Om avundsjuka.
Jag har sex syskon och en extrasyrra som jag är väldigt stolt över. Jag gläds med dem då de lyckas i livet, när det går bra för deras barn eller om de har klarat av något som känts som en uppförsbacke. Jag känner med dem då något är svårt eller jobbigt. Jag hejar på dem då de behöver det. Jag kramar om dem, både bildligt och bokstavligt, om det skulle behövas. Idag känner jag att det rätta är att skriva ett litet blogginlägg om avund.
Min syster Annika har sedan hon var riktigt ung drömt om att resa över hela jorden. Hon är dessutom en av de mest målmedvetna människor jag känner och har skrivit och bockat av listor i oändlighet då det gäller både det ena och det andra. Vi skiljer oss åt i det att hon är betydligt bättre på att se till att få sina drömmar uppfyllda. Hon jobbar hårt på det, både med målsättningar, telefonsamtal, mejlkontakter och nätverkande. Hon är verkligen värd all framgång hon kan få! Under de senaste åren har det börjat gå riktigt bra för henne då det gäller resandet. Hon driver en vid det här laget framgångsrik blogg, Resfredag, och har en resepodd tillsammans med sin kompis Lisa.
I takt med att det har gått bra för Annika har det dykt upp avundsjuka kommentarer, näthat och ”trollande” i bloggens och poddens kölvatten, men också i Annikas privata ”sociala media”-flöde. Första gången det hände blev jag rent paff, men nu när det har hänt flera gånger har jag insett att det här är ett fenomen som man inte kommer ifrån som offentlig person. Egentligen kommer man väl inte ifrån det i vanliga livet heller, men skvaller som pågår bakom ryggen gör kanske inte lika ont som ord i svart på vitt.
Avundsjuka är en av ”dödssynderna” och vi kan väl tycka vad vi vill om den. Den är tydligen den känsla som brinner starkast i oss människor och har du tid tycker jag verkligen att du ska läsa den här artikeln som lyfter upp avund, vad den gör med oss och hur vi blir påverkade både personligt och i samhället av denna starka kraft.
Vill du lyssna på ett bra TED-tal som handlar om karriär, snobberi och hur man kan hantera både sin egens och andras framgång tycker jag att du ska lyssna på Alain de Botton.
Är du avundsjuk? Känner du att avunden äter upp dig inifrån i dagens samhälle där folk delar lyxig och vällagad mat, läckra partners, vita stränder i avlägsna semesterparadis, sexpack på magen eller vad det nu är i parti och minut? Gör som en av mina vänner – lägg ner Facebook, Instagram och andra sociala medier. Sluta jämföra dig med dina vänner och bekanta. (Om du inte hunnit lyssna på Alain de Botton så kan jag avslöja att det är just deras framgång som gör mest ont för oss. Ajajaj.)
Jag har talat om tacksamhet förut, hur viktigt det är och hur man kan lyfta sin egen livskvalitet genom att öva på att se det fina man har i sitt eget liv istället för att ägna så många tankar åt det man inte har. Tacksamhetsdagbok äger, kära du! Peace.
Det där är en känslig punkt. Vem vill erkänna avundsjuka? Att vara avundsjuk är ju en svår känsla, eftersom man tvingas erkänna för sig själv att man inte är nöjd med det man har. Vare sig det eller den ruttna känslan avund vill man ju att någon annan ska veta om. Jag tror nog att alla kan relatera till avundsjuka, men däremot inte missunnsamhet. Jag missunnar ingen någonting, men jag kan ofta känna att jag OCKSÅ vill ha det någon annan har. Däremot vill jag ju inte baksidorna av det (dvs allt arbete och alla uppoffringar som ligger bakom…;)). Jag tycker inte riktigt heller att det är avundsjuka. Sjukt blir det om man vill ta ifrån den andra lyckan.
Jag minns att en person en gång sade att lyckan inte finns i begränsad mängd. Om en person lyckas eller är lycklig så betyder inte det att det därmed finns mindre lycka till alla andra att dela på. Lyckan finns för alla! Det var faktiskt (trots att jag var vuxen, hehe) en nyttig upplysning. 😉
Heja din syster Annika! Jag önskar jag vore hälften så driftig och orädd!
Jag tror inte det finns en enda människa som aldrig känt avund till något eller någon. Själv råkar jag ut för avundsjuka rätt ofta, men som du säger, inte missunnsamhet. Jag kan säga ”åh, jag är avundsjuk på att ni kan bo i Thailand i flera månader, men jag är så glad för er skull” och mena vartenda ord. Kommentarer som syrran har fått har verkligen handlat om missunnsamhet, att hon inte ska ”gnugga in sitt priviligierade liv i nyllet på andra” och att hon mer eller mindre inte ska tro att hon är något. Artikeln jag länkade till här tycker jag tar upp känslorna runt det på ett bra sätt.
”Är du lycklig, väl så gläd dig åt din lycka med envar
och ju mer du delar med dig, desto mera har du kvar.”
Esaias Tegnér var klok han. Och jag önskar också att jag vore hälften så driftig och orädd som Annika! 🙂 Tack för dina tankar.
Så klart känner jag igen känslan avund. Jag tror att det viktigaste är just att man gör det. Då kan man vara på sin vakt och inte försöka maskera det till någonting annat. Jag tycker inte att någonting berättigar en att vara otrevlig på sociala medier. Inte ens eventuellt dumma inlägg. Vi kan bara jobba med oss själva, inte förändra någon annan. Jag är ofta utsatt för avundsjuka, folk tror att jag har skithög lön som läkare. Visst har jag det gott ställt jmf med många andra men inte så som många tror. Sedan jag blev ihop min man har jag märkt jättemycket avundsjuka, helt enkelt pga att han är jättesnäll och vi har det bra ihop. Så jag brukar vara ganska tyst om att jag är lycklig. Har du några egna upplevelser om detta?
Jag känner absolut igen det! Jag har en bild klar för mig från då vår son var liten och jag gick på Öppna Förskolan i Visättra med honom. I cirkeln av unga mammor som var där pratades det om sambos och pojkvänner (jag var den enda som var gift) som om de var något som hunden släpat in. De var lata, tjocka, fula, fattiga och drack alldeles för mycket. När jag sa att jag älskade min man och tyckte han var jättefin blev det tyst, men helt klart var att jag hade brutit mot något slags kvinnokod. Låt mig säga att jag slutade gå dit igen… 😉 Det är svårast att hantera avundsjuka från de personer som borde hålla oss om ryggen och det du beskriver, att helt enkelt inte berätta sanningen utan att för den skull ljuga, tror jag är ett vanligt sätt att hantera det här.