Längtan
Flyktig som ett ögonblick
eller ständigt närvarande, som en tyst livskamrat
Vacker i stunder, lätt, kanske till och med lycklig
när den inte tar sig ner i sprickorna och växer, gödd av tomheten
Men nu är allt vi har
Och det vi längtar efter finns inte här
Mittenbarnet är klar med alla obligatorium på sin utbildning på Hyper Island och hon firade detta med några veckor ”hemma” i Orem. Jag var lite avundsjuk, men mest jätteglad för hennes skull. Tanken var från början att hon skulle spika sju månaders praktik för att få ut sitt examensbevis, men hon landade i tanken att göra praktiken i Sverige istället strax innan det var dags att åka iväg till USA. Nu har hon fått hälsa på vänner, känna nostalgi, gå på date (Vem gör ens det i Sverige?), känna av höjdskillnaden, skugga en utbildning hon är sugen på och lite annat smått och gott. Idag kom hon hem igen och får nu träffa en av mina bästa vänner från gatan ”hemma” och hennes två tonårsdöttrar. De bor här på Sturkö ett tag under sin Europe Tour 2017-2018.
Så märkligt det är att dra med min amerikanska promenadkompis på Uttorpsrundan och diskutera högt och lågt som om två år och hela Atlanten aldrig hade hänt… Samtidigt har så mycket förändrats i våra liv sedan senaste promenaden att samtalen i mångt och mycket har ändrat både form och innehåll. Det känns fortfarande helt naturligt, som om det var igår vi träffades och att allt det där andra aldrig hade hänt. Vad vore vi utan våra upplevelser? Tja, vem vet. Ikväll ska jag skriva i min tacksamhetsdagbok med glädje medan jag vet att någon annan gör samma sak med sorg i hjärtat. Peace.
Av säkert naturliga orsaker har jag under en lång tid varken varit särskilt kreativ eller pysselsugen. Jag började sticka ett par sockor i julklapp till ena dottern för länge sedan och i går tog jag äntligen tag i dem igen eftersom syrran hade städat mammas stickkorg och hittat några projekt som behövde slutföras. Jag hade hunnit till hälkappan, men där tog det stopp. Nu är jag i alla fall ännu en bit på väg och kanske blir den första sockan klar den här veckan. Det beror väl på hur det går nu när far kommer hem från Lund efter operation och komplikationer.
Jag är tacksam över att kunna vara hos mina föräldrar under denna utmanande tid. Livet blir som ett litet rum, en egen bubbla, där allt som händer i periferin känns oviktigt och förminskat. Allt jag vill är att mina föräldrar ska slippa ha så ont och både mentalt och fysiskt slippa känna hur livet rinner ur dem, men det verkar tyvärr som att den önskningen inte riktigt fått uppfyllningsprioritet.
Medan Trump blivit president, SNL under många skratt från ”de goda” driver med Trumpens stackars tioåring (som väl faktiskt inte kan hjälpa att hans pappa är den han är) på ett högst osmakligt sätt, Ingen tar ansvar för galenskaperna som pågår dagligen här i Sverige medan Någon Annan tycker det är okej att filma och direktsända en våldtäkt, en hyresvärd i min pittoreska grannstad Ronneby bjuder sina kvinnliga hyresgäster på gratis Bodyguard (en spray som ”förblindar och färgar angriparen”) då det upplevs så otryggt att röra sig i stan, tja, så länge det är såhär min värld och din värld ser ut så får vi hoppas att alla tar sitt praktiska ansvar att rent fysiskt bidra till något gott där de befinner sig. Mitt fokus ligger i hemmet just nu. Till dig som har mer ork och lust än jag önskar jag lycka till med att bidra till att det goda i samhället vinner. Det lär krävas en del. Gräv där du står.
För fyra år sedan hade vi just flyttat till Orem då det var dags för val. Jag kommer ihåg hur diskussionerna gick och hur den svenska medierapporteringen i vissa fall verkade komma från ett annat land än just USA. Obama var Gud och Mitt Romney var den religiösa fanatikern som representerade ”vit kränkt man”, hur kunde han ens vara i närheten av att vinna valet?! Hur som helst vann Obama med nöd och näppe och svenska journalister kunde andas ut. Som vi alla vet är Nobels fredspristagare en fantastisk politiker och ekonom. Möjligtvis hade han varit bättre om han var Michelle Obama. Allt som inte funkar är familjen Bushs fel. Eller förresten, det är nog alla de andra pickadollälskande vita männen som är ansvariga. (Ironisk? Jag?)
I morse vaknade jag till nyheten att Trump leder presidentvalet och att chansen/risken att Hillary Clinton vinner inte är särskilt stor. Med tanke på hur nyhetsrapporteringen har gått till här i Sverige den här gången måste det tyda på valfusk eller något annat galet, eller hur? Jag har kikat in på de svenska tidningarnas förstasidor och har sett rubriker som till 85% handlat om att Clinton är det självklara valet och till 15% har handlat om att Trump är galen. Det skulle innebära att över hälften av USAs röstande befolkning är idioter eller att många av Hillarys supporters lät bli att gå till valurnorna. Ja, det kanske finns någon annan förklaring, men det är inte troligt.
Jag gillar inte Trump. Jag gillar inte Clinton. Jag gillar inte Obama heller. Framför allt gillar jag inte det svenska ”etablissemangets” benägenhet att bestämma vad människor borde tycka och tänka. Jag tycker mig se en tendens till hur parallella historier utspelar sig mitt framför ögonen på mig och alla andra. I den ena världen utspelar sig ett Hollywooddrama med påhittat manus där journalisters önskan om hur världen borde se ut är bakgrundsstoryn. I den andra världen utspelar sig verkligheten.
Allt jag kan säga nu är ”God bless America”. Peace.
Måtte hon ha sin roligaste kväll någonsin! Klänningen är ju gjord för att få dansa.
Jag hade så svårt att välja ut bara ett par fotografier från den här resan, så därför samlar jag texten i början av inlägget så du som inte vill rulla igenom alla bilder slipper.
Varför New York? Jag har varit där som turist fyra gånger, i olika skeden av livet och med olika sällskap. New York funkar bra för allt från festprissar till småbarnsfamiljer och pensionärer! Där finns allt man kan tänkas vilja få ut av en storstadssemester. Dessutom är det både billigt och lätt att ta sig fram med tunnelbana och är man lite våghalsig är en taxi inte så dyr. Det går också utmärkt att promenera.
Favoriter från fyra dagar på Manhattan:
1. musikalerna (vi klämde in Wicked och School of Rock)
2. gatumusikanterna (saxofonisten på bilden spelade för själen, mannen som spelade och sjöng japansk punkrock var mer intressant, men allra bäst var barbershopkvartetten som sjöng så jag fick gåshud mellan två stationer)
3. Tenement Museum (jag och yngsta dottern älskar konstmuseer till skillnad från äldsta dottern, så den här gången fick det bli ett fantastiskt immigrantmuseum istället – beställ biljetter till guidade turer i förskott)
4. Best Bagel and Coffee (en everything bagel med cream cheese, lox och ”everything” – mathimlen öppnade sig)
5. Levain Bakery (chocolate chip walnut cookie – bästa och största köpekakan jag ätit någon gång, halva åts till brunch och halva till mellis på flygresan hem)
6. Eataly ( fantastisk gelato passar alltid, särskilt när det regnar småspik och man har lite bråttom någonstans – fik, restaurang och butik där jag gärna hade stannat i timmar även om det bara blev 20 minuter)
7. The High Line (gammalt tågspår som gjorts om till park, blir nog hundra gånger trevligare när det inte regnar och allt grönt slår ut lite mer)
8. Central Park (stor nog att räcka till många dagar, bör avnjutas under det varmare halvåret då parken åtminstone börjar bli lite grönare)
9. Gratisfärjan ut till Staten Island och Battery Park (vi hade redan ”gjort” Ellis Island och Frihetsgudinnan, något som tar en hel dag – nu fick vi gratis utsikt över stan och såg den gröna damen i all sin prakt från högra sidan av färjan och en promenad i parken som man sjunger om i Kristina från Duvemåla)
10. 9/11 Memorial (otroligt känslosamt och fint)
11. Trinity Wall Street med St. Paul’s Chapel (inofficiellt minnesmärke för allt som hände 9/11 då denna kyrka blev samlingspunkt för frivilligarbetare och räddningspersonal också under lång tid efter terroristattackerna)
12. Wall Street och New York Stock Exchange (ups and downs of modern economy)
13. Cure Thrift Shop (himlen för vintageintresserade dottern med allt från riktigt lyxiga, och dyra, begagnade kläder till $2-blusar från H&M)
14. Patzeria Perfect Pizza (en pizzaslice med färsk tomat och basilika och precis lagom med ost här är så mycket godare än någon av alla stora kedjor med gigantiska restauranger runt Times Square – bara fyra stolar att sitta på och vanlig New York-service, alltså lika sur personal som på vilket svenskt ställe som helst, så ta med din slice och ta med till hotellet eller till en bänk på Times Square)
15. Trattoria Trecolori (ännu ett fint alternativ om man befinner sig runt Times Square – betydligt bättre service än på Patzerian men lite ojämn kvalitet på de olika rätterna)
Lite blah:
Times Square ligger jättebra till och därför bodde vi där på ett billigt och rätt sunkigt hotell som heter Hotel Edison. Städarna höll efter fint och sängkläder och handdukar var fräscha, men rummet och badrummet luktade sunkigt. Att tvätta duschdraperiet, rensa avloppen och byta ut mattan hade varit ett relativt billigt sätt att fräscha upp just vårt rum, men vi fick väl vad vi betalade för. För övrigt ger Times Square mig en känsla av klaustrofobi med alla dessa mängder av turister. Närheten till Broadway-showerna och lättheten att ta sig till ungefär alla andra ställen i New York väger upp.
Och så till de utlovade, eller fruktade, bilderna. Håll till godo! Jag tog färre foton med kameran och fler med mobiltelefonen. Mobilbilderna har jag dessvärre inte laddat upp till datorn.
2. Gammal hederlig tunnelbaneunderhållning
4. Den godaste bagel jag ätit
7. Snapshots tagna från High Line
8. Central Park
9. Staten Island Ferry och Battery Park
10. 9/11 Memorial
11. St. Paul’s Chapel och Trinity Church
12. Wall Street
En söndag i San Francisco kan vara hur fin som helst. Jag är en människa som älskar sällskap och möten med människor, men den här dagen gick jag omkring i min lilla bubbla mitt ibland alla turister och sanfranciscaner (haha) och kände mig både bildligt och bokstavligt on ”Top of the World”. Maken var borta på kurs nästan hela dagen, så jag drog på mig mina gympadojor, hängde kameran över axeln och tog mig ut från hotellet till Mission Street.
Jag började med en katolsk mässa i St Patrick Church som ligger precis vid hotellet. Jag är inte katolik, men jag älskade att kunna stå längst bak och känna in vördnaden och dela den med alla som deltog i mässan. Det var en fin stund.
Efter kyrkbesöket satte jag mig vid ett fik och åt lite blandad frukt och drack den godaste varma chokladmandelmjölk jag druckit någon gång. Ett gäng blinda unga kvinnor var ute och gick tillsammans och skrattade och verkade ha det så roligt. De hade varsin ledarhund och såg ut att röra sig helt obehindrat. Av någon anledning gjorde det mig väldigt glad.
Följer man Mission Street ner till vattnet kommer man snart till Pier 14 där man har fin utsikt mot Oakland Bay Bridge. Jag gick ut på piren och njöt av havsluften och utsikten. Det var spännande att följa det gamla paret som var klädda i säkert fyra lager kläder och ”rånarluva” medan de fiskade. Jag är dessvärre inte kunnig i vilket asiatiskt språk de talade, men de såg ut att veta vad de höll på med.
San Francisco har en charm som jag tycker de flesta amerikanska städer som inte ligger på östkusten saknar. SF grundades 1776, men 3/4 brann ner i början av 1900-talet, så egentligen borde väl stan kännas ganska karaktärslös. Jag vet inte vad det är, men något är det som drar! Ända sedan guldrushen i mitten av 1800-talet har folk flockats där och det verkar inte precis som att stället blir mindre poppis med tiden trots alla problem som hänger inte bara över den här stan, utan också över resten av Kalifornien.
Ett av San Franciscos nyare landmärken är Cupid’s Span, en skulptur som skapades av det äkta paret Claes Oldenburg (svenskfödd) and Coosje van Bruggen (från Holland). Jag blev förtjust i skulpturen på en gång då jag såg den och tycker att konstnärernas tankar runt varför det blev just den här pilen och bågen som hamnade här är spännande.
Efter ett besök på favoritstället Exploratorium, numera i vackra lokaler nere vid vattnet, tog jag sikte mot Coit tower. Jag hade redan gått rätt många steg, så det tog lite emot att knalla upp för den evighetslånga trappan. Skam den som ger sig… Promenaden ner på andra sidan, i nerförsbacke hela vägen, var desto behagligare!
Telegraph Hill är ett ställe som säkert många svenskar känner igen från filmer och teveserier. Det fina tornet som du ser här byggdes med pengar som testamenterades för att göra San Francisco vackrare. Jag vet inte om ”vackrare” är ordet jag vill använda för att beskriva ett betongtorn med, men visst har det ”det lilla extra”.
Ett inlägg om San Francisco kan ju inte vara komplett utan en bild på Golden Gate Bridge. Jag hann inte ta mig ut till själva bron den här gången, men här ser du delar av denna vackra bro halvt dold av dimman som är så vanligt förekommande i bukten där den står. ’Til we meet again, Dearie. Det blev ett fint besök.
När omvärlden bleknar pga viktigare saker, som ens föräldrars ohälsa, eller ens barns välmående, eller stora praktiska ställningstaganden, eller en deadline, eller en nära väns skilsmässa, eller bara livet, då orkar åtminstone inte jag engagera mig särskilt helhjärtat i politiska åtaganden. Trots det fortsätter saker hända. Små barn i Brasilien föds med microcephaly efter att deras mödrar drabbats av zika, kriget i Syrien fortsätter, IS och al-Shabab fortsätter döda på sina håll, fler gränser stängs i Europa, Apple pressas av FBI att skapa ett hackerprogram till sina egna telefoner, Pernilla Andersson presenteras som fiskare på Grammisgalan och blir fly förbenad och Hollywoodeliten gör sig redo för Oscarsgala…
Lyckligtvis slipper jag rösta här i USA i år. Valrapportering sker dagligen och jag hör till min förfäran att the Donald vinner för Republicans i Caucus efter Caucus, de politiska möten och förval som ska hjälpa till att få fram de slutgiltiga presidentkandidaterna. Utah är traditionellt urrepublikansk mark, men här verkar väldigt många vara Bernie Sanders-anhängare som det ser ut nu. Socialismen gör sitt återtåg, liksom. Hej och hå. Får man en ny demokratisk president? Hillary är ju en Clinton och det verkar som att hon både får och missar röster på grund av det, precis som att Jeb Bush har haft svårt att få folk att se honom istället för hans politiskt (ö)kända släktingar. Innan the Iowa Caucus drog igång, och med den hela presidentvalet egentligen, tror jag att de flesta tog för givet att Hillary Clinton skulle stå som ny president efter den 8 november. Idag är det kanske inte riktigt så. Milda makaroner. Hur ska det bli?
Jag satt just och tittade på kartan över Nordamerika som jag har på väggen bakom datorn. Jag inser att jag fått bra mycket bättre koll på var alla de amerikanska staterna ligger sedan vi satte upp den för ett par år sedan. Världskartan sitter bredvid och den ägnar jag bara uppmärksamhet åt om jag letar efter något särskilt och har därmed inte blivit särskilt mycket bättre på världsgeografin. Med min empiriska undersöknings resultat i bakfickan kan jag alltså konstatera att produktplacering antagligen fungerar. 😀
Vilken stat ligger längst österut – North Carolina eller Tennessee?
Vilken stat är störst?
Vilken stat är minst?
Vilka stater möter Kanada i ”the Lake District”?
Överkurs:
Var fanns den enda svenska kolonin?
I vilken stat finns det med stor sannolikhet flest svenskättlingar?
Lycka till!
