kärlek – Sida 15

21 maj

Vad hjärtat är fullt av.

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Reinhold Niebuhr

”Jag har ingenting emot att dö. Men inte imorgon. Det är en del jag vill hinna med först.”

Astrid Lindgren

1.
En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar,
nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och bäckens sorl bland viden
förkunnar sommartiden.

2.
Sin lycka och sin sommarro
hörs yra fåglar prisa,
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
frän deras glada kväden,
från blommorna och träden.

3.
Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
lär mig akta främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö,
var växt skall dö
och tiden allt fördriver.
Blott Herrens ord förbliver.

4.
Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissnar gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv
som aldrig skall förblomma
fast äng och fält står tomma.

5.
Väl må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt:
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, god och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.

Carl David af Wirsén

Jag ser hur ljusen brinner ut,
jag ser hur varje liv tar slut.
Dom strålande bloss som lyste för oss
tar slut, dom brinner alla ut.

Jag ser hur livet rinner bort,
hur tiden alltid är för kort.
Den ändlösa stig som skulle bli mitt liv
tar slut, skall också nå sitt slut.

Jag stod vid det rytande havet inatt
och såg ut i rymdens evighet.

Och jag såg en svag men tydlig glöd.
Jag såg att nya stjärnor föds.
Så fast det var natt var det ändå inte svart;
Därute tändes nya ljus.

Vi är en sekund i epokernas ström,
men vårt liv är en oersättlighet.

Så innan min låga flämtar till,
och skymningstimman tiger still,
vill jag vara ett bloss för dom som följer oss
en tid, ett ljus på deras stig;
En tid, ett ljus i deras liv.

Björn Afzelius

Euphoria

11 maj

In Memoriam.

För några dagar sedan var det åter dags för årsdagen av min fina väns bortgång. Eftersom vi flyttade till USA innan hon hade fått sitt canceråterfall och hon dog innan vi kom tillbaka för sommaren känns hon fortfarande så närvarande, precis som att jag skulle kunna träffa henne om vi bara inte bodde så långt ifrån varandra. I samband med den här dagen har jag varje år satt mig ner för att tänka över mitt eget liv lite. Hur det nu är har Vs död fått mig att uppskatta livet lite mer och att absolut inte ta det för givet.

I teorin önskar jag att det fanns val jag inte hade gjort och andra val som jag hade gjort istället för de jag gjorde. I praktiken har jag insett att vi är produkten av våra gener, vår miljö, våra omständigheter, slumpen och även beslut som inte tas av oss själva. Det innebär att mitt liv blir så mycket lättare att hantera om jag tar kommando över det jag kan påverka och släpper sådant som jag inte kan styra över. När det gäller det här är jag på ett helt annat ställe än jag var för några år sedan. Det har gjort mig mer positiv överlag. Då och då måste jag läsa och lyssna på ”pep talks” som drar igång min optimism och mitt hopp igen. Det fina är att det funkar!

Tack V! Jag är så tacksam över dig och det du gav mig. Minnet av vissa saker bleknar och annat blir mer framträdande. Tiden här är allt för dyrbar för att jag ska ta den för given. Jag önskar att det hade sjunkit in ännu tidigare, men är tacksam över att numera förstå detta på riktigt.

Mina välanvända Asics in all their glory. Min syrra gav mig något specialmedel som man kan tvätta textilskor med innan hon åkte hem till Skottland. Jag testade dem på mina trotjänare som blev lite geggiga under den senaste hajken. Jag älskar före- och efterbilder. De visar på hopp. Som människor har vi alltid valet att tvätta bort hajkleran som fastnar på oss då vi väljer vägar som slingriga går utanför de asfalterade, raka och väl utmärkta lederna. Dojorna funkar bra även om man inte gör dem rena, men leran sliter på skomaterialen och trillar ibland in i skorna och irriterar under fötterna och inne i strumporna. Ibland märker vi helt enkelt inte att en rengöring hade varit på sin plats hela tiden och i värsta fall hinner skorna bli missfärgade och ta annan skada efter beslutet att inte lägga ner fem till tio minuter på en skrubbtvätt på en gång, men vi kan fortfarande rädda dem!

Liknelsen med skorna handlar om dig, mig och alla andra. Vi har bara ett liv. Skor kan vi köpa nya om vi förstör dem. Livet behöver vi jobba lite mer med. Det är min fullkomliga övertygelse om att det aldrig är för sent att ta tag i saker och ting. Av någon anledning sätter vi flest käppar i hjulen för oss själva, så ibland krävs det rätt mycket jobb för att något ska hända. Idag önskar jag att du tar hand om dig själv en stund. Gör något som får dig att skratta och njuta av ditt liv. Det är du värd oavsett om du är lerig eller ej.

30 apr

Det finns alltid två sidor på ett mynt.

Eftersom jag har tänkt så mycket på att skala ner och komprimera på sistone, eller snarare under de senaste åren, så känner jag att det behövs lite balans. Idag är det dags för den balansen.

Någon lade upp länken till några av plaggen som bars av di kunglige och deras prominenta gäster under kungens 70-årsfirande. Oj, så mycket vackert! Jag hoppas att alla kände sig tjusiga och glada och att festligheterna kan minnas med glädje under många år. Jag brukar alltid titta på Nobelkläderna och måste säga att jag under något Nobelfirande aldrig sett så många vackra klänningar på en gång. Tummen upp för folk som gör världen lite vackrare. Till och med Therese Alshammars blomkostym var ursnygg på henne!

När du har tittat färdigt på allt det vackra kan du få njuta av mina fina föräldrar. Idag firar de 47 år som gifta och jag och mina syskon har livet, våra gener och mycket av det andra som bidragit till att vi är just vi att tacka dem för.

10 apr

Highway 1, Carmel och Palo Alto.

Jag har precis packat upp väskorna från den här intensiva reseveckan och nu sitter jag här och längtar tillbaka till Kalifornien igen. Det är lätt att försköna saker och ting när man glömt alla detaljer. Trots det tror jag faktiskt att verkligheten i det här fallet var så förträfflig som jag kommer ihåg den med tanke på att det bara har gått en vecka. Ah!

05 apr

Hem och vända.

Bästa helgen på långa tider. Det var så underbart! Kalifornien är för packat med människor, det finns inte vatten så det räcker, risken för stora jordbävningar är överhängande, staten har gått i konken och skatterna är höga (jämfört med många andra amerikanska stater), brottsligheten är hög, det finns många utslagna i storstäderna, trafiken är hemsk… Är du övertygad om detta ställes förträfflighet än? Jag gör vad jag kan för att intala mig att det inte finns något att hetsa upp sig över, men norra Kalifornien kommer alltid vara ett av mina favoritställen på jorden! Här kommer några nedslag från lördagen.

Tänk till exempel att man kan stå och se någon bemästra en sådan här parkering på tvärsan i denna lutning och på en gata som mer är som en väl tilltagen gångväg i Sverige. (Tur att det inte snöar så ofta här, om man säger så.)

Den här utsikten från Coit Tower. What’s not to like?

Eller tänk att bo med den här utsikten…

… i det här huset och med den trädgården. Jo, jag förstår att man får kondisen på köpet, för här finns inga hissar eller rulltrappor. Jag såg en kille flytta in i en lägenhet. Han och hans kompis var duktigt svettiga!

Vi lekte Wedding Crashers i Carmel Mission. Jag och K tyckte det var lite konstigt att turisterna var så otroligt uppklädda, men insåg snart att vi hamnat mitt i värsta festen. Money, money, money. Det här var inget Svensson-sällskap och jag såg höga klackar med röda sulor och små blingväskor med ett och annat C på. Tur att vi inte var bjudna, när jag tänker efter.

Jag satt i den solvarma sanden och njöt med min varma jacka på och småungarna badade för fullt. Det gick inte riktigt att få ihop, men jag tror att vi var ungefär lika glada.

Här skulle jag gärna bo igen. 3538 Evergreen Drive var makens och mitt hem under vårt första år som gifta. Vi älskar husägarinnan som blivit en av våra bästa vänner, vi älskar huset, vi älskar området och vi älskar nog allt annat också. Skulle vi ha några miljoner dollar att hosta upp skulle vi säkert få köpa huset. Palo Altos husmarknad är inget för vanliga dödliga, men drömma kan man alltid!

18 mar

Skitcancer.

Skit, skit, skit. Jag behövde bara få ur mig det innan jag går och lägger mig.

17 mar

Om avundsjuka.

Jag har sex syskon och en extrasyrra som jag är väldigt stolt över. Jag gläds med dem då de lyckas i livet, när det går bra för deras barn eller om de har klarat av något som känts som en uppförsbacke. Jag känner med dem då något är svårt eller jobbigt. Jag hejar på dem då de behöver det. Jag kramar om dem, både bildligt och bokstavligt, om det skulle behövas. Idag känner jag att det rätta är att skriva ett litet blogginlägg om avund.

Min syster Annika har sedan hon var riktigt ung drömt om att resa över hela jorden. Hon är dessutom en av de mest målmedvetna människor jag känner och har skrivit och bockat av listor i oändlighet då det gäller både det ena och det andra. Vi skiljer oss åt i det att hon är betydligt bättre på att se till att få sina drömmar uppfyllda. Hon jobbar hårt på det, både med målsättningar, telefonsamtal, mejlkontakter och nätverkande. Hon är verkligen värd all framgång hon kan få! Under de senaste åren har det börjat gå riktigt bra för henne då det gäller resandet. Hon driver en vid det här laget framgångsrik blogg, Resfredag, och har en resepodd tillsammans med sin kompis Lisa.

I takt med att det har gått bra för Annika har det dykt upp avundsjuka kommentarer, näthat och ”trollande” i bloggens och poddens kölvatten, men också i Annikas privata ”sociala media”-flöde. Första gången det hände blev jag rent paff, men nu när det har hänt flera gånger har jag insett att det här är ett fenomen som man inte kommer ifrån som offentlig person. Egentligen kommer man väl inte ifrån det i vanliga livet heller, men skvaller som pågår bakom ryggen gör kanske inte lika ont som ord i svart på vitt.

Avundsjuka är en av ”dödssynderna” och vi kan väl tycka vad vi vill om den. Den är tydligen den känsla som brinner starkast i oss människor och har du tid tycker jag verkligen att du ska läsa den här artikeln som lyfter upp avund, vad den gör med oss och hur vi blir påverkade både personligt och i samhället av denna starka kraft.

Vill du lyssna på ett bra TED-tal som handlar om karriär, snobberi och hur man kan hantera både sin egens och andras framgång tycker jag att du ska lyssna på Alain de Botton.

Är du avundsjuk? Känner du att avunden äter upp dig inifrån i dagens samhälle där folk delar lyxig och vällagad mat, läckra partners, vita stränder i avlägsna semesterparadis, sexpack på magen eller vad det nu är i parti och minut? Gör som en av mina vänner – lägg ner Facebook, Instagram och andra sociala medier. Sluta jämföra dig med dina vänner och bekanta. (Om du inte hunnit lyssna på Alain de Botton så kan jag avslöja att det är just deras framgång som gör mest ont för oss. Ajajaj.)

Jag har talat om tacksamhet förut, hur viktigt det är och hur man kan lyfta sin egen livskvalitet genom att öva på att se det fina man har i sitt eget liv istället för att ägna så många tankar åt det man inte har. Tacksamhetsdagbok äger, kära du! Peace.

14 feb

Om livet i allmänhet och kärlek i synnerhet.

I morgon är det Valentine’s Day här precis som i Sverige. Påven Gelasius I gjorde år 496 om den romerska högtiden Lupercalia som brukade firas den 15 februari till Sankt Valentins dag för att få folk att sluta vara så, hm, hedniska. Under Lupercalia sprang unga män omkring med getskinn och slog kvinnor över händerna med läderremsor. Man anordnade också ”singellotterier” för att få ungdomar att para ihop sig. Man kan ju tänka sig att påvens ”helgonlotterier” inte blev riktigt lika populära.

Jag firade denna Alla Hjärtans Dag tillsammans med maken och barnen i kväll. Det började med att jag hade feber och jätteont i huvudet. De andra sa att vi kunde skjuta upp våra planer, men jag framhärdade. In i bilen för att åka en halvtimme till närmaste Cheesecake Factory. Hoppsan. Det var så trångt på vägen att man kunde tro att det var första dagen på Tysklands industrisemester och resan tog över en timme. När vi väl kom fram till köpcentret där vår favoritrestaurang ligger var det proppfullt. Man kan inte boka bord och det visade sig att vi skulle behöva vänta i 3,5 timme för att ens få sittplats. Ha! Glöm det. Vi knödde in oss i bilen igen. Resan hem gick snabbt och smärtfritt och vi kunde snart uppleva glädjen i att tanka vår KIA Sedona full till det facila priset av 163 svenska kronor. Maken och sonen gick in och köpte två cheesecakes på Smith’s och vi fortsatte till hamburgerhaket Five Guys där det inte var någon kö alls och hela beställningen kostade lika mycket som en portion på Cheesecake Factory. Medan vi väntade på beställningen pratade vi med en av våra härliga grannar. Det visade sig att två av hennes söner hade friat till sina flickvänner med bara några dagars mellanrum och hon var så glad över sina blivande (eller vardande) svärdöttrar som verkar vara både snälla, omtänksamma och vid sina sinnens fulla bruk. (Det ska man annars inte ta för givet.) Vi fortsatte hem och intog en kärleksfull middag vid bordet och skrattade lite över detta Alla Hjärtans Dag-firande som vi aldrig kommer att glömma…

För inte så länge sedan läste jag ett inlägg på Facebook. En av mina vänner skrev: ”Är det ett arbete att njuta av livet?” Livet bjuder på så många oväntade och förväntade bakslag, både för mig själv och för andra, och jag kan förstå var hennes fråga kommer ifrån.

Jag är tydligen inte den enda som har upplevt en ”kris mitt i livet”, så jag är med all säkerhet inte den enda som upptäckt att när man går igenom svårigheter som ställer livet på ända går man antingen under eller så växer man och blir starkare. Jag kan konstatera att det är ett arbete att njuta av livet. Det bästa verktyget för mig har blivit tacksamhet. Vissa dagar är det så svårt att hitta något att vara tacksam över att höjdpunkten är att krypa ner i sängen igen. Andra dagar svämmar hjärtat över av allt vackert som finns i mitt liv. Ju mer jag övar på att vara medvetet tacksam, desto lyckligare blir jag. För några år sedan genomförde jag ett tacksamhetsprojekt: ”Trettio tacksamma dagar i november”. Just då var livet tungt av olika anledningar och jag kan inte ens börja förklara vilken skillnad de där trettio dagarna gjorde för mig! Min farmor hade en bonad som löd ”Hemmets lycka är förnöjsamhet” och mamma brukar säga att hennes svärmor verkligen levde efter dessa ledord. När jag inte längre finns önskar jag att våra barn kan tänka på mig som tacksam och förnöjsam. De vet alla att livet är en dans på rosor och att de kommer att få dansa både på väldoftande kronblad och stickande taggar och jag hoppas att de kommer att stå starka och väl förberedda på att hantera det som de behöver klara av.

Så tillbaka till frågan om det är ett arbete att njuta av livet… Evert Taube sa det så fint: ”För vem har sagt att just du kom till världen för att få solsken och lycka på färden?” Idag fick jag jobba lite på njutandet. Jag kunde också känna att mitt liv är som att surfa på en räkmacka jämfört med de flesta andras liv här på jorden. Jag har känt tacksamhet över kärleken från maken och våra barn och jag har varit tacksam över att jag slipper lida av svåra fysiskt långdragna prövningar. Jag tror att jag kommer att somna gott. Det hoppas jag att du också gör. Jag passar på att påminna om mitt årsord som för mig ger ny kraft nästan varje dag. Peace!

Ps: Håll mitt hjärta hårt. Tack.

11 okt

En dag full av kärlek.

En sak som är lite extra rolig med att bo här är att vi faktiskt har möjlighet att vara med då min morbror, moster och kusiner med familjer har festligheter på gång, något som nästan var omöjligt då vi bodde i Sverige.

Idag gifte sig min kusin R med sin stora kärlek E. Jag älskade vigselceremonin (även om jag kanske hade önskat en vigselförrättare som inte läste vartenda ord innantill) och de löften som R och E gav varandra. Dessutom var maten otroligt god, något som jag aldrig väntar mig då det ska lagas mat till så många på en gång. Mums. Vi måste se till att laga lamm snart igen!

Nu ska jag bara sitta uppe och vänta in 17-åringen som har varit borta hela halva dagen med en date och några andra kompisar. När ungdomarna här har skoldans gör de en heldag av det hela. Dottern och hennes kompisar var först inne i Salt Lake City för att gå på något akvarium och festen i kväll har Hawaiitema. Enligt rapport har det varit riktigt roligt, något som gläder ett modershjärta. Peace.

13 sep

Hurra!

Idag har vi firat vår fina snart-sjuttonåring med både tårta och ”Ja, må hon leva” på minst fem språk. Hon fyller år först på måndag, men ”the more, the merrier”, eller hur? Vi hade vår kompisfamilj, eller delar av den, på besök för att ha fler att dela tårta och spela spel med. Efter thaikyckling med jordnötssås till middag blev det prinsesstårta och födelsedagsbarnets egen smaskiga äppelpaj med glass till efterrätt. Hon är så vuxen och förståndig, vår E. Jag är tacksam för att jag fick bli mamma just till henne och hennes två syskon. Det är en ynnest.