Jag har inte kunnat släppa de stackars Connecticut-barnen som kom i vägen för den med all sannolikhet psykiskt sjuke unge man som verkade ha något otalt med flera personer. Idag åkte jag förbi den här flaggan på halv stång och jag kände hur mycket kärlek jag ville ge alla dessa familjer som förlorat en familjemedlem. Livet är inte rättvist, det är inte lätt och det känns ibland alldeles övermäktigt. Ändå är det så fantastiskt… Är det inte konstigt?
Idag fyllde vår minsting tolv år. Tolv år! När jag var lite drygt tolv kommer jag ihåg hur jag tänkte att jag nog var så nära vuxen som man någonsin skulle bli. Ack så fel jag hade! Men så bra det är för mig som mamma att jag kommer ihåg att jag hade den tanken. Då blir det lite lättare att hantera svängningarna mellan ”nu är jag liten och vill hålla i mammas hand” och ”nu är jag vuxen och klarar att ta alla viktiga beslut på egen hand”.
Hur som helst är jag oerhört tacksam över att ha den här tjejen i mitt liv. Hon förvånar mig ständigt på en massa olika sätt och låter mig fortsätta växa som människa. All you need is love. Eller hur?
Det känns lite konstigt att skriva en blogg som är som en dagbok men ändå inte. Jag skriver och berättar vad som händer i vardagslivet för släkt och vänner. Jag skriver om mina tankar till alla som vill lyssna. Jag skriver nyttigt och onyttigt och ibland skriver jag bara av mig. Egentligen borde jag kanske slänga inlägg som har uppfyllt sitt syfte precis som jag brukade riva ur dagboksblad som liksom var för mycket eller som gav en sanning som var för mycket eller inte alldeles tillräckligt då jag höll mig med vanliga pappersböcker? Å andra sidan hade bloggen blivit väldigt hattig då, för allt som står här har samband på ett eller annat sätt. Vissa dagar tänker jag högt med bokstäver och somligt skriver jag innan jag har tänkt färdigt. Vissa tankar får jag hjälp att komma vidare i och ibland hjälper det att se sig själv genom någon annans ögon.
Idag fick jag en kommentar från dig som aldrig skrivit något här förut. ”Måste bara säga att jag är upplyft av din argt rungiga blogg! Mkt glöd och styrka.” Jag blev alldeles förvånad. Är min blogg argt rungig? Visar jag glöd och styrka? När jag har känt mig mer förvirrad, ledsen och svag än någon gång förut? Det har hänt så mycket i mitt liv det senaste året. Jag har gått igenom saker jag aldrig hade förväntat mig skulle hända just mig, just då och just nu. Jag har blivit stark, jag har känt mig svag, jag har känt kärlek, jag har upplevt sorg, jag har stått emot, jag har dragits med, jag har vuxit. De senaste månaderna har jag känt hur jag trillat ner, ner, ner utan att hitta hålet i isen, jag har velat hjälpa utan att kunna göra något och hur illa det nu än har varit så har jag vaknat varje morgon.
Jag har fått så mycket stöd och hjälp av min fantastiska familj. Med alla korten på bordet är det naturligtvis lättare att veta vad man ska säga. Tack till dig som har peppat och kramat och uppmuntrat genom cyberrymden utan att veta annat än att jag har varit ledsen. Jag uppskattar det verkligen! Min resa fortsätter. Jag är starkare idag än i går och jag är framför allt gladare. Jag har sett ljuset. I morgon är en annan dag och man blir glad av rött.
Innan jag lämnar den fantastiska texten av Bjørn Eidsvåg till dig – Tack Annette! – vill jag säga att jag är tacksam över livet, även om det inte riktigt uppför sig som jag hade önskat. Jag samlar styrka inför det som ligger framför mig. All kärlek till dig.
Eg ser at du er trøtt
Men eg kan ikkje gå alle skritta for deg
Du må gå de sjøl
Men eg ve gå de med deg
Eg ve gå de med deg
Eg ser du har det vondt
Men eg kan ikkje grina alle tårene for deg
Du må grina de sjøl
Men eg ve grina med deg
Eg ve grina med deg
Eg ser du vil gi opp
Men eg kan ikkje leva livet for deg
Du må leva det sjøl
Men eg ve leva med deg
eg ve leva med deg
Eg ser at du er redd
Men eg kan ikkje gå i døden for deg
Du må smake han sjøl
Men eg gjer død til liv for deg
Eg gjer død til liv for deg
Eg har gjort død til liv for deg
Tack för omtänksamma kommentarer, fina sms och snälla mejl. Livet är helt enkelt tufft ibland, svårt att hantera och lite orättvist. Eller mycket, beroende på vad man jämför med. Jag brukar säga att vanliga vardagar är bra och jag menar verkligen det. När livet ser ut som mitt, med så fantastiskt mycket gott, borde det inte vara svårt att lista massor av saker att vara tacksam för. Jag kan göra det nu också. Ledsamheter är jobbiga att hantera för folk runt omkring. Man är väl hellre med en glad och busig människa än en som ser ut att ha tappat allt smör i Småland? Ibland får man till och med låtsas för att göra gott både för sig själv och de som finns runt omkring. Det kan vara precis det som är rätt medicin! Jag stannar till, njuter av doften från granen, gråter, äter en pepparkaka, gråter, snyter mig och skrattar åt något roligt min dotter visar mig. Så får det vara just nu. Och jag lovar att fokusera på det fina och glada och härliga med den här tiden fram till jul! Inte för att låtsas, utan för att hjälpa mig själv. Det är jag, och alla runt mig, värd.
Ni vet sådana där fina viktomtar som i alla fall jag är uppväxt med? Sådana, fast i metall, fick vi idag i ett julpaket från svärföräldrarna. Det fanns också annat juligt som genast puffade upp inredningen några steg. Jag luktade lite på Leva & Bo-tidningarna som jag ska läsa som kvällslektyr och lät barnen smaka var sitt kärlekspiller. Nog blev de genast märkbart kärleksfullare?
I vår gran hänger än så länge en enda dekoration. Sonen fick den som present för ett par dagar sedan. Barnen får alltid dela på en paketkalender och ett givet innehåll är var sin ny julgransdekoration. De börjar till och med bli så stora att de uppskattar dessa gåvor även om de kanske inte tillhör en tonårings toppönskningar! Jag läste någonstans att människor behöver traditioner för att må bra. Dessa traditioner kan se väldigt olika ut, men de uppfyller samma behov. Kanske är det därför så många fortfarande firar en halvkristen jul fast de inte erkänner sig som det minsta religiösa? Jag känner människor som säger att julen är en hednisk högtid från början och att de har sin fulla rätt att fira jul av den anledningen. Flera av dem går ändå gärna på midnattsmässa, låter döpa sina barn, gifter sig i kyrkan och uppmuntrar sina barn att konfirmera sig. Som sagt. Traditioner är viktiga och ju äldre man blir, desto viktigare känner jag att de är för mig. Att inte bli uppvaktad på födelsedagsmorgonen, det skulle jag nog inte kunna smälta. 😉
På lördag är vi bjudna på middag hos vänner som bodde i Sverige i några år. De brukar bjuda in svenskar och går sedan på Luciafirande här. Många har varnat oss för att lussetåget är uselt. Barnen och ungdomarna kan varken melodier eller svenska, men de gör vad de kan och det är det som är det viktiga! På lördag firar vi alltså Lucia med glädje, njuter av det vi får och kan drömma om det här. Den där lussebrudsvisan har fått mig att rysa varje gång. Det är så effektfullt då bara barn med tända ljus är med och sjunger och man fyller på med fler och fler. Hädanefter blir det inte bara utebliven Globenlucia för oss, utan för alla. I år kör man i Friends Arena. Jag hoppas det blir lika bra som vanligt. Dock rekommenderar jag alltid Luciamorgon i kyrkorna runt om i Stockholm framför det stora firandet om man måste välja.
TACKSAMHETSLISTA 6 december 2012 (lite random, mer än de självklara – familj, vänner, kärlek…)
Metallica finns på Spotify
Annas pepparkakor
världens trevligaste brevis som levererar paket fram till dörren
glada marimbatoner
Celestial Seasonings finfina örtteer
riktiga magskratt
sushi
julklappshemligheter
snöklädda berg
badkar
Se där… Det gick ju bra! Hoppas att du njuter av livet och att du tar tillvara de finaste stunderna och bevarar dem i ditt hjärta.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja idag. Det har varit en lång dag. En rätt bra dag, faktiskt. Och en hemsk dag på sitt sätt. Inte direkt hemsk för mig, men för andra, människor som jag älskar och bryr mig om. Jag vill att alla bara ska få må bra. Ändra, tack! Nej, just det. Livet funkar inte så. Jag skulle vilja påstå att om jag orsakade en olycka skulle jag ha väldigt svårt att dölja min skuld. Fel har jag gjort många i mina dagar. Jag har fattat fel beslut. Jag har ljugit. Jag har låtit mig skrämmas till tystnad. Jag har bråkat i onödan. Jag har blundat för fel som andra har gjort. Jag har låtit mig ledas på avvägar. Jag skulle kunna fortsätta, men vad är det för mening med att racka ner på sig själv? Jag har gjort mycket bra också. Får jag vara ensam domare vill jag hävda att det goda uppväger det onda och det bra uppväger det dåliga. Det finns beslut jag önskar jag hade kunnat fatta efter större mognad och val jag har gjort som har spritt sig som ringar på vattnet. Hur gör du för att gå vidare och förlåta dig själv?
I kväll var jag på mentorsundervisning. Jag kommer att vara mentor till en kvinna i min egen ålder under det kommande året. Mentorsgruppen består av kvinnor i olika skeden av livet. Kvinnorna vi ska vara mentorer för har råkat ut för mer eller mindre hemska saker: mental misshandel, fysisk misshandel, missbruk och övergrepp av olika slag… Tyvärr kan jag inte berätta mer, men låt mig säga att jag under kvällen häpnade över vilka livsöden vissa människor får genomlida. Mina egna problem verkade med ens så fjuttiga i jämförelse, även om jag ibland tycker väldigt synd om mig själv av olika anledningar.
Den här läraren har undervisat på mina vänners barns skola i många år. Jag kan bara ana vilka tankar som far genom dessa föräldrars huvuden i kväll… Vad gör man när ens barn råkat ut för en sådan sak? Jag är av den fasta övertygelsen att ”älska, glömma och förlåta” är viktigt för ens välbefinnande, men vissa saker måste vara hemskt mycket svårare att förlåta än andra.
Efter dessa tunga rader vill jag bara säga att jag är tacksam över vår slowcooker, min KitchenAid som kom i kväll och min familj.
Okej, inte särskilt matbloggstillrättalagt, men ruskigt och fantastiskt gott!!! Pulled pork tillagad i slowcooker i sex timmar tillsammans med Smith’s franskbröd och en smaskig sallad med balsamvinäger. Alltså. Hur. Gott. Som. Helst.
Den här skönheten ska få jobba hårt de kommande veckorna. Nu ska jag ladda med bjudfika i frysen… Kommer du och hälsar på? Jag lovar att bjuda på en klämkäck julvisa spelad på elpianot och eventuellt får du också både marimbakonsert och gymnastikuppvisning.
Det finns förresten hopp för världen. Läs yngsta dotterns önskelista, nedersta raden. Jag blir faktiskt nästan lite tårögd. Det finns andra som har tänkt i samma banor.
I morgon är det första advent. Nu har vi i alla fall två ljusstakar för levande ljus och fyra adventsstjärnor (som senare idag ska få lampor och förlängningssladdar så man faktiskt kan få någon användning av dem). I går kom T och R över på middag och stannade hela långa kvällen. Hur trevligt som helst och precis vad jag behövde. T hade med sig adventsljusstake och julbock till vårt i år väldigt sparsamt dekorerade hus!
”När festen är slut…” Jag hade tänkt länka till Teddans ”När showen är slut…”, men det fanns ingen vettig YouTube-version. Här får du en annan av hans (och brorsan Kenneths) fantastiska skapelser istället.
För övrigt vill jag bara påminna och att det alltid finns någon som har det värre. Som Scarlett Johansson till exempel. Hon kan väl aldrig vara nöjd med den tatueringen? Eller? De andra hon har är nu inte mycket vackrare, men ändå… (Bilden snodd från Aftonbladet.) Och det finns knep att ta till då livet inte visar sig från sin vackraste sida.
Happy, Happy!
Inom loppet av ungefär en vecka har jag fått reda på saker om flera nära och kära som gjort mig jätteglad och jätteledsen. Att glädjas med någon är lätt. Det ger ny energi och hopp om att livet är så ofattbart stort och spännande och kärleksfullt. Att sörja med någon är svårare. Det är svårt att veta vad man ska säga för att trösta, lätta bördan, göra saker bättre. Ord som är tänkta att hjälpa kan göra mer skada än ge helande. Ord som inte uttrycks kan ändå misstolkas och handlingar som är tänkta att hjälpa kan upplevas stötande eller kanske ”fjuttiga”.
Livet, alltså. För mig som tänker alldeles för mycket blir det nästan överslag i hjärnan ibland. Jag önskar att jag kunde göra mycket mer. Just nu finns det några jag bara skulle vilja sitta och klappa, hålla i handen, laga mat till och trösta. Tror du på att kunna vara med någon i tanken? Jag tror att böner kan nå fram, andra tror på mantran, karma, slumpen…
Här i USA handlar mycket just nu runt valet som står för dörren. För mig är varken Obama eller Romney något bra val, så resultatet kvittar lika. Politikerna, och allt för många andra, har glömt bort det viktigaste mitt ibland alla bidrag, hot, krig, lagar och regleringar. Nobels fredspris går till EU – vilket skämt! (Faktiskt ännu värre än när Obama fick det.) Vem bryr sig verkligen om den lilla människan? Vilka av politikerna ser kärleken till sin nästa som drivkraften att göra bättre? Suck. Nu orkar jag inte knappa mer på mobilen, men jag kan skicka min kärlek över jorden. Hoppas att du känner den.
… och samtidigt ledsen. Dagen har varit crazy, jag har varit så ARG på mig själv för en miss som inte går att göra ogjord, saker har ordnat upp sig och jag har fått många fina mejl och meddelanden som gjort mig lycklig (en ny liten viktig på väg in i världen, ömhetsbetygelser, kärlek, omtänksamhet, vettighet, styrka) även om några av dem gjorde mig också ledsen (ibland skulle det vara bra om man kunde ta hand om andras problem, i alla fall för ett tag). Livet är stort, hör du! Tack för alla härliga tillrop och pepp inför flytten. Jag vet ju att det blir bra! ”Puss och kram” skulle en viktig bloggerska skriva, och jag är inte sämre än att jag kan härmas. Så – puss och kram!
Idag var jag hemma hos min första pianofröken, snart nittio år gammal. Jag var åtta år då jag började spela hos henne. Tänk att det 34 år senare ser nästan precis likadant ut där på Krusbärsvägen och att min Majsan fortfarande spelar så tangenterna glöder! Hon berättade om hur det var härom veckan då hon hade pratat med en väninna till kl 21.00. Det var lite för tidigt för att lägga sig, så hon började spela på sin flygel. Nästa gång hon tittade på klockan var hon halvett på natten. Så kan det gå!
Förresten, lampan som belyser noterna är faktiskt alldeles ny. Den överraskade ”ungdomarna” med då de senast var hemma. (Ungdomarna borde vara i femtioårsåldern vid det här laget. Jag känner att det finns hopp också för mig.)
Efter besök hos en barnmorska som nog var bättre på att ta emot små bebisar in i världen än att ta cellprov på en medelålders kvinna (Aj!) och besöket hos pianofröken var det dags att åka hem till syrran och hennes familj. Där hade vi grillkväll med kända och okända människor. Grillmat är bara så gott… Jag passade på att intensivumgås med systern eftersom vi snart åker. Hur gör man då man ska lagra kärlek? Vår familj är lite utspridd och hur mycket jag än vill träffa alla mer ofta än vad som är möjligt så får jag passa på när tillfälle bjuds. Jag är glad att lillebror från Malmö och hans sambo har chans att åka upp till oss på lördag eftersom jag, tyvärr, inte hann med någon Malmörunda.
Just nu känns det som jag är en lindansare. Jag behärskar inte riktigt tekniken, så jag trillar dit rätt ordentligt då och då, men jag ger mig inte. En vacker dag ska jag klara av att balansera samtidigt som jag håller flera bollar i luften. Just nu får jag nöja mig med att inte få allt för stora blåmärken då jag faller… Elegi med Lars Winnerbäck. Varsågod. Till dig som jag tänker lite extra på just nu.
Varför håller folk på när vi bara borde hjälpa varandra, se till varandras behov och lyfta den som behöver hjälp? Varför har vi fått ett samhälle där det är en rättighet att bli underhållen, få bidrag, få ditten och datten och där det är andras skyldighet att se till att just jag får alla de där sakerna? Hur kommer det sig att många lägger större vikt vid att avslöja andras svagheter än att rätta till sina egna? Den där öde ön jag drömmer om – tror du jag hittar den i Orem, Utah? Kanske i The Great Salt Lake? I morgon ska jag banne mig göra världen lite bättre. Det kommer nog inte att stå något om det i tidningen, men om du (och du, och du, och du…) också gör något så kanske det skakar till lite! Jag springer för min skull och gör något helt annat för någon annan. Och våra barn ska få vara med på ett hörn, både för att lära sig hjälpa och för att få känna hur mycket man får tillbaka när man gör det. Tack Mamma och Far för att ni alltid har visat rätt väg!
Någon sårade mig väldigt mycket en gång då hon sa att jag var så dumsnäll att folk utnyttjade mig. Jag hade aldrig sett på mig själv så innan dess, men efter det ”skulle jag minsann inte vara dum”. Jag började säga nej, slutade hjälpa till av mig själv, tänkte mer på mig själv. Blev jag lyckligare? Nej då. Det tog dessutom lång tid att riktigt tycka om mig själv igen efter den dikeskörningen. Det är för övrigt verkligen viljan som räknas. Att se andras behov är så otroligt viktigt! Ett vänligt ord i rätt stund lyfter mer än vilken flytthjälp som helst (även om sådana också är ytterst välkomna, speciellt då man håller på att vricka ryggen ur led).
Jag har aldrig sett fotbollsfans som några bra förebilder, men det är kanske dags att omvärdera? En av de finaste texter jag vet. Tack Aftonbladet för att ni påminde mig om något jag glömt bort.