Inom loppet av ungefär en vecka har jag fått reda på saker om flera nära och kära som gjort mig jätteglad och jätteledsen. Att glädjas med någon är lätt. Det ger ny energi och hopp om att livet är så ofattbart stort och spännande och kärleksfullt. Att sörja med någon är svårare. Det är svårt att veta vad man ska säga för att trösta, lätta bördan, göra saker bättre. Ord som är tänkta att hjälpa kan göra mer skada än ge helande. Ord som inte uttrycks kan ändå misstolkas och handlingar som är tänkta att hjälpa kan upplevas stötande eller kanske ”fjuttiga”.

Livet, alltså. För mig som tänker alldeles för mycket blir det nästan överslag i hjärnan ibland. Jag önskar att jag kunde göra mycket mer. Just nu finns det några jag bara skulle vilja sitta och klappa, hålla i handen, laga mat till och trösta. Tror du på att kunna vara med någon i tanken? Jag tror att böner kan nå fram, andra tror på mantran, karma, slumpen…

Här i USA handlar mycket just nu runt valet som står för dörren. För mig är varken Obama eller Romney något bra val, så resultatet kvittar lika. Politikerna, och allt för många andra, har glömt bort det viktigaste mitt ibland alla bidrag, hot, krig, lagar och regleringar. Nobels fredspris går till EU – vilket skämt! (Faktiskt ännu värre än när Obama fick det.) Vem bryr sig verkligen om den lilla människan? Vilka av politikerna ser kärleken till sin nästa som drivkraften att göra bättre? Suck. Nu orkar jag inte knappa mer på mobilen, men jag kan skicka min kärlek över jorden. Hoppas att du känner den.