner. Partners. Upplevelser, både positiva och negativa. Ekonomi.

Eftersom jag länge har haft ett så stort intresse av frågor runt psykologi och utveckling är det inte särskilt konstigt att jag då och då skärskådar mig själv och funderar runt var jag är och hur jag ska komma vidare. Jag kan uppfyllas av tacksamhet över allt som fört mig dit jag är i just det tillfället, men ibland sörjer jag också. Jag sörjer människor, drömmar, förhoppningar och planer som jag fått lämna bakom mig. Är det något jag insett är det att det inte finns något utrymme för mig att älta OM bara si och så hade hänt/inte hänt. Det som har skett har skett. I acceptansen runt detta faktum finns det dock utrymme för ett visst mått av sorg.

Jag kan sörja den samhällsintresserade person jag en gång var. Jag läste, lyssnade och förhöll mig till beslut, händelser och nyheter. Jag analyserade och delade gärna med mig av mina slutsatser. Jag debatterade gärna med personer som inte tyckte som jag. Jag var engagerad. Idag finns det inte utrymme för detta i mitt liv. Jag blir deppig av det svarta nyhetsflöde som uppfyller våra medier, så jag undviker nyheter och debattartiklar. Jag kan bli fysiskt illamående av hur ondskan manifesteras i människor och samhällen. Jag upplever att min strävan efter att göra gott aldrig räcker till och hur jag som privilegierad ändå inte har rätt att uttala mig. Eller om jag uttalar mig så är det alltid med risken att bli skriven på näsan av någon som vet bättre, som är mer upplyst, som har insikter som gått mig förbi. (”Skriven på näsan” är min upplevelse, jag menar inte att folk är ute efter att sätta dit mig.) Det som fyllde mig med förväntan och lust ger mig numera en klump i magen. Jag vet inte riktigt när det skedde eller om känslan kommer att kvarstå, men jag vet att jag sörjer hon som en gång var jag. Samtidigt tycker jag bättre om mig själv än någonsin, så kanske behövde jag släppa taget om den här delen av mig själv, åtminstone tillfälligt. Har du upplevt något liknande?

19 okt

I denna kropp.

Den knakar och stramar då jag långsamt sträcker på mig efter nattens vila.

Kroppen. Den kropp som följt mig i ur och skur i femtioett år och fjorton dagar.

Kroppen som jag tyckt så illa om, tjatat på, gnällt om. Kroppen som har tagit mig in i mörka skuggor och upp för höga berg. Kroppen som har spelat fiol, fött barn, sprungit många mil, vakat över döende föräldrar, älskat, gett upp. Kroppen som längtat, lurats, ökat i omfång och minskat igen. Kroppen som har utarmats och pådyvlats, kroppen som har värkt och kämpat, kroppen som har väntat. Kroppen som har blivit stark och vunnit segrar.

Jag sätter mig på sängkanten, smeker igång lymfsystemet och känner in. Tackar för att få ha vaknat ännu en gång, ber om hjälp att göra rätt val. Stoppar fötterna i ulltofflor och sveper in resten i en varm morgonrock. Smeker mitt inre med ljummet örtte och ansiktet med väldoftande olja. Rullar ut yogamattan och stretchar ut de gnisslande lederna och musklerna med träningsvärk. Tack kroppen för allt du gör för mig. Tanken är inte ny, men varje gång jag inser att mitt fokus faktiskt skiftats vill jag ropa ut det från bergen: Var snäll mot dig själv!

I denna kropp lever jag mitt liv här på jorden. I denna kropp leder jag mig själv framåt och uppåt. Tack!

Den vackra skulpturen har min svägerska gjort. Fantastisk!

06 okt

Femtioett år på jorden.

Jag gillar att göra bokslut. Inte då det gäller firman, då är det bara jobbigt, men i samband med nyår och födelsedagar! Det känns som att mitt år som femtioåring har sprungit förbi som vore det Usain Bolt himself. För ett år sedan blev jag överöst i gratulationer, blomster och fina gåvor och jag kände verkligen att det var ett viktigt delmål jag hade nått fram till. Femtio förpliktigar! Det var som att jag insåg att det var dags att växla upp om jag skulle kunna njuta av den tredje åldern på bästa sätt.

Några dagar efter firandet var det dags för mig att operera bort mitt basaliom och detta fick markera slutet på ett gäng utmanande år. Fysisk, mental och andlig utmattning av olika grad och i olika perioder låg bakom mig och det fanns bara en väg fram för mig. Det fanns äntligen möjlighet att börja jobba med några riktigt viktiga livsmål. Idag står jag här och kan nöjt säga att jag lyckades. Inte på egen hand, jag har haft god hjälp och pepp från familjen. Jag mår idag bättre än på många år, kanske någonsin. Det är ett pågående arbete att ta hand om sig själv och man blir aldrig ”färdig”. Insikten att det alltid kommer nya utmaningar och svårigheter kan vara jobbig att hantera, men jag är glad över att någorlunda ha landat i acceptans för detta faktum. Samtidigt njuter jag verkligen av att vara där jag är. Jag känner mig välsignad!

Vad har då hänt i mitt liv sedan den femte okatober 2020? En hel del visade det sig då jag använde födelsedagsaftonens kväll att bläddra igenom bloggen och uppdatera minnet. Allt hamnar såklart inte bloggen, och ska inte heller göra det, men det här är ju en viktig anledning till att jag fortsätter blogga! Det blir min offentliga dagbok på något vis. Märkligt? Kanhända. Jag ser det lite som att jag är ett en person stark redaktion i ett magasin där jag blandar krönikor, nedslag i verkligheten, tips, recept, mönster, reportage och lite annat smått och gott. Jag kastar inte detta magasin i ansiktet på någon, utan vill man läsa är man välkommen att göra så.

Lite livstankar kan du hitta här.
Opererade bort ett basaliom. (Har uppföljning på hudkliniken om några dagar, men det verkar som att resultatet är gott.)
Covid -19 hade tagit paus ett tag, men drog igång ordentligt igen och har fortsatt påverka världen otroligt mycket.
Har inte hakat på vinterbadstrenden, men kan tala om att ett iskallt fotbad innan sänggående är underbart och ger varma, goa fötter!
Jag satte nästan 200 tulpanlökar och fick några månader senare ett eget, underbart tulpanfält som var till stor glädje både för mig och folk runt omkring mig.
Många av elstolparna i vår trädgård (och på hela ön) byttes ut till hackspettsfriska och EU-standardiserade stolpar.
Sturkö Second Hand och Vernissage öppnade.
Jag fick den lyxigaste manikyr som tänkas kan efter en ELLE-vinst. Tack Frida Selkirk!
Jag genomförde ”Trettio Tacksamma Dagar” för nionde gången och fick ännu fler med mig i gruppen på Facebook!
Den döva och underbara terapikatten Isa flyttade in till min systers familj.
Jag raderade alla mina mejl i inboxen från 2017 och framåt av misstag, men det som jag trodde var en katastrof var tydligen inte det.
Bloggen har legat nere massor av gånger trots makens försök att fixa både här och där. Still going strong, dock!
Fick lådorna till trädgårdslandet färdigbyggda och kunde ta upp odlandet en nivå.
Firade yngsta dotterns 20-årsdag.
Blev en dedikerad husfågelmatare och -observatör. (Detta ledde också till att vi fick in råttor i huset, men råttorna har ”tagits hand om” och hålen i grunden är nu tilltäppta.)
Valde Ett Litet Ord för 2021 – KONTAKT.
Hade möjlighet att tillsammans med min syster och resten av familjen jobba med mammas, fars och hela släktens fotografier. Fick ännu större känsla för ”vart jag kommer ifrån”, både det fina och det mer utmanande.
Firade dotterns körkort och makens LAPL-certifikat.
Firade 15 år som bloggare.
Bemästrade mönsterstickade vantar…
Upptäckte vinsterna med både Tradera och Sellpy!
Vi tog flera långa promenader på isen då vi faktiskt fick en riktigt kall vinter.
Följde den fantastiska serien ”Tunna blå linjen” och ser verkligen fram emot säsong 2.
Firade traditionsenligt syrrans födelsedag i Klackamåla.
Flyttade yngsta dottern till Nynäshamn och jag och maken blev officiellt ”empty nesters”.
Häcken till gamla tomten kapades ner till grunden av trädgårdsmästarsvägerskan. Chans till nystart! (Den har tagit sig bra under året, trots torkan i somras.)
Den gigantiska murgrönan har i olika etapper utrotats under året, eller vi har i alla fall försökt. Enorm skillnad, och har gett chansen till en härlig perennrabatt mellan huset och ladan.
Jag har haft möjlighet att besöka Nynäshamn och Stockholm flera gånger. Underbart med miljöbyte, skönt att komma hem.
Svägerskan tog trädgårdsmästarexamen.
Lillaste lillasystern och svågern förlovade sig och vi har nu ett härligt bröllop att se fram emot till våren.
Jag har haft tidernas bästa planttantsår. Skulle kunna skriva om alla härliga framgångar och jobbiga motgångar, men nöjer mig med att säga att jag är så glad över möjligheten jag har att bo här och få bruka marken och njuta av dess frukter.
Vi upptäckte en ny favoritrunda och jag har nog gått fler steg detta år än något år någonsin.
Härliga familjemöten i Bredavik, sköna bad, väldigt god mat och världens bästa solnedgångar.
Fyndade mitt drömmöblemang Herrgården för en billig peng och har lagt tid och pengar på att renovera det. Rätt beslut, visade det sig!
Besökte Skåne flera gånger och i olika konstellationer.
Målade blomstertrappan och har njutit av dess färg, form och funktion hela sommaren, och målade luckan till elskåpet i hallen. Tänk vad lite färg kan lyfta!
Hjälpte flera familjemedlemmar och vänner att flytta.
Firade flera fina studenter och började försiktigt umgås med andra människor igen.
Hade som sagt en härlig sommar på Sturkö, både i Bredavik och i Uttorp, men hann också med en underbar resa till västkusten och Väderöarna med några av systrarna.
Upptäckte lymfmassagens helande kraft, något som har påverkat mig mycket positivt.
Kära faster gick bort och jag fick representera familjen på den Covidanpassade begravningen.
Gick från tanke till handling gällande lite större saker och lät mig inte hindras av att något kändes jobbigt.
Efter noll kronor, men en hel del tungt jobb (mestadels utfört av andra än mig), hamnade ett fantastiskt vackert ”hedniskt klosterörthjul” i trädgårdslandet.
Fick vara med och skörda honung igen, denna gång en betydligt mer positivt laddad händelse.
Efter ett långt års hårt arbete har jag landat i en annan kropp än den jag dragit omkring med i många år. Detta har inneburit att jag uppdaterat min garderob rätt rejält (Sellpy, både köp och sälj).
Sonen och jag målade gemensamt ladan, ett lyft som gjort mig glad varje dag sedan jobbet blev klart.
Fick komma till Gotland med maken vid rodret på planet.
Har tagit väldigt mycket tillvara, både i naturen och i trädgårdslandet, och har även införskaffat en tork till svamp och andra skatter.
Har stått väldigt många timmar i köket, alldeles frivilligt, och njutit av att ta tillvara på naturens skatter.
Gått min första fortbildning som samtalsterapeut och hoppas kunna gå många fler!
Inte för att jag ingår i ABBA, men det känns ändå som att jag vill ta med ABBA:s nysläpp av låtar här.

Sådär har det alltså sett ut på ett ungefär. Jag fortsätter framåt och ser fram emot ett fint år som femtioettåring. Det ska nog bli bra.

25 sep

Livsfilosofi.

När jag var på kurs hade en gymnasieelev hört av sig till maken för att be om råd hur hen skulle möta sin lärare i samhällskunskap. ”Hon är uppenbarligen vänster och presenterar ofta sina åsikter som fakta. Vid tillfälle höll jag inte med om vad som sades i klassrummet och då hävdade både läraren och rektorn att det stod i FN:s konventioner om mänskliga rättigheter, vilket var falskt.” Maken har vid flertalet tillfällen mött lärare i våra barns skolor för att diskutera skolans ansvar/skyldigheter och skollagen, men också vilka rättigheter man kan falla tillbaka på. Ungdomen som hörde av sig fick lite tips och har tydligen möte med sin rektor och lärare nästa vecka. Försigkommet, men inte särskilt vanligt förekommande tänker jag. Och jobbigt för skolpersonalen! Så fort elever och föräldrar är jobbiga i meningen ifrågasättande blir de stämplade av hela personalgruppen. (Jag talar av egen erfarenhet.) Det ska bli intressant vad just den här eleven kommer att kunna ta med sig efter mötet med sina ansvariga skolvuxna och det ska också bli spännande att höra hur hens upplevelse ser ut i slutet av detta läsår.

Hemma hos min syster och svåger står det här lilla stillebenet på en hylla i arbetsrummet. Jag påmindes om mitt ”lilla ord” 2010, kärlek. Det övergripande målet det året var att försöka hitta något att älska hos alla människor jag hade runt omkring mig av olika anledningar. Främlingar lämnades ifred för mitt experiment, även om jag också blev mycket bättre på att låta bli att reta mig på sura kassörskor, hetsiga medtrafikanter och dylikt. Jag tycker att jag lyckades bra med mitt uppdrag, men det är rätt stor skillnad på att älska alla och att hitta något att älska hos alla…

De senaste dagarna har jag funderat mycket på min egen livsfilosofi och hur den har förändrats genom livet. Jag är tacksam över alla som har bidragit att på olika sätt få mig hit. Jag är uppvuxen med metaforen ”hold on to the rod”, håll fast vid ledstången. Tänk vilken stark och hjälpsam bild det här är om man är säker på att man befinner sig på rätt väg! Det spelar ingen roll om dimman rullar in, om det blir oväder eller om andra personer kommer och drar i en, när det lättar är man fortfarande på väg mot det som var målet från början. Med stigande ålder inser jag att många mänskliga kriser i slutänden handlar om ett ifrågasättande av ens mål, ens livsfilosofi och ens väg framåt är rätt. Inte förrän man har klart för sig vart man är på väg kan man fortsätta. Kanske fortsätter man hålla kvar vid sin ledstång, kanske har man vinkat farväl till sina medpassagerare och slagit in på en ny led med en ny ledstång. Det kan vara svårt för tidigare medpassagerare att acceptera att man väljer att gå en annan väg trots att man har samma slutmål.

Ibland slår man undan fötterna på sig själv och hamnar i diket, eller så råkar man ut för så starka krafter att man inte orkar hålla fast trots att man håller med allt vad man har. Då får man sätta sin lit till att det finns andra eller annat som kan hjälpa en. För min egen del har jag insett att jag verkligen behöver ombesörja både fysisk, mental och andlig hälsa för att vara i skick att hantera den där ledstången. Min livsfilosofi har varit allt från ”älska alla och det är du som är ansvarig för dem på alla plan” till ”en dag i taget, håll näsan över vattenytan”. Det är naturligtvis mycket förenklat och inte helt överensstämmande med sanningen, men jag tror du förstår vad jag menar. Idag lever jag i stor tacksamhet och fortsätter trivas med ”carry on” (fortsätt) och ”gräv där du står”, men en allt starkare lysande stjärna att följa har blivit min gamla kompanjon från tonåren, ”do it” (gör det).

Jag hoppas att du har hittat din väg och att du hittar både glädje och tacksamhet att ta med dig trots utmaningar. Det här livet är sannerligen makalöst!

09 sep

Har du någon dröm för vintern?

Så frågade hon igår, min lillasyster. Japp. Jag svarade ”Gå på julkonserter igen! Någonstans. Stilla Nätters Kapells avskedskonsert vid nyår. Åka pulka i Klackamåla. Hitta nytt ord till 2022. Fortsätta med min hälsoresa. Få fler klienter. Men först höst. Få ordning. Ensamresa/pilgrimsdagar. Lagra skörden. Börja bygga styrka.” Ajli sätter upp ”bucket lists” för varje årstid. Lagom tid för kortsiktigare mål och att skapa goda vanor tänker jag.

Kontakt fortsätter att ge mig mycket kraft! Jag förstår att det kan synas märkligt att ett litet ord kan påverka en människa på ett märkbart sätt, men det kommer inte av sig självt. Tänk bara på mobbade barn, hur en ”riktigt bra” mobbare jobbar med ord. Det gäller att hitta ord som agerar kniv och de ska sägas med rätt emfas och på rätt ställe. Usch, jag blir så upprörd på hur elaka både barn och vuxna kan vara! Fast nu var det denna effekts fullkomliga motsats jag var ute efter. Att hitta ord som bygger, stärker, entusiasmerar, driver på och får en att växa med hjälp av jobbet man får göra själv, mest effektivt ju bättre man förstår sig själv. Just nu jobbar jag mycket med ”kontakt med mitt inre”. Det är en i högsta grad både andlig och mental resa.

”Vad vill du bli när du blir stor?” kan hänvisa till saker du vill börja göra. Men det kan också vara det du vill sluta göra. Jag frågade en vän, ”nu när du blir äldre, vad har du slutat göra?” Han svarade: Jag har slutat kontrollera mina bankutdrag. På riktigt! Jag använder aldrig mitt skrivbord. Jag slänger bara skit på det! Jag bestämmer vad jag inte gillar att göra, och jag slutar bara göra det. Jag vet inte varför jag alltid kontrollerade mina bankutdrag till att börja med. Jag hittade aldrig några fel. Och du vet, nu när jag insåg när det gäller jobbet, du har tur om du kan planera 20% av allt som ska göras. Så varför planera in i minsta detalj? Vad mer gör jag inte nuförtiden? Känner mig inte skyldig. Jag har liksom slutat med det sedan mina föräldrar gick bort. Jag menar, när dina föräldrar är döda börjar du inse vad som påverkar beslut ibland. När du fortfarande i bakhuvudet strävar efter dina föräldrars godkännande. I 50-årsåldern! Jag vet inte om andra människor är likadana. Jag var iallafall sådan. Så att båda föräldrarna är borta ändrar perspektivet lite eftersom den omedvetna processen att imponera på dem inte längre finns kvar.

John Caddell

Denna text läste jag för några veckor sedan och har inte kunna släppa den. Det här är en tanke som både är jobbig och befriande. Igår frågade min faster om jag tycker att jag är lik Far, för hon tycker att det finns så mycket av honom i mig. Absolut! Och Mamma! Jag är stolt över att vara så lik båda två och känner att jag fortsätter lära känna dem även efter deras död. Jag tror att det som egentligen hänt nu när ingen av dem finns tillhands så kan jag helt släppa det som inte var så jättebra och bara fokusera på allt fantastiskt de var och gjorde. Jag är tacksam över allt de lärt mig. Jag är medveten om vad jag behöver slipa på. Men en sak håller jag inte med om. Jag vill fortfarande imponera på dem! Jag saknar att ha dem här vid tillfällen då de faktiskt hade varit imponerade! Jag vill ringa och berätta! Jag vill komma hem, hemhemma! Jag vill att de ska se hur bra det går för deras barn och barnbarn! Så den där friheten, den kom med ett mycket högt pris. Och eftersom jag ändå har betalat det känner jag att jag ska njuta mer av att fatta beslut som bygger på vad som är bäst för mig, inte på vad de skulle ha blivit imponerade av. Och den insikten gör mig friare.

25 aug

Ut med det gamla.

Du som brukar läsa här vet att jag gillar garderobsrensningar och att jag har som rutin att bara ha sådant som är lagom där. När det är dags för ny säsong går jag igenom allt och ser till att fixa en lista på sådant jag önskar eller behöver uppdatera. Häromdagen rensade jag sålunda upp inför det kallare halvåret och insåg att det här blev en betydligt större utrensning än vad som är brukligt. Jag har gått ner rätt mycket i vikt under det senaste året. Det har varit ett högst medvetet beslut och har tagit lång tid. Kanske är det därför jag inte riktigt har insett hur mycket min kropp faktiskt har förändrats.

Jag provade precis varenda plagg i garderoben och det slutade med att högen på golvet var väldigt stor. Jag såg två alternativ: lägga allt längst bak i garderoben i en sopsäck eller skänka/sälja allt. De jag frågade om råd konstaterade väl egentligen samma sak som jag, nämligen att det är bra att släppa taget för att rent mentalt acceptera den ”nya” kroppen. Jag ska skicka iväg allt i fint skick till Sellpy och även om det inte ger särskilt mycket för varje plagg är det ändå bättre än ingenting. Dessutom skulle Sellpy vara en källa till billiga nya kläder om det nu skulle vara så att kroppen skulle förändras igen!

I USA pratade väninnor om att de hade ”released weight”. Här pratas det om att ”gå ner i vikt” eller ”banta”, men jag gillar verkligen tanken på att släppa taget om extrakilon, säga tack och adjö. Kanske är det den tanken som fick mig att tänka på en av de Disney-sånger som fått störst genomslag. Orden är kraftfulla både på engelska och svenska och jag vet flera personer som använt delar av texten i ”Let it go” som mantra i diverse stora och livsomvälvande processer. Jag ska ta med mig det här citatet i processen att hitta ett nytt ord för 2021. Kanske finns svaret här?

Slå dig loss, slå dig fri
Bana väg, låt ske det som sker
Slå dig loss, slå dig fri
Hon som fanns här finns inte mer
Och här står jag, en förändrad själ

Kristen Anderson-Lopez och Robert Lopez

Slå dig fri [Let It Go]

Snön har lagt sitt täcke över berg och glaciär
Det gnistrar i sin enslighet, ingen själ passerar här
Den storm som viner inuti mig tycks ha vänt
Ett isolerat land och jag är dess regent

Ingen får se djupt inom dig
Låt dem inte få genomskåda dig
Visa ingenting, vad du än gör
Allt är förstört

Slå dig loss, slå dig fri
Den tiden den är förbi
Slå dig loss, slå dig fri
Vänd dig om, det får bli din sorti
Och aldrig mer ska någon säga nej
Släpp den storm du bär
Lite snö har väl aldrig stört mig

Ja tänkt vad lite avstånd får allt att verka smått
Och de rädslor som har styrt mig är ett fjuttigt minne blott
Nu ska vi se hur användbar den är, den kraften som jag har
Rätt eller fel, bestämmer jag
Jag är fri

Slå dig loss, slå dig fri
Nu ser jag allt och förstår
Slå dig loss, slå dig fri
Fäller inte en enda tår
Här står jag och ska förbli
Släpp den storm du bär

Min kraft den flödar genom luft och genom mark
Min själ, den spirar kraften, väller upp och gör mig stark
Min tanke kristalliserar fantasi till is
Jag lämnar allt som var, förkastar direktiv

Slå dig loss, slå dig fri
Bana väg, låt ske det som sker
Slå dig loss, slå dig fri
Hon som fanns här finns inte mer
Och här står jag, en förändrad själ
Släpp den storm du bär
Snö har väl aldrig stört mig

21 aug

Målsättningstips.

Hoppsan! Gårdagens promenad bjöd på lite lubbande också. Jag kände helt enkelt för att springa för första gången på flera år, så då sprang jag lite lätt i någon kilometer eller så (om jag ska tro min Fitbit) under Uttorpsrundan. Jag vet inte alls varifrån önskan kom, har egentligen givit mig själv rätten att aldrig mer jogga. Det verkar inte ens vara särskilt hälsosamt för 50-plusdamer, jag känner så många som har problem med knäna, inkontinens och allt vad det är. Kanske är det som med så mycket annat, så fort ett ”måste” lyfts bort är det lättare att hitta lust i det. Inte vet jag. Kanske var det ett enstaka infall. Kanske springer jag maraton nästa år. Äh, skojar bara. Jag känner noll dragning till att plåga mig i många mil!

Igår kväll tänkte jag lite extra på föräldrarna. Solen värmde vår risiga tall, den som delar med sig av både det ena och det andra varje gång det stormar och som har gett njutbar skugga under sommarens värmebölja. Inne ställde jag något som säkert är en av årets sista luktärtsbuketter på plats i den tyska finvasen och tänkte på att årets planttantssegrar varit många! Trädgårdslandet har levererat, vi har haft färska buketter överallt i huset i flera månader och vi har kunnat dela med oss av överflödet till nära och kära. Det visade sig att det var värt att lägga flera timmar om dagen på att rensa, vattna, gödsla och hålla efter. Somligt fortsätter att växa och mest spänd är jag på att se hur stora våra ”Halloweenpumpor” kan bli. Jag tänker att våra syskons familjer här i Karlskrona alla ska få varsin. (Förra året fick jag två och båda var mindre än årets minsta. Pumporna har verkligen gett riklig frukt och jag har räknat till ett tjugotal om jag inkluderar matpumporna!)

Jag har tillgång till tidningen Må Bra och bläddrade igenom ett nummer för första gången på länge. Den här listan tilltalade mig! Lycka till med höstens målsättningar önskar jag både dig och mig.

Sätta och uppnå mål

  1. Hitta ditt varför (målsättningar som bygger på yttre motivation uppnås sällan)
  2. Formulera målet (var specifik i formuleringen)
  3. Stäm av ditt mål (kontrollera att målet både är konkret och mätbart)
  4. Planera i detalj (säger du ja till något måste du säga nej till något annat, se till att göra plats i schemat)
  5. Gör en plan B (vad kan gå fel och hur kommer du att hantera dessa problem isåfall för att kunna fortsätta)
  6. Underlätta (planera, sortera)
  7. Sätt igång (en dag i taget, följ gärna en rutin för att göra det lättare för dig att få in rutiner)
  8. Utvärdera (så många projekt känns meningslösa då de bara dras igång och inte följs upp)

En gång i veckan (eller hur ofta man nu behöver det) är det bra att stämma av med sig själv, att utvärdera hur det går.

Vad har gått bra?
Vad har gått mindre bra?
Har allt gått enligt plan?
Behöver jag justera något i mitt mål?
Vilka framgångar har jag gjort fram till nu?
Vad ska jag tänka på när jag fortsätter?

17 aug

Återblick med nostalgiska toner.

Jag sitter i mitt arbetsrum och hör regnet smattra mot fönsterkupans tak. Vi har haft en lång, ruskigt torr period och jag njuter verkligen av tanken på att den törstande naturen får det de så väl behöver. Igår var jag och hämtade mina brorsbarn på fritids och förskola. Förskolläraren berättade att de gick från ”nästan inga barn” på hela sommaren till full besättning, 17 barn, igår. Den här veckan är det dags för mjukstart för vissa skolor och nästa vecka drar det igång ordentligt. Jag lider ibland av stark nostalgi (eller lider och lider, jag hänger mig snarare). I år är det första gången sedan 1993 som vi inte firar skolstart här hemma. Nu är fortfarande sonen som går på KTH här, han åker tillbaka till Stockholm om en vecka, men han har flyttat hemifrån och räknas ändå som sitt eget hushåll. Det känns verkligen konstigt!

Jag ser på detta foto från augusti 2011 och tänker att tio år är en hel evighet och en västanfläkt på samma gång. Våra barn växte upp med att vi åt frukost tillsammans varje dag, i ur och skur. Här laddades det med frukost inför sista året i Adolf Fredriks musikklasser för sonen. E skulle börja i sjuan och S var på väg in i femman. Våra hjärtan sitter runt det stora, röda matbordet i det hem som vi alla trivdes så bra i. Maken hade myror i brallan och hade länge förordat flytt och under det här året fick han med sig de två äldsta på sitt drömtåg. När skolåret var slut hade alla tre barnen fått vara med på AF:s sista luciafirande i Globen, G hade haft grundskoleavslutning och vi gick från plan till handling gällande familjens emigration till USA på cirka tre sekunder. Huset såldes snabbt, skolstarten året efter detta foto togs skedde i Orem, UT nedanför Klippiga Bergen och vi fick några riktigt märkliga och fantastiska år tillsammans innan min mammas palliativa cancerdiagnos fick mig och barnen att flytta tillbaka till Sverige (maken kom så småningom efter). Som sagt. Nostalgi.

Nä, detta var knappast min favorittid i livet. Jag hade några år som bjöd på mycket ofrivilligt, men nödvändigt och karaktärsdanande, jobb med mig själv. Vissa fnyser åt åldersrelaterade kriser, men jag får ändå kalla det en riktigt rejäl fyrtioårskris. Jag känner att jag vill klappa mig själv på axeln, krama om hon som var jag riktigt ordentligt och även skänka tröst och hopp. Det kändes rätt eländigt runt tiden då detta foto togs och värre skulle det bli innan det sedan blev bättre. Men det blev bättre! Riktigt bra till och med. Somligt önskar jag faktiskt att jag hade sluppit, men samtidigt är jag så tacksam över den person jag nästan bokstavligt blev täljd till. Det är som att jag kände kniven forma mig i realtid. Hon som är jag idag har mjuka, lena former också runt kvistarna i det råmaterial som var jag då jag kom till jorden. Finns det något jag vill bidra till i världen så är det att ge mina yngre medmänniskor hopp om livet. Ja, det suger ibland, och det är svårt, men glädjeämnena är många! Och som TT en gång lärde mig: This too shall pass (det här går också över).