12 nov

Hon som jag kunde ha blivit.

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg till ”Trettio tacksamma…” och avslutade med meningen Jag kunde bli vem som helst, men jag blev jag. (Jens Hult) Efter den påminnelsen har jag inte riktigt kunnat släppa orden. Ett tag lyssnade jag på Jag blev jag flera gånger om dagen. Det var något som verkligen talade till mig, det där med hur en människa utvecklas, vad det är som för en till varje given stund. Generna. Miljön. Kulturen. Platsen i syskonskaran. Utbildning och arbetsplatser. Vänner. Partners. Upplevelser, både positiva och negativa. Ekonomi.

Eftersom jag länge har haft ett så stort intresse av frågor runt psykologi och utveckling är det inte särskilt konstigt att jag då och då skärskådar mig själv och funderar runt var jag är och hur jag ska komma vidare. Jag kan uppfyllas av tacksamhet över allt som fört mig dit jag är i just det tillfället, men ibland sörjer jag också. Jag sörjer människor, drömmar, förhoppningar och planer som jag fått lämna bakom mig. Är det något jag insett är det att det inte finns något utrymme för mig att älta OM bara si och så hade hänt/inte hänt. Det som har skett har skett. I acceptansen runt detta faktum finns det dock utrymme för ett visst mått av sorg.

Jag kan sörja den samhällsintresserade person jag en gång var. Jag läste, lyssnade och förhöll mig till beslut, händelser och nyheter. Jag analyserade och delade gärna med mig av mina slutsatser. Jag debatterade gärna med personer som inte tyckte som jag. Jag var engagerad. Idag finns det inte utrymme för detta i mitt liv. Jag blir deppig av det svarta nyhetsflöde som uppfyller våra medier, så jag undviker nyheter och debattartiklar. Jag kan bli fysiskt illamående av hur ondskan manifesteras i människor och samhällen. Jag upplever att min strävan efter att göra gott aldrig räcker till och hur jag som privilegierad ändå inte har rätt att uttala mig. Eller om jag uttalar mig så är det alltid med risken att bli skriven på näsan av någon som vet bättre, som är mer upplyst, som har insikter som gått mig förbi. (”Skriven på näsan” är min upplevelse, jag menar inte att folk är ute efter att sätta dit mig.) Det som fyllde mig med förväntan och lust ger mig numera en klump i magen. Jag vet inte riktigt när det skedde eller om känslan kommer att kvarstå, men jag vet att jag sörjer hon som en gång var jag. Samtidigt tycker jag bättre om mig själv än någonsin, så kanske behövde jag släppa taget om den här delen av mig själv, åtminstone tillfälligt. Har du upplevt något liknande?

One thought on “Hon som jag kunde ha blivit.

  1. Jag sörjer kanske inget som jag förlorat, möjligen leklusten. Men håller med om att det är tråkigt att människor har förlorat förmågan att diskutera. Allt stryps redan i sin linda och man får klump i magen, det är verkligen inte fritt att säga vad man tycker eller ens känner i detta land.
    Sen har jag också blivit rentav onödigt känslig gällande negativa saker och nyheter. Ålderstecken, tydligen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *